Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Vattentätt

HopplöstPosted by Linda Saturday, June 02 2012 16:33:07

Reinfeldts uttalande om etniska svenskar och arbetslöshet, som med nödvändighet tycks innebära att han kommer att bygga koncentrationsläger istället för att ge ökade resurser till språkundervisning och vuxenutbildning, kan knappast ha undgått någon. Nu har han än en gång trampat i klaveret, i och med regeringens fruktansvärda dopgåva till prinsessan Estelle. På ett bräde lyckades regeringen vara såväl kränkande och uteslutande som utpekande och diskriminerande.

Vad var det då för otäck tingest som regeringen hade prackat på prinsessan? Var det kanske en dalahäst, som med sin koppling till Dalarna grovt uteslöt och diskriminerade ALLA de andra landskapen? Var det en DVD med TV-serien Solsidan, detta medelklasshån mot alla de som inte har råd att köpa sig en villa i Solsidan och en handväska för 15 000? Eller var det kanske en könsrollscementerande leksaksspis? En cykel i fel färg? Vad, i hela fridens namn. Vad?


Jo, regeringen gav Estelle en bokhylla full med böcker. Det låter kanske harmlöst, men det är det diaboliska urvalet av böcker som saken gäller, och som fick Marie Tomicic och Karin Salmson (grundare av Olika förlag) att rasa i DN 1/6. Det handlar alltså inte om böckerna i sig – det var inte Breiviks manifest och Mein kampf på hyllorna – utan just urvalet, som inte ansågs representativt i förhållande till svenska folket. Tomicic och Salmson undrar vad regeringen egentligen menar med gåvan, eftersom endast 0,34 procent av böckerna handlade om barn med annan etnicitet än svensk men i svensk vardag, och endast 0,34 procent av böckerna handlade om funktionshindrade barn. Och INGEN bok handlade om regnbågsfamiljer eller minoritetsfolk. Inte en enda! Tomicic och Salmson undrar varför inte den mångfald som Sverige i dag består av speglas i dopgåvan.

Det är uppenbart för var och en, att vad regeringen borde ha gjort, var att tillsätta en kommission, som kunde ta reda på exakt hur många personer det finns i varje etnisk grupp, hur många som är funktionshindrade och hur många som lever i regnbågsfamiljer, och sedan räknat ut exakt hur många böcker som ska handla om varje sak, för att representationen ska bli korrekt. Dessutom måste man försäkra sig om att 50 % av böckerna har flickor i huvudrollerna. Man måste även se till att de etniska grupperna, de funktionshindrade och regnbågsfamiljerna har rätt könsfördelning. Även funktionshindren måste undersökas, så att det blir exakt rätt proportion mellan antalet dyslektiker och döva – till exempel – och även pojkar och flickor. För varje funktionshinder måste det finnas en historia om en flicka respektive pojke. Det vill säga, finns det en bok om en döv flicka måste det finnas en om en döv pojke, och finns det ingen, så måste en sådan skrivas. Kanske inte av kommissionen, men det torde gå att beställa. Författarna måste emellertid också representera alla minoriteter (här tycker jag att Tomicic och Salmson gjort en miss), så att en bok om en döv flicka måste skrivas av en man, och en bok om en döv flicka av en kvinna, och eventuellt också att det måste vara en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell man, en bok om en döv pojke skriven av en heterosexuell man, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell kvinna, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell same, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell samekvinna. Och så vidare. Så att alla perspektiv verkligen täcks in! Jag tycker det är oerhört allvarligt att Tomicic och Salmson inte tänkt på vilka som skrivit böckerna och vad de har för bakgrund. Det handlade väl om att inkludera alla?

Det bästa är kanske om Estelle beger sig till biblioteket istället. Så slipper regeringen avsätta tid och pengar för att göra världens mest vattentäta bokurval. Om hon har tänkt sig att läsa där, bör hon emellertid ta med sig öronproppar. Biblioteksmiljön har nämligen förändrats. När jag var liten skulle det vara tyst på biblioteket, i dag är det hela havet stormar. Faktum är att tystnadsälskarna rekommenderas att använda öronproppar om de störs, eftersom man numera uppmuntrar oväsen. Biblioteket ska vara en mötesplats! De tysta kufarna kan hålla till i läsrum (som dock inte finns på alla bibliotek, och även där förs det oljud, kan jag tala om) Oväsen är härligt, oväsen är möten och mångfald. Och nog är det en mångfald av ljud inne på biblioteket. Jag var på ett sådant i fredags. Ett par skolklasser hade vad som måste ha varit idrottslektion – inne på biblioteket. Kanske en sorts dramatisering av Zlatanbiografin? Jag letade febrilt efter en idrottslärare med visselpipa, men just visselpipa var nog det enda som inte hördes. Idrottandet ackompanjerades av yngre barn i olika åldrar, som skrek som om deras sista stund var kommen, och de barn som kunde gå stampade sönder ballonger under glam och stoj, medan ett envetet pipande ljud hördes från disken, ungefär så som det låter på McDonalds och någon måste tömma fritösen eller hämta fiskburgaren. Pip, pip, pip, pip, pip, pip (konstant). Några elever fällde upp datorer och visade varandra filmer på högsta volym. Det var så härligt! Jag bara väntade på att bibliotekarierna skulle uppmana alla i lokalen att bara vråla rakt ut, för kung och fosterland, och kanske välta bokhyllorna i en sorts frigörande mötesplatsorgie.

Vidare upprörs Tomicic och Salmson över att Reinfeldt kidnappade ordet ”politiskt korrekt” när han skämtsamt försäkrade kronprinsessparet att böckerna var politiskt korrekta. ”Innebär det att uttrycket politiskt korrekt nu fylls med innebörden borgerlig och traditionell?” undrar de. Man kan nog trösta dem med att så inte är fallet. Politiskt korrekt handlar fortfarande om att aldrig yttra något som kan förarga någon (vilket i dagens läge torde vara svårare än att bygga en rymdraket eller utföra hjärnkirurgi, och det lär vara betydligt enklare att täta en ubåt än ett påstående). Alla ska alltid inkluderas i allt och ingen får någonsin skuldbeläggas, oavsett vad som hänt eller vad som pågår. Om någon blir förargad över sådant resonemang, det vill säga förargelse över det politiskt korrekta, faller det emellertid utanför de företeelser som kan förarga på ett godkänt sätt. Blir man förargad över politisk korrekthet kommer nämligen de politiskt korrekta att anklaga en för både det ena och det andra. Men i sådant fall kan man alltid skrika ut sin frustration på närmaste bibliotek.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post297