Marmeladov

Marmeladov

Påkörd cyklist drabbad av akut livsleda

AktuelltPosted by Linda Sun, October 27, 2013 20:51:20

Fördes till sjukhus med ambulans. Dock inga fysiska men.



En nätpedofil i Husby har tvingat minst tjugo flickor, den yngsta bara tolv år gammal, att utföra sexuella handlingar framför en webbkamera (DN 24/10). Nätpedofilen har ”genom hot och tvång” förmått flickorna att visa sig och begå sexuella handlingar. Det är visserligen svårt att förstå hur tvång ser ut i ett läge där offret befinner sig någon annanstans, men låt oss inte dröja vid det. Det handlar troligen om vilsna ungdomar som sökt bekräftelse. Vad som däremot förvånar, är DN:s redogörelse för hur detta har tagit sig uttryck rent psykiskt. Att flickorna mår dåligt är sannerligen fullt förståeligt; man kan tänka sig att de exempelvis känner ångest, ilska, skam och frustration. I DN:s artikel nämns emellertid något helt annat, och i sammanhanget en smula underligt eftersom det de enligt DN har drabbats av torde vara något som vi alla känner med jämna mellanrum, traumatiska upplevelser eller ej, nämligen livsleda.

Livsleda betyder väl ungefär livströtthet, melankoli, nedstämdhet – men framför allt livströtthet. Depression, i klinisk mening, torde inte vara någon optimal synonym; det handlar snarare om den känsla av lågintensiv tristess som uppstår när man mer än vanligt lider av det faktum att livet till stor del faktiskt består av ofantligt ostimulerande upprepningar (tvätta, städa, borsta tänderna, handla mat) och allmänt frustrerande glapp mellan energi, förmåga och ambition, och som grädde på moset kan man nog slå fast att livet i sig ÄR meningslöst; var och en måste helt enkelt fylla det med mening helt på egen hand. Skaffa barn, ägna sig åt biståndsarbete, åka skidor jättefort, titta på otroligt många fåglar eller klä ut sig till medeltidsriddare, eller officer från rymdskeppet Enterprise. Eller all the above. Whatever floats your boat.

(Roligast från ca 5:10)

Därför kändes det ju lite förvånande att de utsatta flickorna skulle ha drabbats av något så allmänt som livsleda, efter det trauma de genomlevt. Eller så ser vi än en gång exempel på olyckligt ordval. Kanske befinner jag mig bara än en gång strandad på en kommunikationens åker, någonstans mellan Kumla och Hallsberg. Låt oss fortsätta.

Apropå olika grader av depression och nedstämdhet, undrar Lawen Mohtadi (DN 23/10) om det kan finnas ”något mer deprimerande än föräldrar som är oroliga för att deras barn går på kassa dagis?”.

Ja, det kan man fråga sig.

Vad är det mest deprimerande du kan tänka dig? Sverige i november? Ett stillastående tåg, på en åker i november? Svältande barn? Nej, låt oss inte raljera i onödan. Mohtadi använder här depression som ett vardagsuttryck kopplat till i-landsproblem. Det måste man ju få. Det finns inget mer deprimerande än att stå och vänta på ett tåg som aldrig kommer, skulle man ju kunna säga (och i och för sig undra om det verkligen finns något mer deprimerande här i världen).

Hon talar om att medelklassen oroar sig över sina barn. Om man tvingades att sätta sina barn i det dagis (eller den skola) som ligger närmast hemmet skulle den förhatliga medelklassen (som jag i och för sig misstänker att hon själv tillhör) ju inte kunna göra något åt det, och därmed slippa oroa sig (säger hon inte, men man kan nog säga att det är implicit).

Själv oroar hon sig över att hon lever i en bubbla, eftersom hon inte känner en enda moderat trots att hon bor i en stad där 40 procent röstar på moderaterna. Hon skriver att hon bara umgås med folk som tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton.

Om man som jag är uppvuxen på (och ofta återvänder till) ett ställe där 85 % röstar rött, och har veckopendlat i många år mellan övernattningslägenheten i ett område där 85 % röstar blått, och landet, där ovanligt många röstar (blå)grönt, och umgås med personer av alla politiska färger, blir man möjligen mer van vid att folk tycker väldigt olika. Man blir i alla fall inte lika arg över detta faktum. Medan de som endast träffar likasinnade nästan verkar kvävas av ilska så fort någon tycker annorlunda, och vrålar ”rasist, sexist, vidrigt!” och gärna markerar slutet på kaskaden med ett beskäftigt ”punkt!” så snart någon säger något man inte håller med om. Kanske kunde man, istället för att anordna överklassafari, där man ska odla sitt klasshat, ordna ett ”åsikts-safari”, där personer som Mohtadi och andra som bara träffar folk som tycker likadant får öva lite på att inte gå i baklås när de får ta del av diverse åsikter. Titta, folk hyser dem! Sansade, helt vanliga människor hyser alla möjliga sorters åsikter, och de allra flesta har inga planer på att vare sig bygga koncentrationsläger eller att konfiskera dina nya trädgårdsmöbler i en kommunistisk revolution.