Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

En raket genom huvudet

Hur är det möjligt?Posted by Linda Wednesday, June 20 2012 08:44:24

Jag vaknade med ett ryck (lika bra att skriva av sig i sådana här texter och inte i romanförsöken – tydligen är detta en bannlyst fras, som ingår i alltför många av de manuskript som skickas till förlagen) i morse men insåg till min oerhörda lättnad att den film jag sett kvällen innan verkligen var slut och att jag aldrig mer skulle behöva se om den. Jag kände mig dock illa till mods över det faktum att en så dålig film över huvud taget kan åstadkommas. Hur är det fysiskt möjligt? Men finns gör den, och eftersom jag är en katastroftänkare av rang, började jag tänka på fildelningens eventuella effekter och greps av panik.

Jag ÄLSKAR att se på film, det är bland det bästa jag vet. Jag betalar för kanske 95 % av alla filmer jag ser, och jag har sakta börjat inse, att för de som är mer än tio år yngre så framstår detta beteende (att betala för film) som fullständigt barockt, såvida man inte går på bio. Och jag inser att jag står inför ett moraliskt paradigmskifte. Varför betala när det bara finns där gratis i datorn? Det är inte ens en moralisk fråga, det är en praktisk. Eftersom film och musik är gratis är det irrationellt att betala. Typ.

De i min egen generation (X) laddar också ner, men ofta med en viss rodnad på kinderna och mer pragmatiska förklaringar, som till exempel ” jag skulle gärna betala, men när det bara finns där i datorn... och det är femhundra meter till videobutiken och det regnar...”

Vissa säger att det inte drabbar någon fattig. Skådespelarna är ju jätterika. Och musiker, de kan ju turnera! Och animerade filmer kan sälja små plastlejon på McDonalds. Och nu är det som det är, tekniken finns, och alla gör det, så det kan lika gärna bli lagligt. Det är dåligt med upphovsrätt. Och så vidare. Man kan förstås försöka bemöta dylika argument på olika sätt, men i och med den där filmen (jag ska snart berätta vilken) insåg jag exakt hur hemskt det faktiskt riskerar att bli, om det en dag skulle bli så att INGEN betalar för att se en film, någonsin. Om 100 % av alla filmtittare betalar för 0 % av sin komsumtion. Om alla filmer måste finansieras med hjälp av reklam, sponsorer och extrem produktplacering. Det man riskerar då är att utsättas för så makabert dåliga filmupplevelser att man får bestående men, något jag befarar ha fått efter att ha sett den romantiska komedin ”New Year’s Eve”. Erik Helmersons recension är spot on:

http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/new-years-eve

Jag vill påpeka att jag ser en hel del skräpfilm, och att jag inte bara tolererar skräp, utan till och med njuter av att se en präktig kalkon då och då. Gärna där folk befinner sig isolerade på någon forskningsstation när ”något går fruktansvärt fel”. Som exempelvis Mega shark vs. Giant octopus (som attackerar ”havsfränder, ubåtar, passagerarplan och Golden Gate-bron”).

Filmer som är så dåliga att de blir roliga. Jag ser nästan alla romantiska komedier, som ju oftast är ganska dåliga, och får tvåor. Men "New Year's Eve", den var något i hästväg. Den var så dålig att J och jag såg på varandra och bara SKREK rakt ut i namnlös, bottenlös fasa. J var på vippen att stänga av en film för första gången någonsin.

Filmen handlar om nyårsafton i New York och har en parad av stjärnor, som Robert de Niro, John Lithgow, Michelle Pfeiffer, Halle Berry och Hillary Swank (det kan dock ha varit en avancerad robot). Vilket gör det ännu mer obegripligt (men visar på hur viktigt det är med manus och regi, vilket kanske de som sponsrar helst inte bör lägga sig i. Jag säger inte att det är så, jag säger bara: se filmen, och återkom. Eller fantisera om filmer med manus skrivna av Nordkoreas diktator eller Kellogs VD, där alla darlings lever och frodas, och man i något sorts bisarrt narcissistiskt perspektiv utgått från att publiken har en genomsnittlig IQ på runt 70).

Och nu kommer jag till det otäcka. Tänk om alla filmer blir som New Year’s Eve om några år. Där det ska göras reklam för det som huvudsponsorn vill sälja, och en hel film cirkulerar runt ett flingpaket eller en stad eller någon staty, och där borgmästaren bestämmer slutet (och början, och mitten). Eller den lysande (bokstavligt, inte bildligt) boll, som hade huvudrollen i New Year’s Eve.

Det enda som gjorde att jag inte föll i ångestorsakad koma, var förmodligen att jag trots allt ville se den där bollen falla. The Times Square Ball. The ball is dropping, som Rachel snäste i Vänner för länge sen. Så jag väntade på bollen, det kändes som någon sorts allmänbildning att se the ball drop åtminstone på film. Så närmade sig tolvslaget (och filmen närmade sig sitt slut). Det var dags för bollen att göra sitt huvudnummer. Och den, den... SJÖNK LÅNGSAMT NER några meter på den där stången. Sen (spoiler alert) sprang Sex and the city-Carrie iväg och bytte outfit (inzoomning på skorna), hämtade häst och vagn och åkte och träffade den kille som hon träffat ett år innan och som hon bestämt träff med på nyårsafton ett år senare, och så var det äntligen, äntligen över.

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.