Marmeladov

Marmeladov

MARMELADRAPPORTEN

AktuelltPosted by Linda Sun, February 09, 2014 21:17:22
Kolla gärna in Marmeladrapporten, där jag kommer att skriva lite kortare, oftare och absurdare ;-)

Inspirationen kommer från The Borowitz Report.

HÅLL TYST OCH RÄCK MIG MIN HERMELINCAPE

AktuelltPosted by Linda Thu, January 09, 2014 19:51:54

Något som möjligen har kommit lite i skymundan i diskrimineringsdebatten är det här med ålder. Framför allt åldersdiskriminering av barn – att behandla barn som mindre vetande bara för att de inte har levt så länge. Att koppla kompetens till ålder är något mycket allvarligt, menar man på förskolan Paviljongen i södra Stockholm. Där arbetar man med normkritisk pedagogik och har genom något så simpelt som att inte längre fira småbarnens födelsedagar på traditionellt sätt tagit ett stort kliv mot att krossa åldersmaktsordningen. Förut fick barnen en medalj när de fyllde år, vilket kunde tolkas som att det är positivt att bli äldre – att det är något man ska belönas för – vilket förstås kränkte de yngre barnen å det grövsta. Så istället för att dela ut medalj äter man en försynt fruktsallad, troligen utan att nämna anledningen till ”firandet”. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barbie-far-nytt-liv-nar-normer-utmanas_8871704.svd

Vid en första anblick stod det inte riktigt klart, åtminstone inte för mig, på vilket sätt avsaknad av ballonger, tårta och ett redigt ”GRATTIS PÅ FEMÅRSDAGEN, TÄNK VAD STOR DU HAR BLIVIT!” skulle motverka samhällets åldersmaktsordning, men tydligen handlar det om att man vill motarbeta det faktum att det framför allt är 30-50åringar som har talan i dagens samhälle. Man undrar i och för sig om det är svårare för en tjugofem- eller femtiofemåring att exempelvis få in ett debattinlägg i en tidning, eller om det snarare har med personens status att göra, men låt oss inte fördjupa oss i det. Kanske handlar det om vem som lyssnar på vem när man ber någon att uttala sig i en morgonsoffa eller att ta ner fötterna från tunnelbanesätet. Förmodligen är det svårt för en femåring att få in ett debattinläg i DN, eller att bli tagen på allvar om en vuxen ska tillrättavisas, och kanske är det detta man vill motverka genom att bannlysa åldersrelaterad grannlåt.

Man kan dock inte låta bli att grunna på vad barn skulle rösta på, om de fick rösträtt. Hur ställer de sig exempelvis till den genuspedagogik som genomsyrar deras förskolor? När Astrid 4,5, från Paviljongen, uttalar sig i SvD är hon mycket noga med att påpeka att hon är 4,5 och inte 4 år gammal, och hon är starkt kritisk till att medaljer inte längre ska delas ut.

Liv Strömquist kan mycket väl vara något på spåren (jag rekommenderar hennes ”Ja till Liv”, otroligt rolig även om man inte delar hennes politiska åsikter), där hon hävdar att KD skulle vinna valet om barn fick rösträtt eftersom barn vurmar för kärnfamiljen (vill att föräldrarna ska fortsätta vara gifta oavsett vad som händer), förespråkar hemmafruar (vill att mamma ska vara hemma och mata dem med vetelängd efter skolan och inte alls förverkliga sig själv på något arbete), är besatta av traditioner (julen ska vara EXAKT som förra året), är moralister (häller ut vin och cigaretter) och älskar de högre samhällsklasserna (vill vara prinsessa).

Ja, man kan undra vad som kommer att hända med de intersektionella genuspedagogerna när femåringarna fått säga sitt. Man kan också undra hur man ska bära sig åt om barnen råkar diskriminera andra människor enligt punkterna i inledningen. Inte kan man väl ursäkta eller tillrättavisa de små liven, utan att riskera att spela åldersmaktsordningen rakt i händerna?

När barnen på Paviljongen frågas vad de vill bli när de blir stora svarar två flickor läkare/lärarinna och pojken polis, men efter ännu en runda svarar åtminstone flickorna rätt, det vill säga att de också vill bli poliser. Allra mest normöverskridande är dock Astrid, som undrar om man kan bli tjuv. Kanske har hon planer på att bryta sig in i medaljförrådet.








NO, DON'T TELL ME. YOU'RE SAINT PETER?

AktuelltPosted by Linda Sat, December 07, 2013 16:03:59

Det är med skammens rodnad på kinderna man ibland inser att man har varit naiv, ovetande och fördomsfull – kanske i flera år, eller, bevare oss väl, under ett helt liv, som i mitt eget fall uppgår till drygt fyra decennier. Ett exempel är det svindlande okritiska och naiva sätt på vilket jag har njutit av filmer och böcker. Likt en Polyanna med skygglappar har jag möjligen ägnat någon tiondels sekund åt eventuellt rasistiskt, sexistiskt eller annat tvivelaktigt innehåll. Kanske har jag tänkt att ”så uttryckte de sig på 1800-talet, när boken skrevs”, eller ”haha, vilken sexistisk kommentar, men typisk för 60-talet” och sedan fortsatt att tumla omkring i de fiktiva världarna i allt från Femböcker och Sagan om ringen, Stephen King och Proust, till James Bond och Bergmanfilmer. Och vad som i dagens debatt får antas vara alldeles häpnadsväckande, är att jag under dessa år har lyckats identifiera mig med både manliga och kvinnliga karaktärer.

Jag har bland annat identifierat mig med och/eller inspirerats av James Bond, George Costanza, manliga alver och en lättstressad Max von Sydow som i Skammen (1968) försöker skjuta en höna från en meters avstånd men missar – glatt ovetande om att man tydligen bara kan identifiera sig med karaktärer som är av samma kön. Jag som tänkte att JAG skulle bli som James Bond, när jag blev stor! Signaturmelodin gör mig fortfarande ofelbart på lite bättre humör – den ger mig känslan av att allt är möjligt, även om skurken skjutsar in en i en kremeringsugn, och att en galghumoristisk kommentar alltid är på sin plats.


Det är först nu, de allra senaste åren, som jag inser att jag har fått allt om bakfoten. Inspirerad av James Bond! Av Legolas i Sagan om ringen! DE ÄR JU MÄN! Filmerna klarar ju inte Bechdeltestet (finns två namngivna kvinnor som talar med varandra om något annat än en man är filmen godkänd), som tagits fram för att visa hur ojämlikt det är i filmer, och hur mycket fokus det är på män. Vilket implicit antyder att kvinnor inte kan identifiera sig med eller inspireras av män.

Men i och för sig. Läsförståelsen sjunker som en sten enligt den senaste PISA-mätningen (och till de som säger ”ja men svenska elever kan tänka kritiskt istället” så begriper jag inte riktigt hur man kan kritisera texter man inte förstår, men kanske handlar det om att våga kritisera läraren när han ber eleven vara tyst och läsa texten en gång till), så kanske är det så att dagens barn och ungdomar uteslutande hämtar sin kunskap och sina värderingar från filmer, serier och bilder. Och om kvinnor där mestadels är snygga och korkade, och män mestadels är råbarkade och våldsamma, och Tintin åker till Kongo och Ture Sventon flyger på en matta med Omar, så blir kulturkonsumenterna med nödvändighet kränkande, rasistiska våp eller sexistiska, kriminella slashasar.

Det har man ju också sett i kritiken mot diverse kultur; att man ofta kritiserar själva valet av innehåll. För få kvinnor, för arga män, för korkade kvinnor, för få invandrare, för få transpersoner, för många autister och psykopater – och alla talar de om fel saker och beter sig på fel sätt. Företeelser som skapar fördomar, och därmed leder in dagens lättpåverkade människor på farliga stigar.

Birgitta Rubin skrev i DN (28/11) att det finns ”farliga fördomar” i framför allt den andra säsongen av den svenska succéserien ”Bron”. Det handlar inte huvudsakligen om att Sagas eventuellt autistiska drag har överdrivits för mycket (flera kritiker menar att hon aldrig skulle ha blivit antagen till polishögskolan), utan att Sagas mor har den mycket ovanliga psykiska störningen Münchhausen by proxy (vårdnadshavaren hittar på eller tillfogar barnet psykisk och fysisk skada). Det är enligt Rubin mycket obehagligt att manusförfattaren kopplar ihop moderns psykiska störning med dotterns problematik, eftersom det speglar gamla fördomar om att det är moderns fel att ett barn får autismspektrumstörningar. Rosenfeldt svarade dock (DN 29/11) att de inte någonstans antyder att mammans sjukdom på något sätt ”påverkat, förvärrat eller varit orsaken till Sagas eventuella autistiska störning”.

Rubin skriver i en slutreplik att det är skönt att läsa att Hans Rosenfeldt aldrig har tänkt i de banor hon har hissat varningsflagg för. Hon inser att en manusförfattare inte kan förutse eller ta ansvar för ”alla tolkningar och associationskedjor som ett tv-drama kan utlösa”, men hon poängterar att Bron faktiskt är en MEGASUCCÉ (som om megasuccéer skulle ha större krav på sig att inte orsaka diverse opassande tankebanor hos tittarna), och att syftet med hennes text var att uppmana till VARSAMHET eftersom fördomar är seglivade. Hon påpekar också att hennes reaktion hänger ihop med trenden att stoppa in diverse psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser som ”kryddor” i filmer och serier. Hon ser nu med SPÄNNING fram emot att se ”hur man syr ihop säcken, efter försäkringar om att mammans Münchhausen by proxy inte på något sätt ’påverkat, förvärrat eller varit orsaken till Sagas eventuella autistiska störning’”.

Själv ser man till skillnad från Rubin med spänning fram emot själva historien – hur ska det gå, vem gjorde det? – och det är inte utan att man skäms lite, när man inser hur okritisk man har varit i sin kulturkonsumtion. Men det kanske blir lika spännande för Rubin! Inför varje avsnitt poppar hon popcorn och bänkar sig, för att se om det NU, eller NU, nej NU antyds att mammans Münchausen har påverkat eller förvärrat Sagas autistiska störning.

Men tänk om Rosenfeldt, trots att han försäkrat Rubin om att så inte är fallet, ändå skulle antyda att moderns beteende har haft inflytande på dotterns? Det kan ju hända att moderns störning trots allt har påverkat henne i NÅGON mån. Skulle folk då, helt plötsligt, titta snett på alla föräldrar till barn med autismstörningar och tro att det är deras fel? Tydligen, om man får tro Rubin, och många andra i kulturdebatten.

Så nu är det hög tid för bot och bättring. Varför inte hjälpa manusförfattare på traven, genom att göra en lista över företeelser som absolut inte får förekomma på film! För alla vet ju, att det är från filmens värld vi alla får vår information och drar våra slutsatser. Det här med fördomar är dessutom ganska individuellt, så det är ju ganska många fördomar som måste bannlysas. Fyll gärna på i kommentarsfältet.

- Tillknäppta svenskar

- Passionerade italienare

- Artiga engelsmän

- Rytmiska personer med mörk hud

- Intelligenta barn med glasögon

- Omhändertagande kvinnor

- Män som gömmer sig på K-rauta för att slippa storhandla

- Autister vars mammor har Münchahusen by proxy

Det faktum att Roger Moore blir häpen över att Dr Goodhead är en kvinna, medförde att hundratusentals unga flickor och kvinnor struntade i att ta doktorsexamen. Dessutom var det mannen som fällde den putslustiga kommentaren, vilket medförde att ingen av dessa kvinnor har försökt vara roliga i vuxen ålder.







Katt med liten tomat

AktuelltPosted by Linda Wed, November 06, 2013 16:38:58

Jimmie Åkesson blev utsatt för en så kallad tårtattack under en boksignering på Södermalm. Twittervänstern ärade den 60-åriga tårtterroristen genom att stämma upp i en exalterad hyllningskör, medan de flesta någorlunda sansade människor – åtminstone de som är för demokrati – fördömde tilltaget. Även om det kan verka harmlöst med lite grädde, ska man i en demokrati inte tysta sina meningsmotståndare med vare sig bakverk, knivar eller säckar.

Vissa menar emellertid att det väl inte är så farligt att slänga iväg en tårta eller två.

Miljöpartisten Tuva Lind twittrade: ”Jag är för att man får framföra sina åsikter, hur dina de än är, men alla kan inte göra dem i politik eller bloggar”... följt av (Twitter läses nedifrån och upp): ”Att jämställda en tårtkastning, eller varför inte katt med liten tomat, med våld är att förminska vad våld egentligen är”.

Rent språkligt får man ju lov att göra ett par baklängeskullerbyttor innan man får ihop det. Hon pratar om att man ska få framföra åsikter ”hur dina de än är”, som om åsikter kan ”vara någons” i olika hög grad. Vi omtolkar snabbt ”jämställda” till ”jämställa”, men sen börjar det kärva igen. Det talas om jämställande av tårtkastning och ”katt med liten tomat”. Det är förmodligen någon sorts automatisk stavning som har gett sig in i leken, men man kan ju trots allt se framför sig hur man, istället för en tårta, väljer att hiva iväg en tomatförsedd katt (tomaten kan exempelvis tejpas fast på katten; katten kan tränas att hålla i tomaten med tassarna; katten kan ha tomaten i munnen) mot sin meningsmotståndare. En dylik handling kan dock bli mer än lovligt rivig, varför man kanske inte bör jämställa mjuka gräddtårtor med raspiga katt-kast.

Men nej. En vaken läsare har förstås noterat att jag gör det igen. Raljerar över språk. Så otrevligt! Det är bara att bita ihop och göra ännu en välvillig tolkning. Efter att ha gjort detta tycker jag mig skönja att hennes huvudpoäng verkar vara att de som inte kan framföra sina åsikter ”i politik eller bloggar” faktiskt borde få lov att kasta saker. Och med tanke på att språkförmågan tycks falla, kanske man i framtiden borde gå omkring med en assiett i beredskap för att försöka fånga sig en tårtbit till eftermiddagsfikat, om man går förbi människor som ordlöst vrålande kastar tårtor på varandra istället för att argumentera.

Alltså: om man inte kan få fram sin åsikt rent verbalt (man kanske är blyg, man kanske har halsfluss, man kanske inte orkar ha en blogg), så verkar det alltså som om man ska få anmäla avvikande mening medelst kast. En folkvald politiker talar på ett torg, man tycker att denne pratar i nattmössan. Då kan man helt sonika kasta en påse kanelgifflar på personen. Om man önskar vara mer precis, kan man kanske tänka sig att be politikern att upprepa det man inte håller med om, och kasta gifflarna i direkt anslutning till det misshagliga yttrandet – så att det verkligen framgår vad det är man inte håller med om.

Det ojades förra veckan över en debattävling för ungdomar. Ämnena handlade bland annat om homoadoptioner och legalisering av cannabis. Kanske kan man i framtiden tänka sig en debatt om huruvida man alls ska få debattera legalisering av cannabis, men istället för att göra detta verbalt, kan man helt enkelt ge ungdomarna cannabisliknande plantor (av plast förstås, bevare oss väl) att använda för att piska varandra. Den sida som får mest blod att flyta hos motståndaren vinner.

Militant katt: Ingen yttrandefrihet on my watch!









Påkörd cyklist drabbad av akut livsleda

AktuelltPosted by Linda Sun, October 27, 2013 20:51:20

Fördes till sjukhus med ambulans. Dock inga fysiska men.



En nätpedofil i Husby har tvingat minst tjugo flickor, den yngsta bara tolv år gammal, att utföra sexuella handlingar framför en webbkamera (DN 24/10). Nätpedofilen har ”genom hot och tvång” förmått flickorna att visa sig och begå sexuella handlingar. Det är visserligen svårt att förstå hur tvång ser ut i ett läge där offret befinner sig någon annanstans, men låt oss inte dröja vid det. Det handlar troligen om vilsna ungdomar som sökt bekräftelse. Vad som däremot förvånar, är DN:s redogörelse för hur detta har tagit sig uttryck rent psykiskt. Att flickorna mår dåligt är sannerligen fullt förståeligt; man kan tänka sig att de exempelvis känner ångest, ilska, skam och frustration. I DN:s artikel nämns emellertid något helt annat, och i sammanhanget en smula underligt eftersom det de enligt DN har drabbats av torde vara något som vi alla känner med jämna mellanrum, traumatiska upplevelser eller ej, nämligen livsleda.

Livsleda betyder väl ungefär livströtthet, melankoli, nedstämdhet – men framför allt livströtthet. Depression, i klinisk mening, torde inte vara någon optimal synonym; det handlar snarare om den känsla av lågintensiv tristess som uppstår när man mer än vanligt lider av det faktum att livet till stor del faktiskt består av ofantligt ostimulerande upprepningar (tvätta, städa, borsta tänderna, handla mat) och allmänt frustrerande glapp mellan energi, förmåga och ambition, och som grädde på moset kan man nog slå fast att livet i sig ÄR meningslöst; var och en måste helt enkelt fylla det med mening helt på egen hand. Skaffa barn, ägna sig åt biståndsarbete, åka skidor jättefort, titta på otroligt många fåglar eller klä ut sig till medeltidsriddare, eller officer från rymdskeppet Enterprise. Eller all the above. Whatever floats your boat.

(Roligast från ca 5:10)

Därför kändes det ju lite förvånande att de utsatta flickorna skulle ha drabbats av något så allmänt som livsleda, efter det trauma de genomlevt. Eller så ser vi än en gång exempel på olyckligt ordval. Kanske befinner jag mig bara än en gång strandad på en kommunikationens åker, någonstans mellan Kumla och Hallsberg. Låt oss fortsätta.

Apropå olika grader av depression och nedstämdhet, undrar Lawen Mohtadi (DN 23/10) om det kan finnas ”något mer deprimerande än föräldrar som är oroliga för att deras barn går på kassa dagis?”.

Ja, det kan man fråga sig.

Vad är det mest deprimerande du kan tänka dig? Sverige i november? Ett stillastående tåg, på en åker i november? Svältande barn? Nej, låt oss inte raljera i onödan. Mohtadi använder här depression som ett vardagsuttryck kopplat till i-landsproblem. Det måste man ju få. Det finns inget mer deprimerande än att stå och vänta på ett tåg som aldrig kommer, skulle man ju kunna säga (och i och för sig undra om det verkligen finns något mer deprimerande här i världen).

Hon talar om att medelklassen oroar sig över sina barn. Om man tvingades att sätta sina barn i det dagis (eller den skola) som ligger närmast hemmet skulle den förhatliga medelklassen (som jag i och för sig misstänker att hon själv tillhör) ju inte kunna göra något åt det, och därmed slippa oroa sig (säger hon inte, men man kan nog säga att det är implicit).

Själv oroar hon sig över att hon lever i en bubbla, eftersom hon inte känner en enda moderat trots att hon bor i en stad där 40 procent röstar på moderaterna. Hon skriver att hon bara umgås med folk som tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton.

Om man som jag är uppvuxen på (och ofta återvänder till) ett ställe där 85 % röstar rött, och har veckopendlat i många år mellan övernattningslägenheten i ett område där 85 % röstar blått, och landet, där ovanligt många röstar (blå)grönt, och umgås med personer av alla politiska färger, blir man möjligen mer van vid att folk tycker väldigt olika. Man blir i alla fall inte lika arg över detta faktum. Medan de som endast träffar likasinnade nästan verkar kvävas av ilska så fort någon tycker annorlunda, och vrålar ”rasist, sexist, vidrigt!” och gärna markerar slutet på kaskaden med ett beskäftigt ”punkt!” så snart någon säger något man inte håller med om. Kanske kunde man, istället för att anordna överklassafari, där man ska odla sitt klasshat, ordna ett ”åsikts-safari”, där personer som Mohtadi och andra som bara träffar folk som tycker likadant får öva lite på att inte gå i baklås när de får ta del av diverse åsikter. Titta, folk hyser dem! Sansade, helt vanliga människor hyser alla möjliga sorters åsikter, och de allra flesta har inga planer på att vare sig bygga koncentrationsläger eller att konfiskera dina nya trädgårdsmöbler i en kommunistisk revolution.





I'M ON IT

AktuelltPosted by Linda Fri, September 20, 2013 19:12:35

Fasaväckande rön rullar in över stad och land. De föräldrar som tidigare skrutit om hur tidiga deras barn är med att prata, rulla (rullning var något som inte förekom när barn jämfördes med varandra på sjuttiotalet, men som nu anses oerhört viktigt) och läsa, skakas nu i märg och ben. En finsk-amerikansk studie gör gällande att tidig språkutveckling leder till ökad risk för tidig alkoholdebut samt ökat drickande hos tonåringar. Det är bara att slå ihop godnattsagan och knipa näbb när barnet frågar vad det där, och det där, och det där är för bokstav. Det är deras framtida alkoholvanor man har i sina händer!

http://spraktidningen.se/blogg/tidig-sprakutveckling-ger-tidigare-alkoholdebut

Det ska visserligen påpekas att språkvirtuoserna tydligen inte löper ökad risk att hamna i alkoholmissbruk. Men vem vågar chansa?

Den som förfasar sig över dåligt språk kan dock i viss mån sluta gnissla tänder. Ju fler syftningsfel och särskrivningar, desto färre tidiga tonårsfyllor (i alla fall om det är så att de som är tidiga med språk också är duktiga på språk när de blir äldre). Och vi som skrattar så tårarna rinner åt skumma bananer, nackade papegojor och klockor som återfås mot beskrivningar av Kurt, kan ju nu glädjas åt att en hel armé av flugor slås ihjäl med en enda smäll. Vi lever längre (av allt skrattande åt språkgrodor) och tonåringar dricker mindre vilket i sin tur leder till en drastisk minskning av diverse alkoholrelaterat elände.

Låt oss njuta av en klassisk lista:

- En länstol som i många år tillhört en revisor med stoppning i sitsen och överdrag på ryggen säljes på grund av dödsfall.

- Frysbox, 2 år, i nyskick, lagom till 2-3 personer.

- Gul nackad papegoja till salu.

- Äldre dam eller herrcykel köpes billigt.

- Klocka upphittad, återfås mot beskrivning av Kurt.

- Promenadkäpp borttappad av herre med silverknopp i ändan.

- Person som kan ta hand om hästar som inte röker eller dricker.

- Lägenhet med utsikt över grönområde och parkettgolv.

- Fin trea med balkong utan insikt.

- Liten stuga i Sälenfjällen med bastu på 65 kvadratmeter.

- Mindre charmigt hus till salu.

- Halva priset på kläder som avdrages i kassan

För den som vill ha mer, rekommenderas denna underbara sida:

http://www.avigsidan.com/

Apropå lustigheter såg jag filmen Movie 43, som är en gastkramande orgie i hysteriskt dålig smak. Den har sågats grundligt, och kritiker sliter sitt hår för att lista ut hur storheter som Kate Winslet, Naomi Watts, Richard Gere och Hugh Jackman har kunnat ställa upp. Nåväl - hur mycket man än förfasas tror jag att de flesta inte kan låta bli att skratta då och då. Det finns något för alla. Själv tyckte jag att den roligaste minuten var mellan 6:35 och 6:52 i klippet nedan (jag rekommenderar endast de med kiss- och bajshumor att se hela klippet, ni andra bör – med ljusets hastighet - klicka fram till 6:35).

Jag vet inte riktigt varför jag skrattade så åt repliken vid 6:51, från personen i Mini Coopern. Kanske för att det hela var en så målande metafor för livet självt, i all sin absurditet. Först får man vindrutan täckt av skit, men ganska snart tar man tag i situationen med ett lakoniskt ”I’m on it”. Vad annat kan man göra?





HOLD YOUR HORSES

AktuelltPosted by Linda Sat, August 24, 2013 17:20:33

Först måste vi prata om den kvinna från Tanzania som är ett bollgeni av rang!


Ridsporten klagar över medias favorisering av vissa sporter (som gammal gymnast kan jag påpeka att även gymnaster klagat genom åren). Trots mästerskapsmedaljer (nu senast ett brons i EM i hästhoppning (22/8)), rapporteras det hellre om att Zlatan har ätit glass och ska sälja ett hus. Särskilt på sportsiter som Aftonbladet och Expressen. Det tog närmare en timme innan Aftonbladet ens hade en liten notis om bronset i hästhoppning.

Folk är förstås intresserade av olika sporter – säkerligen speglat av vilka sporter som har flest utövare i ett land. Ser man till utövare i Sverige, är topplistan för män (i fallande ordning) fotboll, innebandy, golf, ishockey och skytte. Bland kvinnor: gymnastik, fotboll, ridsport, friidrott och golf. När det gäller åskådare, så är topplistan följande: ishockey, fotboll, bilsport, innebandy, handboll. Ridsport kommer först på sjätte plats. Vissa tycker dessutom att aktiviteter som skytte, motorsport och ridsport inte ens bör falla under kategorin sport. För den egna sinnesfridens skull, torde det emellertid vara bäst att i sportsammanhang anamma mottot ”lev och låt leva”. Det vill säga, att man tittar på det som intresserar en och lägger tid på saker som skänker en glädje, istället för på att försöka eliminera vissa aktiviteter från sportkategorin. Och om man verkligen gnisslar tänder när en ryttare får Jerringpriset, så får man väl se till att dra ihop en röstningskampanj för sin egen älsklingssport till året därpå. Eller acceptera att vissa sporter helt enkelt är större än man trodde (som någon skrev ”jag känner inte en enda som håller på med ridsport, hur fan kunde RGB (ryttare) få Jerringpriset?” – en logik som får en att famla efter att något att hålla i). Nåväl.

Det är ju fullt rimligt att man ger utrymme i förhållande till popularitet. Är då hästmänniskornas gnäll verkligen befogat, utifrån detta perspektiv? Med tanke på att ridsporten bara är tredje största sport bland kvinnor, och kommer först på sjätte plats när det gäller åskådare. Låt oss se!

Morgonen efter att landslaget i hästhoppning har tagit brons i EM, och man är sugen på att läsa mer – kanske hitta några fina bilder eller intervjuer, så får man först scrolla sig förbi följande:

Svennis har blivit lurad på 100 miljoner. Det är den första rubriken. Även den andra rör denne arme man. Han måste sälja lyxherrgården! Skakad rullar man vidare, och undrar hur det ska gå. Kommer han att ha tak över huvudet?

Därefter får vi veta att det finns något sorts HOT mot Jamaica. Det blir kanske inget OS eller VM! Eftersom jag verkligen ville till hästarna innan jag klickade på något annat, brydde jag mig inte om att ta reda på vari detta hot bestod. När jag nu skulle kolla, fanns artikeln inte kvar, men vi får väl anta, att det inte var något som rörde landet Jamaica som helhet.

Nästa rubrik kom från en blogg som heter Silly Season (fotboll) som uppjagat informerar om oss att någon eller något ”kan ta över efter Nanne”.

Därefter ska Murray erkänna och vara ärlig om en sak.

Nästa rubrik handlar om en Granqvist, vars nya lön är 25 miljoner. Någon i allsvenskan har dessutom gjort succé tack vare en så kallad modellmetod. Enligt en Bergström kan det sluta som årets affär. Norrköping - Djurgården 2-3.

Sen kommer rubriken ”Protesterna vi aldrig glömmer”. Självfallet måste detta ligga ovanför ridsportens brons! Det här är ju något som verkligen måste präntas in i varje sportintresserad individ! Här kan vi läsa om allt från knutna nävar till målade naglar, som ju skänker inlägget en viss aktualitet.

Därefter ett inlägg om DN-galan, som pågick samtidigt som hästhoppningen.

Följt av en PL-veteran som skriver om ett dödsbesked.

Bollsport är stort, och förtjänar förstås all utrymme den kan få. Efter inlägget om PL-veteranen kan vi läsa om EN KVINNA FRÅN TANZANIA SOM ÄR ETT BOLLGENI AV RANG! (6 träffar på google!)

Sen är det åter dags för Silly Season. Denna gång handlar det om kupper. En av de värsta kupperna någonsin, handlar det om!

Vilket följs av ett inlägg om svenska cupen. ”Svenska cupen: svårt, pinsamt och onödigt”. Och en rapport om en ny Leksands-seger.

Och så visar det sig att REAL HAR GJORT EN DUNDERTABBE! Herregud! Vet ni vad de gjorde? Jo, de presenterade Bale! (”Reals dundertabbe: presenterade Bale”). Man börjar skruva på sig. Även om fotboll är en gigantisk sport – är det inte lite VÄL mycket fokus på fotboll?

Men nej, strax efter Reals dundertabbe kommer att avbrott. Mer om DN-naglarna, förlåt, DN-galan. Emma Green-Tregaro är trött på grund av nageluppståndelsen. Det kan ha varit det som gjorde att hon rev ut sig tidigt. Civilkurage tar på krafterna.

Sen kommer en rapport från EL-kvalet. EL-kvalet? En googling i efterhand informerar mig om att det handlar om european league (duh!). Elfsborg har tydligen blivit vilselett av förbundet. Mera fotboll!

Vid det här laget är man ju så uppe i varv av alla miljoner, kupper, vilseledningar, missar och pinsamheter att man alldeles har glömt bort vad det var man letade efter. Och en vag ”Hänt i veckan”-eftersmak börjar göra sig gällande, efter alla dessa miljoner och psykologiskt elände.

Men så kommer det faktiskt en häst till slut. Och det var faktiskt bara ett tiotal av de rubriker som kom före, som rörde just fotboll.











Skitkul

AktuelltPosted by Linda Sun, August 04, 2013 19:20:47

Jonas Gardell dristade sig till att skämtsamt tweeta om islams ambulerande enmanstält och drog på sig en skitstorm utan dess like. Man får faktiskt inte skämta om vad som helst, dånade de självrättfärdigaste av människor, ackompanjerade av ett svagt eko från orgel och kyrkokör. Förmodligen var det våra allra godaste människor som mullrade högst. De som ständigt sitter parkerade på debattslagfältens högsta moraliska kullar. Vi andra stackare, som ofrivilligt småfnissar åt inre bilder av vandrande tält, får försöka göra bot och bättring. Det förstår man ju. Men hur? Hur ska vi mota det olämpliga skrattet i grind? Vem ska leda oss mot godhetens skinande tempel?

Tro det eller ej, men det kan faktiskt vara så att räddningen är nära. Det finns nämligen en skribent på DN som direkt kan avgöra, och det med glasklar skärpa, huruvda ett skämt är bra eller inte. Man tänkte kanske, i sitt stilla sinne, att om det är något som måste få vara relativt så är det väl humor, men exempelvis domstolar måste hantera humor på ett mer objektivt sätt; i vissa mål måste det avgöras om en reklamkampanj verkligen ÄR rolig eller inte, och höga summor kan stå på spel.http://www.newyorker.com/online/blogs/cartoonists/2013/03/judging-humor.html Incongruity (drag av inkonsistens, disharmoni och det opassande, absurda) tycks vara en viktig ingrediens i den humor som ”frias” i domstolarna. Gardells sammankoppling av islam och scouter, hamnar väl möjligen i inkongruens-kategorin. Åtminstone enligt ens undermetvetna, eftersom man de facto fnissade.

Men Lawen Mohtadi konstaterar i DN (31/7 2013) att Gardells tweet helt enkelt inte var rolig. Och hon verkar ju minst sagt seriös. http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lawen-mohtadi-jonas-gardells-skamt-om-muslimer-var-daligt-for-att-det-saknade-finess/

Kanske är det så, att de mullrande rättfärdiga, de som gärna vill in och peta i Solsidans repliker, faktiskt äger en mer pålitlig intuition för vad som verkligen ÄR roligt. Mohtadi ger oss vägledning i humorns svåra konst. ”Jonas Gardells skämt om muslimer var dåligt för att det saknade finess”, skriver hon. Även Özz Nûjen menar att ”finess” är en viktig ingrediens i humor.

Så vad ska man ta sig till, om man fnissar åt det finesslösa?

Jo, man bör kasta sig över Mohtadis text, i en vildsint önskan om att få börja träna upp sin humor och bli en bättre människa. Sluta skratta åt skitskämt, helt enkelt.

För det första måste man, enligt Mohtadi, vara insatt i det ämne man ämnar skämta om. Man får inte, som Gardell, ha ”noll koll”. Gardell undrade i sin Expressentext om man inte får skämta om muslimer. http://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell-om-skamtet-pa-twitter/ Det får man, menar Mohtadi, ”om det är roligt”. Hon tar några exempel på grova muslimskämt utförda av Lilla al-Fadji och Gina Dirawi. Gardell undrar om man bara får skämta om sin egen grupp. Mohtadi menar att ”det beror på”. Det kan vara okej för judar att skämta om snåla judar, men hon känner sig inte bekväm när hon skrattar. Vi ska återkomma till det bekväma skrattandet, men låt oss titta mer på det här med att vara insatt. Humor är ett mysterium, menar Mohtadi, men ”den enda principen som verkar fungera någorlunda är: Bra skämt kräver förtrolighet med ämnet.”

Jag är inte säker, men jag gissar att man inte får skämta på det här sättet (och att man bör hålla emot för glatta livet om man känner skrattet komma. Kan man hålla emot när man är kissnödig, vilket ju de allra flesta vuxna klarar, så ska man väl klara av att låta bli att skratta?) om man inte antingen har eller önskar att byta kön, eller lever tillsammans med någon som har eller är i stånd att byta kön. Sen är ju frågan: räcker det med att den som skämtar har förtrolighet med ämnet, eller måste även skrattaren ha det?

Jag har inga som helst erfarenheter av könsbyte, men skrattade så till den grad att diafragman engagerades, vid åsynen av ovanstående. Det kändes ärligt talat ganska skönt, men man får anta, att jag borde ha skämts. Dessutom handlar det ju om att någon ramlade i vattnet. Avsaknaden av finess tycks markant.

Enligt Per Hägred handlar humor också om timing – något som kan tyckas absolut grundläggande. Han menar emellertid att man inte kan skämta om dass när vinterkräksjukan går, eller ägna sig åt galghumor på begravningar. http://www.expressen.se/kvp/kronikorer/per-hagred/per-hagred-vad-kan-och-far-man-skamta-om/ Om man hade en vag känsla av att det kanske var precis tvärtom - att det är just när kräksjukan går som dasskämt verkligen kan gå hem, eller att galghumor passar bäst när det är som allra jävligast, så är det bara att tänka om och rätta sig i ledet.

Varken Mohtadi eller Hägred ger emellertid någon vägledning när det gäller att hejda otillbörligt skratt. Det vill säga, när man skrattar fast man inte är insatt i något ämne eller inte har fötts in i en viss kultur eller omständighet. När skrattet kommer ofrivilligt. Men vi kan kanske få hjälp från den medeltida sekt, som menade att Gud förlät alla synder om man piskade sig själv! http://varldenshistoria.se/node/45380 Det är bara att gå ut i trädgården, se sig om efter närmaste björk, skära av några vassa kvistar och köra.

Hägred avslutar för övrigt sin krönika med att påstå att Hitler tog livet av 17 miljoner människor. ”Som om alla svenskar dödats”, skriver han. ”Två gånger om.”

Jag hoppas verkligen inte att formuleringen ovan fick dig att fnissa till. Men om den gjorde det, vet du vad du ska göra. Om du inte är i närheten av växtlighet, går det säkert lika bra med en stållinjal eller brödkavel. Kanske skulle även några av de humorkunniga kunna ställa upp ibland, så det blir ett ordentligt schvung i rappen.







Next »