Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Ulla-Britt: More bang for the buck, tack!

AktuelltPosted by Linda Thursday, August 16 2012 08:34:32

Det är bråda dagar på Grand Hotel och Blå hallen. De skattefinansierade festerna avlöser varandra, och glädjen står högt i tak. Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), har festat så det står härliga till. Choklad och vintillverkare arbetar dygnet runt, för att förse de lyxtörstande tillväxtverkarna med choklad och vin av yppersta kvalitet. Ribbåtarna går i skytteltrafik mellan Stockholms innerstad och skärgården. Hej, vad det går! Så härligt det är ändå, att leva.

Fly me to the moon!

Man börjar så smått undra om de vet något som inte vi vet. Är jordens undergång nära förestående? Är det därför de med sådan oefterhärmlig esprit sätter sprätt på våra skattepengar? Som om det inte fanns någon morgondag?

Man läser och man läser, tills det går runt i huvudet. Man läser om entledigade verkschefer som erhåller 91 000 i månaden samt gratis bostad (i tre år) för att utföra obskyra arbetsuppgifter. Man måste ju till varje pris måste hålla kvar deras galaktiska kompetens – en kompetens så enorm och ogripbar att den likt universum självt (eller en hal tvål) undflyr gemene man. Man läser om VD:ar (till exempel för SSF) så gnistrande kompetenta att de inte ens kan reglerna för upphandling, trots att de ansvarar för skattemedel; ja, kompetens som är så outstanding att den omöjligt går att lägga vantarna på för mindre än 130 000 kronor i månaden, 30 % av i lönen i kapitalförsäkring samt för guds skull – tio veckors semester. Det tar på krafterna att vara briljant, det förstår ju var och en. Batterierna måste laddas. Och till sist, likt kulmen i ett påkostat fyrverkeri, golvas man inför den som slår alla dessa kompetenta halvgudar med hästlängder, nämligen Michael Bindefeld.

2009 fick Michael Bindefeld över 200 000 i månaden av Stiftelsen för strategisk forskning. Och tro för guds skull inte att det är någon mat eller några partyhattar inkluderade i denna gracila kostnad; nej, partyhattarna har man fått betala separat, liksom mat, dricka och lokal. Totalt 9 miljoner kronor har spenderats på festande (eller kommunikation, som man i vissa fall har försökt kalla det). Så vad är det då man har fått av Michael för 200 000 i månaden? Ingen vet. Kvittona är borta. Nu har man bett Bindefeld leta upp sina kvitton, för att se om det går att få klarhet i vad det är för han har gjort. Men förmodligen är det så komplicerade saker att det ändå skulle gå oss vanliga dödliga över huvudet. Ingen idé att ens visa oss kvittona; vi skulle bara bli förvirrade.

Jag blir alltmer nyfiken på Michael Bindefeld, och den extrema kompetens han tycks besitta. Med tanke på att de som sitter i styrelsen för SFF är så extremt kompetenta, tycker man ju att de borde klara av att exempelvis kommunicera stiftelsens existens för omvärlden, men så är tydligen inte fallet.

Styrelseordförande Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist försvarar miljonutbetalningarna till Bindefeld. Det har varit en mycket viktig PR-satsning, inte minst för att rädda styrelsens hår. Ulla-Britt berättar hur styrelsemedlemmarna har slitit sitt hår, i frustration över att stiftelsens verksamhet ignorerats av medier. ”Man sliter sitt hår i styrelsen, här satsar vi 600 miljoner kronor om året på forskning och det syns inte med en rad någonstans”(DN 15/8). Detta var en av anledningarna till att man kontaktade Bindefeld.

De har visserligen gett 600 miljoner kronor till forskning. Och det är förstås bra, att de har bidragit till att forskare botar cancer och Ebola. Men det är inte nog för dem! Alla dessa hundratals miljoner, de har ju bara gått till DET, till själva forskningen! Det har inte synts i media! Inte förrän nu. Nu! Nu kan de alla fröjdas. Nu slipper de, likt matadoren i Tjuren Ferdinand, slita loss sitt hår. Dessutom fick de ETT LYFT! Ja, de fick ett lyft. ”…de fick ett lyft och kunde se på forskningsfrågorna på ett nytt sätt och få dialog med medier…” säger Ulla-Britt.

Ja, det är så mycket man inte förstår här i världen. Man kan ju tycka, att om man nu ska ha entledigade personer som avlönas via skatten, med 91 000 kronor i månaden och gratis bostad i tre år, samtidigt som svårt sjuka människor måste pallra sig till arbetsförmedlingen och får sin assistenshjälp indragen trots att de inte kan gå på toaletten själva, är det då inte rimligt att dessa 91-tusare utgör själva gräddan av mänskligheten? De ska ha hög IQ och EQ, ha en doktorsgrad i minst ett ämne och studerat vid minst tre olika prestigefyllda universitet, samt ha arbetat på barnhem i Kina och Afrika och startat upp minst tre företag som gett arbete åt en massa människor. De ska tala minst sju språk, vara humoristiska, allmänbildade, vältaliga och sådana som i skolan genast gick till den som var mobbad och satte sig bredvid den mobbade. Vara riktigt bra människor med bra idéer och hög energi – och god moral.

Ulla-Britt tycks dock visa en smula ånger. Hon medger att man kan tycka att det kanske inte var världens smartaste beslut, och ”man kunde kanske gjort på ett annat sätt och fått mer ’bang får the buck’, som man säger”. Mer bang for the buck! Ja, ett alternativ var väl att dela ut mer pengar till forskare, och haft festen på kontoret. Men nu var ju målet att synas i medierna. Att styrelsen inte skulle behöva slita sitt hår. Och då kunde man väl knappast ha lyckats bättre? Kanske är det här, just här, som alla dessa högavlönade Jack Sparrows visar sin månatliga hundratusenkronorskompetens som allra bäst?




  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post307