Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Basironi

HopplöstPosted by Linda Monday, June 04 2012 17:14:16

Det här med klyftor har varit på tapeten en del på sistone. Dels är det den typ av klyftor som frambringar klasshat, manifesterat av poetiska hantverkare som rasande försöker sprida sina könssjukdomar genom att gnida könsorganen mot barnhanddukar hemma hos människor som vill ha ett nytt badrum. Dels är det klyftorna mellan ungdomar och vuxenvärlden – åtminstone antar jag att det är sådana klyftor som åsyftas av Marcin de Kaminski, doktorand i rättssociologi, när han argumenterar för att kapningar av Facebookkonton (så kallade Facerapes) inte bör kriminaliseras (SvD Brännpunkt 3/6).


Enligt en undersökning av Datainspektionen har hälften av alla unga Facebookanvändare fått sitt konto kapat, och när forskargruppen Cybernormer har intervjuat niondeklasser visar det sig att kapningarna i de flesta fall är ”oskyldiga bus”, men att allvarsgraden varierar väldigt. Niorna tycker att bus är ok, men inte mobbning. Kaminski menar att eftersom bus och mobbning är två helt olika saker, blir det ”svårt att på något rimligt vis resonera om ”facerapes” i allmänhet som ett brott”. Och anledningen, om jag läser honom rätt, är att KLYFTOR riskerar att skapas när lagens avsikter inte stämmer överens med sociala normer. Risken för klyftor gör alltså att Facebookkapningar inte bör hanteras som dataintrång.

Kaminski använder sig med andra ord av ett klyftargument. Istället för att hota med lagboken, bör man ”tala mer med varandra” (om integritets- och nätsäkerhetsfrågor). Vi bör också lära oss om något som kallas ”nätkontextuell basironi” och ”tillsammans definiera gränser för vad som är okej och inte”. ”Nätkontextuell basironi” tycks vara ett centralt begrepp, som tyvärr inte definieras. Är ”basironi” något som ska kunna användas som försvar, när man har kapat någons konto?

Avsaknad av klyftor är tydligen överordnat vikten av att ha något konkret att ta till i de fall då kapningen faktiskt är ett uttryck för mobbning. För det var ju så att DE FLESTA av kapningarna var på skoj, inte ALLA. Vad ska man göra i de fall då kapningen får svåra följder för en mobbad tonåring? Jo, då ska man diskutera nätkontextuell basironi! ”Jag var faktiskt bara nätkontextuellt basironisk”, kan mobbaren säga, varpå den vuxne, paniskt rädd för att SKAPA EN KLYFTA mellan sig själv och mobbaren (det vill säga, mellan vuxenvärlden och ungdomarna) och med svetten lackande, vädjar till offret att visa lite basironisk förståelse. För om det är så att den mobbade skulle vilja polisanmäla, så innebär det ju att klyftor skapas. Och så kan vi ju inte ha det. Kanske kan kunskaper om denna nätkontextuella basironi fungera som hjälpmedel för den som trots allt mår dåligt och inte längre orkar gå till skolan. Kanske kan man få gå en kurs. Och kanske kan även mer handgriplig mobbning täckas av någon sorts korridorskontextuell basironi?

Ja, man ser ju tydligt riskerna med alla dessa klyftor. Och eftersom det finns klyftor inom så många olika områden, kan det snabbt bli väldigt rörigt. Vi har till exempel en potentiell situation där en ung kriminaliserad kontokapande mobbare i vredesmod – i frustration över vuxenvärldens bristande förståelse för vad han anser vara nätkontextuell basironi – kommer hem och intensivt torkar sig med en handduk som en klasshatande hantverkare just har besudlat. Och vems sida ska man då stå på? Den kriminaliserade, basironiska ynglingen, eller den förargade hantverkaren? Snart måste vi rita upp matriser för att psykologiskt kunna hantera alla dessa förfördelade människor, som orättfärdigt kriminaliseras eller besudlar barnhanddukar – på grund av klyftor. Klassklyftor, åldersklyftor, löneklyftor. Nej, det är ju tydligt för var och en, att alla klyftor genast måste bort, TILL VARJE PRIS. Om det stryker med några förtvivlade mobboffer eller sjuka småbarn på kuppen, så må det väl vara hänt.



  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post298