Marmeladov

Marmeladov

Skitkul

AktuelltPosted by Linda Sun, August 04, 2013 19:20:47

Jonas Gardell dristade sig till att skämtsamt tweeta om islams ambulerande enmanstält och drog på sig en skitstorm utan dess like. Man får faktiskt inte skämta om vad som helst, dånade de självrättfärdigaste av människor, ackompanjerade av ett svagt eko från orgel och kyrkokör. Förmodligen var det våra allra godaste människor som mullrade högst. De som ständigt sitter parkerade på debattslagfältens högsta moraliska kullar. Vi andra stackare, som ofrivilligt småfnissar åt inre bilder av vandrande tält, får försöka göra bot och bättring. Det förstår man ju. Men hur? Hur ska vi mota det olämpliga skrattet i grind? Vem ska leda oss mot godhetens skinande tempel?

Tro det eller ej, men det kan faktiskt vara så att räddningen är nära. Det finns nämligen en skribent på DN som direkt kan avgöra, och det med glasklar skärpa, huruvda ett skämt är bra eller inte. Man tänkte kanske, i sitt stilla sinne, att om det är något som måste få vara relativt så är det väl humor, men exempelvis domstolar måste hantera humor på ett mer objektivt sätt; i vissa mål måste det avgöras om en reklamkampanj verkligen ÄR rolig eller inte, och höga summor kan stå på spel.http://www.newyorker.com/online/blogs/cartoonists/2013/03/judging-humor.html Incongruity (drag av inkonsistens, disharmoni och det opassande, absurda) tycks vara en viktig ingrediens i den humor som ”frias” i domstolarna. Gardells sammankoppling av islam och scouter, hamnar väl möjligen i inkongruens-kategorin. Åtminstone enligt ens undermetvetna, eftersom man de facto fnissade.

Men Lawen Mohtadi konstaterar i DN (31/7 2013) att Gardells tweet helt enkelt inte var rolig. Och hon verkar ju minst sagt seriös. http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lawen-mohtadi-jonas-gardells-skamt-om-muslimer-var-daligt-for-att-det-saknade-finess/

Kanske är det så, att de mullrande rättfärdiga, de som gärna vill in och peta i Solsidans repliker, faktiskt äger en mer pålitlig intuition för vad som verkligen ÄR roligt. Mohtadi ger oss vägledning i humorns svåra konst. ”Jonas Gardells skämt om muslimer var dåligt för att det saknade finess”, skriver hon. Även Özz Nûjen menar att ”finess” är en viktig ingrediens i humor.

Så vad ska man ta sig till, om man fnissar åt det finesslösa?

Jo, man bör kasta sig över Mohtadis text, i en vildsint önskan om att få börja träna upp sin humor och bli en bättre människa. Sluta skratta åt skitskämt, helt enkelt.

För det första måste man, enligt Mohtadi, vara insatt i det ämne man ämnar skämta om. Man får inte, som Gardell, ha ”noll koll”. Gardell undrade i sin Expressentext om man inte får skämta om muslimer. http://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell-om-skamtet-pa-twitter/ Det får man, menar Mohtadi, ”om det är roligt”. Hon tar några exempel på grova muslimskämt utförda av Lilla al-Fadji och Gina Dirawi. Gardell undrar om man bara får skämta om sin egen grupp. Mohtadi menar att ”det beror på”. Det kan vara okej för judar att skämta om snåla judar, men hon känner sig inte bekväm när hon skrattar. Vi ska återkomma till det bekväma skrattandet, men låt oss titta mer på det här med att vara insatt. Humor är ett mysterium, menar Mohtadi, men ”den enda principen som verkar fungera någorlunda är: Bra skämt kräver förtrolighet med ämnet.”

Jag är inte säker, men jag gissar att man inte får skämta på det här sättet (och att man bör hålla emot för glatta livet om man känner skrattet komma. Kan man hålla emot när man är kissnödig, vilket ju de allra flesta vuxna klarar, så ska man väl klara av att låta bli att skratta?) om man inte antingen har eller önskar att byta kön, eller lever tillsammans med någon som har eller är i stånd att byta kön. Sen är ju frågan: räcker det med att den som skämtar har förtrolighet med ämnet, eller måste även skrattaren ha det?

Jag har inga som helst erfarenheter av könsbyte, men skrattade så till den grad att diafragman engagerades, vid åsynen av ovanstående. Det kändes ärligt talat ganska skönt, men man får anta, att jag borde ha skämts. Dessutom handlar det ju om att någon ramlade i vattnet. Avsaknaden av finess tycks markant.

Enligt Per Hägred handlar humor också om timing – något som kan tyckas absolut grundläggande. Han menar emellertid att man inte kan skämta om dass när vinterkräksjukan går, eller ägna sig åt galghumor på begravningar. http://www.expressen.se/kvp/kronikorer/per-hagred/per-hagred-vad-kan-och-far-man-skamta-om/ Om man hade en vag känsla av att det kanske var precis tvärtom - att det är just när kräksjukan går som dasskämt verkligen kan gå hem, eller att galghumor passar bäst när det är som allra jävligast, så är det bara att tänka om och rätta sig i ledet.

Varken Mohtadi eller Hägred ger emellertid någon vägledning när det gäller att hejda otillbörligt skratt. Det vill säga, när man skrattar fast man inte är insatt i något ämne eller inte har fötts in i en viss kultur eller omständighet. När skrattet kommer ofrivilligt. Men vi kan kanske få hjälp från den medeltida sekt, som menade att Gud förlät alla synder om man piskade sig själv! http://varldenshistoria.se/node/45380 Det är bara att gå ut i trädgården, se sig om efter närmaste björk, skära av några vassa kvistar och köra.

Hägred avslutar för övrigt sin krönika med att påstå att Hitler tog livet av 17 miljoner människor. ”Som om alla svenskar dödats”, skriver han. ”Två gånger om.”

Jag hoppas verkligen inte att formuleringen ovan fick dig att fnissa till. Men om den gjorde det, vet du vad du ska göra. Om du inte är i närheten av växtlighet, går det säkert lika bra med en stållinjal eller brödkavel. Kanske skulle även några av de humorkunniga kunna ställa upp ibland, så det blir ett ordentligt schvung i rappen.