Marmeladov

Marmeladov

THE EMPIRE STRIKES BACK

The End is NighPosted by Linda Sat, May 18, 2013 16:10:43

De länder som koloniserade stora delar av världen – England och Frankrike till exempel – kan i dagens upplysta tider inte göra annat än att ställa sig i skamvrån och rodnande betänka sina Darth Vader-fasoner. Det handlar ju om ett rövarbeteende förknippat med makthungriga och brutala figurer som Attila och Djingis Khan – och vars bevekelsegrunder bör förpassas till dammiga verk i bibliotekens mörkaste hörn, om de alls ska få existera. Möjligen kan de användas i fiktion, när man behöver dra en skarp gräns mellan gott och ont, som i Stjärnornas krig eller Sagan om ringen.

Det finns dock ett land som inte skäms; som svindlande skamlöst till och med FIRAR sina koloniala illdåd. Jag tror ni kan ana vilket.

Sverige!

Utan så mycket som en antydan till rosa skiftning på sina kinder, iklädde sig Carl XVI Gustaf, drottning Siliva och ambassadör Jonas Hafström ”rollen som kolonialister, på väg att exploatera ett redan befolkat land” när de klev ombord på skeppet ”Kalmar Nyckel” (DN 15/5).

Och man undrar förstås vad i herrans namn det är fråga om. Vilket befolkat land var de på väg mot, och varför? Kunde det kanske röra sig om en liten ö, låt säga i Söderhavet, att skicka medtagna medborgare med D-vitaminbrist till, när vinden viner som värst i vargavintern? En med väldigt få invånare (Sverige har ju som bekant begränsat försvar på kvällar och helger – kanske har alla resurser lagts på invasionsstyrkorna?), som av en ljum bris varsamt vaggas fram och tillbaka i hängmattor, och därför kan erövras utan större åthävor. Endast ett skepp räcker, med kungen som befälhavare.

Men här var de inte fråga om någon sömnig söderhavsö. Det var mot USA kosan styrde!

Nej, jag skojar lite med er. Det handlade inte om någon ny erövring. Det gällde 375-årsfirandet av den svenska kolonin i Delaware: Nya Sverige, som grundades 1638 och var ”svenskt” i 17 år, innan det blev norpat av holländarna. 1938 firades 300-årsjubiléet av denna kortlivade svenska koloni. Delstaten Delaware anslog pengar och gjorde om landstigningsplatsen till en park, i vars centrum det finns ett monument av Carl Milles. När monumentet invigdes talade president Roosevelt om hur det symboliserade svenskamerikansk vänskap.

Ja, man skulle ju, om man likt Roosevelt är naivt och/eller välvilligt lagd, kunna tro att det handlar om firande av just vänskap mellan två nationer, snarare än ett firande av själva kolonisationen. Det faktum att det tycks vara svenskar och amerikaner som firar tillsammans, inte holländare och amerikaner, skulle kunna förleda en att tro att det handlar om just vänskapliga relationer.

Men så är det förstås inte. Detta är inget annat än en demonstration av svensk rasism och brutalitet. ”För många andra länder vore det omöjligt att hylla sitt koloniala arv” skriver Adam Hjorthén, doktorand i historia (DN 15/5). Han ber oss leka med tanken att Nya Sverige inte legat i dagens USA utan i Afrika. ”Med stor sannolikhet skulle ett firande av ett sådant kolonialt projekt betraktas som förkastligt”, menar han. Han verkar med andra ord övertygad om att det är det koloniala projektet som firas, snarare än de vänskapliga relationerna. Man måste ju säga att det är en smula naivt av USA, att släppa in opålitliga, rasistiska vikingar i sitt land, för att fira en gammal KOLONISATION – nära storstäder som Philadelphia, New York och Washington! Vem vet vad vikingar kan få för sig. Kanske kan Hjorthén konsulteras som säkerhetsexpert.

Hjorthén anklagar kungen för att vara mer fokuserad på goda handelsrelationer med USA (kungen hade under en middag talat om att kolonin lade grunden till goda handelsrelationer) än på dåliga relationer med indianer. Men detta kan ju faktiskt vara taktik av kungen – att helt enkelt dölja sina kolonialistiska plundrartendenser, inbäddade i en hemlig önskan att kolonisera stora delar av USA. Locka amerikanerna med tal om export och import, samtidigt som man diskret rekognoserar hamnen.

Enligt Hjorthén berättar Milles monument om kolonialisternas resa över Atlanten, hur de köpte land av indianer, bosatte sig och ”levde i fred” med ursprungsbefolkningen, samt att svenskarna ”upprättade civilisation i Delawaredalen”. Enligt Hjorthén är detta en ”chauvinistisk berättelse som placerar svenskarna i historiens centrum”. Vad som inte berättas är historien om de indianer som bodde där, samt svenskarnas roll i den afrikanska slavhandeln.

Och kanske börjar man här närma sig pudelns kärna. Kanske finns här nyckeln till den svenska rasismen. Kanske är det hit vi ska åka, för att komma till botten med eländet. Hjorthén menar att Sveriges kolonialism bör vara en viktig del av samhällsdebatten; att en uppgörelse av rasismen i Sverige måste innefatta diskussioner om vår rasism och kolonialism i resten av världen. ”Samtida diskussioner om exempelvis Reva och stereotyper i Tintinböcker är inte avskilda från hur vi förhåller oss till det förflutna.”

Tintin igen. Det står ju alldeles klart, att vi för länge sedan har passerat det stadium då det räcker med att stryka ord och flytta böcker. Det allra säkraste måste ju vara att helt enkelt samla in ALLA Tintinböcker i riket och bränna skiten. Och om vi nu har – eventuellt genetiskt – kolonialistiska tendenser, kanske vi kan utnyttja dessa till att utföra goda handlingar? Vi skulle kunna åka till andra länder och så att säga kolonisera deras Tintinalbum, och på så sätt sona de brott vi begick mot indianerna för hundratals år sedan. Visst – vi var inte ensamma, men det är ju faktiskt bara vi som FIRAR moralisk förödelse med pompa och ståt. Varför inte börja med Holland (som ju tog ”Nya Sverige” ifrån oss 1655), storma deras hem och bränna deras Tintinböcker. Sen åker vi till Delaware och piskar oss själva med björkris efter att ha massakerat det chauvinistiska Milles-monumentet.