Marmeladov

Marmeladov

I'M ON IT

AktuelltPosted by Linda Fri, September 20, 2013 19:12:35

Fasaväckande rön rullar in över stad och land. De föräldrar som tidigare skrutit om hur tidiga deras barn är med att prata, rulla (rullning var något som inte förekom när barn jämfördes med varandra på sjuttiotalet, men som nu anses oerhört viktigt) och läsa, skakas nu i märg och ben. En finsk-amerikansk studie gör gällande att tidig språkutveckling leder till ökad risk för tidig alkoholdebut samt ökat drickande hos tonåringar. Det är bara att slå ihop godnattsagan och knipa näbb när barnet frågar vad det där, och det där, och det där är för bokstav. Det är deras framtida alkoholvanor man har i sina händer!

http://spraktidningen.se/blogg/tidig-sprakutveckling-ger-tidigare-alkoholdebut

Det ska visserligen påpekas att språkvirtuoserna tydligen inte löper ökad risk att hamna i alkoholmissbruk. Men vem vågar chansa?

Den som förfasar sig över dåligt språk kan dock i viss mån sluta gnissla tänder. Ju fler syftningsfel och särskrivningar, desto färre tidiga tonårsfyllor (i alla fall om det är så att de som är tidiga med språk också är duktiga på språk när de blir äldre). Och vi som skrattar så tårarna rinner åt skumma bananer, nackade papegojor och klockor som återfås mot beskrivningar av Kurt, kan ju nu glädjas åt att en hel armé av flugor slås ihjäl med en enda smäll. Vi lever längre (av allt skrattande åt språkgrodor) och tonåringar dricker mindre vilket i sin tur leder till en drastisk minskning av diverse alkoholrelaterat elände.

Låt oss njuta av en klassisk lista:

- En länstol som i många år tillhört en revisor med stoppning i sitsen och överdrag på ryggen säljes på grund av dödsfall.

- Frysbox, 2 år, i nyskick, lagom till 2-3 personer.

- Gul nackad papegoja till salu.

- Äldre dam eller herrcykel köpes billigt.

- Klocka upphittad, återfås mot beskrivning av Kurt.

- Promenadkäpp borttappad av herre med silverknopp i ändan.

- Person som kan ta hand om hästar som inte röker eller dricker.

- Lägenhet med utsikt över grönområde och parkettgolv.

- Fin trea med balkong utan insikt.

- Liten stuga i Sälenfjällen med bastu på 65 kvadratmeter.

- Mindre charmigt hus till salu.

- Halva priset på kläder som avdrages i kassan

För den som vill ha mer, rekommenderas denna underbara sida:

http://www.avigsidan.com/

Apropå lustigheter såg jag filmen Movie 43, som är en gastkramande orgie i hysteriskt dålig smak. Den har sågats grundligt, och kritiker sliter sitt hår för att lista ut hur storheter som Kate Winslet, Naomi Watts, Richard Gere och Hugh Jackman har kunnat ställa upp. Nåväl - hur mycket man än förfasas tror jag att de flesta inte kan låta bli att skratta då och då. Det finns något för alla. Själv tyckte jag att den roligaste minuten var mellan 6:35 och 6:52 i klippet nedan (jag rekommenderar endast de med kiss- och bajshumor att se hela klippet, ni andra bör – med ljusets hastighet - klicka fram till 6:35).

Jag vet inte riktigt varför jag skrattade så åt repliken vid 6:51, från personen i Mini Coopern. Kanske för att det hela var en så målande metafor för livet självt, i all sin absurditet. Först får man vindrutan täckt av skit, men ganska snart tar man tag i situationen med ett lakoniskt ”I’m on it”. Vad annat kan man göra?





HOLD YOUR HORSES

AktuelltPosted by Linda Sat, August 24, 2013 17:20:33

Först måste vi prata om den kvinna från Tanzania som är ett bollgeni av rang!


Ridsporten klagar över medias favorisering av vissa sporter (som gammal gymnast kan jag påpeka att även gymnaster klagat genom åren). Trots mästerskapsmedaljer (nu senast ett brons i EM i hästhoppning (22/8)), rapporteras det hellre om att Zlatan har ätit glass och ska sälja ett hus. Särskilt på sportsiter som Aftonbladet och Expressen. Det tog närmare en timme innan Aftonbladet ens hade en liten notis om bronset i hästhoppning.

Folk är förstås intresserade av olika sporter – säkerligen speglat av vilka sporter som har flest utövare i ett land. Ser man till utövare i Sverige, är topplistan för män (i fallande ordning) fotboll, innebandy, golf, ishockey och skytte. Bland kvinnor: gymnastik, fotboll, ridsport, friidrott och golf. När det gäller åskådare, så är topplistan följande: ishockey, fotboll, bilsport, innebandy, handboll. Ridsport kommer först på sjätte plats. Vissa tycker dessutom att aktiviteter som skytte, motorsport och ridsport inte ens bör falla under kategorin sport. För den egna sinnesfridens skull, torde det emellertid vara bäst att i sportsammanhang anamma mottot ”lev och låt leva”. Det vill säga, att man tittar på det som intresserar en och lägger tid på saker som skänker en glädje, istället för på att försöka eliminera vissa aktiviteter från sportkategorin. Och om man verkligen gnisslar tänder när en ryttare får Jerringpriset, så får man väl se till att dra ihop en röstningskampanj för sin egen älsklingssport till året därpå. Eller acceptera att vissa sporter helt enkelt är större än man trodde (som någon skrev ”jag känner inte en enda som håller på med ridsport, hur fan kunde RGB (ryttare) få Jerringpriset?” – en logik som får en att famla efter att något att hålla i). Nåväl.

Det är ju fullt rimligt att man ger utrymme i förhållande till popularitet. Är då hästmänniskornas gnäll verkligen befogat, utifrån detta perspektiv? Med tanke på att ridsporten bara är tredje största sport bland kvinnor, och kommer först på sjätte plats när det gäller åskådare. Låt oss se!

Morgonen efter att landslaget i hästhoppning har tagit brons i EM, och man är sugen på att läsa mer – kanske hitta några fina bilder eller intervjuer, så får man först scrolla sig förbi följande:

Svennis har blivit lurad på 100 miljoner. Det är den första rubriken. Även den andra rör denne arme man. Han måste sälja lyxherrgården! Skakad rullar man vidare, och undrar hur det ska gå. Kommer han att ha tak över huvudet?

Därefter får vi veta att det finns något sorts HOT mot Jamaica. Det blir kanske inget OS eller VM! Eftersom jag verkligen ville till hästarna innan jag klickade på något annat, brydde jag mig inte om att ta reda på vari detta hot bestod. När jag nu skulle kolla, fanns artikeln inte kvar, men vi får väl anta, att det inte var något som rörde landet Jamaica som helhet.

Nästa rubrik kom från en blogg som heter Silly Season (fotboll) som uppjagat informerar om oss att någon eller något ”kan ta över efter Nanne”.

Därefter ska Murray erkänna och vara ärlig om en sak.

Nästa rubrik handlar om en Granqvist, vars nya lön är 25 miljoner. Någon i allsvenskan har dessutom gjort succé tack vare en så kallad modellmetod. Enligt en Bergström kan det sluta som årets affär. Norrköping - Djurgården 2-3.

Sen kommer rubriken ”Protesterna vi aldrig glömmer”. Självfallet måste detta ligga ovanför ridsportens brons! Det här är ju något som verkligen måste präntas in i varje sportintresserad individ! Här kan vi läsa om allt från knutna nävar till målade naglar, som ju skänker inlägget en viss aktualitet.

Därefter ett inlägg om DN-galan, som pågick samtidigt som hästhoppningen.

Följt av en PL-veteran som skriver om ett dödsbesked.

Bollsport är stort, och förtjänar förstås all utrymme den kan få. Efter inlägget om PL-veteranen kan vi läsa om EN KVINNA FRÅN TANZANIA SOM ÄR ETT BOLLGENI AV RANG! (6 träffar på google!)

Sen är det åter dags för Silly Season. Denna gång handlar det om kupper. En av de värsta kupperna någonsin, handlar det om!

Vilket följs av ett inlägg om svenska cupen. ”Svenska cupen: svårt, pinsamt och onödigt”. Och en rapport om en ny Leksands-seger.

Och så visar det sig att REAL HAR GJORT EN DUNDERTABBE! Herregud! Vet ni vad de gjorde? Jo, de presenterade Bale! (”Reals dundertabbe: presenterade Bale”). Man börjar skruva på sig. Även om fotboll är en gigantisk sport – är det inte lite VÄL mycket fokus på fotboll?

Men nej, strax efter Reals dundertabbe kommer att avbrott. Mer om DN-naglarna, förlåt, DN-galan. Emma Green-Tregaro är trött på grund av nageluppståndelsen. Det kan ha varit det som gjorde att hon rev ut sig tidigt. Civilkurage tar på krafterna.

Sen kommer en rapport från EL-kvalet. EL-kvalet? En googling i efterhand informerar mig om att det handlar om european league (duh!). Elfsborg har tydligen blivit vilselett av förbundet. Mera fotboll!

Vid det här laget är man ju så uppe i varv av alla miljoner, kupper, vilseledningar, missar och pinsamheter att man alldeles har glömt bort vad det var man letade efter. Och en vag ”Hänt i veckan”-eftersmak börjar göra sig gällande, efter alla dessa miljoner och psykologiskt elände.

Men så kommer det faktiskt en häst till slut. Och det var faktiskt bara ett tiotal av de rubriker som kom före, som rörde just fotboll.











LET'S EAT GRANDMA!!!!!!!

The End is NighPosted by Linda Sun, August 11, 2013 20:34:19

I dagens (11/8 2013) DN tipsar Mona Masri om vad som är bäst just nu. Etta på topplistan finner vi bloggen ”Falskheten”.

Masri skriver att det på nätet frodas ett sorts internetspråk, som blandar engelska uttryck med förkortningar av typen ”lol” (laughing out loud) och kryddar med ett myller av utropstecken och punkter. Hon menar att detta för en otränad (läs äldre) läsare (sådana som kanske bara läste romaner under sina första 25 levnadsår kan karaktäriseras som otränade läsare) eventuellt kan framstå som barnsligt och osofistikerat, men att det minsann inte är något att rynka på näsan åt. Tvärtom är utropsteckenspråket ett språk som ”struntar i konventioner och snart kommer det att sugas in i den svenska romanen”.

Som gammal uv kanske man känner ett sting av oro. Man sneglar på sin bokhylla och undrar om man borde börja hamstra böcker, så man har, när det i framtiden endast finns digitala böcker, där kanske en tredjedel av innehållet består av skiljetecken. Eller skiljetecken på fel ställen.

Vissa ( http://ingridamy.wordpress.com/2009/10/13/utropsteckensinflation/ ) hävdar emellertid att språkstofilernas oro över utropstecknens överanvändning är tämligen överdriven; elever kan faktiskt skilja på det språk som ska användas på på prov och i uppsatser, och det språk som används när skolklockan har ringt ut. Unga människor glider enkelt och smidigt mellan de olika ”stilarna”. ”Let’s eat, grandma” i skolan blir enkelt ”Let’s eat grandma” när man kommer hem och kan slappna av. Som betryggande bevis för detta anförs följande konversation:

Tjej 1: Asså, typ igår kväll när jag pratade med Jesper på MSN så skrev han värsta weird! Tjej 2: Asså, typ som på bilddagboken då eller? Tjej 1: Ah! Han skriver som värsta läraren! Han skrev med stor bokstav i början på varje ord! Typ: Hej Jessika. Asså! Han skrev hej med stort H och Jessika med stort J! Så jäkla störande, kändes som om det var ett jävla prov.

Och man tänker ”phew!”. De historielärare som slog larm om nya studenters undermåliga språkkunskaper och svårigheterna att tyda deras texter delvis på grund av att de struntade i stor bokstav och punkt (det var omöjligt att avgöra var meningarna började och slutade, och dessutom struntade de i kronologin, djupt chockade över att krigen kom i en viss ordning), hade troligen fel.

Masri verkar dock mena att utropsteckenspråket snart kommer att ta plats ”i den svenska romanen”. Och under tiden, innan detta underbara har blivit verklighet, finns det enligt Masri en blogg man kan besöka – den blogg som nämndes i inledningen.

Denna blogg är nyttig i flera bemärkelser om man råkar vara gammal och mossig. Dels finns här en brokig blandning av korrekt språk, stavfel, syftningsfel och ord som används på ett helt nytt sätt, ungefär som ”grym” har gått från att förknippas med hunner, till att förknippas med mat-Tina. Dessutom är bloggen full av matnyttig information för alla som inte tänker tillräckligt mycket på det här med hudfärg.

Vi får bland annat lära oss att vit hudfärg har utnämnts till ”neutrum”. Man trodde kanske först att neutrum var ett genus i svenska språket (och andra språk), ”t-genus”, ”ett-ord”, där substantiv får ändelsen –et i bestämd form – taket - (och att motsatsen till neutrum är utrum, ”en-ord” - väggen). Och att hudfärg i så fall skulle falla under utrum (hudfärgen).

”Att din hudfärg är osynlig, att din ras är icke-existerande är direkt orsaken till att våran är det. Förstår ni? När något utnämns till neutrum görs samtidigt något/någon annan till motsatsen. Utan det ena, inte det andra. Vitheten kan bara vara osynlig genom att göra bristen av den synlig.”

Klart som korvspad!

Det finns som sagt en hel del språkfel i ”Falskheten”-bloggen, men det är troligen detta som är poängen. Masri rekommenderar bloggen just för folk som månar om att skriva korrekt och rodnar när språkliga fel begås; de som oroar sig över de arméer av utropstecken som snart ska invadera den svenska romanen och lösa upp den i dess beståndsdelar. Vik hädan, neutrum. Här kommer utrum! Låt oss kapa trossarna och kasta loss!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu är det bara att brassa på, i syftningsfelens, särskrivningarnas och de rena felstavningarnas förlovade land!!!!!!!!!!!!!!!! Kom igen! Let’s eat grandma! Halva priset på kläder som avdrages i kassan! Mört kött! Vi hänger själva i butiken!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!













Skitkul

AktuelltPosted by Linda Sun, August 04, 2013 19:20:47

Jonas Gardell dristade sig till att skämtsamt tweeta om islams ambulerande enmanstält och drog på sig en skitstorm utan dess like. Man får faktiskt inte skämta om vad som helst, dånade de självrättfärdigaste av människor, ackompanjerade av ett svagt eko från orgel och kyrkokör. Förmodligen var det våra allra godaste människor som mullrade högst. De som ständigt sitter parkerade på debattslagfältens högsta moraliska kullar. Vi andra stackare, som ofrivilligt småfnissar åt inre bilder av vandrande tält, får försöka göra bot och bättring. Det förstår man ju. Men hur? Hur ska vi mota det olämpliga skrattet i grind? Vem ska leda oss mot godhetens skinande tempel?

Tro det eller ej, men det kan faktiskt vara så att räddningen är nära. Det finns nämligen en skribent på DN som direkt kan avgöra, och det med glasklar skärpa, huruvda ett skämt är bra eller inte. Man tänkte kanske, i sitt stilla sinne, att om det är något som måste få vara relativt så är det väl humor, men exempelvis domstolar måste hantera humor på ett mer objektivt sätt; i vissa mål måste det avgöras om en reklamkampanj verkligen ÄR rolig eller inte, och höga summor kan stå på spel.http://www.newyorker.com/online/blogs/cartoonists/2013/03/judging-humor.html Incongruity (drag av inkonsistens, disharmoni och det opassande, absurda) tycks vara en viktig ingrediens i den humor som ”frias” i domstolarna. Gardells sammankoppling av islam och scouter, hamnar väl möjligen i inkongruens-kategorin. Åtminstone enligt ens undermetvetna, eftersom man de facto fnissade.

Men Lawen Mohtadi konstaterar i DN (31/7 2013) att Gardells tweet helt enkelt inte var rolig. Och hon verkar ju minst sagt seriös. http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lawen-mohtadi-jonas-gardells-skamt-om-muslimer-var-daligt-for-att-det-saknade-finess/

Kanske är det så, att de mullrande rättfärdiga, de som gärna vill in och peta i Solsidans repliker, faktiskt äger en mer pålitlig intuition för vad som verkligen ÄR roligt. Mohtadi ger oss vägledning i humorns svåra konst. ”Jonas Gardells skämt om muslimer var dåligt för att det saknade finess”, skriver hon. Även Özz Nûjen menar att ”finess” är en viktig ingrediens i humor.

Så vad ska man ta sig till, om man fnissar åt det finesslösa?

Jo, man bör kasta sig över Mohtadis text, i en vildsint önskan om att få börja träna upp sin humor och bli en bättre människa. Sluta skratta åt skitskämt, helt enkelt.

För det första måste man, enligt Mohtadi, vara insatt i det ämne man ämnar skämta om. Man får inte, som Gardell, ha ”noll koll”. Gardell undrade i sin Expressentext om man inte får skämta om muslimer. http://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell-om-skamtet-pa-twitter/ Det får man, menar Mohtadi, ”om det är roligt”. Hon tar några exempel på grova muslimskämt utförda av Lilla al-Fadji och Gina Dirawi. Gardell undrar om man bara får skämta om sin egen grupp. Mohtadi menar att ”det beror på”. Det kan vara okej för judar att skämta om snåla judar, men hon känner sig inte bekväm när hon skrattar. Vi ska återkomma till det bekväma skrattandet, men låt oss titta mer på det här med att vara insatt. Humor är ett mysterium, menar Mohtadi, men ”den enda principen som verkar fungera någorlunda är: Bra skämt kräver förtrolighet med ämnet.”

Jag är inte säker, men jag gissar att man inte får skämta på det här sättet (och att man bör hålla emot för glatta livet om man känner skrattet komma. Kan man hålla emot när man är kissnödig, vilket ju de allra flesta vuxna klarar, så ska man väl klara av att låta bli att skratta?) om man inte antingen har eller önskar att byta kön, eller lever tillsammans med någon som har eller är i stånd att byta kön. Sen är ju frågan: räcker det med att den som skämtar har förtrolighet med ämnet, eller måste även skrattaren ha det?

Jag har inga som helst erfarenheter av könsbyte, men skrattade så till den grad att diafragman engagerades, vid åsynen av ovanstående. Det kändes ärligt talat ganska skönt, men man får anta, att jag borde ha skämts. Dessutom handlar det ju om att någon ramlade i vattnet. Avsaknaden av finess tycks markant.

Enligt Per Hägred handlar humor också om timing – något som kan tyckas absolut grundläggande. Han menar emellertid att man inte kan skämta om dass när vinterkräksjukan går, eller ägna sig åt galghumor på begravningar. http://www.expressen.se/kvp/kronikorer/per-hagred/per-hagred-vad-kan-och-far-man-skamta-om/ Om man hade en vag känsla av att det kanske var precis tvärtom - att det är just när kräksjukan går som dasskämt verkligen kan gå hem, eller att galghumor passar bäst när det är som allra jävligast, så är det bara att tänka om och rätta sig i ledet.

Varken Mohtadi eller Hägred ger emellertid någon vägledning när det gäller att hejda otillbörligt skratt. Det vill säga, när man skrattar fast man inte är insatt i något ämne eller inte har fötts in i en viss kultur eller omständighet. När skrattet kommer ofrivilligt. Men vi kan kanske få hjälp från den medeltida sekt, som menade att Gud förlät alla synder om man piskade sig själv! http://varldenshistoria.se/node/45380 Det är bara att gå ut i trädgården, se sig om efter närmaste björk, skära av några vassa kvistar och köra.

Hägred avslutar för övrigt sin krönika med att påstå att Hitler tog livet av 17 miljoner människor. ”Som om alla svenskar dödats”, skriver han. ”Två gånger om.”

Jag hoppas verkligen inte att formuleringen ovan fick dig att fnissa till. Men om den gjorde det, vet du vad du ska göra. Om du inte är i närheten av växtlighet, går det säkert lika bra med en stållinjal eller brödkavel. Kanske skulle även några av de humorkunniga kunna ställa upp ibland, så det blir ett ordentligt schvung i rappen.







Ta LAN-kabeln och spring!

AktuelltPosted by Linda Fri, June 28, 2013 20:31:57

”I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it”. Jag håller inte med om (eller tycker inte om) det du säger, men jag kommer att gå i döden för din rätt att säga det. Detta uttryck tillskrivs Voltaire men kommer från en biografi om Voltaire (The Friends of Voltaire (1906) skriven av Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen Stephen G. Tallentyre) och utgör en sorts summering av Voltaires åsikter i Traktat om toleransen.

Kristina Lindquist (DN 27/6) håller med Voltaire om att andras rätt att uttrycka sina åsikter är central i ett demokratiskt samhälle, men uppmanar oss att inte glömma ”[d]et första ledet i satsen. Jag hatar dina åsikter”.


Här blir man ju först en smula perplex. Hur blev ”jag håller inte med om det du säger” (delar inte din åsikt/disapprove) plötsligt ”jag HATAR dina åsikter”? Men låt gå. Hon fortsätter med att säga att hon – så länge hon andas – med alla fredliga medel ska motarbeta spridningen av de åsikter hon hatar.

Om man då sammanfogar hennes tolkning med vad som får sägas vara andemeningen i Voltaires tankar om yttrandefrihet, blir det ungefär så här:

”Jag hatar dina åsikter, men jag kommer med alla tänkbara fredliga medel att motarbeta deras spridning”.

Det blir ju lite konstigt – ordet ”men” skriker rent språkligt efter att bytas ut mot ett OCH (hat och motarbetande är ju här såta vänner, och bör inte skiljas åt med ett men) vilket ger det mer korrekta ”Jag hatar dina åsikter, och jag kommer med alla tänkbara fredliga medel att motarbeta deras spridning”.

Det är inte utan, att man börjar undra hur det där motarbetandet egentligen går till. Hur förhindrar man fredligt spridning av åsikter man hatar? Om man har en tidning eller ett förlag kan man ju välja vad som publiceras. Har man plats att skriva i någon tidning kan man skriva om något annat (man kan dock tycka att de åsikter man faktiskt HATAR är de man borde engagera sig för att förändra – och då måste man ju ibland ”sprida” den hatade åsikten med syfte att argumentera mot den och få den att ändras) och om man har man en blogg kan man stänga kommentarsfält och så vidare.

Man förstår dock att Lindquist inte nämner det här med att gå i döden. Det blir ju onekligen lite knepigt: ”Jag skulle kunna döda för att du ska få uttrycka dina åsikter, men jag tänker med alla fredliga medel motarbeta deras spridning!” Det skulle alltså betyda att om Jimmy skriver något rasistiskt på sin blogg, och Birgitta försöker hindra honom, så skulle Lindquist då eventuellt döda Birgitta så Jimmy får skriva klart – uttrycka sin åsikt – varpå hon (eftersom hon vill hindra själva spridningen efter att den har blivit uttryckt) fredligt drar ur lan-kabeln eller stänger ner wifi-mottagningen i datorn. Och fortsatt fredligt försöker hålla honom borta från nätet och talarstolar tills han glömt vad han ville säga. Men det stämmer inte heller med andemeningen – Voltaire talade om att gå i döden, och i Lindquists fall skulle det väl handla om att hota att begå självmord om Birgitta hindrar Jimmy att uttrycka sin åsikt, vilket troligen skulle få Birgitta att backa. Om Lindquist däremot önskar mer kraftfulla fredliga åtgärder, så Voltaires besvärliga citat kan läggas åt sidan, ligger ju politiska verktyg nära till hands. Varför inte vända blicken mot Kina!

Mao – som genom den blodiga Kulturrevolutionen ville få till ”det rätta sättet att tänka”; den socialistiska revolutionen skulle inte bara förändra ägarförhållanden utan även folks tankar, vilket bland annat skedde genom att intellektuella tvingades arbeta på åkrar (om de inte dödades på fläcken) – har fått en renässans i Kina. Landets nye partiordförande, Xi Jinping, strösslar Mao-citat omkring sig så det står härliga till (till skillnad från företrädaren, Hu Jintao). Xi Jinping har fördömt försök att klanka på Mao och menar att Mao-kritik kan ”rycka undan grunden för det kinesiska kommunistpartiet och kasta landet in i kaos.” (DN 27/6). Man skulle kunna tro att det helt enkelt krävs hot om kroppsarbete och arkebusering för att hålla en miljard frihetstörstande människor på mattan – men det är enklare än så. För inte så länge sedan skickades ett påbud från partitoppen till lärare vid landets universitet och högskolor, som förbjuder lärarna att ta upp sju tabubelagda ämnen – bland annat yttrandefrihet och historiska misstag av partiet. Frispråkiga mikrobloggare har även fått sina bloggar stängda av myndigheterna. Det bästa sättet att hindra spridning av misshagliga åsikter är ju trots allt att förbjuda dem genom att rent handgripligen kontrollera nätet, och kanske ha en och annan stridsvagn redo på större torg ifall folk skulle få för sig att protestera. Nu tror jag ju inte att Lindquist skulle omfamna stridsvagnen – hon är noga med att påpeka att hon är fredlig – men en ökad kontroll av nätet skulle ju verkligen hindra spridningen av de åsikter hon hatar.



Morden i Sandhamn stoppade världssvälten

InconceivablePosted by Linda Sat, June 15, 2013 15:43:39

I senaste numret av Nöjesguiden (nr 5, 2013) har Victor Schultz komponerat ihop ett antal varianter på det så kallade Bechdeltestet - det feministiska filmtestet som en film bara klarar om 1) det finns två namngivna kvinnor som 2) talar med varandra om 3) något annat än en man. Nöjesguidens varianter handlar bland annat om att undvika filmer genomsyrade av rasism, kommersialism eller en Bill Murray som INTE (!) har sex med motspelerskor som är betydligt yngre och vackrare (vilket diskvalificerar fantastiska filmer som Lost in translation och Life Aquatic - och godkänner Ghost Busters).

Det är förstås gjort med en komisk ton, men det senaste årets kulturdebatter och recensioner skänker trots allt en Orwellsk bismak. När filmer får kritik för att skildra ett visst ämne, eller för att proportionerna i förhållande till verkligheten är felaktiga - när det andas krav på regler för hur exempelvis tsunamin bör skildras (tsunami-skildringar ur transpersoners och dyslektikers synvinkel lyser sannerligen med sin frånvaro), då blir man lite nervös. Det är väl som Alba August, dotter till Pernilla och Bille August, säger i DN (11/6). På frågan "Kan man använda film för att göra världen bättre?" svarar hon: "Ja, det är därför man ska göra film". Och det är väl just därför det kommer mer eller mindre allvarliga krav på olika sorters Bechdeltest.

Man kan inte låta bli att undra lite över vilka test det är som behöver göras för att en film ska falla under kategorin världsförbättrande. Tanken är väl att man ska spegla världen så som den borde vara. Det skulle dock diskvalificera Äta sova dö, som Alba själv nämner som exempel på svinbra film, så det handlar nog snarare om att köra idealistisk film å ena sidan, och revolutionär film å andra sidan, som exempelvis nordkoreanska Pulgasari och Les Miserables, med otympliga Godzilla-kopior (gjorda av kidnappade regissörer) eller falsksjungande Russell Crowes som fyrbåkar mot en bättre värld.

Men låt oss inte fastna i film. Så här i sommartider finns det företeelser som är betydligt mer akuta, nämligen monologerna.

Det är uppenbarligen något med denna på många sätt så ljuvliga årstid, som får folk att utan vare sig förvarning, inbjudan eller urskiljning komma ångande mot en likt frustande lokomotiv. Under hela året har de – som vi alla – gjort (eller plötsligt dragit sig till minnes) tusentals ohyggligt ointressanta och vardagliga saker, och nu måste all denna tristess ut. I detalj.

Hellre skulle man ju lyssna till folks mest spännande eller i alla fall mest känslomässigt intensiva upplevelser. Men det är aldrig sådant man får höra - nej, det är redogörelser utan slut om lövhögar, tillverkandet av flirtkulor på dagis, resor där absolut ingenting hände, shoppingturer, vindstädningar eller färgen på väggarna i apoteket i Kumla. Eller detaljer - upprepade flera gånger - om släktingar som man aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa.

Då önskar man ju att det fanns ett sorts Bechdeltest för monologer och anekdoter. Varför inte baserat på principen om adressatrelevans. Denna gyllene princip lyder ungefär så här: säg aldrig något som inte kan förväntas intressera motparten. Är man osäker, kan man vänta på följdfrågor. Man kan börja "jo, när jag var i Skåne köpte jag ett begagnat bord, och för att komma till det ställe där jag köpte bordet, svängde jag vänster vid Anderssons gödselstack, nej vänta, var det höger? Nej, det var vänster. Andersson är ju släkt med Pettersson, men hon hette Lundström som ogift" och invänta reaktionen. Ser personen intresserad ut? Kommer nyfikna följdfrågor? Ett "åh fan" kan vara ett tecken på att personen inte är intresserad av huruvida du tog höger eller vänster vid en gödselstack i Ystad.

Eller så är jag ogin. Kanske är det faktiskt fråga om ett sorts sjukdomstillstånd. Kanske är det faktum att jag lyssnar på hur väggarna såg ut i Hallsberg på 60-talet eller hur det gick till när dottern blev hämtad av vännerna i Frankrike, det enda som står mellan dem och galenskapens djupa avgrund. Kanske är det så att om talaren inte får hålla sina monologer, så löses vederbörande upp i atomer för att strax försvinna ut i världsrymden. Kanske finns det två sätt att förbättra eller till och med rädda världen: lyssna på gastkramande tråkiga monologer - och titta på sådant som Alba August medverkar i, som exempelvis den nya säsongen av Morden i Sandhamn. Hon borde ju vara en ledstjärna, eftersom hon är så säker på att det inte finns någon annan anledning att göra film än att just förbättra världen.



Flicka på tak ringde polis - blev kränkt

AktuelltPosted by Linda Sun, June 02, 2013 15:22:04

Ett tonårigt flickebarn i Gävle klättrade upp på ett tak för att hämta en boll. Nedstigningen blev emellertid problematisk. När hon skakande av skräck satt där på taket, övertygad om att hennes sista stund var kommen och livet inte kunde bli värre, så visade det sig, att det kunde det visst. När hon ringde polisen för att få hjälp att komma ner blev hon nämligen kränkt. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16887264.ab

Det som hände var att polisen frågade om hon någonsin har sett en polisbil med stege. Ja, ni kan kanske tänka er vilken fasaväckande upplevelse det måste vara att bli utsatt för en raljerande polis när man är strandsatt på ett tak. Men det är som bekant inte första gången polisen befinner sig i kränkande blåsväder.

Det sägs ju att upploppsgnistan i Husby tändes när polisen sköt en anfallande man försedd med kniv, något som är under utredning. Men det tycks i många falanger finnas ett konsensus att det indirekt var polisen som eldade bilar under förortsveckan. Polisen har ju glidit runt i förorter i många år och bland annat strött rasistiska tillmälen omkring sig, något som tyvärr tycks ha paralyserat invånarna så till den grad att det inte en enda gång har fångats i en mobilkamera. Men att det är sant att så har skett, det vet vi, för om inte polisen hade betett sig kränkande under så lång tid, skulle upploppen aldrig ha startat.

Vissa påpekar självbelåtet att det torde vara enkelt att undvika polisens kränkningar – det är väl bara att bete sig hederligt och ligga lite lågt. Men som vi nu ser i fallet Emelie, så kan det hända vem som helst – när som helst. Nästa gång du hamnar på ett tak, eller värmen slutar fungera i ditt kontor och du i upplösningstillstånd ringer polisen så kan det vara DU som får ett hånflin rakt i nyllet. Poängen är att när det väl händer – ja, då vet man inte vad det kan få för konsekvenser. Som upploppen med all tydlighet visar, kan man vare sig styra eller hållas ansvarig för sina handlingar om man har blivit kränkt av polisen. Inte moraliskt, i varje fall.

Klättring efter boll kan alltså sluta med polisiär förolämpning, och att man i en häpen out of body-position ser sig själv gå bärsärk med tegelstenar och brinnande papperstussar. Och man har ingen aning om hur man själv kommer att reagera när man väl är där. Kanske börjar det med att man välter hyllan med ris och pasta på ICA, och orsakar ett magnifikt livsmedelsdomino som ger eko i hemorten i generationer framåt.

Emelie säger själv att hon kommer att ha oerhört svårt att lita på polisen efter denna kränkning. Vem vet, kanske börjar hon i detta nu känna ett okontrollerat ryckande i underarmen, och märker att blicken ofrivilligt dras till lösa tegelstenar.

Kanske är det säkrast att avskaffa polisen helt och hållet. Tanken att staten ska upprätthålla lag och ordning må vara god, men den fungerar ju uppenbarligen inte i praktiken, eftersom poliser bara får folk att gå i baklås. Kanske kan man istället förse varje medborgare med ett vapen och en snabbkurs i närstrid, så att var och en kan försvara sig åtminstone hjälpligt. Vi skulle också kunna eliminera den lagliga rätten att bruka våld; den som poliser har, och som man själv har när man befinner sig i nödvärn – och bara tillåta vad som idag är olagligt våld! Det tycks ju vara där skon klämmer, så att säga. Det vill säga, bara de som är kränkta får bruka våld – ingen annan. Då ska det väl snart kunna bli lugn och ro.



Böcker slås ihop framför näsan på skärrade studenter. Ghostbusters tillkallade

AktuelltPosted by Linda Sun, May 26, 2013 09:20:53

Tidigare i veckan kunde man ta del av chockerande uppgifter om tillståndet hos nyblivna universitetsstudenter i ämnet historia. Kanske var det när en elev frågade om det spelar någon roll i vilken ordning krigen kommer, som lärarna ringde i larmklockan. Eller den snudd på ofattbara insikten: ”De har ingen bild av dåtiden”.

http://www.expressen.se/nyheter/dokument/universitetslarm-nya-studenter-kan-for-lite/

Hanna Enefalk, lektor i historia på Uppsala universitet, var hur som helst chockad. Hennes kollegor var chockade. Men frågan är om inte studenterna själva var mest chockade av alla, när de blev upplysta om just kravet på kronologi. I historia, av alla ämnen. Och i och med den begynnande insikten om hur mycket som faktiskt har HÄNT. ”När de börjar inse hur mycket kunskap som finns, blir de chockade”.

Enefalk påpekar dessutom att studenterna inte bara har alarmerande dåliga förkunskaper – de saknar även verktyg att komma i kapp; dels att kunna läsa stora mängder text och ta ut det viktigaste, dels det rent språkliga – ”att de inte klarar av att läsa och skriva på en högre nivå” (trots att de har svenska som modersmål; många studenter med annat modersmål är till och med bättre på svensk grammatik). Ordförrådet är magert, prepositioner sätts fel.

Ungdomarna själva spekulerar i vad det bero på. Kanske att kraven på dagens ungdom är så höga; man måste till exempel ha en ”wow-faktor”. Man måste sticka ut, för att bli lyssnad på.

Det här med att bli lyssnad på är väldigt mycket i ropet. Under den senaste veckan har vi ju sett ett flertal minst sagt energiska exempel på olika sätt att sticka ut, främst demonstrerade i Stockholms förorter. I många fall sägs anledningen vara just att man vill bli lyssnad på, att ingen har lyssnat tidigare, men att det nu, först nu, ”lyssnas”. Överallt finns journalister med mikrofoner. Vissa menar att ledarskribenter borde ge plats åt människor från Husby.

Jonas Lundgren skriver att han tror att inga rökgranater hade kastats om samhället hade skött sig bättre: ”(o)m samhället inte hade gjort ungarna i min förort otjänsten ATT INTE GE DEM det de behöver, grundtrygghet, jobb, UTBILDNING, säkerhet...”. (mina versaler).http://clarte.nu/clartebloggen/bloggartiklarna/8317-husby-ar-inte-problemet-husby-ar-resultatet

Upploppen hade alltså inte hänt om samhället hade gett stenkastarna utbildning. Men i någon mening har förstås samhället visst gett ungdomarna utbildning; utbildning är inte bara gratis i Sverige, man är så illa tvungen att gå i skolan till och med nionde klass. Så vad menar Lundgren? Kanske menar han att skolsystemet blivit så utarmat att de skolor stenkastarna varit hänvisade till är så dåliga att de inte kan anses ge utbildning. Medelklassen tar sina barn och sätter dem i bättre skolor. Andra poängterar att ambitiösa invandrartjejer åker en masse till de bättre innerstadsskolorna; allt går om man kämpar. Alla har faktiskt rätt att byta skola om man vill. Peter Wolodarski skriver i DN idag att det finns ett tydligt samband mellan betyg och var man själv eller föräldrarna är födda och att segregationen är extrem.

Flera vänner och bekanta är lärare på olika nivåer – och ett par har bytt jobb från skolor långt ute i förorterna till väldigt välmående närförorter eller innerstadsskolor. Många av dem säger att dagens elever känns lite lata – att detta har de gemensamt, oavsett socioekonomisk bakgrund. De orkar inte traggla, de ger upp när något tar emot eller blir lite tråkigt, de orkar inte gå på djupet; inte ens de ambitiösa medelklasstudenterna som ska bli advokater och ekonomer – eller forska i historia. Något verkar alltså ha hänt, rent generellt – oavsett varifrån man kommer, oavsett var man bor.

För att exempelvis lära sig läsa bra måste lågstadieeleverna läsa mycket, så att läsningen till sist går så enkelt och smidigt att man faktiskt kan börja tänka på vad som står där – innebörden, och börja ifrågasätta och göra tolkningar. Och för att när man blir äldre kunna läsa mer avancerade texter, fulla av svåra ord och referenser, måste man ha en intern kunskapsbank – så det inte ska bli som för historiestudenterna i Uppsala. Om man måste googla var femte ord och knappt ens har hört talas om olika teorier eller händelser, lär det kännas oöverstigligt att ta sig igenom tusen sidor vetenskaplig text på några veckor.

Krzysztof Bak, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har under sina 20 år som lärare på universitetet sett en försämring. Han undervisar även polska studenter vid Uniwersytet Jagiellonski i Kraków och upplever att de polska studenterna ”tål mer motstånd och kritik, de är mer garvade och inser att skolsystemet inte bara ska vara trevligt... svenska studenter tycker att motstånd är något onormalt. De upplever det som en kris, och söker någon som är skyldig.”

Och vem är det då som är skyldig till så galaktiska kunskapsluckor som studenterna i historia visar? Det kan ju inte vara något annat än Strukturerna. Reinfeldt, Björklund, alliansen, sexismen och kubismen.

Jag kan inte låta bli att se Strukturerna som ett väsen, lite som Mårran i Mumintrollet. Som glider omkring och suddar ut människors fria vilja och inre driv. Som likt en poltergeist placerar stenar i deras händer och smäller igen böckerna om Napoleon och viskar att allt ska vara skönt och enkelt och att allt är någon annans fel och att så kallat hårt arbete ska ske någon annanstans, på något annat sätt. Hos Strukturerna, kanske. I varje fall inte genom enskilt tragglande och kämpande. Så ska väl livet inte behöva vara.



« PreviousNext »