Marmeladov

Marmeladov

Kvällskurs: Kvicka kast i sidled

Nu är måttet rågatPosted by Linda Sat, May 11, 2013 18:59:46

Kurs för nybörjare. Onsdagar 20:00 på Grönköpings Bilskola. Även Moore-”Evil” Knievel-twist över trasig bro (minst ett års körvana krävs)

Efter att för tredje natten i rad ha drömt att jag ligger fastklamrad på en polisbilsmotorhuv, med förarens galna Bondskurkskratt ringande i öronen, kan man väl inte säga så mycket annat än att måttet verkligen ÄR rågat. Jag menar, nog för att man i stort sett dagligen frågar sig vad det är som pågår, men det finns ju ändå gränser.

Var och varannan dag kan man läsa om framför allt ynglingar – något som emellertid inte borde få kvinnor eller män över 35 att på något sätt känna sig säkra; nästa gång kan de fasaväckande artiklarna mycket väl handla om någon nittioårig dam som tvingas öka farten och accelererande köra över en kant av något slag – attackeras av polis på de mest fasansfulla sätt.

För några månader sedan var det ynglingar som stal bensin och körde för fort, varpå den jagande polisen öppnade Hjulstabron (eller rättare sagt fick den att vrida sig), vilket tvingade ynglingarna att gasa rakt igenom bommarna, ner i vattnet. Självaste Leif GW Persson gick snabbt ut och fördömde polisernas oproportionerliga tilltag, så kanske dröjer det innan det händer igen, men man kan inte låta bli att oroas. Tänk om man en vacker dag stjäl bensin, kör så fort att man riskerar livet på sina medtrafikanter – så fort att inte ens polisen hinner i fatt en – och det visar sig att man har att göra med broknapps-triggerhappy poliser?

Vissa påstår att man faktiskt kan STANNA bilen innan man kört över kanten, men hur kan man vara så säker på det? Det står ju faktiskt att ynglingarna TVINGADES krossa bommarna och gasa rakt in i evigheten.

Sen har vi motorhuvspoliserna. Det är poliser som åker runt och hakar fast intet ont anande medborgare på sina motorhuvar och sen kör så fort de bara kan. Detta hände Stefan Berg i Kållered. ”Det enda jag gjorde var att hålla fast mig på huven”, säger han till svt.

Han befann sig i godan ro utanför en flyktingförläggning, där han och några till protesterade mot att en afghansk man skulle utvisas. Plötsligt kommer en civil polisbil som helt utan förvarning HAKAR FAST två personer på sin motorhuv! Den ena ramlar av efter tio meter, men med den andra – Stefan Berg – hade polisen större lycka. I hela tio minuter lyckades han köra omkring med Stefan på motorhuven. Polisen menar att han var förföljd av de andra demonstranterna, samt att han stannat flera gånger och gett Stefan chansen att hoppa av. Men åklagaren menar att det handlar om framkallande av fara för annan. Ja, det vill jag lova!

Nu tänker någon, att man kanske skulle kunna ta några kvicka steg i sidled, om man står mitt i en väg, och en bil kommer körande rakt emot en. Ungefär så här (1:31):

Eller så här (1:01) – aningen svårare, eftersom det kan krävas en rullning när sidoförflyttningen sker i hög fart, men de allra flesta som är vid någorlunda god vigör, torde kunna genomföra manövern utan alltför svåra skador:

Men då gör man det för lätt för sig. Stefan berättar att han och en annan inte kunde komma undan, utan ”TVINGADES kasta sig upp på huven” (mina versaler). http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16749889.ab

Möjligen kan man införa kurser i ”kast från polisbil” – kanske redan i första klass, så barn tidigt lär sig hur de kan bete sig, om de råkar ut för motorhuvspoliser. Övar man ofta och länge på något, sitter det till sist i ryggmärgen, varpå det är troligare att man kan begagna sig av sina kunskaper i skarpt läge.

När det gäller skydd mot broknappspoliser, kan man tänka sig att körskolorna inför kurser i förarteknik, så man kan göra en så kallad ”Moore-Evel Knievel-twist”. Jag menar, om man någon gång blir tvingad att hoppa över vatten, är det ju säkrast att göra som Bond.



Slutputtrat

Nu är måttet rågatPosted by Linda Sat, May 04, 2013 20:00:38

De rasistiskt och genusteoretiskt färgade vågor som sköljt över oss i det senaste årets kulturdebatter har bitvis nått apokalyptiska nivåer. Det är som om marken under kulturhavet när som helst kommer att rämna i ett magnifikt vulkanutbrott – ett som endast Bruce Willis skulle kunna göra något åt. Ni vet hur tongångarna har varit; recensenter har hotat att slita av sig armarna och så snart man nuddat Twitter-appen i mobilen har en subtil men omisskänlig doft av krutrök ringlat sig in genom näsborrarna. Båda sidor anklagar varandra för att vara löjliga. Att Tintin skulle flyttas slogs upp på DN:s förstasida, Tintinälskare rasade, följt av motangrepp och förlöjligande, varpå båda sidor beskyllde varandra för att överdriva och fokusera på petitesser i en oändlig metadebatts-regress. Det bör visserligen föras till protokollet att man inte bara ville flytta Tintin från en avdelning till en annan, utan även se över vuxenlitteraturen: (”All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteraturen.” http://www.svt.se/kultur/bok/tintin-rensas-ut-fran-bibliotek ), men låt oss inte vara petiga. Låt oss vara lösningsorienterade!

Vi har alltså två relativt avgränsade grupper. Den ena gruppen vill ändra och styra och ställa i en välvillig önskan om frid, harmoni och positiv förändring. Den andra gruppen vill låta böcker och filmskapare vara och tycker att folk väl kan bita ihop och citerar gärna Stephen Fry i diskussionen om det här att bli kränkt och vilka rättigheter som rimligen bör följa på dylika känslor: “’I find that offensive’ – it’s just a whine. I’m offended. So fucking what?”

Fry blir en tydlig vattendelare; där vissa nickar och håller med, reser andra ragg inför en diabolisk usling, som med sina gemena åsikter leder mänskligheten i fördärvet.

Så varför inte dela upp Sverige i två delar! Henland och Helland. Och det fina är, att man får välja vilket land man vill bo i! I Henland är kränkningar förbjudna. Om någon kränks av något som sker, kan denne genast ringa polisen och få det kränkande (person, bok, film, uttalande, skeende) eliminerat antingen genom bränning, strimling, minnesradering eller andeutdrivning. Betyg tas bort. Inga urval görs till attraktiva utbildningar och arbeten; sådant avgörs av behov eller lotteri. Namnet Helland är för övrigt en humoristisk blinkning till de som väljer att bo i Henland, och som tycker att alla former av kränkningar är som att vara i helvetet.

I Henland kommer alla former av kränkningar alltså att förbjudas. För att ingen ens ska behöva uppleva så mycket som en sekund av förtrytelse, låter man sig insprieras av Behrang Miri i samband med Tintin; man går igenom all konst och letar efter misshagliga ord – eller ämnen.

Detta har faktiskt varit på tapeten en hel del på sistone; istället för att kritisera exempelvis språk, manus, dialog, bristande gestaltning, dramaturgi, skådespeleri, regi – så fokuserar man ofta på innehållet och kritiserar det, som i Amat Levins recension av ”The Impossible”, där hans främsta invändning rörde valet av ämne (att låta filmen handla om en europeisk familj snarare än en thailändsk, vilket var förkastligt eftersom det dog fler thailändare än européer). I Henland är det mindre viktigt hur saker är gjorda; det viktigaste är vad det handlar om. En serie som ”Girls” är till exempel tveksam, åtminstone säsong 1, där inga svarta figurerar. Liv Strömquist har ju varit inne på detta; hon har i sin podcast hävdat att Lena Dunham borde skriva in svarta karaktärer, samt att Filip och Fredrik borde bytas ut eller ägna sig åt något nyttigare. Hon är inte ensam – Elin Grelsson Almestad har skrivit att en serieruta med Filip och Fredrik – ritad av just Strömquist – drabbat henne något alldeles oerhört (betydligt mer än de flesta feministiska texter) eftersom den så starkt pekade på hur patriarkatet puttrar på. http://hd.se/kultur/boken/2012/04/30/patriarkatet-puttrar-pa/

Men i Henland är det minsann slutputtrat!

Agnes-Lo Åkerlind är inne på ett liknande anti-Filip och Fredriskt spår. I en intervju i Nöjesguiden undrar reportern vilka i tv-branschen som bör tacka för sig. ”Filip och Fredrik kan väl flytta på sig. Eller skaffa en analys och läsa en bok som inte handlar om Bob Dylan”.

Dessutom går det 7 kvinnor på 30 män i deras referenser, vilket ju är fullständigt barockt. http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/podcast--luften-ar-fri/

Personligen är jag mycket förtjust i Filip och Fredriks podcast och har aldrig reflekterat över proportionen mellan kvinnliga och manliga referenser, men det är nog för att jag inte ha skaffat mig någon analys!

I Henland ska det lagstadgas om minst 50 % referenser till kvinnor och 20 % referenser till personer som byter om i specialomklädningsrummet på Södra Latin, samt max 30 % referenser till män (eftersom man inte vill ”gå 1984 fullt ut” och skriva om historieböckerna).

Hur blir det då med humorn i Henland? Kommer det att skrattas? Henland har ju både kränkningsskydd och kränkningsförbud, därav osäkerheten gällande förekomsten av saker att skratta åt. Vissa ord är ju totalt förbjudna, vilket gör det svårt att skildra mindre sympatiska karaktärer. Alla kommer ju att vara vänliga och gränslösa. Den populära serien Solsidan skulle exempelvis inte kunna visas i Henland, eftersom Fredde (parodi på rik person) skrockar över tattare. ( http://debatt.svt.se/2012/12/02/vi-resande-skrattar-inte-at-tattar-skamten-i-solsidan/ ) Att byta ut ordet tattare mot resande eller romer (alla resande är dock inte romer!) går tyvärr inte eftersom Fredde använder ordet nedsättande. Ett alternativ är emellertid att visa Solsidan, men ta bort Fredde och Mickan och låta serien utspelas i Rumänien istället, där man får följa Alex och Anna odla potatis i fin harmoni med Alex mor.

Humor kräver emellertid både överdrifter och konflikter – lokala och globala, konkreta och abstrakta. Att man kämpar med sig själv (skrattar ofrivilligt men hysteriskt åt Peter Sellers eller Tropic Thunder trots att man är aktiv antirasist, varpå man sliter sitt hår över sitt eget beteende), kämpar mot andra människor (river ner duken från fikabordet hos de smygrasistiska svärföräldrarna, sliter bössan ur svågerns hand när han sitter i sovrumsfönstret och siktar mot rådjuret i trädgården) eller helt enkelt elementen (i vredesmod störtar ut i piskande regn, stjäl en sömndrucken häst och rider iväg mot tryggheten på Södermalm i Stockholms innerstad, 30 mil utan sadel, och blir avbockad strax utanför Uppsala).

Forskare i Henland påpekar dock att alltför stort fokus på att få skratta är patologiskt, och att det är ett uttryck en depraverad värld. När världen är helt fri från kränkning, kommer behovet att få skratta helt enkelt att upphöra.



Testa din moral med Hrundi V. Bakshi

Nu är måttet rågatPosted by Linda Sat, April 27, 2013 19:22:33

Ibland vill man inget hellre än att sjunka ner i en mjuk möbel och låta sig uppslukas av en mullrande katastroffilm. Gärna en där allt går bra till slut, så man först får ägna sig åt tempererat mys i hemmets lugna vrå medan karaktärerna kämpar mot elementen, och sedan andas ut – kanske på grund av en temperatur som till sist antingen stiger (Day after tomorrow) eller sjunker (Volcano) och familjemedlemmar som återförenas ackompanjerade av stråkar. Har filmen dessutom verklighetsanknytning är det ännu bättre.

Ett exempel på en sådan film är ”The Impossible”, en sann historia om en spansk trebarnsfamilj som överlever tsunamin. Här hittar vi ovan nämnda ingredienser. Stråkar, naturkatastrof och svårigheter som övervinns mot alla odds.

Recensenten i Nöjesguiden, Amat Levin, har emellertid invändningar av så kallad whitewashing-karaktär. Whitewashing handlar om att byta ut eller rikta fokus på vita karaktärer istället för svarta. Först skulle man kunna tro att kritiken handlar om det faktum att den överlevande familjen var spansk, men spelas av Naomi Watts och Ewan McGregor istället för, säg, Penelope Cruz och Javier Bardem. Men nej – det handlar om att filmen fokuserar på tsunamirelaterat olycksdrabbade turister snarare än thailändare: ”Trots att omkring 6000 thailändare omkom fokuserar filmen nästan exklusivt på de över 2000 européer som dödades.” Och det är ju faktiskt alldeles förfärligt. Att filmen faktiskt negligerar thailändarnas lidande i och med att den fokuserar på en europeisk familj, och till råga på allt framställer thailändare som heroiska, hjälpande och generösa. Tänk er själva att framställas som räddande änglar på film! Det kan väl ingen som är vid sina sinnens fulla bruk vilja.

Man behöver nog inte nödvändigtvis utgå från att filmskaparna är genuint onda människor bara för att de har velat berätta om en europeisk familjs sanna, gripande och mycket spännande öde. Nej, förmodligen handlar det om ren okunskap om hur saker ligger till och hur man går till väga för att förbättra världen. Kloka människor inser dock att vi bör göra minst TIO Hollywoodfilmer om thailändska familjers tsunamirelaterade lidanden, innan europeiska historier ens kan komma på tal.

Ett alternativ är att låta europeiska öden flimra förbi under några minuter, som korta bihistorier. Kanske kan någon ur den aktuella europeiska familjen hjälplöst springa förbi en sådan thailändsk familj som tsunamifilmer BÖR handla om (med tanke på dödstalsration), för att snabbt försvinna bland allsköns bråte. Det får baske mig vara nog med detta sjukliga fokus på européer. Rätt måste vara rätt, även i den skapande världen.

Man kan faktiskt tänka sig ett åtminstone tillfälligt filmförbud, där man sätter upp vissa regler gällande filmers innehåll. På så sätt kan man säkerställa att de garanterat världsförbättrande ämnena gestaltas, innan man eventuellt kan gå in på enskilda hjältedåd eller öden. Vill man skildra en specifik naturkatastrof, kan man tänka sig en lista över skeenden och folkslag som är lämpliga att avhandla.

Detta kommer givetvis innebära att det kan bli svårt för vita skådespelare i framtiden, men det är inte mer än rätt. På så sätt kommer vi fortsättningsvis att slippa de gemena rollstölder som vita skådespelare ägnat sig åt i åratal. Årets Oscarsvinnare i kategorin bästa film – Argo – med Ben Affleck i huvudrollen som Tony Mendez, har fått kritik för att rollen inte spelades av en latinamerikansk skådespelare. Ett annat, klassiskt exempel är Peter Sellers indiska Hrundi V. Bakshi i ”Åh vilket party” från 1968. http://www.complex.com/pop-culture/2013/03/25-minority-characters-that-hollywood-whitewashed/the-party Man menar i artikeln att det var en storskalig skandal att Sellers spelade indier eftersom han inte bara var blek, utan eventuellt en av de blekaste i hela England. Det påpekas också att man för att uppskatta filmen måste”get past” det faktum att en vit spelar indier. Det är ju inte utan att man blir orolig över sin egen moral, när man börjar fnissa efter bara några sekunder.

Ett av de mer groteska exemplen på rollstöld är emellertid Robert Downey Jr i Tropic Thunder – en tramsig komedi om en filminspelning, där Downey Jr spelar en vit man som spelar en svart man på film, och som fortsätter att spela svart även när filmandet inte längre pågår, vilket får en svart karaktär (som är svart på riktigt) att håna Downey Jr:s karaktär (i filmen). Varpå Downey Jr i verkligheten blev hatad för att ha gjort ett så kallat blackface (vit som spelar svart). Sådant här får helt enkelt inte förekomma, och om det nu ska förekomma, så bör förstås en svart skådespelare spela den vita karaktär som spelar svart man på film och fortsätter att vara svart även när kameran inte går.

Men det bästa är att undvika sådant trams helt och hållet. Eller inte bara sådant trams, utan TRAMS, rätt och slätt. ”Satir” och ”komedi” är faktiskt ingen ursäkt för att låta jordklotet sugas in i moraliskt svart hål. Komedi är över huvud taget dumt, eftersom skrattande ofta sker automatiskt och är svårt att kontrollera, vilket svärtar ner vårt sinne (om vi råkar skratta åt något förkastligt) och dessutom stjäl energi från vad vi BORDE ägna oss åt, nämligen att skriva filmmanus om tsunamidrabbade thailändare eller – om kreativitet saknas – ägna sig åt de statistiska uträkningar som ska ligga till grund för regler gällande filmers innehåll.



Tora Sventon förbjuder semlor på kommunala kafferaster

Nu är måttet rågatPosted by Linda Sat, January 26, 2013 21:00:18

För att komma till rätta med den massiva kränkthet som hotar att för evigt förpassa solen bakom ett moln av sårade känslor, måste något göras. Att förbjuda, flytta och ändra i gamla verk, som man gjort med exempelvis Tintin, Pang i bygget, Kalle Ankas jul och Pippi Långstrump, har förmodligen hjälpt en smula; har kanske minskat nivån av obehag hos de människor som mår dåligt av dessa alster, men bara minskat. Inte eliminerat. Herregud, ska inte folk få slappna av någon gång? Ska de inte ens kunna slå upp en gammal barnbok utan att få ett rasistiskt, sexistiskt eller imperialistiskt slag i ansiktet?

En liberal kanske skulle föreslå att vi låter konstverk och konstnärer vara ifred; att de kränkta kanske kan hantera sina känslor genom att skapa nya konstverk, eller starta diskussioner om förr och nu, rätt och fel, bra och dåligt, istället för att ropa på ändringar och förbud i just gamla konstverk – men nja. Nog kan vi bättre. Här kommer nu ett förslag som likt de regnbågar som spontanuppstod över hela landet när Nordkoreas förra diktator föddes, kommer att skingra molnen, få dimman att lätta och solen att ständigt lysa över stad och land.

Varför inte göra om alla gamla mossiga verk? Helt och hållet! Inte bara ta bort ord och scener. Låta Pang i bygget handla om ett lobotomerat kollektiv som odlar grönsaker och aldrig brusar upp! Låta den knarriga, rasistiska majoren vara en ung, tolerant busschaufför som spelar bastuba! Låta Pippi Långstrump gå igenom en könsrelaterad identitetskris, och få följa henne genom den process det innebär att byta kön! Och Tintin, han kanske kan vara en relativt fattig kvinna med platt lugg som aldrig har kunnat resa utanför Norden, och nu – med sin katt Malou – ger sig ut på jakt efter Janne Josefsson. Ture Sventon kan handla om en bibliotekarie som motiverad av sin egen laktosintolerans får till ett förbud mot semlor under kommunala kafferaster.

När det gäller kommande verk, kan man inrätta en speciell kommission. Varför inte kalla den Pulgasari-kommissionen, döpt efter den film som Nordkoreas Kim Jong II – efter att 1978 ha kidnappat den sydkoreanske regissören Shin Sang-ok och tvingat honom att göra en kommunistisk variant av Godzilla – stolt kunde använda för att stärka moralen hos sin befolkning! I samma anda kan Pulgasari-kommissionen utarbeta regler på det att inga kränkande verk någonsin ser dagens ljus. Inget upprörande får vara med, alltså inget som någonsin skulle kunna skapa ens antydan till en negativ känsla.

Pulgasari går till storms mot negativa känslor! Aldrig mer blir någon kränkt! Notera: Bilden uppfyller dessutom alla krav som ställs på framtida verk: alla hudfärger, sexualiteter och minoriteter finns representerade på exakt rätt sätt!

Men vänta nu, säger kanske någon läsare. Hur blir det med yttrandefriheten? Jo, man får helt enkelt göra ett tillägg till de kategorier av inskränkningar som finns idag (brott mot rikets säkerhet, spioneri, hets mot folkgrupp och förtal), nämligen hälsa! Brott mot psykologisk hälsa! Om någon – en endaste en – mår psykiskt dåligt av något konstnärligt verk, så måste det elimineras. Alla ska känna sig älskade, välkomnade och inkluderade av ALLA böcker, konstverk, fotografier, filmer och serier.

Satir då, säger någon. Hur blir det med satir? Var inte den gamla Pang i bygget-majorens rasistiska kommentarer social satir? Är inte poängen att vi ska skratta åt den gamla knarriga, förlegade stöten och hans mossiga påståenden om indiska cricketlag och hudfärg? Ska man förbjuda humor? Komedi?

Pulgasari-kommissionen kommer att slå fast att människor som är så måna om att få skratta förmodligen har psykiska problem och bör läggas in för behandling, alternativt skickas till någon åker för hårt kroppsarbete, för hur kan man ha mage att (vilja) skratta när någon enda person på jorden far illa?

Galghumor då? Får man skratta åt sin egen situation? Som William Palmer ska ha sagt, inför sin offentliga hängning, när han såg på falluckan under galgen: “Are you sure it's safe?” Är inte det något vi alla bör utveckla – lite galghumor, för att klara av livet?

Verkligen inte. Någon kan faktiskt ta illa upp. Hur tror du det kändes för bödeln? Han blev ju kränkt i sin yrkesroll i och med Palmers tvivel rörande falluckans konstruktion och hållbarhet.

Satir kan för övrigt förbjudas på studs, eftersom det alltid är någon som inte kommer att förstå att det är satir, men framför allt för att satir handlar om att dra saker till sin spets. INGET bör dras till sin spets. Ordet spets kan för övrigt förbjudas eftersom det drar tankarna till saker som kan spetsa folk eller som man kan göra sig illa på och bli illa till mods av. Allt ska vara milt, nyanserat, inkluderande och välkomnande. Allt utom möjligen ett tomt papper eller en målarduk. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun! Tänk på att alla ord och allt du målar, måste vara inkluderande och välkomnande. Nu kanske någon oroar sig över den tidspress som ju kan uppstå. Om du bara har hunnit halvvägs på din tavla när Pulgasarikommissionen kommer för att inspektera, och du kanske råkade börja med de vita kränkta männen.

Misströsta inte. Om de kommer innan du är färdig med din tavla (det är ju ganska många personer som måste vara med på varje bild för att uppfylla kraven, en vit homosexuell man, en svart homosexuell man, en svart heterosexuell man, en svart homosexuell kvinna, en svart bisexuell man, en vit bisexuell man, en vit transperson och så vidare och så vidare för att ALLA ska känna sig inkluderade) så kommer det att finnas en särskild rangordning; du börjar helt enkelt med minoriteterna och de grupper som har och har haft det svårast. Och är det en bok du ska skriva, så kan du helt enkelt börja med att beskriva just minoritetsgrupper i tur och ordning. Kanske berätta om någon som är illa till mods och mår bättre genom att få igenom ett förbud eller kanske bränna en bok. Det är på det här sättet som världen kommer att bli en bättre plats!