Marmeladov

Marmeladov

ÄR DET OK OM JAG STÅR I VAPENHUSET?

Reductio ad absurdumPosted by Linda Sat, December 14, 2013 19:16:32

Den transperson som schasades ut från damtoaletten på Stockholms Centralstation av personer som trodde att vederbörande var man, stämmer nu Stockholms stad och kräver 22 000 kronor i diskrimineringsersättning ( http://www.direktpress.se/vartkungsholmen/Arkiv/Artiklar/2013/11/Transperson-fick-inte-valja-toalett---stammer-staden-/ ). En religiös man vägrade att under en anställningsintervju befatta sig med vad som möjligen kan betraktas som den mest vardagliga och vedertagna mellanmänskliga seden i Sverige, nämligen att oavsett könskonstellation hälsa medelst handskakning, nekades praktikplats och erhöll 60 000 kronor i skadestånd eftersom det misstänktes att han inte fick praktikplatsen på grund av det religiöst färgade hälsningsdebaclet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ville-inte-skaka-hand-far-ratt-i-domstol_4227973.svd En religiös kvinna vägrade att ta en manlig chef i hand när hon skulle sommarjobba på ett vårdhem, och fick då ett annat arbete inom kommunen. Hon led alltså ingen ekonomisk skada, men blev så in i vassen ”frustrerad, ledsen och kränkt” att hon nu har vänt sig till diskrimineringsbyrån i Uppsala, DU, för att stämma Spånga-Tensta stadsförvaltning och få skadestånd ( http://www.mitti.se/?p=62347 ).

Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Frågan är emellertid hur långt dessa rättigheter sträcker sig avseende vad man rimligen kan kräva av sina medmänniskor.

Linda Awerstedet, jurist vid DU, menar att Europadomstolen sedan länge har konstaterat att rätten till religion innefattar manifestationer som är inspirerade av religion. Men betyder detta att alla arbetsgivare måste låta anställda, på arbetstid, leva enligt exempelvis Bibelns alla påbud och förbud? Nedanstående insändare belyser några av de problem som skulle kunna uppstå. Skribenten tar upp exemplet med att man som kristen arbetar i en livsmedelsbutik och vägrar arbeta på söndagar. Det kanske kan gå att få till. Men hur gör man med kollegorna? ”En annan vän till mig jobbar på Hemköp på söndagarna. Jag är helt på det klara med att han måste dräpas (2:a Mosebok 35:2) men är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?”

Ja, det kan man undra.

Man blir också en smula fundersam över diskrimineringsersättningen. Det är ju trots allt inga svindlande summor – 60 000 kronor är ju inget man kan köpa en egen ö eller ens en mindre borg för, och leva resten av sitt liv utan kontakt med någon som inte beter sig exakt som man önskar. Kanske är det därför de stora basunerna dras fram och kraven på att toalettbesökare såväl som tågpassagerare ska slå knut på sig själva när någon som avviker från normen anländer. Tanken tycks vara att ingens tå någonsin får trampas på. Frågan är dock vad som händer när flera potentiella diskrimineringsoffers rättigheter riskerar att hamna i konflikt. Vad händer om en religiös man vägrar skaka hand med någon han tror är en kvinna – en person som dock inte anser sig vara varken man eller kvinna, eller som har genomgått könsbyte från kvinna till man, men trots detta inte uppfattas som man, av den religiösa mannen? Ska båda få skadestånd, eller bara den ena, och i så fall vem?

Och vad händer vid så kallad genusplogning, som går ut på att ploga busshållplatser och gångbanor före vägar, eftersom kvinnor är på gångbanor och män är på vägar? http://www.entreprenad.com/kategorier/alla/mycket-att-vinna-pa-genusplogning/ ) Vad händer om en bilburen religiös man är på väg till en byggnad där han kan be, och en religiös transperson är på väg till samma ställe men till fots – och transpersonen envist hävdar att hen tillhör ett tredje kön, när förtvivlade men genusmedvetna snöplogare försöker utröna vems väg som ska röjas först?

Nej, nu är du sådär löjlig igen, säger någon. Det handlar om att DE FLESTA som går på gångbanor är kvinnor, och DE FLESTA som åker bil är män, så därför ska man nu, i kompensationens anda, ploga gångbanor och hållplatser före vägar. Förstås. Ibland är lösningen enklare än man kan tro. Och även om frågorna rörande vem som ska skärpa sig i olika situationer (alla situationer innehåller ju inte en ung, vit, heterosexuell, manlig ateist utan funktionshinder) kan man i alla fall börja med att ploga busshållplatserna före vägarna. Ett steg på rätt väg!



Längre bromssträcka räddar liv

Reductio ad absurdumPosted by Linda Fri, November 22, 2013 18:52:03

Nog trodde man, i sitt stilla sinne, att bilars bromssträcka åtminstone hade någon påverkan på trafiksäkerheten. Ju snabbare man kan få en bil att stanna efter att ha fått syn på barn/älg/stillastående bil längre fram på vägbanan, desto bättre. Men inte! Två specialister – en i hjärt/kärlsjukdomar (professor emeritus Bengt Fagrell) och en i klinisk fysiologi (docent Anders Melcher) reder äntligen ut begreppen beträffande bromssträckor, vinterdäck och trafiksäkerhet (DN debatt 21/11): ”Dubbdäck ökar inte trafiksäkerheten eller minskar olycksrisken vintertid.” http://www.dn.se/debatt/kraftig-begransning-av-dubbdack-skulle-radda-liv/

Att dubbdäck halverar eller kraftigt reducerar bromssträckan på is och packad snö, är det nog ingen som invänder mot och heller inget som dessa specialister direkt förnekar. Man kan häpna en smula över deras slutsats att kraftigt reducerad bromssträcka på vissa underlag inte skulle påverka trafiksäkerheten, men låt oss vara välvilliga i tolkningen av våra debattmotståndare. De förnekar inte att dubbdäck ger kortare bromssträcka på is och snö, men menar att sådant underlag bara förekommer lite då och då under några få månader, och dubbfria däck faktiskt greppar bättre på torra och blöta vägbanor. Man kan alltså se ett sorts utilitaristiskt resonemang; att det skulle gå på ett ut (vilket det i och för sig inte gör, för väger man samman skillnaderna i bromssträckor på olika underlag vinner dubbdäcken ändå, och problemet är ju att den svenska vintern är minst sagt lömsk). Men vad det handlar om (även om det inte uttrycks explicit) är utilitarism på ett högre plan: vi måste uppväga vinsten med kortare bromssträckor och de liv som därigenom räddas, mot det faktum att i stort sett alla de vanligaste dödsorsakerna härrör från dubbdäckens uppsprättande av skadliga P10-partiklar ur asfalten. Ett stort antal vetenskapliga studier visar att det finns ett klart samband mellan sådana partiklar och hjärt/kärl- (hjärtinfarkt, stroke) och lungsjukdomar (astma, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, lungcancer).

Även om det är så, hade man kanske trott att det i betydligt högre grad är bilarnas avgaser, och kanske fabrikers utsläpp, diverse kemikalier och strålning, och kanske, kanske – men det är förstås långsökt – de egna levnadsvanorna som direkt eller indirekt orsakar just hjärt/kärlsjukdomar och lungproblem. Men icke! Att frossa i kött och fett, röka som en skorsten, vägra motionera och strunta i grönsaker har inte på långa vägar så stor effekt på vår hälsa som inhalerandet av P10-partiklar, om man får tro artikelförfattarna. Vi kan sitta blickstilla och äta fett i Ruhrområdet i femtio år och vara ett under av hälsa – för där finns inga dubbdäck! Det vet väl alla, att invånarna i städer som Oslo, Berlin och Amsterdam, där dubbdäck är förbjudna eller har belagts med avgifter, knappt har några fall av hjärt/kärl-sjukdomar eller lungcancer.

Dessa heroiska bilförare offrar liv och lem för att minska antalet hjärtinfarkter!


Nästa orosmoment handlar om brottsinducerande rhododendronbuskar. Monika Linnros, kurator på Stödcentrum för unga i Borås, har slagit larm om dessa diaboliska buskar, som enligt ett flertal ungdomar orsakar allehanda obehagligheter. ”Under de tolv år jag har arbetat inom enheten Fält och ungdom har ungdomar återkommande berättat för oss att de har utsatts för rån och utpressning i Stadsparken. De har även berättat för oss att de har valt den dolda miljön som rhododendronbuskarna utgör för toalettbesök, sexuellt umgänge, smygrökning och som flyktväg efter att de har begått brott.”

http://unvis.it/www.bt.se/debatt/forhindra-valdtakterna-i-stadsparken(4005646).gm

Rådiga läsare tänker måhända att det enda rätta är att med ljusets hastighet jämna dessa fasans buskar med marken, men så ser inte planerna ut. Buskproblemet har föranlett en skrivelse till tekniska förvaltningen, där man alls inte förordar att buskarna tas bort, utan att man istället bör ”se över miljön i parken så att den kan bli en trygg miljö för alla att vistas i.” Tanken är alltså att ha kvar buskarna, men att på något sätt skapa en trygg miljö trots dessa moralens svarta hål. Stödcentrum för unga har påbörjat en dialog med tekniska förvaltningen. Man får verkligen hoppas att de lyckas lösa detta kniviga problem å det snaraste.

Kanske kan man omplacera lömska rhododendronbuskar och sätta ut dem på vinterhala vägbanor, istället för väggupp. Om bilar kör riktigt långsamt, kommer inte en enda bilolycka att ske på grund av halka, och de brottslingar som planerar att begå illdåd eller gömma sig i buskarnas skyddande lövverk, kommer att kunna fångas in på skonsammast tänkbara sätt – kanske via stora håvar – när de likt flipperkulor buffas mellan bilar och buskar.











NO TIME TOLOUSE

Reductio ad absurdumPosted by Linda Sat, March 09, 2013 16:48:08

Bechdeltestet är ett sorts feministiskt filmtest rörande kvinnors relevans för en films handling och som visserligen inte säger något om filmens djup, kvalitet – eller ens hur feministisk den är - men som visar (1) huruvida det finns två namngivna kvinnor i filmen, (2) huruvida dessa kvinnor talar med varandra (3) om något annat än en man.

I DN (8/3) gjordes en Bechdelgenomgång av de senaste årens svenska storfilmer, där 20 av 30 blev underkända. http://www.dn.se/kultur-noje/svenska-succefilmer-klarar-inte-testet1

En snabb blick på artikeln tycks förmedla att det i något avseende – kanske för tjejer som behöver förebilder eller gå stärkta in i en löneförhandling – skulle vara bättre att titta på ”Åsa-Nisse – wälkom to Knohult” (som klarar testet eftersom två kvinnor pratar om shopping i Ullared) eller ”Heartbreak hotel” (där en kvinnlig parkeringsvakt skäller ut en kvinnlig gynekolog), än att titta på de underkända ”Ondskan” eller ”Män som hatar kvinnor”, vars kvinnliga huvudkaraktär är en riktig superhjälte.

Även de flesta av förra årets Oscarsfilmer underkänns, noterar Anita Sarkeesian, feminist och filmexpert.

http://www.dn.se/blogg/leonelsguldkorn/2012/02/17/oscarsfilmerna-2012-underkanns-av-feminist/

Woody Allens ”Midnight in Paris” har visserligen en scen där två kvinnor diskuterar priset på någon sittmöbel, men den scenen är ändå tveksam eftersom affärsägaren och Owen Wilson också deltar i diskussionen. Sarkeesian poängterar att det blir löjligt att tjafsa om enstaka meningar och menar att det absolut bästa vore om kvinnor talar i åtminstone 60 sekunder eftersom det troligen ökar deras relevans för handlingen. Det finns också en variant på Bechdeltestet gällande hudfärg – att det ska finnas minst två färgade personer i filmen som pratar med varandra om någon som inte är vit.

Det är förstås viktigt att titta noga på vilka som får bidrag – att inte automatiskt tro att manliga regissörer, producenter och manusförfattare är mer kompetenta än kvinnliga. Men att gå in och detaljstyra filmens handling? Bestämma vem som får prata med vem, om vad och hur länge?

Ett känt fenomen är att kvinnor utan problem kan läsa böcker om män, men att män generellt undviker att läsa böcker om kvinnor. Om det är så att män bara vill se filmer med män, men kvinnor kan tänka sig att se filmer med både kvinnor och män – ja, då finns ett problem, eftersom filmindustrin styrs av marknaden. Lösningen torde då vara att kvinnor bojkottar manliga filmer, för att på det sättet få till en förändring. Ett annat alternativ är att använda sig av mer kommunistiska metoder och helt enkelt styra upp saker och ting.

Nu behöver man ju inte gå så långt som Nordkoreas förre diktator Kim Jong il som kidnappade en regissör (Shin San-ok, som man kan läsa om i reportageboken ”Alla monster måste dö”, av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman) för att göra en nordkoreansk version av Godzilla (”Pulgasari”) – inte ens för att öka den svenska revolutionära filmkamplustan – men man kan ju tänka sig femårsplaner för film, med strikta regler gällande filmernas innehåll. För att fritt få bestämma över innehållet kan man göra en genomgående kvinnlig film – kanske ett gäng svenska ”toppaktriser” som åker ut till en öde ö och lyser med ficklampor, struntar i att hålla ihop gruppen och ropar varandras namn största delen av filmen. http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/inte-ens-det-forflutna Frågan är emellertid hur man ska hantera äldre filmer – om man ska gå in och klippa om och lägga till, eller om gamla filmer som fått underkänt helt enkelt ska förbjudas – men låt oss lämna det därhän.

Den stora frågan är vad det är man tror ska hända, om man så att säga pulgariserar filmindustrin. Kommer kvinnor plötsligt att bli bättre på att löneförhandla? Om de undviker Terrence Malicks fantastiska ”Tree of Life” (underkänd), och istället ser Eva Röse åka omkring på grusvägar i Värmland, kommer de då inte att jobba deltid sen när de blir föräldrar? Kommer filmer som Åsa-Nisse att få folk att sluta skriva hatiska kommentarer på nätet? Ja, hur hänger det hela i hop?

Man kan också fråga sig hur viktigt det är med förebilder av samma kön. Som liten såg jag alla Bondfilmer minst 007 gånger – min halvbror hade kopierat dem på VHS (vi talar 70-tal). När min bästa vän J och jag skulle somna på kvällen, väntade vi alltid tills klockradion visade 0:07.

Ser man dem nu kan man skratta åt vissa mossiga scener men också notera att kvinnor slåss elegant, har kniv i skon, flyger flygplan och helikopter och är mordiska skurkar eller agenter, som exempelvis CIA-agenten Holly Goodhead i ”Moonraker”. Och själva andemeningen i Bond tycktes vara att man alltid ska försöka vända en situation i sista stund, hur mörkt det än ser ut. Detsamma med Tintin och Sagan om ringen, andra personliga favoriter, som sannerligen inte klarar några Bechdeltest.

Hur har då detta frossande i Bechdelunderkänd film, från mycket ung ålder, påverkat mig? Har jag blivit extremt kvinnlig, oförmögen att slita mig från spis och barnafödande? Har jag valt ett typiskt kvinnligt yrke, har jag blivit ett våp, ständigt inlindad i spets och korta kjolar? Verkligen inte. Trots att jag formligen marinerats i repliker som den i klippet nedan.

Min bästa vän J då? Jo, hon är för all del mer förtjust i skira klänningar, och är snart tvåbarnsmor, men hon har dessutom en hög position i mansdominerat yrke, har rest jorden runt många varv – ensam, vilket gjorde de flesta kvinnor fullständigt förfärade – och hennes favoritsyssla en ensam hemmakväll är att frossa i filmer som Motorsågsmassakern och Terror på Elm Street.

Äsch, tänker någon nu. Att just ni inte blev förstörda av att se filmer med sexistiska, våldsamma män i huvudrollerna, utan tvärtom hävdar att ni blivit inspirerade av något diffust, dubiöst positivt budskap, det är ju just för att tjejer kan inspireras av tjejer OCH killar, medan killar bara kan inspireras av andra killar.

Men om så är fallet, skulle alltså Bechdeltestets syfte och fokus ligga på KILLAR; att få killar att inspireras av tjejer. Att genom att se på Åsa-Nisse och Rallybrudar få ökad insikt i ”kvinnliga spörsmål” och därmed göra världen mer jämställd. Om det är så, finns inte en minut att förlora! No time Tolouse, som de säger i Monty Python’s Flying Circus.

Åsa-Nisse tycks klara testet även i 50-talstappning. Hela filmer finns faktiskt på youtube, men vid minut 2:15 finns en fin scen där två kvinnor diskuterar en svensk mästarinna och hennes mamma. Kvinnligare än så lär väl en dialog knappast bli! Något för alla män att lyssna extra noga på.

Mycket uppbyggligt!

Jämför med denna scen (titta en gång och aldrig mer)

Verkligen inte uppbyggligt. Eventuellt mördande misogynt. Fnissade du? Bäst att du samlar ihop lite torrt ris och ber någon piska dig.



Operation EXIT SOVSAL

Reductio ad absurdumPosted by Linda Sat, December 29, 2012 19:22:50

Jag gillar bra politisk satir, oavsett färg. Att försöka göra sin poäng genom att använda humor. Människor som skrattar mår bra, åtminstone för stunden. Kanske löser skrattet upp något i hjärnan, som gör att den blir mer mottaglig för tankar som strider mot de man hade från början.

Jag har läst vänstersatirikerna Sara Granér och Liv Strömquists serier och fnissat trots att förlöjligandet i många fall riktats mot åsikter jag själv hyser. Kärnan i min personlighet manifesterades i extremt unga år, i och med ett mycket flitigt användande av följande fras: ”NI får göra som NI vill, men JAG tänker göra så här.” Ändå har jag fnissat. Vissa liberala idéer är ju lite tokiga. För att inte tala om de konservativa. Men så kommer det, som ett brev på posten. Sovsalsromantiken och tankeförbuden.

Vi kan börja med fördömandet av fritidsintressen. Sara Granér hånar (i ”All I want for christmas is planekonomi”) det så kallade missriktade engagemanget. Missriktat engagemang är exempelvis bergsklättring (Granér sid. 124), något jag själv gjort mig skyldig till. Fy! Och eftersom bergsklättring trots allt skulle kunna användas för att nå kvarglömda folkgrupper i Nepal, måste man dra slutsatsen att de flesta sporter är extremt missriktade.

Nej, för att rikta sitt engagemang åt RÄTT håll ska man titta på reella behov. ”Hmmm... vilka grejer är det mänskligheten har reella behov av”, skriver Sara på sid. 20. Några förslag är mat, bostäder, lite kläder, kollektivtrafik och mediciner. ”Sen hjälps man åt att producera det som man på trevliga och demokratiska vis har kommit överens om att man behöver…” Ett annat av Granérs exempel på missriktat engagemang är att skriva artiklar om kungligheter. Frågan är emellertid vilka typer av artiklar som faktiskt får skrivas. De lär i alla fall inte få spegla vilka åsikter som helst.

Värre än fördömandet av fritidsintressen är nämligen hånandet av individuella åsikter och tankar. Sådana styggelser ställer sig såväl Sara Granér som Pol Pot minst sagt kritiska till. Grunden till detta ligger i det kommunistiska upplösandet av privat ägande. När Röda khmererna tog över Phnom Penh tvingade de ut alla på landet för att arbeta på åkrarna. Ingen fick ta med sig några ägodelar, vare sig materiella eller – hör och häpna – immateriella, som tankar och kunskap. Sådant fick man helt enkelt lämna kvar! Inte helt lätt, alltid. Det var därför så många dekapiterades! Nej, nu skojar jag. Men vi ska strax återkomma till det.

Khieu Samphan, Demokratiska Kampucheas statschef från 1976, talar om vikten av att rensa sin hjärna, allra helst om man är välutbildad och fått influenser utifrån: ”Den kunskap som ni har i era huvuden, era idéer, är också immateriell privat egendom. För att bli en sann revolutionär, måste ni rensa era hjärnor.” (ur Peter Fröberg Idlings lysande reportagebok ”Pol Pots leende”, om Röda khmerernas kommunistiska skräckvälde i Kambodja 1976-1979 (sid 136). Bokens fokus ligger delvis på en svensk delegation med fyra deltagare (bland andra Jan Myrdal) som fick åka och titta i landet, där de inte såg några hemskheter. (Det visade sig senare att det var en arrangerad kuliss).

Sara är inne på ett liknande spår, när hon raljerar över individuella åsikter: ”Ni [högern] är så jagstarka”, fnyser hon på sid. 110. ”Er åsikt är så viktig. Era tankar rör sig fritt i rymden […] Er individuella frihet att tycka lite som ni individuellt vill är så mäktig att den reser sig över berg och skogar […]” (Granér sid 110).

Hur som helst: inga prylar, fritidsintressen eller individuella tankar. Man undrar lite stillsamt hur sådant går till rent praktiskt. Fritidsintressen kan väl för all del förbjudas, eller göras omöjligt i praktiken genom att det helt enkelt inte finns någon fritid, eller att man får så lite mat att man inte orkar veva med golfklubbor eller släpa sig uppför någon meningslös klippa. Fröberg Idling drar paralleller till George Orwells ”1984”: ”I princip hade ingen partimedlem någon ledig tid och var aldrig ensam annat än i sin säng. Det togs för givet att om han inte arbetade, åt eller sov skulle han ta del i något gemensamhetsnöje: att göra någonting som tydde på en smak för ensamhet, till och med att gå ut och gå ensam, var en aning farligt.” (Pol Pots leende, sid. 130.) Världens ensamvargar torde rysa in i märgen.

Men att utrota åsikter, tankar och kunskap – hur ska det gå till? Lobotomi? Kanske var Röda khmererna något på spåret ändå. Det påstås nämligen att man hade tävlingar i halshuggning. Ett ofelbart och blixtsnabbt sätt att eliminera oönskade tankar! I ”Pol Pots leende” kan man läsa sagan om tre kvarlämnade amerikanska helikoptrar som ingen kunde använda, eftersom alla piloter arbetade på risfälten. Till slut lyckades en partifunktionär starta och lyfta med helikoptern, men han kunde inte landa, så när bensinen tog slut störtade den till marken. De hämtade så en pilot som lovade att visa dem hur man gjorde. Förväntansfullt ställde de sig runt helikoptern för att titta. Piloten startade helikoptern och flög iväg mot horisonten för att aldrig mer återvända.

Hur länge skulle dagens svenska kommunister ut med att bo i sovsalar med snarkande, fisande, nollställda främlingar? Någon sommar på kibbutz, visst. Men resten av sina liv? Det är frågan.

Forskning visar att en viktig nyckel till välmående är att man kan styra över sitt liv; sitt arbete, sin vardag, sin fritid. ”Ja men det kan ju inte de fattiga, fattar du inte det”, säger någon nu. Men i det kommunistiska idealet kan ju INGEN göra det, någonsin. Man kan inte ens ha det som mål att en vacker dag få det lite bättre. Att slippa ifrån helvetet. Att någon gång kliva ut från sovsalen för sista gången och flyga iväg i en helikopter.

De visste att kommunisterna slog ihjäl alla som tog egna initiativ (eller var flyktbenäget kreativa), men nöden visste ingen lag.



Var inte löjlig!

Reductio ad absurdumPosted by Linda Thu, October 18, 2012 19:15:36

Jag läste Susanna Birgerssons ledare om satir i DN (16/10 2012) och häpnade in i märgen. Hon hade tagit del av tafflig högersatir (satir gjord från höger) i form av en sajt som heter Politikfakta och menade att högern bör se till att greppa satirens essens innan de ger sig i kast med denna svåra gren. Susanna undrar emellertid också om det över huvud taget är möjligt att göra politisk satir från höger.

Vilket får mig att undra om HON verkligen har greppat satirens essens – allra helst när ett av hennes klagomål på den taffliga satirsidan var att man bara förlöjligar vänstern, inte högern – men eftersom hon skriver ledare på DN måste det ju vara så att om någon har greppat satirens essens så är det hon. Och i essensen enligt henne tycks alltså ingå någon sorts nyansering och balans.

Jag trodde – i min enfald – att satir handlade om att göra en poäng genom att överdriva och förlöjliga motståndarens ståndpunkt in absurdum; dra den till sin spets, så att motståndaren till slut tvingas argumentera mot sig själv (det vill säga, satir är motsatsen till att vara nyanserad och balanserad). Och att göra detta – överdriva och förlöjliga – torde väl gå att göra med i stort sett vad som helst. Även vänstern. Måla upp bisarra scenarios om planekonomi där folk bajsar i grupp och lobotomerar tävlingsmänniskor och entreprenörer så att de ska passa in och inte sticka ut. Och liberaler, som enligt Birgersson troligen inte kan ägna sig åt satir eftersom liberalismen inte har några "eviga fiender".

Med skammens rodnad på mina kinder inser jag nu, hur fel jag har haft. Nyckeln finns i formuleringen ”i stort sett vad som helst” ovan. Det finns nämligen en sak, som helt enkelt är omöjlig att förlöjliga, och det är just vänstern. Den står skyddad mot förlöjligande – åtminstone kvalitativt förlöjligande. Starka och fria står vänstermänniskorna i fören på Ship to Gaza, goda och modiga kliver de av i Korsika, heliga och spartanska klagar de på folks skitiga drömmar om köksrenoveringar och med patos klipper de hål på sin strumpa när DN kommer på besök i den ljuvliga sekelskiftesvåningen! Endast en vänsterperson kan få skydd mot dubbelmoral genom ett trasigt klädesplagg. De ägnar timme ut och timme in åt dubbdäcksförbud och odlingar på tågspår i innerstaden, samtidigt som de försvårar livet (Förbjud bilismen! Åk kollektivt för i helvete, även där bussen går en gång om dagen!) för folk som bor på landet för att barnen ska få andas frisk luft. Varför ska en vänstermänniska flytta till landet, när landet kan komma till vänstermänniskan? Nej, just det.

Ja, ni hör ju hur tossig jag har varit! Jag har fått allt om bakfoten. Vänstern är oangripbar; likt Jesus strålar godheten från dem. Ja, man skulle nästan kunna säga att vänstern är De nya Goda! I ett sekulariserat samhälle är det vänstern man kan vända sig till, om man vill vara god på det där vattentäta sättet!

Och här har jag trott att det går att göra SATIR av dessa strålande åsikter! De som snart kommer att betvinga både stad och land. Och även om man idag skulle ha en dragning åt det liberala eller – gud förbjude – konservativa hållet, så kommer sådana åsikter snart att tyna bort, när vänstern har tagit över och kontrollerar alla tidningar och produktionsmedel och ingen får ett förbannat jävla öre mer än någon annan och alla måste bo i ett kollektiv!

I kollektivet slipas alla människor av mot varandra och blir alltmer lika. Obotliga tävlingsmänniskor kan erbjudas lobotomi, tystlåtna ensamvargar och bokmalar får hjälp att ordna ett litet bokbål av litteratur som andas liberalism, konservatism eller kolonialism och istället ägna sig åt att LYSSNA! Tystlåtna kan ofta vara naturligt goda lyssnare och blir därför en underbar resurs för de som vill prata och prata och prata och prata och prata!

På kvällarna umgås man och berättar historier för varandra och håller med varandra om hur bra det är när när alla har exakt lika mycket och ingen kan samla på sig mer än någon annan och flytta någon annanstans för att vara i fred. Polisen är snart ett minne blott. När alla klyftor är utjämnade, kommer ingen att begå några brott; med avsaknaden av skillnader kommer alla negativa mänskliga drag att försvinna som genom ett trollslag. Hela livet kommer att förvandlas till ett slags orgastiskt fredagsmys. Ingen behöver jobba särskilt mycket, och om någon skulle vilja jobba hårt och kanske tjäna lite extra eller bygga sig ett hus där den får vara i fred, så är det helt okej så länge den energiske inte får de andra att känna sig mindre värda och så länge ALLA får bo i huset.

Och om någon har lyckats smita iväg i alla fall, och jobbat extra och stoppat undan pengar och överblivet material, och kanske har byggt ett fort med drake och vallgrav och allt, dit personen flyr för att få vara i fred eller med några utvalda personer, och läsa vilka böcker som helst, så bör man för personens egen skull snarast återbörda honom till gemenskapen, alternativt inta fortet och flytta in där, på det att det underbara umgänget kan fortsätta, och alla har exakt lika mycket, kan lika mycket, tycker om samma saker och har samma åsikter.

Nej usch, vilken löjlig text, säger någon nu. Du överdriver ju! Du förlöjligar vänstern! Det du skriver stämmer inte alls, så skulle det inte alls bli om vänstern tog över. Det är störtlöjligt! Och satir är det då rakt inte. Satir handlar om att förlöjliga HÖGERN, inte vänstern. Greppa det, om du kan!



Hjälp! Min stridsvagn är på väg mot Polen och min lust är obetvinglig

Reductio ad absurdumPosted by Linda Fri, September 07, 2012 15:54:57

En röd minibuss från Malmö far genom de mörka, småländska skogarna. I det röda fordonet färdas åtta allvarstyngda personer, med ett oerhört viktigt ärende. Det är osäkert vad som ger den röda minibussen dess färg; förmodligen är den röd i grunden, men troligt är att passagerarnas godhet ger farkostens skal en extra lyster. Godheten, och möjligen självrättfärdigheten, men det spelar ingen roll, ty deras uppdrag är ädelt. De är bärare av en lista. En lista med 1156 namn. Man kommer att tänka på berömda listor. Schindlers lista. Kanske består listan av namn på människor som ska räddas på något vis. Som ska bockas av och föras i säkerhet – kanske i den röda skåpbilen. Kanske är de åtta i skåpbilen elitsoldater.

Vi återkommer strax till denna gastkramande och viktiga tilldragelse. Låt oss först prata lite om vardagsrasismen – som enligt många är den värsta formen av rasism – och den som förr eller senare kommer att få oss alla att med greppa en machete, hur hyggliga och fridsamma vi än är.

Marcus Priftis skrev i SvD (2/9) att något av det värsta med rasismen är hur den normaliseras så att ”hela den politiska debatten glider in i ett främlingsfientligt sätt att resonera”, vilket exemplifieras bland annat av Reinfeldts uttalande om etniska svenskar och Thomas Böhlmarks klappturkstweet: han kallade S-politikern Nalin Pekgul för ”klappturk”, en benämning hon fått efter att med stor entusiasm ha applåderat Mona Sahlin.

Priftis nämner också ”videoturkarna” på Youtube, t ex Skogsturken (sett av 2,7 miljoner) som blir arg när han träffas av en frisbee, och som följts av andra roliga ”turkklipp”. Han medger att han själv har skrattat åt dessa klipp och jag antar att han menar att till och med det – skrattet – är början på slutet. Vi kan verkligen inte hålla på och skratta hur som helst, vi måste tygla vårt skratt, så vi inte greppar en lie eller börjar på ritningarna till koncentrationslägret. Det här är faktiskt allvarliga saker. (Själv tycker jag inte att turkklippen är så väldigt roliga, och jag skulle vilja fråga Priftis om kraften i skrattet korrelerar med nivån av rasism – om man skrattar så tårarna rinner, är man mer rasistisk än någon som bara småler?) Han menar att den mesta rasismen inte utövas av medveten illvilja ”utan snarare av slentrian och ohejdad vana”. Och det finns väl inget mer ohejdat än just skrattet.

”Om vi vill dra några riktiga lärdomar, måste vi förstå det luriga med rasismen: att de flesta som utövar rasism är hyggliga människor med goda intentioner. I de allra flesta fallen finns det inga monster. Det finns bara mönster. Det är de trollen vi måste släpa ut i ljuset så de spricker”, skriver han.

Nu kan man ju lite stilla undra vad det är för troll han syftar på: tankarna, yttrandena eller handlingarna? Han pratar om mönster – kommer hyggliga människor med goda intentioner att se sig om efter begagnade stridsvagnar så snart skrattet åt Skogsturken har klingat av?

Låt oss återvända till personerna i den röda minibussen. Den var på väg mot Forserum, i Nässjö kommun, där ungdomar har trakasserat somaliska flyktingar så till den grad att många har flyttat från orten, och andra inte vågar låta sina barn gå till skolan. Polisen hävdar emellertid (vilket de dock har tagit tillbaka) att det inte handlar om rasism – utan att det är ett fall av så kallade skitungar, för innan det ens fanns somaliska flyktingar på orten, så gjorde sig dessa personer kända som trakasserande bråkstakar. De trakasserade allt som trakasseras kunde.

Nu börjar det kanske gå upp ett ljus för rådiga läsare, gällande personerna i den röda minibussen. Handlar det kanske om nya grepp mot omöjliga bråkstakar? Eftersom kommunen har uppgett att de har försökt allt med dessa stökiga ungdomar – de har haft en dialog i flera år! – så måste det handla om att elitsoldaterna utgör den sista utposten när det gäller disciplinering av oregerliga ynglingar. Kanske ska man placera ut krypskyttar på strategiska ställen i Forserum; så snart någon ynglig trakasserar en somalier (eller någon annan för den delen) så skjuts den bråkande i benet med bedövningspil. Strax innan midnatt samlar man ihop dagens skörd och fraktar marodörerna i den röda skåpbilen, lämpar av dem i den djupaste, mest ogenomträngliga småländska skog som går att uppbåda, och låter dem klara sig bäst de kan (utan pengar och mobiltelefon). Efter x antal gånger kommer ynglingarna sluta trakassera. Det skulle helt enkelt bli för jobbigt att vakna upp i en mörk skog varje natt, x mil från hemorten.

Nej, det här är förstås bara sagor. I bussen fanns åtta ungdomscoacher från Hasselarörelsen. Målet med deras resa i den röda minibussen var emellertid inte att coacha bråkstakarna, utan att besöka den somaliska föreningen och lämna över en lista med 1156 namn. Ah, säger någon nu. 1156 personer som är villiga att öppna sina hem och stötta somaliska familjer!

Så var det dock inte. Det rörde sig bara om 1156 namn på en lista, som åtta personer hade fraktat i en röd minibuss. Som ett bevis på solidaritet. 1156 personer, som är bättre människor än de som inte har skrivit på någon lista. De är De Bästa Människorna, det är de som får den röda skåpbilen att lysa i mörkret, och nu kan de utsatta somaliska flyktingarna fröjdas åt vetskapen att Sveriges bästa människor är på deras sida. Somaliska föreningen håller dock på att gå under, för att de måste ta emot så mycket besök, och invånarna i Forserum har fått nog av politiker som åker dit för att ta ställning mot rasism. De ser inte riktigt vitsen, och bråkstakarna verkar, hur märkligt det än kan låta, INTE ha lugnats av att Gustav Fridolin har besökt orten.

Nu gäller det att vi fokuserar på rätt saker. Utgångspunkten är alltså den, att om man någon gång har fnissat åt ordet klappturk, så kommer man att bete sig illa – hur hygglig man än är. Den som har makt att anställa folk, och som har skrattat åt youtubeturkarna, kommer aldrig att anställa någon annan än Sven Svensson. Och om en äldre turkisk kvinna behöver sitta på bussen, så kommer man inte att resa sig och erbjuda sin plats. Man kommer att tänka att det är bättre att hon får stå, för om hon står, så måste hon ju hålla sig i stången, om hon sitter får hon händerna fria och kan börja klappa.

Det verkar vara som för Woody Allens Larry Lipton i Manhattan Murder Mystery (http://www.imdb.com/title/tt0107507/quotes?qt=qt0171967 ) – snart sitter man i en stridsvagn på väg mot Polen, med Wagner på högsta volym. Det går inte att stänga av, det går inte att släppa händerna om ratten, eller spaken, eller hur man nu styr en stridsvagn. Det går inte! Man har helt enkelt fått lust att invadera Polen. Det är inte en lust man vill ha, men den är obetvinglig, och det finns ingenting man kan göra åt det. En lust som uppstod BARA för att man lyssnade på Wagner.

Vi människor är nämligen oförmögna att hålla flera tankar i huvudet samtidigt – vi kan inte skratta åt ett turkklipp på Youtube, och sen gå ut i världen och vara vänliga, rättvisa och generösa. Skrattar vi åt Skogsturken, kommer vi - som om vi vore fjärrstyrda - att greppa närmaste tillhygge och kasta oss ut genom ytterdörren med ett vildsint vrål.

Så det är just här vi måste lägga krutet. På att kväsa otillbörligt skrattande. Om skadan redan är skedd – om man redan har skrattat – finns dock en möjlighet att göra bot. Man kan be att bli slagen med ris (man kan även slå sig själv, men det blir mer effektivt om någon annan gör det) och det ska vara vasst ris, utan löv (helst hårda pinnar med små utstickande grenar), samtidigt som man skrattar åt ett olämpligt klipp. Det olämpliga skrattandet i kombination med smärtan från slagen, kommer att göra underverk för varje depraverad hjärna.