Marmeladov

Marmeladov

Bit ihop

RecensionerPosted by Linda Sun, October 07, 2012 13:42:55

Jag skrattade flera gånger och gillar stilen i Sara Granérs ”All I want for christmas is planekonomi” (http://www.bokus.com/bok/9789170376641/all-i-want-for-christmas-is-planekonomi/ ) men jag blir också illa till mods över det hotfulla i hennes vision. Det skulle nämligen tvinga en att lägga om hela sitt liv: byta jobb (ut på potatisåkern), fritidsintressen (klättring, glöm det) och skita i grupp.

Grundidén är att på ett trevligt och demokratiskt sätt komma överens om vad det är vi människor behöver, producera detta på ett bra sätt, dela ut rättvist och sen gå hem.

I sin mest extrema form innebär detta att pengar egentligen inte behövs; man får helt enkelt tak över huvudet, kläder och mat – så mycket som man behöver, varken mer eller mindre. De med hög kapacitet jobbar hårt, de med låg kapacitet jobbar mindre. Ingen kan tjäna eller spara mer pengar än någon annan eftersom alla bara får mat, kläder och tak. Om man till exempel skulle vilja spara ihop till en dörr, så kan man inte göra det. Inte om inte innerdörrar ingår i det man trevligt och demokratiskt har beslutat att vi behöver producera. Det kan bli ungefär så härligt som i filmen Wanderlust; man kan bo i kollektiv och ha sin egen säng, men ingen dörr, och badrum som varken har väggar eller dörr. Själva idén med detta måste ju vara att just ta hand om flera(s) behov samtidigt: skita och lyssna.

För vissa låter ju det här jättehärligt, medan andra drömmer mardrömmar efter att ha sett dylika scener på film. Vi ska strax återkomma till det här om folks olikheter.

Någonting som blir överflödigt när vi en gång för alla demokratiskt har bestämt vad det är vi behöver, är åsikter. När Sara Granér hånar högerns psyke, fokuserar hon bland annat på att högern tycker att den egna, individuella åsikten är viktig. ”Er åsikt är så viktig”, raljerar hon.

När vi väl har bestämt – trevligt och demokratiskt – vad det är vi behöver, så är det ju liksom bestämt, och då behövs det ju inga åsikter mer! I varje fall inga åsikter som ligger till höger om vänstern. Man behöver inte ha några tidningar annat än för nyheter, men absolut ingen debatt. Man kan dessutom sortera bort en massa onödiga ”nyheter”.

Att skriva (och läsa) om Victorias graviditet kan kanske verka löjligt (och även om det finns människor som är genuint intresserade av detta, bör dessa skärpa sig, eftersom vi trevligt och harmoniskt har kommit överens om vad alla behöver; och när man väl har sina kläder, sin mat och sitt tak, så behöver man faktiskt inte läsa om Victorias graviditet.) Att skriva artiklar om något annat än det som vi trevligt har bestämt att vi behöver, är exempel på så kallat missriktat engagemang enligt Granér. Ett annat exempel på missriktat engagemang är bergsklättring.

Det är oklart om just bergsklättring speglar det missriktade engagemanget (delvis tycks klättrarföraktet grundas i att klättrarna förväntar sig att få gratis sjukvård om de trillar ner), eller om det gäller alla fritidsintressen. Eller vissa. Granér verkar upprörd över att begsklättraren har tränat i sju år, och därmed har slösat med tid som bättre kunde ha avsatts till att hjälpa andra. De som känner lust att klättra i berg eller sätta sig och skriva missriktat engagerade alster, bör tänka om och fokusera på de där behoven vi så trevligt och demokratiskt kom överens om att vi har.

Och visst kan man argumentera för att det är problematiskt med klarinettövande bredvid ett koncentrationsläger, i sann utilitaristisk anda. Varje sekund finns det en handling som maximerar nyttan, och det är knappast att äta en lång söndagsfrukost, se på TV, spela tennis eller gå ut med hunden. Om vi skänker 500 till Rädda Barnen gör vi i själva verket fel; vi borde skänka ALLT vi har på banken. Kanske! Först bör vi undersöka var våra pengar gör mest nytta.

Om någon entreprenörssjäl (för det finns ju sådana) tycker att alla borde få en liten lön och välja själv hur mycket man vill lägga på kläder och mat och hur mycket man vill spara och sedan investera och tillverka saker på fritiden och sälja och att det borde gå att köpa ett större hus med dörrar om man jobbar hårt, och – gud förbjude – slippa lyssna på andra människors ändlösa, självupptagna monologer – så är det så kallat missriktat engagemang.

Eftersom människor generellt tycks ha en stark dragning till sådant som de vänsterextrema anser vara missriktat engagemang, verkar ju risken för att pöbeln (under den trevliga och demokratiska omröstningen) inte kommer fram till ”rätt” saker vara tämligen överhängande. (Vi lever ju trots allt i en demokrati idag). Vad man ska göra åt detta är lite oklart. Kanske kan det fungera med toaletterapi. Att just sitta och skita samtidigt som man får ta del av andras livsöden. Det kan kanske kännas olustigt först, men det går snart över. Och skulle någon vara alldeles ohjälplig – någon som kanske är en så inbiten entreprenör eller tävlingsmänniska att det gränsar till sinnessjukdom - och bara inte KAN släppa sina exempelvis liberala åsikter, utan sitter och knattrar fram flygblad i någon källare – ja, får man som vänsterextrem helt enkelt bita ihop och tänka på fosterlandet.