Marmeladov

Marmeladov

NO, DON'T TELL ME. YOU'RE SAINT PETER?

AktuelltPosted by Linda Sat, December 07, 2013 16:03:59

Det är med skammens rodnad på kinderna man ibland inser att man har varit naiv, ovetande och fördomsfull – kanske i flera år, eller, bevare oss väl, under ett helt liv, som i mitt eget fall uppgår till drygt fyra decennier. Ett exempel är det svindlande okritiska och naiva sätt på vilket jag har njutit av filmer och böcker. Likt en Polyanna med skygglappar har jag möjligen ägnat någon tiondels sekund åt eventuellt rasistiskt, sexistiskt eller annat tvivelaktigt innehåll. Kanske har jag tänkt att ”så uttryckte de sig på 1800-talet, när boken skrevs”, eller ”haha, vilken sexistisk kommentar, men typisk för 60-talet” och sedan fortsatt att tumla omkring i de fiktiva världarna i allt från Femböcker och Sagan om ringen, Stephen King och Proust, till James Bond och Bergmanfilmer. Och vad som i dagens debatt får antas vara alldeles häpnadsväckande, är att jag under dessa år har lyckats identifiera mig med både manliga och kvinnliga karaktärer.

Jag har bland annat identifierat mig med och/eller inspirerats av James Bond, George Costanza, manliga alver och en lättstressad Max von Sydow som i Skammen (1968) försöker skjuta en höna från en meters avstånd men missar – glatt ovetande om att man tydligen bara kan identifiera sig med karaktärer som är av samma kön. Jag som tänkte att JAG skulle bli som James Bond, när jag blev stor! Signaturmelodin gör mig fortfarande ofelbart på lite bättre humör – den ger mig känslan av att allt är möjligt, även om skurken skjutsar in en i en kremeringsugn, och att en galghumoristisk kommentar alltid är på sin plats.


Det är först nu, de allra senaste åren, som jag inser att jag har fått allt om bakfoten. Inspirerad av James Bond! Av Legolas i Sagan om ringen! DE ÄR JU MÄN! Filmerna klarar ju inte Bechdeltestet (finns två namngivna kvinnor som talar med varandra om något annat än en man är filmen godkänd), som tagits fram för att visa hur ojämlikt det är i filmer, och hur mycket fokus det är på män. Vilket implicit antyder att kvinnor inte kan identifiera sig med eller inspireras av män.

Men i och för sig. Läsförståelsen sjunker som en sten enligt den senaste PISA-mätningen (och till de som säger ”ja men svenska elever kan tänka kritiskt istället” så begriper jag inte riktigt hur man kan kritisera texter man inte förstår, men kanske handlar det om att våga kritisera läraren när han ber eleven vara tyst och läsa texten en gång till), så kanske är det så att dagens barn och ungdomar uteslutande hämtar sin kunskap och sina värderingar från filmer, serier och bilder. Och om kvinnor där mestadels är snygga och korkade, och män mestadels är råbarkade och våldsamma, och Tintin åker till Kongo och Ture Sventon flyger på en matta med Omar, så blir kulturkonsumenterna med nödvändighet kränkande, rasistiska våp eller sexistiska, kriminella slashasar.

Det har man ju också sett i kritiken mot diverse kultur; att man ofta kritiserar själva valet av innehåll. För få kvinnor, för arga män, för korkade kvinnor, för få invandrare, för få transpersoner, för många autister och psykopater – och alla talar de om fel saker och beter sig på fel sätt. Företeelser som skapar fördomar, och därmed leder in dagens lättpåverkade människor på farliga stigar.

Birgitta Rubin skrev i DN (28/11) att det finns ”farliga fördomar” i framför allt den andra säsongen av den svenska succéserien ”Bron”. Det handlar inte huvudsakligen om att Sagas eventuellt autistiska drag har överdrivits för mycket (flera kritiker menar att hon aldrig skulle ha blivit antagen till polishögskolan), utan att Sagas mor har den mycket ovanliga psykiska störningen Münchhausen by proxy (vårdnadshavaren hittar på eller tillfogar barnet psykisk och fysisk skada). Det är enligt Rubin mycket obehagligt att manusförfattaren kopplar ihop moderns psykiska störning med dotterns problematik, eftersom det speglar gamla fördomar om att det är moderns fel att ett barn får autismspektrumstörningar. Rosenfeldt svarade dock (DN 29/11) att de inte någonstans antyder att mammans sjukdom på något sätt ”påverkat, förvärrat eller varit orsaken till Sagas eventuella autistiska störning”.

Rubin skriver i en slutreplik att det är skönt att läsa att Hans Rosenfeldt aldrig har tänkt i de banor hon har hissat varningsflagg för. Hon inser att en manusförfattare inte kan förutse eller ta ansvar för ”alla tolkningar och associationskedjor som ett tv-drama kan utlösa”, men hon poängterar att Bron faktiskt är en MEGASUCCÉ (som om megasuccéer skulle ha större krav på sig att inte orsaka diverse opassande tankebanor hos tittarna), och att syftet med hennes text var att uppmana till VARSAMHET eftersom fördomar är seglivade. Hon påpekar också att hennes reaktion hänger ihop med trenden att stoppa in diverse psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser som ”kryddor” i filmer och serier. Hon ser nu med SPÄNNING fram emot att se ”hur man syr ihop säcken, efter försäkringar om att mammans Münchhausen by proxy inte på något sätt ’påverkat, förvärrat eller varit orsaken till Sagas eventuella autistiska störning’”.

Själv ser man till skillnad från Rubin med spänning fram emot själva historien – hur ska det gå, vem gjorde det? – och det är inte utan att man skäms lite, när man inser hur okritisk man har varit i sin kulturkonsumtion. Men det kanske blir lika spännande för Rubin! Inför varje avsnitt poppar hon popcorn och bänkar sig, för att se om det NU, eller NU, nej NU antyds att mammans Münchausen har påverkat eller förvärrat Sagas autistiska störning.

Men tänk om Rosenfeldt, trots att han försäkrat Rubin om att så inte är fallet, ändå skulle antyda att moderns beteende har haft inflytande på dotterns? Det kan ju hända att moderns störning trots allt har påverkat henne i NÅGON mån. Skulle folk då, helt plötsligt, titta snett på alla föräldrar till barn med autismstörningar och tro att det är deras fel? Tydligen, om man får tro Rubin, och många andra i kulturdebatten.

Så nu är det hög tid för bot och bättring. Varför inte hjälpa manusförfattare på traven, genom att göra en lista över företeelser som absolut inte får förekomma på film! För alla vet ju, att det är från filmens värld vi alla får vår information och drar våra slutsatser. Det här med fördomar är dessutom ganska individuellt, så det är ju ganska många fördomar som måste bannlysas. Fyll gärna på i kommentarsfältet.

- Tillknäppta svenskar

- Passionerade italienare

- Artiga engelsmän

- Rytmiska personer med mörk hud

- Intelligenta barn med glasögon

- Omhändertagande kvinnor

- Män som gömmer sig på K-rauta för att slippa storhandla

- Autister vars mammor har Münchahusen by proxy

Det faktum att Roger Moore blir häpen över att Dr Goodhead är en kvinna, medförde att hundratusentals unga flickor och kvinnor struntade i att ta doktorsexamen. Dessutom var det mannen som fällde den putslustiga kommentaren, vilket medförde att ingen av dessa kvinnor har försökt vara roliga i vuxen ålder.