Marmeladov

Marmeladov

Morden i Sandhamn stoppade världssvälten

InconceivablePosted by Linda Sat, June 15, 2013 15:43:39

I senaste numret av Nöjesguiden (nr 5, 2013) har Victor Schultz komponerat ihop ett antal varianter på det så kallade Bechdeltestet - det feministiska filmtestet som en film bara klarar om 1) det finns två namngivna kvinnor som 2) talar med varandra om 3) något annat än en man. Nöjesguidens varianter handlar bland annat om att undvika filmer genomsyrade av rasism, kommersialism eller en Bill Murray som INTE (!) har sex med motspelerskor som är betydligt yngre och vackrare (vilket diskvalificerar fantastiska filmer som Lost in translation och Life Aquatic - och godkänner Ghost Busters).

Det är förstås gjort med en komisk ton, men det senaste årets kulturdebatter och recensioner skänker trots allt en Orwellsk bismak. När filmer får kritik för att skildra ett visst ämne, eller för att proportionerna i förhållande till verkligheten är felaktiga - när det andas krav på regler för hur exempelvis tsunamin bör skildras (tsunami-skildringar ur transpersoners och dyslektikers synvinkel lyser sannerligen med sin frånvaro), då blir man lite nervös. Det är väl som Alba August, dotter till Pernilla och Bille August, säger i DN (11/6). På frågan "Kan man använda film för att göra världen bättre?" svarar hon: "Ja, det är därför man ska göra film". Och det är väl just därför det kommer mer eller mindre allvarliga krav på olika sorters Bechdeltest.

Man kan inte låta bli att undra lite över vilka test det är som behöver göras för att en film ska falla under kategorin världsförbättrande. Tanken är väl att man ska spegla världen så som den borde vara. Det skulle dock diskvalificera Äta sova dö, som Alba själv nämner som exempel på svinbra film, så det handlar nog snarare om att köra idealistisk film å ena sidan, och revolutionär film å andra sidan, som exempelvis nordkoreanska Pulgasari och Les Miserables, med otympliga Godzilla-kopior (gjorda av kidnappade regissörer) eller falsksjungande Russell Crowes som fyrbåkar mot en bättre värld.

Men låt oss inte fastna i film. Så här i sommartider finns det företeelser som är betydligt mer akuta, nämligen monologerna.

Det är uppenbarligen något med denna på många sätt så ljuvliga årstid, som får folk att utan vare sig förvarning, inbjudan eller urskiljning komma ångande mot en likt frustande lokomotiv. Under hela året har de – som vi alla – gjort (eller plötsligt dragit sig till minnes) tusentals ohyggligt ointressanta och vardagliga saker, och nu måste all denna tristess ut. I detalj.

Hellre skulle man ju lyssna till folks mest spännande eller i alla fall mest känslomässigt intensiva upplevelser. Men det är aldrig sådant man får höra - nej, det är redogörelser utan slut om lövhögar, tillverkandet av flirtkulor på dagis, resor där absolut ingenting hände, shoppingturer, vindstädningar eller färgen på väggarna i apoteket i Kumla. Eller detaljer - upprepade flera gånger - om släktingar som man aldrig har träffat och aldrig kommer att träffa.

Då önskar man ju att det fanns ett sorts Bechdeltest för monologer och anekdoter. Varför inte baserat på principen om adressatrelevans. Denna gyllene princip lyder ungefär så här: säg aldrig något som inte kan förväntas intressera motparten. Är man osäker, kan man vänta på följdfrågor. Man kan börja "jo, när jag var i Skåne köpte jag ett begagnat bord, och för att komma till det ställe där jag köpte bordet, svängde jag vänster vid Anderssons gödselstack, nej vänta, var det höger? Nej, det var vänster. Andersson är ju släkt med Pettersson, men hon hette Lundström som ogift" och invänta reaktionen. Ser personen intresserad ut? Kommer nyfikna följdfrågor? Ett "åh fan" kan vara ett tecken på att personen inte är intresserad av huruvida du tog höger eller vänster vid en gödselstack i Ystad.

Eller så är jag ogin. Kanske är det faktiskt fråga om ett sorts sjukdomstillstånd. Kanske är det faktum att jag lyssnar på hur väggarna såg ut i Hallsberg på 60-talet eller hur det gick till när dottern blev hämtad av vännerna i Frankrike, det enda som står mellan dem och galenskapens djupa avgrund. Kanske är det så att om talaren inte får hålla sina monologer, så löses vederbörande upp i atomer för att strax försvinna ut i världsrymden. Kanske finns det två sätt att förbättra eller till och med rädda världen: lyssna på gastkramande tråkiga monologer - och titta på sådant som Alba August medverkar i, som exempelvis den nya säsongen av Morden i Sandhamn. Hon borde ju vara en ledstjärna, eftersom hon är så säker på att det inte finns någon annan anledning att göra film än att just förbättra världen.



62:ans buss spränger ljudvallen

InconceivablePosted by Linda Sun, September 09, 2012 16:28:04

Höjda parkeringsavgifter var allt som krävdes

Det är inte bara andra människors – eller politikers, för den delen – beteende som många gånger framstår som obegripligt. Som man kan läsa i Cykelplan 2012, är även trafiksituationen för Stockholmscyklisterna om inte obegriplig så i alla fall svårbegriplig: ”På många platser i staden är trafikmiljön så komplicerad och svårbegriplig att människors misstag kan få allvarliga konsekvenser”.

Jag har bott i Stockholm sedan 1999, och än har jag inte vågat sätta mig på en cykel. Det verkar livsfarligt. Nu tar dock politikerna äntligen i med hårdhandskarna för att göra cykeltrafiken mer begriplig, och därmed säkrare. Inte en dag för tidigt. Snart kanske till och med jag kan börja cykla.

Ett sätt att öka begripligheten, framkomligheten och säkerheten för Stockholms cyklister, är att chockhöja parkeringsavgifterna på vissa gator i innerstaden. På Östermalm och Gärdet är det enligt förslaget två gator som berörs: Sturegatan (Östermalm, från Stureplan, intill Humlegården) och Erik Dahlbergsgatan (Gärdet).

Med högre parkeringsavgifter kommer de boende vid Sturegatan – jag kan se dem framför mig, där de står i sina paradvåningar och ser ut över Humlegården och med en klump i halsen funderar över hur de ska få råd med parkeringsavgiften, men med sorg i hjärtat inser att det är omöjligt; de kommer alla att få sälja sina bilar, och det fortare än kvickt.

Den andra gata som berörs av de höjda avgifterna är alltså Erik Dahlbergsgatan, som är en snudd på groteskt farlig gata för cyklister. Om ni studerar bilden nedan, torde det vara uppenbart hur många svårbegripliga situationer som lätt uppstår på denna fasansfulla cykelgata. Får man bort bilar från denna den farligaste och mest svårbegripliga av gator, är mycket vunnet. Det troliga är att i stort sett alla kommer att sälja sina bilar, och inte köpa nya förrän de planerade parkeringshusen är färdiga. Och inte nog med det – det här handlar inte bara om cyklister, utan om bussarna – nu kommer den trötta 62:an, som i bästa fall kommer puttrande någon gång i kvarten (den enda buss som trafikerar denna gata), att kunna susa fram lika snabbt och elegant som vore den en flygande matta.

Det är svårt att begripa att politikerna inte för länge sedan har insett att allt som behövs för att förbättra de utsatta Erik Dahlbergs-cyklisternas förvirrade situation, är att höja parkeringsavgifterna!



The medium sketch

InconceivablePosted by Linda Fri, August 31, 2012 16:24:06

Det sägs ibland att yngre generationer kanske inte är lika allmänbildade som de äldre, men att de istället har blivit ”fritt tänkande individer” (se t ex Kajsa Ekis Ekmans recension av Emma Leijnses bok ”Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan” i DN 21/8).

Man kan fråga sig vad det egentligen innebär att tänka fritt och varför det alltid tycks stå i motsatsförhållande till så kallad korvstoppning och katederundervisning. Det troliga är väl att det ena inte utesluter det andra, och att debattörer från båda lägren ofta misstolkar och svartmålar i onödan. De som räds katederundervisning och korvstoppning ser nordkoreanska barn framför sig, som rabblar all världens floder men inte klarar av att ifrågasätta och argumentera för en regimkritisk tes om så deras liv hängde på det – än mindre att fantisera. (Notera emellertid att en av tre svenska ungdomar inte har något emot att styras av en diktator http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15315344.ab )

Och motsatsen är väl inte heller trolig; människor som ser ut som fågelholkar så fort man använder ett namn eller ett substantiv som inte finns i den direkta närmiljön, och med svettiga händer fipplar efter mobiltelefonens sökfunktion inför företeelser som princip, liberalism eller etik. Sådana personer lär knappast existera. Båda bilderna är orättvisa.

Men ibland blir man lite osäker. Längre ner finns en diskussion ur podcasten ”Tack för kaffet”, som görs av tre glada gossar i tjugofemårsåldern och har legat topp3 på iTunes podcastlista. Likt någon som långsamt försöker pressa sig igenom en glasdörr (utan att först öppna den) diskuterar de bland annat hur man uttalar vissa ord. Först tänkte jag – lägligt placerad tillsammans med Statler och Waldorf på balkongen i Mupparna – att så här går det minsann när skolelever släpps vind för våg.

Men till sist gick det upp för mig, hur härligt det faktiskt kan bli i en fritänkande värld.

Först berättar en av podcastgossarna att han i hela sitt liv har sagt ”underfull” istället för ”underfund” och han först för två veckor sedan kom underfull, förlåt underfund, med att det heter underfund. Han funderar över om det kan vara så att underfull och underfund låter så lika när man säger det snabbt, att ingen – på drygt tjugo år – har hört att han har sagt fel. Därefter påpekar en annan att de andra två alltid har uttalat ett visst ord fel (vid 3:30):

http://tackforkaffet.se/avsnitt/tfk-s02e06-fredrik-wikingsson/

A: ”Det både du och Johan säger det är… man kan väl typ… hur fan ska jag säga det ordet … det slutar på sip”.

B: ”Sip?”

C (Johan, lätt exalterad över att ha listat ut det): ”Princip?”

A: ”Ja, precis. Hela det ordet.”

C (Johan): ”Princip.”

A: ”Ja, vad heter hela det ordet?”

B: (tar sats) ”Imprencip”?

A: ”Du säger också det va, Johan?”

Johan, smakar på ordet: ”Impremcip… ja… Imprencip, säger man så?

A: ”I princip heter det… […] … Impremcip har ni sagt, men det heter i princip.”

Här skulle man kunna förfasa sig över ynglingar som uppenbarligen aldrig har sett uttrycket ”i princip” i skrift, men så mossig får man faktiskt inte lov att vara. Det viktiga är trots allt att gossarna förstår varandra och att vi förstår dem. Möjligen skulle man till en början bli en smula förbryllad om någon kom fram och sa att han hade kommit underfull med något, men snart skulle man göra en välvillig tolkning och tålmodigt lyssna till hans insikt. Möjligen skulle man tveka om impremcip artikulerades och uttalades långsamt, men troligen skulle man förstå av sammanhanget. Ett annat problematiskt ord var ”initiativ”. Antingen har folk svårt att säga det, eller att stava det, menade de.

Nej, man ska inte vara ogin. Det viktigaste är som sagt att man förstår varandra. Och det finns ju rättstavningsprogram. Även om podcasten i mitt tycke blev lite långtråkig av dessa utredningar, välkomnas de säkert av många.

Men det kanske är det som gnager. Borde inte podcaster gjorda av människor som är experter på att tänka fritt (kunskapsluckorna måste väl ha fyllts med något annat) vara som ett härligt fyrverkeri av intressanta analyser och iakttagelser? Så är det ju inte. Fredrik Wikingsson, som var gäst i detta program, och anledningen till att jag lyssnade på det, får rätta och fylla i deras populärkulturella referenser, i den mån de har några. De har gjort över 80 avsnitt av sin podcast, men känner inte till en av USA:s absolut största podcaster (WTF med Marc Maron). Varför skulle de? De tänker fritt istället för att proppa huvudet fullt med fakta.

Men snart inser jag att jag har missat något. När de undrar varför ingen har sagt till dem att de har uttalat ”i princip” fel, så kommer faktiskt en av dem med en mycket färgstark analogi. Han säger att det (att inte rätta folk som säger impremcip och underfull) är samma sak som när han en gång såg chefen runka på jobbet. ”Jag vet inte varför man inte säger sådant”, säger han. Ingen av hans vänner tycks ha något svar.

En så halsbrytande analogi kan förmodligen bara läggas fram av någon som tagit det fria tänkandet till nya nivåer. Och äntligen går det upp för mig, att det fria tänkandet faktiskt öppnar upp en helt ny värld. En fri och härlig värld, full av runkande kontorsarbetare som kommer underfull med saker. Inte ska väl dessa människor behöva rättas in i ledet av en katederbesatt majors hårda käpp?