Marmeladov

Marmeladov

MARMELADRAPPORTEN

AktuelltPosted by Linda Sun, February 09, 2014 21:17:22
Kolla gärna in Marmeladrapporten, där jag kommer att skriva lite kortare, oftare och absurdare ;-)

Inspirationen kommer från The Borowitz Report.

HÅLL TYST OCH RÄCK MIG MIN HERMELINCAPE

AktuelltPosted by Linda Thu, January 09, 2014 19:51:54

Något som möjligen har kommit lite i skymundan i diskrimineringsdebatten är det här med ålder. Framför allt åldersdiskriminering av barn – att behandla barn som mindre vetande bara för att de inte har levt så länge. Att koppla kompetens till ålder är något mycket allvarligt, menar man på förskolan Paviljongen i södra Stockholm. Där arbetar man med normkritisk pedagogik och har genom något så simpelt som att inte längre fira småbarnens födelsedagar på traditionellt sätt tagit ett stort kliv mot att krossa åldersmaktsordningen. Förut fick barnen en medalj när de fyllde år, vilket kunde tolkas som att det är positivt att bli äldre – att det är något man ska belönas för – vilket förstås kränkte de yngre barnen å det grövsta. Så istället för att dela ut medalj äter man en försynt fruktsallad, troligen utan att nämna anledningen till ”firandet”. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barbie-far-nytt-liv-nar-normer-utmanas_8871704.svd

Vid en första anblick stod det inte riktigt klart, åtminstone inte för mig, på vilket sätt avsaknad av ballonger, tårta och ett redigt ”GRATTIS PÅ FEMÅRSDAGEN, TÄNK VAD STOR DU HAR BLIVIT!” skulle motverka samhällets åldersmaktsordning, men tydligen handlar det om att man vill motarbeta det faktum att det framför allt är 30-50åringar som har talan i dagens samhälle. Man undrar i och för sig om det är svårare för en tjugofem- eller femtiofemåring att exempelvis få in ett debattinlägg i en tidning, eller om det snarare har med personens status att göra, men låt oss inte fördjupa oss i det. Kanske handlar det om vem som lyssnar på vem när man ber någon att uttala sig i en morgonsoffa eller att ta ner fötterna från tunnelbanesätet. Förmodligen är det svårt för en femåring att få in ett debattinläg i DN, eller att bli tagen på allvar om en vuxen ska tillrättavisas, och kanske är det detta man vill motverka genom att bannlysa åldersrelaterad grannlåt.

Man kan dock inte låta bli att grunna på vad barn skulle rösta på, om de fick rösträtt. Hur ställer de sig exempelvis till den genuspedagogik som genomsyrar deras förskolor? När Astrid 4,5, från Paviljongen, uttalar sig i SvD är hon mycket noga med att påpeka att hon är 4,5 och inte 4 år gammal, och hon är starkt kritisk till att medaljer inte längre ska delas ut.

Liv Strömquist kan mycket väl vara något på spåren (jag rekommenderar hennes ”Ja till Liv”, otroligt rolig även om man inte delar hennes politiska åsikter), där hon hävdar att KD skulle vinna valet om barn fick rösträtt eftersom barn vurmar för kärnfamiljen (vill att föräldrarna ska fortsätta vara gifta oavsett vad som händer), förespråkar hemmafruar (vill att mamma ska vara hemma och mata dem med vetelängd efter skolan och inte alls förverkliga sig själv på något arbete), är besatta av traditioner (julen ska vara EXAKT som förra året), är moralister (häller ut vin och cigaretter) och älskar de högre samhällsklasserna (vill vara prinsessa).

Ja, man kan undra vad som kommer att hända med de intersektionella genuspedagogerna när femåringarna fått säga sitt. Man kan också undra hur man ska bära sig åt om barnen råkar diskriminera andra människor enligt punkterna i inledningen. Inte kan man väl ursäkta eller tillrättavisa de små liven, utan att riskera att spela åldersmaktsordningen rakt i händerna?

När barnen på Paviljongen frågas vad de vill bli när de blir stora svarar två flickor läkare/lärarinna och pojken polis, men efter ännu en runda svarar åtminstone flickorna rätt, det vill säga att de också vill bli poliser. Allra mest normöverskridande är dock Astrid, som undrar om man kan bli tjuv. Kanske har hon planer på att bryta sig in i medaljförrådet.








ÄR DET OK OM JAG STÅR I VAPENHUSET?

Reductio ad absurdumPosted by Linda Sat, December 14, 2013 19:16:32

Den transperson som schasades ut från damtoaletten på Stockholms Centralstation av personer som trodde att vederbörande var man, stämmer nu Stockholms stad och kräver 22 000 kronor i diskrimineringsersättning ( http://www.direktpress.se/vartkungsholmen/Arkiv/Artiklar/2013/11/Transperson-fick-inte-valja-toalett---stammer-staden-/ ). En religiös man vägrade att under en anställningsintervju befatta sig med vad som möjligen kan betraktas som den mest vardagliga och vedertagna mellanmänskliga seden i Sverige, nämligen att oavsett könskonstellation hälsa medelst handskakning, nekades praktikplats och erhöll 60 000 kronor i skadestånd eftersom det misstänktes att han inte fick praktikplatsen på grund av det religiöst färgade hälsningsdebaclet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ville-inte-skaka-hand-far-ratt-i-domstol_4227973.svd En religiös kvinna vägrade att ta en manlig chef i hand när hon skulle sommarjobba på ett vårdhem, och fick då ett annat arbete inom kommunen. Hon led alltså ingen ekonomisk skada, men blev så in i vassen ”frustrerad, ledsen och kränkt” att hon nu har vänt sig till diskrimineringsbyrån i Uppsala, DU, för att stämma Spånga-Tensta stadsförvaltning och få skadestånd ( http://www.mitti.se/?p=62347 ).

Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Frågan är emellertid hur långt dessa rättigheter sträcker sig avseende vad man rimligen kan kräva av sina medmänniskor.

Linda Awerstedet, jurist vid DU, menar att Europadomstolen sedan länge har konstaterat att rätten till religion innefattar manifestationer som är inspirerade av religion. Men betyder detta att alla arbetsgivare måste låta anställda, på arbetstid, leva enligt exempelvis Bibelns alla påbud och förbud? Nedanstående insändare belyser några av de problem som skulle kunna uppstå. Skribenten tar upp exemplet med att man som kristen arbetar i en livsmedelsbutik och vägrar arbeta på söndagar. Det kanske kan gå att få till. Men hur gör man med kollegorna? ”En annan vän till mig jobbar på Hemköp på söndagarna. Jag är helt på det klara med att han måste dräpas (2:a Mosebok 35:2) men är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?”

Ja, det kan man undra.

Man blir också en smula fundersam över diskrimineringsersättningen. Det är ju trots allt inga svindlande summor – 60 000 kronor är ju inget man kan köpa en egen ö eller ens en mindre borg för, och leva resten av sitt liv utan kontakt med någon som inte beter sig exakt som man önskar. Kanske är det därför de stora basunerna dras fram och kraven på att toalettbesökare såväl som tågpassagerare ska slå knut på sig själva när någon som avviker från normen anländer. Tanken tycks vara att ingens tå någonsin får trampas på. Frågan är dock vad som händer när flera potentiella diskrimineringsoffers rättigheter riskerar att hamna i konflikt. Vad händer om en religiös man vägrar skaka hand med någon han tror är en kvinna – en person som dock inte anser sig vara varken man eller kvinna, eller som har genomgått könsbyte från kvinna till man, men trots detta inte uppfattas som man, av den religiösa mannen? Ska båda få skadestånd, eller bara den ena, och i så fall vem?

Och vad händer vid så kallad genusplogning, som går ut på att ploga busshållplatser och gångbanor före vägar, eftersom kvinnor är på gångbanor och män är på vägar? http://www.entreprenad.com/kategorier/alla/mycket-att-vinna-pa-genusplogning/ ) Vad händer om en bilburen religiös man är på väg till en byggnad där han kan be, och en religiös transperson är på väg till samma ställe men till fots – och transpersonen envist hävdar att hen tillhör ett tredje kön, när förtvivlade men genusmedvetna snöplogare försöker utröna vems väg som ska röjas först?

Nej, nu är du sådär löjlig igen, säger någon. Det handlar om att DE FLESTA som går på gångbanor är kvinnor, och DE FLESTA som åker bil är män, så därför ska man nu, i kompensationens anda, ploga gångbanor och hållplatser före vägar. Förstås. Ibland är lösningen enklare än man kan tro. Och även om frågorna rörande vem som ska skärpa sig i olika situationer (alla situationer innehåller ju inte en ung, vit, heterosexuell, manlig ateist utan funktionshinder) kan man i alla fall börja med att ploga busshållplatserna före vägarna. Ett steg på rätt väg!



NO, DON'T TELL ME. YOU'RE SAINT PETER?

AktuelltPosted by Linda Sat, December 07, 2013 16:03:59

Det är med skammens rodnad på kinderna man ibland inser att man har varit naiv, ovetande och fördomsfull – kanske i flera år, eller, bevare oss väl, under ett helt liv, som i mitt eget fall uppgår till drygt fyra decennier. Ett exempel är det svindlande okritiska och naiva sätt på vilket jag har njutit av filmer och böcker. Likt en Polyanna med skygglappar har jag möjligen ägnat någon tiondels sekund åt eventuellt rasistiskt, sexistiskt eller annat tvivelaktigt innehåll. Kanske har jag tänkt att ”så uttryckte de sig på 1800-talet, när boken skrevs”, eller ”haha, vilken sexistisk kommentar, men typisk för 60-talet” och sedan fortsatt att tumla omkring i de fiktiva världarna i allt från Femböcker och Sagan om ringen, Stephen King och Proust, till James Bond och Bergmanfilmer. Och vad som i dagens debatt får antas vara alldeles häpnadsväckande, är att jag under dessa år har lyckats identifiera mig med både manliga och kvinnliga karaktärer.

Jag har bland annat identifierat mig med och/eller inspirerats av James Bond, George Costanza, manliga alver och en lättstressad Max von Sydow som i Skammen (1968) försöker skjuta en höna från en meters avstånd men missar – glatt ovetande om att man tydligen bara kan identifiera sig med karaktärer som är av samma kön. Jag som tänkte att JAG skulle bli som James Bond, när jag blev stor! Signaturmelodin gör mig fortfarande ofelbart på lite bättre humör – den ger mig känslan av att allt är möjligt, även om skurken skjutsar in en i en kremeringsugn, och att en galghumoristisk kommentar alltid är på sin plats.


Det är först nu, de allra senaste åren, som jag inser att jag har fått allt om bakfoten. Inspirerad av James Bond! Av Legolas i Sagan om ringen! DE ÄR JU MÄN! Filmerna klarar ju inte Bechdeltestet (finns två namngivna kvinnor som talar med varandra om något annat än en man är filmen godkänd), som tagits fram för att visa hur ojämlikt det är i filmer, och hur mycket fokus det är på män. Vilket implicit antyder att kvinnor inte kan identifiera sig med eller inspireras av män.

Men i och för sig. Läsförståelsen sjunker som en sten enligt den senaste PISA-mätningen (och till de som säger ”ja men svenska elever kan tänka kritiskt istället” så begriper jag inte riktigt hur man kan kritisera texter man inte förstår, men kanske handlar det om att våga kritisera läraren när han ber eleven vara tyst och läsa texten en gång till), så kanske är det så att dagens barn och ungdomar uteslutande hämtar sin kunskap och sina värderingar från filmer, serier och bilder. Och om kvinnor där mestadels är snygga och korkade, och män mestadels är råbarkade och våldsamma, och Tintin åker till Kongo och Ture Sventon flyger på en matta med Omar, så blir kulturkonsumenterna med nödvändighet kränkande, rasistiska våp eller sexistiska, kriminella slashasar.

Det har man ju också sett i kritiken mot diverse kultur; att man ofta kritiserar själva valet av innehåll. För få kvinnor, för arga män, för korkade kvinnor, för få invandrare, för få transpersoner, för många autister och psykopater – och alla talar de om fel saker och beter sig på fel sätt. Företeelser som skapar fördomar, och därmed leder in dagens lättpåverkade människor på farliga stigar.

Birgitta Rubin skrev i DN (28/11) att det finns ”farliga fördomar” i framför allt den andra säsongen av den svenska succéserien ”Bron”. Det handlar inte huvudsakligen om att Sagas eventuellt autistiska drag har överdrivits för mycket (flera kritiker menar att hon aldrig skulle ha blivit antagen till polishögskolan), utan att Sagas mor har den mycket ovanliga psykiska störningen Münchhausen by proxy (vårdnadshavaren hittar på eller tillfogar barnet psykisk och fysisk skada). Det är enligt Rubin mycket obehagligt att manusförfattaren kopplar ihop moderns psykiska störning med dotterns problematik, eftersom det speglar gamla fördomar om att det är moderns fel att ett barn får autismspektrumstörningar. Rosenfeldt svarade dock (DN 29/11) att de inte någonstans antyder att mammans sjukdom på något sätt ”påverkat, förvärrat eller varit orsaken till Sagas eventuella autistiska störning”.

Rubin skriver i en slutreplik att det är skönt att läsa att Hans Rosenfeldt aldrig har tänkt i de banor hon har hissat varningsflagg för. Hon inser att en manusförfattare inte kan förutse eller ta ansvar för ”alla tolkningar och associationskedjor som ett tv-drama kan utlösa”, men hon poängterar att Bron faktiskt är en MEGASUCCÉ (som om megasuccéer skulle ha större krav på sig att inte orsaka diverse opassande tankebanor hos tittarna), och att syftet med hennes text var att uppmana till VARSAMHET eftersom fördomar är seglivade. Hon påpekar också att hennes reaktion hänger ihop med trenden att stoppa in diverse psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser som ”kryddor” i filmer och serier. Hon ser nu med SPÄNNING fram emot att se ”hur man syr ihop säcken, efter försäkringar om att mammans Münchhausen by proxy inte på något sätt ’påverkat, förvärrat eller varit orsaken till Sagas eventuella autistiska störning’”.

Själv ser man till skillnad från Rubin med spänning fram emot själva historien – hur ska det gå, vem gjorde det? – och det är inte utan att man skäms lite, när man inser hur okritisk man har varit i sin kulturkonsumtion. Men det kanske blir lika spännande för Rubin! Inför varje avsnitt poppar hon popcorn och bänkar sig, för att se om det NU, eller NU, nej NU antyds att mammans Münchausen har påverkat eller förvärrat Sagas autistiska störning.

Men tänk om Rosenfeldt, trots att han försäkrat Rubin om att så inte är fallet, ändå skulle antyda att moderns beteende har haft inflytande på dotterns? Det kan ju hända att moderns störning trots allt har påverkat henne i NÅGON mån. Skulle folk då, helt plötsligt, titta snett på alla föräldrar till barn med autismstörningar och tro att det är deras fel? Tydligen, om man får tro Rubin, och många andra i kulturdebatten.

Så nu är det hög tid för bot och bättring. Varför inte hjälpa manusförfattare på traven, genom att göra en lista över företeelser som absolut inte får förekomma på film! För alla vet ju, att det är från filmens värld vi alla får vår information och drar våra slutsatser. Det här med fördomar är dessutom ganska individuellt, så det är ju ganska många fördomar som måste bannlysas. Fyll gärna på i kommentarsfältet.

- Tillknäppta svenskar

- Passionerade italienare

- Artiga engelsmän

- Rytmiska personer med mörk hud

- Intelligenta barn med glasögon

- Omhändertagande kvinnor

- Män som gömmer sig på K-rauta för att slippa storhandla

- Autister vars mammor har Münchahusen by proxy

Det faktum att Roger Moore blir häpen över att Dr Goodhead är en kvinna, medförde att hundratusentals unga flickor och kvinnor struntade i att ta doktorsexamen. Dessutom var det mannen som fällde den putslustiga kommentaren, vilket medförde att ingen av dessa kvinnor har försökt vara roliga i vuxen ålder.







Längre bromssträcka räddar liv

Reductio ad absurdumPosted by Linda Fri, November 22, 2013 18:52:03

Nog trodde man, i sitt stilla sinne, att bilars bromssträcka åtminstone hade någon påverkan på trafiksäkerheten. Ju snabbare man kan få en bil att stanna efter att ha fått syn på barn/älg/stillastående bil längre fram på vägbanan, desto bättre. Men inte! Två specialister – en i hjärt/kärlsjukdomar (professor emeritus Bengt Fagrell) och en i klinisk fysiologi (docent Anders Melcher) reder äntligen ut begreppen beträffande bromssträckor, vinterdäck och trafiksäkerhet (DN debatt 21/11): ”Dubbdäck ökar inte trafiksäkerheten eller minskar olycksrisken vintertid.” http://www.dn.se/debatt/kraftig-begransning-av-dubbdack-skulle-radda-liv/

Att dubbdäck halverar eller kraftigt reducerar bromssträckan på is och packad snö, är det nog ingen som invänder mot och heller inget som dessa specialister direkt förnekar. Man kan häpna en smula över deras slutsats att kraftigt reducerad bromssträcka på vissa underlag inte skulle påverka trafiksäkerheten, men låt oss vara välvilliga i tolkningen av våra debattmotståndare. De förnekar inte att dubbdäck ger kortare bromssträcka på is och snö, men menar att sådant underlag bara förekommer lite då och då under några få månader, och dubbfria däck faktiskt greppar bättre på torra och blöta vägbanor. Man kan alltså se ett sorts utilitaristiskt resonemang; att det skulle gå på ett ut (vilket det i och för sig inte gör, för väger man samman skillnaderna i bromssträckor på olika underlag vinner dubbdäcken ändå, och problemet är ju att den svenska vintern är minst sagt lömsk). Men vad det handlar om (även om det inte uttrycks explicit) är utilitarism på ett högre plan: vi måste uppväga vinsten med kortare bromssträckor och de liv som därigenom räddas, mot det faktum att i stort sett alla de vanligaste dödsorsakerna härrör från dubbdäckens uppsprättande av skadliga P10-partiklar ur asfalten. Ett stort antal vetenskapliga studier visar att det finns ett klart samband mellan sådana partiklar och hjärt/kärl- (hjärtinfarkt, stroke) och lungsjukdomar (astma, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, lungcancer).

Även om det är så, hade man kanske trott att det i betydligt högre grad är bilarnas avgaser, och kanske fabrikers utsläpp, diverse kemikalier och strålning, och kanske, kanske – men det är förstås långsökt – de egna levnadsvanorna som direkt eller indirekt orsakar just hjärt/kärlsjukdomar och lungproblem. Men icke! Att frossa i kött och fett, röka som en skorsten, vägra motionera och strunta i grönsaker har inte på långa vägar så stor effekt på vår hälsa som inhalerandet av P10-partiklar, om man får tro artikelförfattarna. Vi kan sitta blickstilla och äta fett i Ruhrområdet i femtio år och vara ett under av hälsa – för där finns inga dubbdäck! Det vet väl alla, att invånarna i städer som Oslo, Berlin och Amsterdam, där dubbdäck är förbjudna eller har belagts med avgifter, knappt har några fall av hjärt/kärl-sjukdomar eller lungcancer.

Dessa heroiska bilförare offrar liv och lem för att minska antalet hjärtinfarkter!


Nästa orosmoment handlar om brottsinducerande rhododendronbuskar. Monika Linnros, kurator på Stödcentrum för unga i Borås, har slagit larm om dessa diaboliska buskar, som enligt ett flertal ungdomar orsakar allehanda obehagligheter. ”Under de tolv år jag har arbetat inom enheten Fält och ungdom har ungdomar återkommande berättat för oss att de har utsatts för rån och utpressning i Stadsparken. De har även berättat för oss att de har valt den dolda miljön som rhododendronbuskarna utgör för toalettbesök, sexuellt umgänge, smygrökning och som flyktväg efter att de har begått brott.”

http://unvis.it/www.bt.se/debatt/forhindra-valdtakterna-i-stadsparken(4005646).gm

Rådiga läsare tänker måhända att det enda rätta är att med ljusets hastighet jämna dessa fasans buskar med marken, men så ser inte planerna ut. Buskproblemet har föranlett en skrivelse till tekniska förvaltningen, där man alls inte förordar att buskarna tas bort, utan att man istället bör ”se över miljön i parken så att den kan bli en trygg miljö för alla att vistas i.” Tanken är alltså att ha kvar buskarna, men att på något sätt skapa en trygg miljö trots dessa moralens svarta hål. Stödcentrum för unga har påbörjat en dialog med tekniska förvaltningen. Man får verkligen hoppas att de lyckas lösa detta kniviga problem å det snaraste.

Kanske kan man omplacera lömska rhododendronbuskar och sätta ut dem på vinterhala vägbanor, istället för väggupp. Om bilar kör riktigt långsamt, kommer inte en enda bilolycka att ske på grund av halka, och de brottslingar som planerar att begå illdåd eller gömma sig i buskarnas skyddande lövverk, kommer att kunna fångas in på skonsammast tänkbara sätt – kanske via stora håvar – när de likt flipperkulor buffas mellan bilar och buskar.











Katt med liten tomat

AktuelltPosted by Linda Wed, November 06, 2013 16:38:58

Jimmie Åkesson blev utsatt för en så kallad tårtattack under en boksignering på Södermalm. Twittervänstern ärade den 60-åriga tårtterroristen genom att stämma upp i en exalterad hyllningskör, medan de flesta någorlunda sansade människor – åtminstone de som är för demokrati – fördömde tilltaget. Även om det kan verka harmlöst med lite grädde, ska man i en demokrati inte tysta sina meningsmotståndare med vare sig bakverk, knivar eller säckar.

Vissa menar emellertid att det väl inte är så farligt att slänga iväg en tårta eller två.

Miljöpartisten Tuva Lind twittrade: ”Jag är för att man får framföra sina åsikter, hur dina de än är, men alla kan inte göra dem i politik eller bloggar”... följt av (Twitter läses nedifrån och upp): ”Att jämställda en tårtkastning, eller varför inte katt med liten tomat, med våld är att förminska vad våld egentligen är”.

Rent språkligt får man ju lov att göra ett par baklängeskullerbyttor innan man får ihop det. Hon pratar om att man ska få framföra åsikter ”hur dina de än är”, som om åsikter kan ”vara någons” i olika hög grad. Vi omtolkar snabbt ”jämställda” till ”jämställa”, men sen börjar det kärva igen. Det talas om jämställande av tårtkastning och ”katt med liten tomat”. Det är förmodligen någon sorts automatisk stavning som har gett sig in i leken, men man kan ju trots allt se framför sig hur man, istället för en tårta, väljer att hiva iväg en tomatförsedd katt (tomaten kan exempelvis tejpas fast på katten; katten kan tränas att hålla i tomaten med tassarna; katten kan ha tomaten i munnen) mot sin meningsmotståndare. En dylik handling kan dock bli mer än lovligt rivig, varför man kanske inte bör jämställa mjuka gräddtårtor med raspiga katt-kast.

Men nej. En vaken läsare har förstås noterat att jag gör det igen. Raljerar över språk. Så otrevligt! Det är bara att bita ihop och göra ännu en välvillig tolkning. Efter att ha gjort detta tycker jag mig skönja att hennes huvudpoäng verkar vara att de som inte kan framföra sina åsikter ”i politik eller bloggar” faktiskt borde få lov att kasta saker. Och med tanke på att språkförmågan tycks falla, kanske man i framtiden borde gå omkring med en assiett i beredskap för att försöka fånga sig en tårtbit till eftermiddagsfikat, om man går förbi människor som ordlöst vrålande kastar tårtor på varandra istället för att argumentera.

Alltså: om man inte kan få fram sin åsikt rent verbalt (man kanske är blyg, man kanske har halsfluss, man kanske inte orkar ha en blogg), så verkar det alltså som om man ska få anmäla avvikande mening medelst kast. En folkvald politiker talar på ett torg, man tycker att denne pratar i nattmössan. Då kan man helt sonika kasta en påse kanelgifflar på personen. Om man önskar vara mer precis, kan man kanske tänka sig att be politikern att upprepa det man inte håller med om, och kasta gifflarna i direkt anslutning till det misshagliga yttrandet – så att det verkligen framgår vad det är man inte håller med om.

Det ojades förra veckan över en debattävling för ungdomar. Ämnena handlade bland annat om homoadoptioner och legalisering av cannabis. Kanske kan man i framtiden tänka sig en debatt om huruvida man alls ska få debattera legalisering av cannabis, men istället för att göra detta verbalt, kan man helt enkelt ge ungdomarna cannabisliknande plantor (av plast förstås, bevare oss väl) att använda för att piska varandra. Den sida som får mest blod att flyta hos motståndaren vinner.

Militant katt: Ingen yttrandefrihet on my watch!









Påkörd cyklist drabbad av akut livsleda

AktuelltPosted by Linda Sun, October 27, 2013 20:51:20

Fördes till sjukhus med ambulans. Dock inga fysiska men.



En nätpedofil i Husby har tvingat minst tjugo flickor, den yngsta bara tolv år gammal, att utföra sexuella handlingar framför en webbkamera (DN 24/10). Nätpedofilen har ”genom hot och tvång” förmått flickorna att visa sig och begå sexuella handlingar. Det är visserligen svårt att förstå hur tvång ser ut i ett läge där offret befinner sig någon annanstans, men låt oss inte dröja vid det. Det handlar troligen om vilsna ungdomar som sökt bekräftelse. Vad som däremot förvånar, är DN:s redogörelse för hur detta har tagit sig uttryck rent psykiskt. Att flickorna mår dåligt är sannerligen fullt förståeligt; man kan tänka sig att de exempelvis känner ångest, ilska, skam och frustration. I DN:s artikel nämns emellertid något helt annat, och i sammanhanget en smula underligt eftersom det de enligt DN har drabbats av torde vara något som vi alla känner med jämna mellanrum, traumatiska upplevelser eller ej, nämligen livsleda.

Livsleda betyder väl ungefär livströtthet, melankoli, nedstämdhet – men framför allt livströtthet. Depression, i klinisk mening, torde inte vara någon optimal synonym; det handlar snarare om den känsla av lågintensiv tristess som uppstår när man mer än vanligt lider av det faktum att livet till stor del faktiskt består av ofantligt ostimulerande upprepningar (tvätta, städa, borsta tänderna, handla mat) och allmänt frustrerande glapp mellan energi, förmåga och ambition, och som grädde på moset kan man nog slå fast att livet i sig ÄR meningslöst; var och en måste helt enkelt fylla det med mening helt på egen hand. Skaffa barn, ägna sig åt biståndsarbete, åka skidor jättefort, titta på otroligt många fåglar eller klä ut sig till medeltidsriddare, eller officer från rymdskeppet Enterprise. Eller all the above. Whatever floats your boat.

(Roligast från ca 5:10)

Därför kändes det ju lite förvånande att de utsatta flickorna skulle ha drabbats av något så allmänt som livsleda, efter det trauma de genomlevt. Eller så ser vi än en gång exempel på olyckligt ordval. Kanske befinner jag mig bara än en gång strandad på en kommunikationens åker, någonstans mellan Kumla och Hallsberg. Låt oss fortsätta.

Apropå olika grader av depression och nedstämdhet, undrar Lawen Mohtadi (DN 23/10) om det kan finnas ”något mer deprimerande än föräldrar som är oroliga för att deras barn går på kassa dagis?”.

Ja, det kan man fråga sig.

Vad är det mest deprimerande du kan tänka dig? Sverige i november? Ett stillastående tåg, på en åker i november? Svältande barn? Nej, låt oss inte raljera i onödan. Mohtadi använder här depression som ett vardagsuttryck kopplat till i-landsproblem. Det måste man ju få. Det finns inget mer deprimerande än att stå och vänta på ett tåg som aldrig kommer, skulle man ju kunna säga (och i och för sig undra om det verkligen finns något mer deprimerande här i världen).

Hon talar om att medelklassen oroar sig över sina barn. Om man tvingades att sätta sina barn i det dagis (eller den skola) som ligger närmast hemmet skulle den förhatliga medelklassen (som jag i och för sig misstänker att hon själv tillhör) ju inte kunna göra något åt det, och därmed slippa oroa sig (säger hon inte, men man kan nog säga att det är implicit).

Själv oroar hon sig över att hon lever i en bubbla, eftersom hon inte känner en enda moderat trots att hon bor i en stad där 40 procent röstar på moderaterna. Hon skriver att hon bara umgås med folk som tänker likadant, skrattar åt samma saker och följer samma Instagramkonton.

Om man som jag är uppvuxen på (och ofta återvänder till) ett ställe där 85 % röstar rött, och har veckopendlat i många år mellan övernattningslägenheten i ett område där 85 % röstar blått, och landet, där ovanligt många röstar (blå)grönt, och umgås med personer av alla politiska färger, blir man möjligen mer van vid att folk tycker väldigt olika. Man blir i alla fall inte lika arg över detta faktum. Medan de som endast träffar likasinnade nästan verkar kvävas av ilska så fort någon tycker annorlunda, och vrålar ”rasist, sexist, vidrigt!” och gärna markerar slutet på kaskaden med ett beskäftigt ”punkt!” så snart någon säger något man inte håller med om. Kanske kunde man, istället för att anordna överklassafari, där man ska odla sitt klasshat, ordna ett ”åsikts-safari”, där personer som Mohtadi och andra som bara träffar folk som tycker likadant får öva lite på att inte gå i baklås när de får ta del av diverse åsikter. Titta, folk hyser dem! Sansade, helt vanliga människor hyser alla möjliga sorters åsikter, och de allra flesta har inga planer på att vare sig bygga koncentrationsläger eller att konfiskera dina nya trädgårdsmöbler i en kommunistisk revolution.





Frånskild. Vuxna barn. Har nu en skallad särbo (*)

The End is NighPosted by Linda Wed, October 16, 2013 12:41:52

Förra veckan kunde vi häpet ta del av en helt ny tågstoppande företeelse – vid sidan av de gamla vanliga, som exempelvis älgar, svanar, löv och väta – nämligen en så kallad kalsongman, som stoppade ett X2000-tåg utanför Göteborg, och fick jagas med helikopter.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17646199.ab

Efter ett drygt (...) decenniums veckopendlande med ett SJ som snart inte ens kan forcera ett nedsinglande höstlöv, skulle ingen ha större förståelse än jag, om det hade varit så att denna arma kalsongman var på väg från ett tåg. Om han helt enkelt hade drabbats av en tåginducerad psykos, slitit av sig sina kläder, krossat en ruta och i vild panik rusat iväg över en frostnupen åker. Om det faktum att han befann sig på spåret var ett utslag av desorientering, och att han så snart han insett sitt misstag, flydde från tåget så snabbt hans ben kunde bära honom. Kanske var han som jag – en veritabel magnet för allsköns irriterande tågresenärer. För en sak är säker: de tre mest irriterande personerna ombord på varje givet tåg, kommer att hamna i min absoluta närhet, och ofelbart förvandla resan till ett inferno av sprutande youghurt, slickande på fönster, fisande, tuggande med öppen mun, konstant skrikande, smackande, spyor och gitarrspel. Det är som förgjort.

Visst kan det väl vara spännande att åka tåg, på samma sätt som det kan vara spännande att ge sig ut på en resa i främmande land, där man inte riktigt vet vad man har att vänta. Men för en pendlare som måste komma till sitt arbete, till möten eller konferenser i tid, är det ju helt enkelt för osäkert. Även bilåkande tycks dessutom bli allt osäkrare; bilolyckorna ökar markant när allt argare människor prejar varandra och riskerar både sitt eget och andras liv när de kör som galningar för att hinna fram till gud vet vad så snabbt det bara går, varpå det blir slagsmål och timslånga köer på E18. Visst börjar det luta åt häst och vagn, som förr i tiden. Eller helt enkelt bara en häst, med sadelväskor att packa i och en cowboyhatt som skydd mot väder och vind. Miljövänligt och pålitligt.

Något som däremot inte tycks gå tillbaka till gamla beprövade metoder, är det här med språkbehandling (min kära mor, nybliven pensionär, installerade nyligen ett gratisprogram som inte hade stavningskontroll. ”Inga problem. Jag är gammal. Jag kan stava”, sa hon barskt). Det var med höjda ögonbryn jag noterade följande notis.

Man hade ju, i sitt stilla sinne, fått för sig att opartiskhet var något att sträva efter, allra helst i ett konsumentprogram som Plus. Men här FÄLLDES de alltså för sin opartiskhet, om man får tro rubriken.

Nu visade det sig dock, att det fortfarande är opartiskhet som gäller för program som Plus och att rubriken helt enkelt blev lite olycklig. Men som 40+ börjar man bli något av en uv, och då gäller det att vara uppmärksam på nya sätt att tänka. Man bör dessutom akta sig för att skratta åt språkgrodor. Det kan nämligen tyda på att man är dryg och otrevlig. Sidan skrivihop.se lade ner av just denna anledning. De var helt enkelt för trevliga, och poängterade dessutom att det finns viktigare saker här i livet än att jaga upp sig över en skum tomte. Man får anta, att de idag endast talar om svältande barn i Afrika alternativt naturkatastrofer. Och även om det i bland kan ta en liten stund, så kommer man ju i de allra flesta fall fram till vad som menades. Lite som SJ! Man kanske blir stående på en obegriplighetens åker utan information, men till slut är hindren forcerade, varpå tåget/läsningen åter kan rulla, för att nå sin destination med liv och moral (såvida man inte skrattade) i behåll.

(*) Skrivet i läkarjournal

http://roligtochtokigt.blogspot.se/2007/09/journal-grodor-roligt-vrre.html





Next »