Marmeladov

Marmeladov

Frånskild. Vuxna barn. Har nu en skallad särbo (*)

The End is NighPosted by Linda Wed, October 16, 2013 12:41:52

Förra veckan kunde vi häpet ta del av en helt ny tågstoppande företeelse – vid sidan av de gamla vanliga, som exempelvis älgar, svanar, löv och väta – nämligen en så kallad kalsongman, som stoppade ett X2000-tåg utanför Göteborg, och fick jagas med helikopter.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17646199.ab

Efter ett drygt (...) decenniums veckopendlande med ett SJ som snart inte ens kan forcera ett nedsinglande höstlöv, skulle ingen ha större förståelse än jag, om det hade varit så att denna arma kalsongman var på väg från ett tåg. Om han helt enkelt hade drabbats av en tåginducerad psykos, slitit av sig sina kläder, krossat en ruta och i vild panik rusat iväg över en frostnupen åker. Om det faktum att han befann sig på spåret var ett utslag av desorientering, och att han så snart han insett sitt misstag, flydde från tåget så snabbt hans ben kunde bära honom. Kanske var han som jag – en veritabel magnet för allsköns irriterande tågresenärer. För en sak är säker: de tre mest irriterande personerna ombord på varje givet tåg, kommer att hamna i min absoluta närhet, och ofelbart förvandla resan till ett inferno av sprutande youghurt, slickande på fönster, fisande, tuggande med öppen mun, konstant skrikande, smackande, spyor och gitarrspel. Det är som förgjort.

Visst kan det väl vara spännande att åka tåg, på samma sätt som det kan vara spännande att ge sig ut på en resa i främmande land, där man inte riktigt vet vad man har att vänta. Men för en pendlare som måste komma till sitt arbete, till möten eller konferenser i tid, är det ju helt enkelt för osäkert. Även bilåkande tycks dessutom bli allt osäkrare; bilolyckorna ökar markant när allt argare människor prejar varandra och riskerar både sitt eget och andras liv när de kör som galningar för att hinna fram till gud vet vad så snabbt det bara går, varpå det blir slagsmål och timslånga köer på E18. Visst börjar det luta åt häst och vagn, som förr i tiden. Eller helt enkelt bara en häst, med sadelväskor att packa i och en cowboyhatt som skydd mot väder och vind. Miljövänligt och pålitligt.

Något som däremot inte tycks gå tillbaka till gamla beprövade metoder, är det här med språkbehandling (min kära mor, nybliven pensionär, installerade nyligen ett gratisprogram som inte hade stavningskontroll. ”Inga problem. Jag är gammal. Jag kan stava”, sa hon barskt). Det var med höjda ögonbryn jag noterade följande notis.

Man hade ju, i sitt stilla sinne, fått för sig att opartiskhet var något att sträva efter, allra helst i ett konsumentprogram som Plus. Men här FÄLLDES de alltså för sin opartiskhet, om man får tro rubriken.

Nu visade det sig dock, att det fortfarande är opartiskhet som gäller för program som Plus och att rubriken helt enkelt blev lite olycklig. Men som 40+ börjar man bli något av en uv, och då gäller det att vara uppmärksam på nya sätt att tänka. Man bör dessutom akta sig för att skratta åt språkgrodor. Det kan nämligen tyda på att man är dryg och otrevlig. Sidan skrivihop.se lade ner av just denna anledning. De var helt enkelt för trevliga, och poängterade dessutom att det finns viktigare saker här i livet än att jaga upp sig över en skum tomte. Man får anta, att de idag endast talar om svältande barn i Afrika alternativt naturkatastrofer. Och även om det i bland kan ta en liten stund, så kommer man ju i de allra flesta fall fram till vad som menades. Lite som SJ! Man kanske blir stående på en obegriplighetens åker utan information, men till slut är hindren forcerade, varpå tåget/läsningen åter kan rulla, för att nå sin destination med liv och moral (såvida man inte skrattade) i behåll.

(*) Skrivet i läkarjournal

http://roligtochtokigt.blogspot.se/2007/09/journal-grodor-roligt-vrre.html





LET'S EAT GRANDMA!!!!!!!

The End is NighPosted by Linda Sun, August 11, 2013 20:34:19

I dagens (11/8 2013) DN tipsar Mona Masri om vad som är bäst just nu. Etta på topplistan finner vi bloggen ”Falskheten”.

Masri skriver att det på nätet frodas ett sorts internetspråk, som blandar engelska uttryck med förkortningar av typen ”lol” (laughing out loud) och kryddar med ett myller av utropstecken och punkter. Hon menar att detta för en otränad (läs äldre) läsare (sådana som kanske bara läste romaner under sina första 25 levnadsår kan karaktäriseras som otränade läsare) eventuellt kan framstå som barnsligt och osofistikerat, men att det minsann inte är något att rynka på näsan åt. Tvärtom är utropsteckenspråket ett språk som ”struntar i konventioner och snart kommer det att sugas in i den svenska romanen”.

Som gammal uv kanske man känner ett sting av oro. Man sneglar på sin bokhylla och undrar om man borde börja hamstra böcker, så man har, när det i framtiden endast finns digitala böcker, där kanske en tredjedel av innehållet består av skiljetecken. Eller skiljetecken på fel ställen.

Vissa ( http://ingridamy.wordpress.com/2009/10/13/utropsteckensinflation/ ) hävdar emellertid att språkstofilernas oro över utropstecknens överanvändning är tämligen överdriven; elever kan faktiskt skilja på det språk som ska användas på på prov och i uppsatser, och det språk som används när skolklockan har ringt ut. Unga människor glider enkelt och smidigt mellan de olika ”stilarna”. ”Let’s eat, grandma” i skolan blir enkelt ”Let’s eat grandma” när man kommer hem och kan slappna av. Som betryggande bevis för detta anförs följande konversation:

Tjej 1: Asså, typ igår kväll när jag pratade med Jesper på MSN så skrev han värsta weird! Tjej 2: Asså, typ som på bilddagboken då eller? Tjej 1: Ah! Han skriver som värsta läraren! Han skrev med stor bokstav i början på varje ord! Typ: Hej Jessika. Asså! Han skrev hej med stort H och Jessika med stort J! Så jäkla störande, kändes som om det var ett jävla prov.

Och man tänker ”phew!”. De historielärare som slog larm om nya studenters undermåliga språkkunskaper och svårigheterna att tyda deras texter delvis på grund av att de struntade i stor bokstav och punkt (det var omöjligt att avgöra var meningarna började och slutade, och dessutom struntade de i kronologin, djupt chockade över att krigen kom i en viss ordning), hade troligen fel.

Masri verkar dock mena att utropsteckenspråket snart kommer att ta plats ”i den svenska romanen”. Och under tiden, innan detta underbara har blivit verklighet, finns det enligt Masri en blogg man kan besöka – den blogg som nämndes i inledningen.

Denna blogg är nyttig i flera bemärkelser om man råkar vara gammal och mossig. Dels finns här en brokig blandning av korrekt språk, stavfel, syftningsfel och ord som används på ett helt nytt sätt, ungefär som ”grym” har gått från att förknippas med hunner, till att förknippas med mat-Tina. Dessutom är bloggen full av matnyttig information för alla som inte tänker tillräckligt mycket på det här med hudfärg.

Vi får bland annat lära oss att vit hudfärg har utnämnts till ”neutrum”. Man trodde kanske först att neutrum var ett genus i svenska språket (och andra språk), ”t-genus”, ”ett-ord”, där substantiv får ändelsen –et i bestämd form – taket - (och att motsatsen till neutrum är utrum, ”en-ord” - väggen). Och att hudfärg i så fall skulle falla under utrum (hudfärgen).

”Att din hudfärg är osynlig, att din ras är icke-existerande är direkt orsaken till att våran är det. Förstår ni? När något utnämns till neutrum görs samtidigt något/någon annan till motsatsen. Utan det ena, inte det andra. Vitheten kan bara vara osynlig genom att göra bristen av den synlig.”

Klart som korvspad!

Det finns som sagt en hel del språkfel i ”Falskheten”-bloggen, men det är troligen detta som är poängen. Masri rekommenderar bloggen just för folk som månar om att skriva korrekt och rodnar när språkliga fel begås; de som oroar sig över de arméer av utropstecken som snart ska invadera den svenska romanen och lösa upp den i dess beståndsdelar. Vik hädan, neutrum. Här kommer utrum! Låt oss kapa trossarna och kasta loss!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu är det bara att brassa på, i syftningsfelens, särskrivningarnas och de rena felstavningarnas förlovade land!!!!!!!!!!!!!!!! Kom igen! Let’s eat grandma! Halva priset på kläder som avdrages i kassan! Mört kött! Vi hänger själva i butiken!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!













THE EMPIRE STRIKES BACK

The End is NighPosted by Linda Sat, May 18, 2013 16:10:43

De länder som koloniserade stora delar av världen – England och Frankrike till exempel – kan i dagens upplysta tider inte göra annat än att ställa sig i skamvrån och rodnande betänka sina Darth Vader-fasoner. Det handlar ju om ett rövarbeteende förknippat med makthungriga och brutala figurer som Attila och Djingis Khan – och vars bevekelsegrunder bör förpassas till dammiga verk i bibliotekens mörkaste hörn, om de alls ska få existera. Möjligen kan de användas i fiktion, när man behöver dra en skarp gräns mellan gott och ont, som i Stjärnornas krig eller Sagan om ringen.

Det finns dock ett land som inte skäms; som svindlande skamlöst till och med FIRAR sina koloniala illdåd. Jag tror ni kan ana vilket.

Sverige!

Utan så mycket som en antydan till rosa skiftning på sina kinder, iklädde sig Carl XVI Gustaf, drottning Siliva och ambassadör Jonas Hafström ”rollen som kolonialister, på väg att exploatera ett redan befolkat land” när de klev ombord på skeppet ”Kalmar Nyckel” (DN 15/5).

Och man undrar förstås vad i herrans namn det är fråga om. Vilket befolkat land var de på väg mot, och varför? Kunde det kanske röra sig om en liten ö, låt säga i Söderhavet, att skicka medtagna medborgare med D-vitaminbrist till, när vinden viner som värst i vargavintern? En med väldigt få invånare (Sverige har ju som bekant begränsat försvar på kvällar och helger – kanske har alla resurser lagts på invasionsstyrkorna?), som av en ljum bris varsamt vaggas fram och tillbaka i hängmattor, och därför kan erövras utan större åthävor. Endast ett skepp räcker, med kungen som befälhavare.

Men här var de inte fråga om någon sömnig söderhavsö. Det var mot USA kosan styrde!

Nej, jag skojar lite med er. Det handlade inte om någon ny erövring. Det gällde 375-årsfirandet av den svenska kolonin i Delaware: Nya Sverige, som grundades 1638 och var ”svenskt” i 17 år, innan det blev norpat av holländarna. 1938 firades 300-årsjubiléet av denna kortlivade svenska koloni. Delstaten Delaware anslog pengar och gjorde om landstigningsplatsen till en park, i vars centrum det finns ett monument av Carl Milles. När monumentet invigdes talade president Roosevelt om hur det symboliserade svenskamerikansk vänskap.

Ja, man skulle ju, om man likt Roosevelt är naivt och/eller välvilligt lagd, kunna tro att det handlar om firande av just vänskap mellan två nationer, snarare än ett firande av själva kolonisationen. Det faktum att det tycks vara svenskar och amerikaner som firar tillsammans, inte holländare och amerikaner, skulle kunna förleda en att tro att det handlar om just vänskapliga relationer.

Men så är det förstås inte. Detta är inget annat än en demonstration av svensk rasism och brutalitet. ”För många andra länder vore det omöjligt att hylla sitt koloniala arv” skriver Adam Hjorthén, doktorand i historia (DN 15/5). Han ber oss leka med tanken att Nya Sverige inte legat i dagens USA utan i Afrika. ”Med stor sannolikhet skulle ett firande av ett sådant kolonialt projekt betraktas som förkastligt”, menar han. Han verkar med andra ord övertygad om att det är det koloniala projektet som firas, snarare än de vänskapliga relationerna. Man måste ju säga att det är en smula naivt av USA, att släppa in opålitliga, rasistiska vikingar i sitt land, för att fira en gammal KOLONISATION – nära storstäder som Philadelphia, New York och Washington! Vem vet vad vikingar kan få för sig. Kanske kan Hjorthén konsulteras som säkerhetsexpert.

Hjorthén anklagar kungen för att vara mer fokuserad på goda handelsrelationer med USA (kungen hade under en middag talat om att kolonin lade grunden till goda handelsrelationer) än på dåliga relationer med indianer. Men detta kan ju faktiskt vara taktik av kungen – att helt enkelt dölja sina kolonialistiska plundrartendenser, inbäddade i en hemlig önskan att kolonisera stora delar av USA. Locka amerikanerna med tal om export och import, samtidigt som man diskret rekognoserar hamnen.

Enligt Hjorthén berättar Milles monument om kolonialisternas resa över Atlanten, hur de köpte land av indianer, bosatte sig och ”levde i fred” med ursprungsbefolkningen, samt att svenskarna ”upprättade civilisation i Delawaredalen”. Enligt Hjorthén är detta en ”chauvinistisk berättelse som placerar svenskarna i historiens centrum”. Vad som inte berättas är historien om de indianer som bodde där, samt svenskarnas roll i den afrikanska slavhandeln.

Och kanske börjar man här närma sig pudelns kärna. Kanske finns här nyckeln till den svenska rasismen. Kanske är det hit vi ska åka, för att komma till botten med eländet. Hjorthén menar att Sveriges kolonialism bör vara en viktig del av samhällsdebatten; att en uppgörelse av rasismen i Sverige måste innefatta diskussioner om vår rasism och kolonialism i resten av världen. ”Samtida diskussioner om exempelvis Reva och stereotyper i Tintinböcker är inte avskilda från hur vi förhåller oss till det förflutna.”

Tintin igen. Det står ju alldeles klart, att vi för länge sedan har passerat det stadium då det räcker med att stryka ord och flytta böcker. Det allra säkraste måste ju vara att helt enkelt samla in ALLA Tintinböcker i riket och bränna skiten. Och om vi nu har – eventuellt genetiskt – kolonialistiska tendenser, kanske vi kan utnyttja dessa till att utföra goda handlingar? Vi skulle kunna åka till andra länder och så att säga kolonisera deras Tintinalbum, och på så sätt sona de brott vi begick mot indianerna för hundratals år sedan. Visst – vi var inte ensamma, men det är ju faktiskt bara vi som FIRAR moralisk förödelse med pompa och ståt. Varför inte börja med Holland (som ju tog ”Nya Sverige” ifrån oss 1655), storma deras hem och bränna deras Tintinböcker. Sen åker vi till Delaware och piskar oss själva med björkris efter att ha massakerat det chauvinistiska Milles-monumentet.



Flesh eating moose on the loose at IKEA

The End is NighPosted by Linda Sat, April 06, 2013 16:47:00

Man har ju haft det på känn, efter att ha suttit fast i ett kallgradigt limbo dag ut och dag in. Vi har läskats med någon timmes droppande från ett hustak här och något porlande där, men på natten har kung Bore åter dragit åt skruvstädet. Meteorologer har talat om att Sverige blivit mystiskt inkapslat i en avlång låda av kompakt kyla, och att värmen som står utanför helt enkelt inte tar sig in. Vårfåglarna väntar otåligt i norra Tyskland. De lär få vänta. För nu är det fastslaget: Sverige har fastnat i nuvarande läge, rent kosmiskt, och våra liv kommer hädanefter att vara som i Bill Murrays i Måndag hela vecken (Groundhog Day). Man vaknar upp till exakt samma dag om och om igen. Och frågan är: vad är det för läxa vi ska lära, för att komma vidare?

Ja, världen har helt enkelt fastnat, och allt däri. Avloppen är bara ett exempel. Man får kämpa timme ut och timme in i de mest obeskrivliga avloppsinfernos, för att vid midnatt få rusa ut och s***a i skogen (i minusgrader, med ficklampa) och hoppas att rovdjur och arga älgar (vilket vi snart ska återkomma till) håller sig borta.

Sen sätter man sig vid datorn och inser att även debatterna har fastnat. Och det är då man börjar inse att något är i görningen.

Just när man trodde att det en gång för alla var ordentligt, officiellt fastslaget att Jasenko Selimovic (Jonas, min vän) är en till hundra procent genomusel djävul som inte har ett enda vettigt ord att säga eftersom han är en så kallad dumliberal, medan Jonas Hassen Khemiri (Bästa Beatrice) är hundra procent god och helgonlik, och man trodde att det liksom var klart och att man kunde gå vidare och prata om annat, så börjar det om på nytt! Nu meddelar Khemiri att han inte alls är vän med Selimovic. Att han inte vet om Selimovic har något husdjur, till exempel. Och inte har varit på något gemensamt midsommarfirande. Nu är de rättrådiga så arga att det ryker ur öronen. De väser och fräser på Twitter och Facebook och kräver att de som trodde att Selimovic använde ”min vän”som ett retoriskt grepp snarare än en benämning på den faktiska relationen, drar på sig dumstruten snabbare än Lucky Luke drar sin revolver.

Och skandalen med det allestädes närvarande hästköttet – egentligen något av en pseudoskandal; om man gladeligen smörjer krås bestående kor och grisar, är det väl inte direkt någon avgörande moralisk skillnad mellan det och att dra i sig en och annan kuse, men debatten handlade inte om vilka djur som bör ätas, utan om ens lagliga rätt att erhålla information gällande exakt vilka djur man är i färd med att förtära. Hur som helst, man trodde att det var över och att det kanske skulle dröja innan tidningarna fylldes av texter om kött. Men icke! Nu visar det sig att det kokta fläsket sannerligen är stekt. IKEAS älg innehåller nämligen fläsk!

Först blir man som paralyserad av skräck och tänker att undergången måste vara mycket nära förestående. Att apokalypsens fyra ryttare är på ingång, ridande på köttätande älgar istället för på hästar. Älgar som sliter grisar i stycken och äter dem! Och när dessa älgar sen mals ner av IKEA (med köttkvarnen "Ragnarök"), så innehåller färsen fläsk! http://hbl.fi/nyheter/2013-04-06/435856/svd-griskott-upptacktes-i-ikeas-alglasagne

Nej, så tossigt. Så är det förstås inte. Sen borde jag inte överdriva så. Det blir ju visst variation! Förut var det hästar i korna, nu är det faktiskt grisar i älgen. Det är dock en bra idé att vi håller oss till två, eller kanske tre debattämnen per år, så att folk till slut blir så uttjatade att de går med på vad som helst för att diskutera något nytt. Konsensus utan våld! Det är så det går till. Det är det som är den Groundhog Day-läxa vi ska lära! Håll med de som vägrar gå med på att alla tycker olika!



Don't mention the war

The End is NighPosted by Linda Sat, January 12, 2013 13:28:06

Lena Dunham – den yngsta som fått skriva, regissera (och spela i) en egen serie på HBO – kritiseras för att det inte finns några svarta karaktärer i hennes annars hyllade Girls. Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli diskuterade detta i podcasten ”En varg söker sin pod”. Liv tyckte att Dunham borde skriva in svarta karaktärer i serien, något Caroline ställde sig tveksam till med argument som konstnärlig frihet och tveksamma orsakssamband.

Minskar verkligen rasism och orättvisor om man skriver in svarta karaktärer där det idag inte finns några? Det kan man fråga sig. Eller om man förser alla serier (filmer, böcker?) där det inte finns några svarta med epitetet ”white”? White Friends, White Girls, tyckte Liv att serierna borde heta. Man kan fortsätta själv. Two and a Half White Men! Bored to White Death! White Pride and Prejudice! Och Black Cosby. Fresh Black Prince of Bel Air. I konsekvensens namn. Liv Strömquist, själv konstnär, verkade tveksam till att inskränka den konstnärliga friheten, men menade att de som bestämmer vad som ska sändas och publiceras borde se till att vissa saker är uppfyllda.

Ja, man kanske kunde tillsätta en kommission, som kontrollerar varje bok, film och pjäs och säkerställer att alla verk innehåller en med verkligheten korrelerande procentsats gällande kön, hudfärg och sexuell läggning. I varje bok, film eller serie måste det till exempel finnas en mörkhyad transperson som är alldaglig och lite småtrist och en som är lite mer festlig, men inte använder fjäderboa, för då är man farligt nära stereotypernas svarta hål, åtminstone om transpersonen är transvestit. Den svarta karaktären (eller, alla karaktärer som skildrar personer ur grupper som någon gång blivit diskriminerade eller illa behandlade – det vill säga alla utom vita män) bör nämligen skildras på korrekt sätt. Liv exemplifierar med Sex and the city, där Miranda har en svart pojkvän. Problemet är, enligt Liv, att han framstår som en ofelbar ängel. Så typiskt den trångsynta, fega nöjesindustrin att inte våga göra den svarta annat än helylle!

Caroline påpekade då att det är minst lika problematiskt att skildra svarta med dåliga karaktärsdrag och nämnde rasistanklagelserna mot Ruben Östlund i och med filmen Play, där ett gäng svarta ungdomar rånar ett gäng vita. Ett annat exempel är den danska Oscarvinnaren Hämnden, som vissa – bland andra just Caroline Ringskog Ferrada Noli – ansåg vara rasistisk eftersom det där finns en ondsint mörkhyad dansk (som kallar Persbrandts karaktär för svenskjävel) och för att den skildrar en stereotyp vit läkare som räddar stereotypa svarta i Afrika. http://nojesguiden.se/recensioner/film/haemnden-0

Istället för att reda ut sina tankegångar kring svarta på film svarade Liv att hon kan förstå att man blir aggressiv i ett samhälle där alla som städar på hotell är mörkhyade. Det kan man ju kanske, men det ger ju ingen vägledning i hur underhållningsindustrin eller kulturen bör hantera karaktärer med olika hudfärg. Caroline menade att Lena Dunham kanske faktiskt bara umgås med vita (hon visar tydligen bara vita på Instagram), och att det då inte är konstigt att hon gör en serie om bara vita. De enades båda om att detta var helt sjukt. Men om man nu ska PK-revidera sin bekantskapskrets borde man väl fokusera på att undvika homogenitet snarare än att bara titta på hudfärg. Försöka lära känna folk vars åsikter, bakgrund och livsstil skiljer sig markant från ens egen. Till exempel folk som skjuter rådjur i trädgården.

En gång var jag på nattklubb i Cannes. Eftersom jag troligen var den mest malplacerade personen i hela lokalen tog det inte lång tid för en två meter lång, svart transvestit att dansa fram till mig och lägga sin rosa boa runt min hals. Hade man skildrat det på film, hade det troligen kritiserats av Livkommissionen, eftersom det hade varit så rungande stereotypt. Glad rytmisk svart löser upp knutar hos tillknäppt vit. Nej, bättre i så fall om den svarta transvestiten hade varit blyg och tillknäppt, och den bleka lantlollan från Sverige rytmiskt hade dansat fram och dragit upp honom på dansgolvet, för att i resten av filmen få honom att blomma ut och våga vara sig själv...

... ja, nu ljöd larmklockorna! För då har vi ju istället imperialistiskt färgad problematik på halsen. En vit som ledsagar en svart till ett bättre liv? Kära nån. Kanske bättre att flytta scenen till någon åker, och låta karaktärerna bära vadmal. Filmat på håll, så man inte ser vad folk har för kön eller hudfärg.

Hur ska vi ha det egentligen? Bör underhållning och kultur vara ungefär som att äta barkbröd efter ett isande kallt vinterbad? Ska kulturkonsumtion vara som att piska sig med ett knippe björkris? Som att se målarfärg torka? Är det detta som krävs av oss, om vi någonsin ska få bukt med rasism, orättvisor och klyftor? Att vi kastar ut all kultur som inte följer de samhällsförbättrande riktlinjerna? Där alla stereotyper är bannlysta, och alla karaktärer är överdrivet alldagliga eller mångfacetterade.

Verboten

Skrattade du? Misströsta inte! Snart kommer den nya, karaktärsdanande kulturen, som korrigerar ditt gemena sinne.

Det är förresten inte bara fiktionen som står inför dylika problem, även skolböcker brottas med svårigheter (DN 8/1). Dessa ska enligt läroplanen gestalta och förmedla människolivets okränkbarhet, individens frihet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Det blir ju synnerligen svårt att göra böcker i SO-ämnena som speglar det, eftersom man måste redogöra för slavhandel, imperialism, miljöförstöring, barnarbete och krig. Eller måste man? Kanske kan man strunta i att nämna krig och elände? Kanske kan man göra som i Orwells 1984, och helt enkelt skriva om historien! Kanske är DET nyckeln till en för mänskligheten rosaskimrande framtid!