Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Kan själv?

HopplöstPosted by Linda Wednesday, June 13 2012 20:59:01

Dan Jönsson har fått en hel del kritik för sin bok ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (= det som finns utanför Stockholms tullar) där han beskriver sin ångest när baksidans folk handlar fryspåsar, spelar bingo och kör epatraktor som om det inte fanns någon morgondag.

Han fantiserar om arbetslösa tjejer i Sandviken som går omkring och speglar sig i Lindex skyltfönster och tänker (om sig själva) att de ser risiga ut. Tjejer som i hans fantasi ägnar sig åt att måla naglarna med guldlack ”utan anledning”, att fundera på någonting någon sa i fyrans morgonsoffa samt att vänta på grön gubbe fast det inte kommer någon bil (sid. 198). Han frågar sig återkommande varför ingen gör något, varför ingen ser något. Varför alla människor tycks vara så handlingsförlamade.

”I dagens Arbetarbladet handlar den stora nyheten på lokalsidorna om en barnfamilj i Sandviken som levt med tio vanvårdade hundar i ett kaos av skit i flera månader, utan att någon märkt något. Nu har hundarna omhändertagits av polis, och barnen ska utredas.” (sid. 194)

Den första bild jag fick upp för min inre syn när jag läste ovanstående, var hur tio osympatiska byrackor hämtas av piketstyrka och sätts i häkte, medan barnens inblandning i soppan – i hur stor utsträckning hade de influerat hundarna? – börjar utredas, samtidigt som de vuxna i familjen står som levande frågetecken när polisen kommer, för enligt Jönsson hade ju INGEN lagt märke till skiten. Så var det ju förstås inte, och jag får slå mig själv på fingrarna för mitt drastiska men ofrivilliga feltänk.

Det där med personligt initiativ och ansvar tycks omöjligt inför ”marknaden”, under vilken vi alla är viljelösa slavar. Frågan är emellertid om det är vettigt att se på folk generellt som handlingsförlamade. Som tvångsmässigt och glädjelöst kör varv efter varv runt ett patetiskt torg under det att stadens alla hundar bajsar okontrollerat. Eller tro att ingen kan ta initiativ och åstadkomma något på egen hand. Eller lära sig svenska med bara två år på SFI.

Enligt Kajsa Ekis Ekman kommer förslaget att begränsa SFI (svenska för invandrare)-undervisningen till två år att leda till att massor av människor aldrig kommer att kunna stava till demokrati (eller kontrakt) och därmed kommer att kunna utnyttjas som svart arbetskraft. ”För dem som önskar sig en lättmanipulerad underklass är detta förslag guld värt”, skriver Ekman, och demonstrerar därmed en synnerligen nedlåtande syn på SFI-studenterna. Ska man verkligen utgå från att folk (som faktiskt har flyttat till ett annat land) är lättmanipulerade och handlingsförlamade? För att de inte kan perfekt svenska?

Det är säkerligen bättre med tre år än två, men på Kajsa Ekis Ekman låter det som om det istället för för svenska TV-program bara blir brus i rutan efter två år på SFI. Som om alla svenska skrifter slås ihop som genom ett Harry Potterskt trollslag efter dessa två år. Som om studenterna efter två år omöjligen kan fortsätta förkovra sig på egen hand. (Och för de personer som verkligen är handlingsförlamade, kanske på grund av traumatiska upplevelser, är det väl andra insatser än SFI som behövs?)

Men vem vet. Kanske är vi verkligen handlingsförlamade, allesammans. Som viljelösa offer åker vi runt våra torg, målar naglarna utan anledning och får betyg baserat på de kunskaper som läraren helt på egen hand tryckt in i våra hjärnor, utan någon som helst ansträngning från vår sida – för det kanske vi inte ens kan. Anstränga oss. Och vem vet hur många skitande hundar man har i sitt vardagsrum.



  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post300

Damnation without relief

Hur är det möjligt?Posted by Linda Friday, June 08 2012 14:22:51

Bli inte oroliga om ni ser kostymklädda män smyga omkring runt våra kyrkor i dessa dagar. Med största sannolikhet rör det sig om Skolinspektionens undervisningsråd.

Den nya skollagen – som poängterar att det inte får förekomma religiösa inslag i utbildningen - trädde i kraft i juli förra året, vilket innebär att årets skolavslutningar är de första som regleras av denna lag. Lagbrott kan resultera i tillsyn och vitesföreläggande.

Obstinata kyrkoherdar börjar emellertid göra sig gällande. Kyrkoherde Ann-Louise Trulsson i Fridlevstadts församling, Blekinge, tänker trotsa skollagen genom att välsigna barnen. Hon säger att hon tänker göra som hon alltid har gjort; avsluta sitt anförande med att säga ”Gud välsigne er och ha en härlig sommar”. Bevare oss väl!

Eftersom Trulsson redan har avslöjat sina avsikter, finns ju här ett gyllene tillfälle för Skolinspektionens undervisningsråd att begagna sig av det förstnämnda av påföljderna, nämligen tillsyn, och inte bara det – tillsyn i realtid. Ett skolråd kan, inkognito, sätta sig på första bänk i kyrkan, och när Trulsson närmar sig slutet, kan han med ett vigt hopp över dopfunten göra sin framstöt – kanske kan han i farten slita åt sig en kandelaber för den händelse att han skulle behöva ett tillhygge – och inför häpen publik fälla kyrkoherden till marken innan välsignelsen är ett faktum.

Man kan faktiskt hävda att ett sådant agerande rent av vore samhällsekonomiskt vettigt. Om skolråden lyckas tysta kyrkoherdarna INNAN välsignelsen sker, slipper ju kyrkan betala vite! En annan viktig aspekt är att böter i efterhand inte skänker någon sinnesfrid för de barn som redan har välsignats - mot sin vilja.

Jag vet inte hur personalsituationen ser ut på Skolinspektionen, och jag tvivlar på att det skulle finnas ett undervisningsråd för varje kyrka, men man skulle eventuellt kunna tänka sig ett angivarsystem, där människor i kyrkoherdens omgivning uppmuntras att kontakta Skolinspektionen om man misstänker att ens kyrkoherde tillhör samma kategori som Trulsson.

En kyrkoherde i Hässleholm har emellertid lyckats utforma en kompromiss genom att endast önska barnen en härlig sommar. På det viset behöver ingen bli illa till mods över en ovälkommen välsignelse. De som dock vill bli välsignade kan stanna kvar efteråt.

Det känns självklart att skolan inte ska ha några religiösa inslag (utöver religionskunskap), men man kan ju lite stilla undra varför det är så hemskt att bli lite välsignad inför sommaren. ”Den blomstertid nu kommer” får sjungas trots att det är en psalm, eftersom det hör till skolavslutningstraditionen, men välsignelser hör alltså inte till denna tradition. Jag tänker mig att om man hamnade i ett annat land och gick i en (religionsfri) skola, men där skolavslutningen ändå hölls i en moské eller synagoga eller ett tempel, och imamen eller motsvarande avslutade det hela med att säga ”Må Allah/Gud/Buddha välsigna er”, så inte skulle väl det vara så farligt? Oavsett om man var ateist eller tillhörde någon annan religion? Jag menar, man kan ju inte säkert veta vilken - om någon - religion det är som gäller när det kommer till kritan (se minut 2:15).



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post299

Basironi

HopplöstPosted by Linda Monday, June 04 2012 17:14:16

Det här med klyftor har varit på tapeten en del på sistone. Dels är det den typ av klyftor som frambringar klasshat, manifesterat av poetiska hantverkare som rasande försöker sprida sina könssjukdomar genom att gnida könsorganen mot barnhanddukar hemma hos människor som vill ha ett nytt badrum. Dels är det klyftorna mellan ungdomar och vuxenvärlden – åtminstone antar jag att det är sådana klyftor som åsyftas av Marcin de Kaminski, doktorand i rättssociologi, när han argumenterar för att kapningar av Facebookkonton (så kallade Facerapes) inte bör kriminaliseras (SvD Brännpunkt 3/6).


Enligt en undersökning av Datainspektionen har hälften av alla unga Facebookanvändare fått sitt konto kapat, och när forskargruppen Cybernormer har intervjuat niondeklasser visar det sig att kapningarna i de flesta fall är ”oskyldiga bus”, men att allvarsgraden varierar väldigt. Niorna tycker att bus är ok, men inte mobbning. Kaminski menar att eftersom bus och mobbning är två helt olika saker, blir det ”svårt att på något rimligt vis resonera om ”facerapes” i allmänhet som ett brott”. Och anledningen, om jag läser honom rätt, är att KLYFTOR riskerar att skapas när lagens avsikter inte stämmer överens med sociala normer. Risken för klyftor gör alltså att Facebookkapningar inte bör hanteras som dataintrång.

Kaminski använder sig med andra ord av ett klyftargument. Istället för att hota med lagboken, bör man ”tala mer med varandra” (om integritets- och nätsäkerhetsfrågor). Vi bör också lära oss om något som kallas ”nätkontextuell basironi” och ”tillsammans definiera gränser för vad som är okej och inte”. ”Nätkontextuell basironi” tycks vara ett centralt begrepp, som tyvärr inte definieras. Är ”basironi” något som ska kunna användas som försvar, när man har kapat någons konto?

Avsaknad av klyftor är tydligen överordnat vikten av att ha något konkret att ta till i de fall då kapningen faktiskt är ett uttryck för mobbning. För det var ju så att DE FLESTA av kapningarna var på skoj, inte ALLA. Vad ska man göra i de fall då kapningen får svåra följder för en mobbad tonåring? Jo, då ska man diskutera nätkontextuell basironi! ”Jag var faktiskt bara nätkontextuellt basironisk”, kan mobbaren säga, varpå den vuxne, paniskt rädd för att SKAPA EN KLYFTA mellan sig själv och mobbaren (det vill säga, mellan vuxenvärlden och ungdomarna) och med svetten lackande, vädjar till offret att visa lite basironisk förståelse. För om det är så att den mobbade skulle vilja polisanmäla, så innebär det ju att klyftor skapas. Och så kan vi ju inte ha det. Kanske kan kunskaper om denna nätkontextuella basironi fungera som hjälpmedel för den som trots allt mår dåligt och inte längre orkar gå till skolan. Kanske kan man få gå en kurs. Och kanske kan även mer handgriplig mobbning täckas av någon sorts korridorskontextuell basironi?

Ja, man ser ju tydligt riskerna med alla dessa klyftor. Och eftersom det finns klyftor inom så många olika områden, kan det snabbt bli väldigt rörigt. Vi har till exempel en potentiell situation där en ung kriminaliserad kontokapande mobbare i vredesmod – i frustration över vuxenvärldens bristande förståelse för vad han anser vara nätkontextuell basironi – kommer hem och intensivt torkar sig med en handduk som en klasshatande hantverkare just har besudlat. Och vems sida ska man då stå på? Den kriminaliserade, basironiska ynglingen, eller den förargade hantverkaren? Snart måste vi rita upp matriser för att psykologiskt kunna hantera alla dessa förfördelade människor, som orättfärdigt kriminaliseras eller besudlar barnhanddukar – på grund av klyftor. Klassklyftor, åldersklyftor, löneklyftor. Nej, det är ju tydligt för var och en, att alla klyftor genast måste bort, TILL VARJE PRIS. Om det stryker med några förtvivlade mobboffer eller sjuka småbarn på kuppen, så må det väl vara hänt.



  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post298

Vattentätt

HopplöstPosted by Linda Saturday, June 02 2012 16:33:07

Reinfeldts uttalande om etniska svenskar och arbetslöshet, som med nödvändighet tycks innebära att han kommer att bygga koncentrationsläger istället för att ge ökade resurser till språkundervisning och vuxenutbildning, kan knappast ha undgått någon. Nu har han än en gång trampat i klaveret, i och med regeringens fruktansvärda dopgåva till prinsessan Estelle. På ett bräde lyckades regeringen vara såväl kränkande och uteslutande som utpekande och diskriminerande.

Vad var det då för otäck tingest som regeringen hade prackat på prinsessan? Var det kanske en dalahäst, som med sin koppling till Dalarna grovt uteslöt och diskriminerade ALLA de andra landskapen? Var det en DVD med TV-serien Solsidan, detta medelklasshån mot alla de som inte har råd att köpa sig en villa i Solsidan och en handväska för 15 000? Eller var det kanske en könsrollscementerande leksaksspis? En cykel i fel färg? Vad, i hela fridens namn. Vad?


Jo, regeringen gav Estelle en bokhylla full med böcker. Det låter kanske harmlöst, men det är det diaboliska urvalet av böcker som saken gäller, och som fick Marie Tomicic och Karin Salmson (grundare av Olika förlag) att rasa i DN 1/6. Det handlar alltså inte om böckerna i sig – det var inte Breiviks manifest och Mein kampf på hyllorna – utan just urvalet, som inte ansågs representativt i förhållande till svenska folket. Tomicic och Salmson undrar vad regeringen egentligen menar med gåvan, eftersom endast 0,34 procent av böckerna handlade om barn med annan etnicitet än svensk men i svensk vardag, och endast 0,34 procent av böckerna handlade om funktionshindrade barn. Och INGEN bok handlade om regnbågsfamiljer eller minoritetsfolk. Inte en enda! Tomicic och Salmson undrar varför inte den mångfald som Sverige i dag består av speglas i dopgåvan.

Det är uppenbart för var och en, att vad regeringen borde ha gjort, var att tillsätta en kommission, som kunde ta reda på exakt hur många personer det finns i varje etnisk grupp, hur många som är funktionshindrade och hur många som lever i regnbågsfamiljer, och sedan räknat ut exakt hur många böcker som ska handla om varje sak, för att representationen ska bli korrekt. Dessutom måste man försäkra sig om att 50 % av böckerna har flickor i huvudrollerna. Man måste även se till att de etniska grupperna, de funktionshindrade och regnbågsfamiljerna har rätt könsfördelning. Även funktionshindren måste undersökas, så att det blir exakt rätt proportion mellan antalet dyslektiker och döva – till exempel – och även pojkar och flickor. För varje funktionshinder måste det finnas en historia om en flicka respektive pojke. Det vill säga, finns det en bok om en döv flicka måste det finnas en om en döv pojke, och finns det ingen, så måste en sådan skrivas. Kanske inte av kommissionen, men det torde gå att beställa. Författarna måste emellertid också representera alla minoriteter (här tycker jag att Tomicic och Salmson gjort en miss), så att en bok om en döv flicka måste skrivas av en man, och en bok om en döv flicka av en kvinna, och eventuellt också att det måste vara en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell man, en bok om en döv pojke skriven av en heterosexuell man, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell kvinna, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell same, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell samekvinna. Och så vidare. Så att alla perspektiv verkligen täcks in! Jag tycker det är oerhört allvarligt att Tomicic och Salmson inte tänkt på vilka som skrivit böckerna och vad de har för bakgrund. Det handlade väl om att inkludera alla?

Det bästa är kanske om Estelle beger sig till biblioteket istället. Så slipper regeringen avsätta tid och pengar för att göra världens mest vattentäta bokurval. Om hon har tänkt sig att läsa där, bör hon emellertid ta med sig öronproppar. Biblioteksmiljön har nämligen förändrats. När jag var liten skulle det vara tyst på biblioteket, i dag är det hela havet stormar. Faktum är att tystnadsälskarna rekommenderas att använda öronproppar om de störs, eftersom man numera uppmuntrar oväsen. Biblioteket ska vara en mötesplats! De tysta kufarna kan hålla till i läsrum (som dock inte finns på alla bibliotek, och även där förs det oljud, kan jag tala om) Oväsen är härligt, oväsen är möten och mångfald. Och nog är det en mångfald av ljud inne på biblioteket. Jag var på ett sådant i fredags. Ett par skolklasser hade vad som måste ha varit idrottslektion – inne på biblioteket. Kanske en sorts dramatisering av Zlatanbiografin? Jag letade febrilt efter en idrottslärare med visselpipa, men just visselpipa var nog det enda som inte hördes. Idrottandet ackompanjerades av yngre barn i olika åldrar, som skrek som om deras sista stund var kommen, och de barn som kunde gå stampade sönder ballonger under glam och stoj, medan ett envetet pipande ljud hördes från disken, ungefär så som det låter på McDonalds och någon måste tömma fritösen eller hämta fiskburgaren. Pip, pip, pip, pip, pip, pip (konstant). Några elever fällde upp datorer och visade varandra filmer på högsta volym. Det var så härligt! Jag bara väntade på att bibliotekarierna skulle uppmana alla i lokalen att bara vråla rakt ut, för kung och fosterland, och kanske välta bokhyllorna i en sorts frigörande mötesplatsorgie.

Vidare upprörs Tomicic och Salmson över att Reinfeldt kidnappade ordet ”politiskt korrekt” när han skämtsamt försäkrade kronprinsessparet att böckerna var politiskt korrekta. ”Innebär det att uttrycket politiskt korrekt nu fylls med innebörden borgerlig och traditionell?” undrar de. Man kan nog trösta dem med att så inte är fallet. Politiskt korrekt handlar fortfarande om att aldrig yttra något som kan förarga någon (vilket i dagens läge torde vara svårare än att bygga en rymdraket eller utföra hjärnkirurgi, och det lär vara betydligt enklare att täta en ubåt än ett påstående). Alla ska alltid inkluderas i allt och ingen får någonsin skuldbeläggas, oavsett vad som hänt eller vad som pågår. Om någon blir förargad över sådant resonemang, det vill säga förargelse över det politiskt korrekta, faller det emellertid utanför de företeelser som kan förarga på ett godkänt sätt. Blir man förargad över politisk korrekthet kommer nämligen de politiskt korrekta att anklaga en för både det ena och det andra. Men i sådant fall kan man alltid skrika ut sin frustration på närmaste bibliotek.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post297

Dr Strangelove eller: risken med att använda ord som "etnicitet"

FolkPosted by Linda Thursday, May 17 2012 13:04:21

Tänk dig att du är en av de personer som får i uppdrag att försöka göra något åt arbetslösheten. Hur skulle du gå till väga? Skulle du kanske börja med att titta på gruppen arbetslösa, och se om de har något gemensamt? Jo, det skulle du nog. Men om du skulle komma fram till att många av de arbetslösa är födda utomlands, och har lägre utbildning än de som har arbete, och att de ännu inte har lärt sig svenska (notera för guds skull att jag säger OM) – då måste du genast springa in i en vägg med huvudet före och hoppas på hjärnskakningsorsakad minnesförlust. Ty detta är tankar som du inte ens får tänka. Då kommer du snart att finna dig själv bankande på dörren till närmaste skytteklubb. Vissa tankar leder nämligen raka vägen ner i avgrunden. Om du tänker tanken ”de kanske är arbetslösa för att de inte har lärt sig svenska än, eller för att de endast fick lov att gå i skolan i några år - låt oss ge mer resurser till språkundervisning och annan utbildning, så de kommer ikapp och kan tävla på lika villkor”, så kommer du, med nödvändighet, snart att börja bränna ner flyktingförläggningar och beställa konstgödsel.

Reinfeldt orsakade ramaskri när han talade om etniska svenskar, och rättade sig sen via TT eftersom etniska svenskar inte är ett lyckat begrepp, då det inte används i officiell statistik. Via TT sa han att Sverige har strukturella problem med en högre arbetslöshet bland unga och utrikesfödda. Statistiken talar sitt tydliga språk enligt Reinfeldt – bland inrikesfödda mellan 25 och 54 år är arbetslösheten 3,4 procent. Men han sa alltså ”etniska svenskar” från början, och då vet man, att han förmodligen har ritningar till ett koncentrationsläger på sin kammare.

”Jag tycker att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom”, säger Stefan Löfven till SvD. Han menar alltså, får man anta, att men inte heller bör använda ord som inrikesfödd och utrikesfödd, för det är ju också att dela in folk i grupper.

Nu visar det sig dock att det ord Reinfeldt först använde – etnicitet – inte längre bör användas, åtminstone inte i sammanhang som rör människor. Olof Åslund, generaldirektör för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) använder aldrig detta ord, eftersom det inte är väldefinierat. ”Man är ute på väldigt osäkert område [om man använder det ordet]”, säger han i SvD 16/5. Etnicitet är ett knepigt begrepp, som skulle kunna användas för att ”skilja mellan romer och samer”, enligt Stefan Lundgren, generaldirektör för SCB.

Och det förstår man ju, att ord som ”etnicitet” måste bort. Inte ska man väl kunna skilja på romer och samer, det är att skilja på människor, och det får man bara inte göra. Detta torde innebära att man heller inte får använda ord som romer, samer eller indianer, för om man gör det, ja då har man implicit gjort en uppdelning i vi och dem. Om man säger ”indianerna var duktiga på att rida”, så har man markerat att det skulle finnas två grupper – indianer och icke-indianer, och om man gör det, så innebär det att man kommer att bygga ett koncentrationsläger. Så fort man har sorterat in människor i ett fack, kanske i en önskan att analysera eller diskutera något fenomen, kommer man att likt Dr Strangelove drabbas av alien hand-syndrome http://youtu.be/iesXUFOlWC0 och förtvivlat surfa in på främlingsfientliga siter och börja göra konstiga gester.

Det är dock fler som är okunniga, märker jag. Efter att ha bläddrat fram några sidor i SvD (fortfarande 16/5) kommer man till Gunnar Strömmers krönika, som handlar om att lägstanivån i skolorna bör lyftas (snarare än att duktiga elever ska tvingas vara kvar i dåliga skolor och agera draghjälp åt de sämre eleverna). Han skriver att skillnader i skolbetyg beror mer på föräldrarnas sociala bakgrund och utbildning än på etnicitet. Hoppsan! Etnicitet. Nu blir det smäll på fingrarna. Etnicitet har faktiskt inte med någonting att göra, allt handlar om något annat. Och det går inte att säga ”nyanlända svenskar” heller, för då har man pekat ut EN HEL GRUPP, vilket kan få fruktansvärda följder.

Det finns dock en öppning, när det gäller krafttag mot arbetslösheten, och försöken att analysera det hela via kategorier och gemensamma nämnare. Unga! Arbetslösheten bland unga tycks vara extra hög. Där kanske det finns något att jobba med? Ung är man för övrigt (enligt den här statistiken) om man är 15-24 år. Bara som en fotnot. Arbetslösheten bland personer som är 15-24 är extra hög.

Alltså: hur ska vi se till att femtonåringarna kommer i arbete, vad är det vi kan göra? Försök se dem framför er inre syn, dessa horder av förtvivlade, arbetslösa svenska (är det förresten lämpligt att använda ord som svensk, dansk, tysk? Är inte det att dela in i grupper?) femtonåringar som hålögda driver omkring på gator och torg. Det är ju fruktansvärt. Och hur ska dessa femtonåringar kunna konkurrera med exempelvis nittonåringarna, som ju har gymnasiekompetens? Vi måste genast göra något. Är det någon som har ett förslag på hur vi kan hjälpa alla dessa femtonåringar?

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post296

Jättetråkigt

MarmeladovPosted by Linda Wednesday, April 25 2012 19:05:25

Allmännyttan är på väg att försvinna i Stockholms innerstad. Hyreslägenheter har omvandlats till bostadsrätter på löpande band under senare år, vilket leder till nästan onämnbara orättvisor.

”På Kungsholmen och Östermalm är läget katastrofalt”, säger hon i DN 25/4. No pun intended, får man anta.

”Det är omänskligt att de som ska serva IT-konsulterna, de som städar, diskar och serverar på restauranger, får bo i Enköping eller i bästa fall Upplands-Bro och pendla två timmar om dagen i vardera riktningen”, menar Ann-Margarethe Liv, Vänsterpartiets gruppledare.

Först trodde man att det handlade om just bostäder; att det blir svårt för exempelvis unga eller människor med dålig ekonomi att skaffa sig en bostad i just innerstaden. Men nej, det tycks handla om att dessa grupper tvingas bo i just Enköping och Upplands-Bro. Och det verkar ju orättvist.

Men något som verkar vara ett än större problem (än debatten om vilka yrkergrupper som kan tänkas förtjäna att pendla 4 timmar varje dag) är det här med sociala spänningar.

Ja, de sociala spänningarna och problemen riskerar nämligen att försvinna tillsammans med hyresrätternas omvandling. Och vad händer då? Ja, då blir det inte bara tråkigt, utan KANONTRÅKIGT, enligt Ann-Margarethe. Hon frågar sig om det verkligen är en stad fri från spänningar och problem vi vill visa upp för omvärlden.

Det finns emellertid hopp, beträffande den befarade kanontråkigheten. Barnen i Stockholm tycks nämligen leva farligt. Varje dag riskerar de liv och lem i stadens lekparker.

Så om nu avsaknaden av sociala spänningar och problem skulle göra Stockholm kanontråkigt, kanske de livsfarliga lekplatserna kan skänka lite hopp?



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post295

The End is Nigh

FolkPosted by Linda Sunday, April 08 2012 17:28:22

I torsdagens (5/4) DN kunde man ta del av de mest fasaväckande uppgifter som tänkas kan, nämligen att barn nu får behandlas hur illa som helst.

En insändare från Eva Eriksson, 14, utgör fruktansvärd läsning, och det står fullständigt klart att måttet sannerligen är rågat. Nu måste vi agera. Tiden är kommen – the end is nigh – då vi skola samla alla våra krafter på det att våra ungdomar inte ska gå under och försvinna in i ett oändligt mörker av trasiga skor och för studentflak avstängda gator.

Fjortonåriga Eva berättar – känsliga läsare varnas – om när hon skulle gå till skomakaren. Denne tog glädjestrålande emot skor från tanten före och lovade – med ett leende på läpparna – att laga dem. Tydligen var det lustigt nog så att tanten och Eva hade EXAKT samma problem med EXAKT samma typ av skor. ”Ett precis likadant hål i en precis likadan sko”, skriver Eva.

Er puls stiger. Vad hände sedan? Visade det sig att skomakaren ingår i en liga som kidnappar unga svenska kvinnor, för att sälja dem som sexslavar? Misshandlade han Eva? Drogade han henne? Nej, något mycket värre. Han ville inte laga hennes skor.

Ja, ni läste rätt. INTE LAGA HENNES SKOR!

”Han ser irriterat på mina skor och förklarar kort och bestämt att det här minsann är något jag får göra själv och inget han tänker lägga ner tid på, att jag med lite ansträngning borde klara av det alldeles själv”, skriver Eva.

Man önskar sig visserligen fler uppgifter här, för det hela verkar ju en smula underligt. Ville inte skomakaren ha fler jobb? Var det verkligen exakt samma problem? Har Eva utelämnat någon ordväxling? Men vi säger att det gick till precis så. Att han av någon outgrundlig anledning inte ville hantera just Evas skor. Att Eva blev utsatt för någon sorts skodonism.

Ratad och förkrossad lämnade Eva skomakaren, skakad in i märgen. Skräckslagen såg hon sig om där hon strövade omkring på stadens gator och torg, och hon kände sig oerhört liten ”bland storstadens så många vuxna som lurar vid varje hörn”. Marken svajade, ty hennes grundvalar hade blivit rubbade. Världen var nu en annan; den värld som hon levt i hela sitt fjortonåriga liv, fullkomligt fri från minsta obehag, den fanns inte längre. Skomakaren hade krossat den. Dessutom regnade det. Det REGNADE!

Hon har en teori om att hon inte fick hjälp för att hon var klent byggd. Kan det vara så? Det vore ju förfärligt. Tänk om det är så! Att skomakare diskriminerar de klent byggda! Kanske är Eva i själva verket en så kallad whistleblower! Den första av de klent byggda som vågar blåsa i visselpipan och peka på oacceptabla förhållanden. För hon lär ju inte vara den första av de klent byggda som inte får hjälp av landets skomakare. Kanske har ingen vågat tidigare! Vågat sjunga ut, om hur det är att gå hem med sina trasiga skor, av den enda anledningen att man är klent byggd.

Det är inte riktigt klart. Och hennes eget fokus tycks dock ligga på det här med att det är just barn och unga som behandlas illa, inte de klent byggda med blå ögon. Men klart är, att vi måste kraftsamla, för så här kan vi inte ha det. Inte kan vi ha gatorna fulla av hålögda och desillusionerade fjortonåringar, för vem vet vad detta leder till i förlängningen.

Men det finns hopp. Dagens ungdomar är trots allt mycket initiativrika, och nu planeras en stormning av stadshuset, eftersom politikerna har bestämt att stänga av vissa gator i Stockholms city för studentflak. Anledningen är att trafiken korkar igen fullständigt under en månads tid, och att boende och företagare klagar på att folk väsnas, kastar saker och kissar från flaken.

Det är ju minst sagt upprörande. Först vägrar skomakarna att laga de ungas skor, och sen gör politiker så de inte kan skjuta fyrverkerier och kissa på förbipasserande människor! Ungdomarna har faktiskt kämpat jättehårt i skolan i tolv år, och då är väl det minsta man kan begära att de - vrålande och urinerande - ska få korka igen trafiken?

Stormningen av stadshuset administreras via en Facebookgrupp vid namn PROTESTLISTA MOT FLAKFÖRBUDET I STOCKHOLMS INNERSTAD. När 15 000 har anslutit sig till gruppen, ska stadshuset stormas.

När det gäller trafikkaoset, så sägs följande:

”Att trafiken blir kaos i innerstan under dessa 4 veckor hör till, det är därför det finns en tunnelbana!”

Och det har de ju fullständigt rätt i. Planen är att akut sjuka under fyra veckors tid ska fraktas till sjukhusen medelst tunnelbana, inte ambulans. Inga skrymmande varor ska heller komma in till innerstaden, annat än med tunnelbana. Det är faktiskt det minsta vi kan göra för våra ungdomar. De är ju trots allt vår framtid!



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post294

Hen fångade Kony vid korvarna

AktuelltPosted by Linda Tuesday, March 13 2012 18:35:12

Det var med ganska stor nyfikenhet jag kastade mig över senaste numret av Nöjesguiden. De skulle nämligen byta ut ”han” och ”hon” mot det mycket omdebatterade, könsneutrala ”hen” i hela numret.

Hen! Om alla börjar använda ordet hen, kommer kvinnor inte längre att utföra största delen av hushållsarbetet, inte gå ner i deltid när barnen kommer, och de kommer inte längre att tjäna mindre än männen. De kommer i mindre utsträckning att betraktas som sexobjekt, vars främsta uppgift är att tillfredsställa männens (sexuella och andra) behov. Ja, ni läste rätt. Om man fyller en hel tidning med detta lilla ord, så kommer den klassiska, djupt rotade bilden av att kvinnan framför allt ska vara vacker och mild att gå upp i rök! Hela bildspråket kommer att ändras. Man kommer till exempel inte längre att försöka marknadsföra vare sig tidningar eller bilar med hjälp av kvinnor som ser ut som om de får orgasm.

Framsidan på Nöjesguidens hen-nummer. Tanken är att visa hur det lilla ordet ”hen” könsneutraliserar hela framsidan, och gör att den attraktiva kvinnan inte längre framstår som ett sexobjekt! Ser ni?


Det är alltså där det börjar. Med hen! Ungefär som att man kan fånga in den där Kony (skurk från Uganda som tvingat barn att bli soldater) bara genom att TITTA på youtubeklippet från Invisible children! Entusiasmen hos de unga bloggarna visste inga gränser. Ta er tid och titta på den här filmen, uppmanade de. Då gör ni en insats. Det tar bara 30 minuter, men det är värt det! Nu har 65 miljoner människor tittat på detta klipp, så jag antar att Kony blivit infångad många gånger om. Någon liten fashionista såg Kony på Konsum, kände igen honom och grep honom vid ostdisken.

Hen är ett könsneutralt pronomen, och man kan ju tänka sig att det i vissa fall, till exempel när någon ska anställas, eller en ordförande eller styrelsemedlem ska väljas, vore lämpligt att dölja vilket kön personen har, och bara se till meriterna. Man stryker namnet, och skriver ”hen”. Hen har varit VD för det företaget och talar 8 språk flytande. Det som gör mig fundersam är emellertid när man använder ”hen” i en text där det är uppenbart vilket kön det handlar om: ”Markus ler och erbjuder mig att höra den färdiga mixen innan hen hör den själv” (sid 14). Vad är vitsen med det?

Jo, hen är tydligen till för människor som inte vill tillhöra något av de två kön som vi tidigare har trott var de enda (man och kvinna). ”Föreställningen att det bara skulle finnas två kön är starkt rotad hos många”, menar Edward Summanen [ socionom, genusvetare och projektledare på RFSL Ungdom] Det framgår inte huruvida RFSL lobbar för att det ska byggas ett tredje omklädningsrum i landets alla idrottshallar, men man får väl anta att så är fallet.

Men om man inte vill vara man, och inte heller kvinna, finns det inte en stor risk att man inte heller vill vara detta tredje kön? Man kanske vill vara både och? Och likt en skottspole springa fram och tillbaka mellan omklädningsrummen, för att ingen ska kunna placera in en i ett fack.

Det konstateras också, i artikeln ”När könet är okänt” (sid 20) – en smula näbbigt – att det faktiskt är VÄLDIGT sällan man behöver veta könet på någon, och om det händer, är det bara att fråga! Som i exempelvis en rättstvist mellan en man och en kvinna, där hen slog hen (hen böjs inte i Nöjesguiden, för man har inte bestämt om det ska vara henom eller henen) så hen började blöda och hen slog hen, och sen slog hen hen, och hen hen. Hen gick då ut ur lägenheten medan hen stannade kvar. Vilken kön hen har? Och hen? Det är ju faktiskt bara att fråga om man är osäker.

Ja, ja, tänker man. Det är väl bäst att använda hen, då. För att inte bli anklagad för att vara feg eller mossig. Men så lätt är det minsann inte. Det kan nämligen vara KRÄNKANDE för vissa att refereras till som ”hen”! Och inte för de mossiga, märk väl. ”För väldigt många människor, trans som cis, är det viktigt att bli bekräftad i sin nya könsidentitet. Då tycker jag [Summanen], att det är centralt att använda det pronomen personen föredrar, vare sig det är hon, hen eller han. Det handlar om respekt.” Med andra ord, kan det vara kränkande för någon som har gjort ett könsbyte, att inte få kallas han eller hon, beroende på vad man var från början. Man kan skriva hen om man är säker på att personen inte gjort könsbyte, men om man inte vet om personen gjort könsbyte eller ej (är det kränkande att fråga?) kan det alltså vara kränkande att använda hen.

Något jag emellertid undrar, är om ”hen” även kommer att ha en lugnande inverkan kvinnor emellan. För det finns inga som är så kritiska och hatiska mot kvinnor, som andra kvinnor, och det torde vara en viktig komponent att ta i beaktande, när det gäller jämställdhet.

Ibland när jag går ut till min bil, kanske för att hämta min termos, så orkar jag inte klä mig ordentligt. Jag kanske har suttit hemma och jobbat, iförd shorts (som går till knäna), och då sätter jag kanske på mig flipflops och dunjacka och rusar ut till bilen och tillbaka. Då stirrar kvinnor på mig som om jag vore galen. Män tittar inte alls på samma sätt. De ser efter hur man ser ut, kanske flinar lite åt ens utstyrsel, säger något lustigt, men kvinnor, de blir heligt förbannade. De spänner blicken i en. De stannar upp, går långsamt, ger en den där uppifrån och ned-blicken, de vänder sig om och man ser hur de hatar en, för att man förpestar deras synfält. Det är inte så att de tycker synd om en, för att de tror att man är en uteliggare, de HATAR en för att man ser slö och slarvig ut.

När Blondinbella lade ut bikinibilder på sig själv – hon var på semester i Karibien – på sin något runda kropp, så blev kvinnor som tokiga. Din äckliga gris, skrev de med andan i halsen. Du är så jävla fet och äcklig. Blondinbella är rik som ett troll, pengarna rullar in. Lyckan och framgången lyser i blicken. Hon ser ut att må bra. Men det blev som sagt ramaskri och krigsrubriker i Expressen. En kvinna får inte vara nöjd med sig själv hur som helst. Det går inte. Jag måste äta mycket för att orka jobba hårt så jag kan tjäna en massa pengar, sa Bella, varpå kvinnorna blir ännu argare.

När Amanda Schulman skriver att ”alla borde ha en Greta-klänning” blir vissa kvinnor rasande och skriver ”Hur tror du att jag ska ha råd med det?” eller när Ebba von Sydow knyter rosetter runt glasburkarna med barnmat och lägger ut bilder på sin blogg, så blir det ramaskri: ”Hur tror du att jag ska ha tid med det?” Ingen får sticka ut i kvinnoland. Ingen får göra något som någon annan inte hinner eller inte har råd med. Eller inte ens har lust med. Om kvinnor har press på sig att vara snygga och prydliga, får det inte komma någon och se belåten ut i shorts och dunjacka. Inte någonsin! Inte när det är minus fem, inte när det är plus tjugo.

Men kanske har jag inte förstått kraften i hen. Kanske kommer hen – som ju faktiskt finns med i SAOL, men med betydelsen ”brynsten” – att slipa ner kanterna kvinnor emellan. Hen-användandet verkar i alla fall ha slipat ner skribenternas skrivförmåga (sid 15): ”[…]Markus är en under av charm och vänlighet”. En? Hen? Och på ett annat ställe: ”en tycker…”. En? (dalmål?) Hen? Hon? Han? Ingen vet. Men då är det faktiskt bara att fråga!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post293
« PreviousNext »