Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Inconceivable!

HopplöstPosted by Linda Thursday, July 26 2012 19:57:12

Hbtq-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner) lever i många länder under ytterst svåra omständigheter, och hotas till livet, vilket är både fruktansvärt och absurt. Lev och låt leva, vill man ropa. Låt alla göra som de vill, så länge de inte skadar någon annan.

Nu tas dock – i Sverige – krafttag mot sådana hemskheter. I Uppsalas Pride förbjöds till exempel det ondsinta FOLKPARTIET att gå med i paraden, eftersom de är för kapitalism. Vidare har man (verbalt, och med plakat, och vad som kanske kan kallas konstinstallationer) hånat och kastat glåpord efter en lesbisk polis, samt homosexuella militärer, som gått i förra årets Pridefestival i Stockholm.

Queer-begreppet är dock komplicerat. På engelska betyder queer konstig i någon mening – ”deviating from the expected or normal” http://www.thefreedictionary.com/queer , men så icke här, när det handlar om sexualitet (och politik). Tvärtom. Det är de som i dag anses ”normala”, med sin heterosexualitet och tendens att ringa polisen när vettvillingar invaderar ens hem, som är queer i ordets ursprungliga mening, alternativ patetiska - eller onda, vilket vi strax ska återkomma till.

Ja, vissa queerpersoner, åtminstone de som är vänster, anser att polisen är ”ondskan själv” (skreks åt en lesbisk polis under förra årets Pridefestival, se SvD 26/7). Men undrar ju i sitt stilla sinne vad polishatarna skulle göra om de någon gång blev attackerade (eller om de såg någon annan, exempelvis sina egna barn bli attackerade). Eftersom polisen är ondskan själv, måste väl även polisens metoder anses vara djävulens påfund, och därmed strikt förbjudna för en vänsterorienterad queerperson.

Ett alternativ är kanske att eliminera alla de som inte är vänster, eller – om man inte gillar våld – helt enkelt tvinga alla som inte är vänster att bli vänster, med olika sorters påtryckningar; till exempel genom att hävda att den som inte är vänsterqueer (eller åtminstone vänster) faktiskt är ond och förr eller senare kommer att bygga ett koncentrationsläger. Lite i samma anda som Darth Vader eller någon amerikansk sheriff, á George Bush: ”You’re either with us, or against us!” Är man inte vänster, så är man en ond, borgerlig polis. Även om man råkar vara homosexuell.

Eftersom alla som är vänster automatiskt är Goda och Snälla, skulle det inte finnas något behov av polis. Och tills den dag då alla har blivit vänster (det kan ju ta lite tid för de som är inbitet höger - det vill säga onda - och envetet maler om frihet och individualism, förlåt ondska) kanske man kan frakta ut dem på något fält, så de får arbeta sig fria från sina politiska vanföreställningar.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post305

Kan själv?

HopplöstPosted by Linda Wednesday, June 13 2012 20:59:01

Dan Jönsson har fått en hel del kritik för sin bok ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (= det som finns utanför Stockholms tullar) där han beskriver sin ångest när baksidans folk handlar fryspåsar, spelar bingo och kör epatraktor som om det inte fanns någon morgondag.

Han fantiserar om arbetslösa tjejer i Sandviken som går omkring och speglar sig i Lindex skyltfönster och tänker (om sig själva) att de ser risiga ut. Tjejer som i hans fantasi ägnar sig åt att måla naglarna med guldlack ”utan anledning”, att fundera på någonting någon sa i fyrans morgonsoffa samt att vänta på grön gubbe fast det inte kommer någon bil (sid. 198). Han frågar sig återkommande varför ingen gör något, varför ingen ser något. Varför alla människor tycks vara så handlingsförlamade.

”I dagens Arbetarbladet handlar den stora nyheten på lokalsidorna om en barnfamilj i Sandviken som levt med tio vanvårdade hundar i ett kaos av skit i flera månader, utan att någon märkt något. Nu har hundarna omhändertagits av polis, och barnen ska utredas.” (sid. 194)

Den första bild jag fick upp för min inre syn när jag läste ovanstående, var hur tio osympatiska byrackor hämtas av piketstyrka och sätts i häkte, medan barnens inblandning i soppan – i hur stor utsträckning hade de influerat hundarna? – börjar utredas, samtidigt som de vuxna i familjen står som levande frågetecken när polisen kommer, för enligt Jönsson hade ju INGEN lagt märke till skiten. Så var det ju förstås inte, och jag får slå mig själv på fingrarna för mitt drastiska men ofrivilliga feltänk.

Det där med personligt initiativ och ansvar tycks omöjligt inför ”marknaden”, under vilken vi alla är viljelösa slavar. Frågan är emellertid om det är vettigt att se på folk generellt som handlingsförlamade. Som tvångsmässigt och glädjelöst kör varv efter varv runt ett patetiskt torg under det att stadens alla hundar bajsar okontrollerat. Eller tro att ingen kan ta initiativ och åstadkomma något på egen hand. Eller lära sig svenska med bara två år på SFI.

Enligt Kajsa Ekis Ekman kommer förslaget att begränsa SFI (svenska för invandrare)-undervisningen till två år att leda till att massor av människor aldrig kommer att kunna stava till demokrati (eller kontrakt) och därmed kommer att kunna utnyttjas som svart arbetskraft. ”För dem som önskar sig en lättmanipulerad underklass är detta förslag guld värt”, skriver Ekman, och demonstrerar därmed en synnerligen nedlåtande syn på SFI-studenterna. Ska man verkligen utgå från att folk (som faktiskt har flyttat till ett annat land) är lättmanipulerade och handlingsförlamade? För att de inte kan perfekt svenska?

Det är säkerligen bättre med tre år än två, men på Kajsa Ekis Ekman låter det som om det istället för för svenska TV-program bara blir brus i rutan efter två år på SFI. Som om alla svenska skrifter slås ihop som genom ett Harry Potterskt trollslag efter dessa två år. Som om studenterna efter två år omöjligen kan fortsätta förkovra sig på egen hand. (Och för de personer som verkligen är handlingsförlamade, kanske på grund av traumatiska upplevelser, är det väl andra insatser än SFI som behövs?)

Men vem vet. Kanske är vi verkligen handlingsförlamade, allesammans. Som viljelösa offer åker vi runt våra torg, målar naglarna utan anledning och får betyg baserat på de kunskaper som läraren helt på egen hand tryckt in i våra hjärnor, utan någon som helst ansträngning från vår sida – för det kanske vi inte ens kan. Anstränga oss. Och vem vet hur många skitande hundar man har i sitt vardagsrum.



  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post300

Basironi

HopplöstPosted by Linda Monday, June 04 2012 17:14:16

Det här med klyftor har varit på tapeten en del på sistone. Dels är det den typ av klyftor som frambringar klasshat, manifesterat av poetiska hantverkare som rasande försöker sprida sina könssjukdomar genom att gnida könsorganen mot barnhanddukar hemma hos människor som vill ha ett nytt badrum. Dels är det klyftorna mellan ungdomar och vuxenvärlden – åtminstone antar jag att det är sådana klyftor som åsyftas av Marcin de Kaminski, doktorand i rättssociologi, när han argumenterar för att kapningar av Facebookkonton (så kallade Facerapes) inte bör kriminaliseras (SvD Brännpunkt 3/6).


Enligt en undersökning av Datainspektionen har hälften av alla unga Facebookanvändare fått sitt konto kapat, och när forskargruppen Cybernormer har intervjuat niondeklasser visar det sig att kapningarna i de flesta fall är ”oskyldiga bus”, men att allvarsgraden varierar väldigt. Niorna tycker att bus är ok, men inte mobbning. Kaminski menar att eftersom bus och mobbning är två helt olika saker, blir det ”svårt att på något rimligt vis resonera om ”facerapes” i allmänhet som ett brott”. Och anledningen, om jag läser honom rätt, är att KLYFTOR riskerar att skapas när lagens avsikter inte stämmer överens med sociala normer. Risken för klyftor gör alltså att Facebookkapningar inte bör hanteras som dataintrång.

Kaminski använder sig med andra ord av ett klyftargument. Istället för att hota med lagboken, bör man ”tala mer med varandra” (om integritets- och nätsäkerhetsfrågor). Vi bör också lära oss om något som kallas ”nätkontextuell basironi” och ”tillsammans definiera gränser för vad som är okej och inte”. ”Nätkontextuell basironi” tycks vara ett centralt begrepp, som tyvärr inte definieras. Är ”basironi” något som ska kunna användas som försvar, när man har kapat någons konto?

Avsaknad av klyftor är tydligen överordnat vikten av att ha något konkret att ta till i de fall då kapningen faktiskt är ett uttryck för mobbning. För det var ju så att DE FLESTA av kapningarna var på skoj, inte ALLA. Vad ska man göra i de fall då kapningen får svåra följder för en mobbad tonåring? Jo, då ska man diskutera nätkontextuell basironi! ”Jag var faktiskt bara nätkontextuellt basironisk”, kan mobbaren säga, varpå den vuxne, paniskt rädd för att SKAPA EN KLYFTA mellan sig själv och mobbaren (det vill säga, mellan vuxenvärlden och ungdomarna) och med svetten lackande, vädjar till offret att visa lite basironisk förståelse. För om det är så att den mobbade skulle vilja polisanmäla, så innebär det ju att klyftor skapas. Och så kan vi ju inte ha det. Kanske kan kunskaper om denna nätkontextuella basironi fungera som hjälpmedel för den som trots allt mår dåligt och inte längre orkar gå till skolan. Kanske kan man få gå en kurs. Och kanske kan även mer handgriplig mobbning täckas av någon sorts korridorskontextuell basironi?

Ja, man ser ju tydligt riskerna med alla dessa klyftor. Och eftersom det finns klyftor inom så många olika områden, kan det snabbt bli väldigt rörigt. Vi har till exempel en potentiell situation där en ung kriminaliserad kontokapande mobbare i vredesmod – i frustration över vuxenvärldens bristande förståelse för vad han anser vara nätkontextuell basironi – kommer hem och intensivt torkar sig med en handduk som en klasshatande hantverkare just har besudlat. Och vems sida ska man då stå på? Den kriminaliserade, basironiska ynglingen, eller den förargade hantverkaren? Snart måste vi rita upp matriser för att psykologiskt kunna hantera alla dessa förfördelade människor, som orättfärdigt kriminaliseras eller besudlar barnhanddukar – på grund av klyftor. Klassklyftor, åldersklyftor, löneklyftor. Nej, det är ju tydligt för var och en, att alla klyftor genast måste bort, TILL VARJE PRIS. Om det stryker med några förtvivlade mobboffer eller sjuka småbarn på kuppen, så må det väl vara hänt.



  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post298

Vattentätt

HopplöstPosted by Linda Saturday, June 02 2012 16:33:07

Reinfeldts uttalande om etniska svenskar och arbetslöshet, som med nödvändighet tycks innebära att han kommer att bygga koncentrationsläger istället för att ge ökade resurser till språkundervisning och vuxenutbildning, kan knappast ha undgått någon. Nu har han än en gång trampat i klaveret, i och med regeringens fruktansvärda dopgåva till prinsessan Estelle. På ett bräde lyckades regeringen vara såväl kränkande och uteslutande som utpekande och diskriminerande.

Vad var det då för otäck tingest som regeringen hade prackat på prinsessan? Var det kanske en dalahäst, som med sin koppling till Dalarna grovt uteslöt och diskriminerade ALLA de andra landskapen? Var det en DVD med TV-serien Solsidan, detta medelklasshån mot alla de som inte har råd att köpa sig en villa i Solsidan och en handväska för 15 000? Eller var det kanske en könsrollscementerande leksaksspis? En cykel i fel färg? Vad, i hela fridens namn. Vad?


Jo, regeringen gav Estelle en bokhylla full med böcker. Det låter kanske harmlöst, men det är det diaboliska urvalet av böcker som saken gäller, och som fick Marie Tomicic och Karin Salmson (grundare av Olika förlag) att rasa i DN 1/6. Det handlar alltså inte om böckerna i sig – det var inte Breiviks manifest och Mein kampf på hyllorna – utan just urvalet, som inte ansågs representativt i förhållande till svenska folket. Tomicic och Salmson undrar vad regeringen egentligen menar med gåvan, eftersom endast 0,34 procent av böckerna handlade om barn med annan etnicitet än svensk men i svensk vardag, och endast 0,34 procent av böckerna handlade om funktionshindrade barn. Och INGEN bok handlade om regnbågsfamiljer eller minoritetsfolk. Inte en enda! Tomicic och Salmson undrar varför inte den mångfald som Sverige i dag består av speglas i dopgåvan.

Det är uppenbart för var och en, att vad regeringen borde ha gjort, var att tillsätta en kommission, som kunde ta reda på exakt hur många personer det finns i varje etnisk grupp, hur många som är funktionshindrade och hur många som lever i regnbågsfamiljer, och sedan räknat ut exakt hur många böcker som ska handla om varje sak, för att representationen ska bli korrekt. Dessutom måste man försäkra sig om att 50 % av böckerna har flickor i huvudrollerna. Man måste även se till att de etniska grupperna, de funktionshindrade och regnbågsfamiljerna har rätt könsfördelning. Även funktionshindren måste undersökas, så att det blir exakt rätt proportion mellan antalet dyslektiker och döva – till exempel – och även pojkar och flickor. För varje funktionshinder måste det finnas en historia om en flicka respektive pojke. Det vill säga, finns det en bok om en döv flicka måste det finnas en om en döv pojke, och finns det ingen, så måste en sådan skrivas. Kanske inte av kommissionen, men det torde gå att beställa. Författarna måste emellertid också representera alla minoriteter (här tycker jag att Tomicic och Salmson gjort en miss), så att en bok om en döv flicka måste skrivas av en man, och en bok om en döv flicka av en kvinna, och eventuellt också att det måste vara en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell man, en bok om en döv pojke skriven av en heterosexuell man, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell kvinna, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell same, en bok om en döv pojke skriven av en homosexuell samekvinna. Och så vidare. Så att alla perspektiv verkligen täcks in! Jag tycker det är oerhört allvarligt att Tomicic och Salmson inte tänkt på vilka som skrivit böckerna och vad de har för bakgrund. Det handlade väl om att inkludera alla?

Det bästa är kanske om Estelle beger sig till biblioteket istället. Så slipper regeringen avsätta tid och pengar för att göra världens mest vattentäta bokurval. Om hon har tänkt sig att läsa där, bör hon emellertid ta med sig öronproppar. Biblioteksmiljön har nämligen förändrats. När jag var liten skulle det vara tyst på biblioteket, i dag är det hela havet stormar. Faktum är att tystnadsälskarna rekommenderas att använda öronproppar om de störs, eftersom man numera uppmuntrar oväsen. Biblioteket ska vara en mötesplats! De tysta kufarna kan hålla till i läsrum (som dock inte finns på alla bibliotek, och även där förs det oljud, kan jag tala om) Oväsen är härligt, oväsen är möten och mångfald. Och nog är det en mångfald av ljud inne på biblioteket. Jag var på ett sådant i fredags. Ett par skolklasser hade vad som måste ha varit idrottslektion – inne på biblioteket. Kanske en sorts dramatisering av Zlatanbiografin? Jag letade febrilt efter en idrottslärare med visselpipa, men just visselpipa var nog det enda som inte hördes. Idrottandet ackompanjerades av yngre barn i olika åldrar, som skrek som om deras sista stund var kommen, och de barn som kunde gå stampade sönder ballonger under glam och stoj, medan ett envetet pipande ljud hördes från disken, ungefär så som det låter på McDonalds och någon måste tömma fritösen eller hämta fiskburgaren. Pip, pip, pip, pip, pip, pip (konstant). Några elever fällde upp datorer och visade varandra filmer på högsta volym. Det var så härligt! Jag bara väntade på att bibliotekarierna skulle uppmana alla i lokalen att bara vråla rakt ut, för kung och fosterland, och kanske välta bokhyllorna i en sorts frigörande mötesplatsorgie.

Vidare upprörs Tomicic och Salmson över att Reinfeldt kidnappade ordet ”politiskt korrekt” när han skämtsamt försäkrade kronprinsessparet att böckerna var politiskt korrekta. ”Innebär det att uttrycket politiskt korrekt nu fylls med innebörden borgerlig och traditionell?” undrar de. Man kan nog trösta dem med att så inte är fallet. Politiskt korrekt handlar fortfarande om att aldrig yttra något som kan förarga någon (vilket i dagens läge torde vara svårare än att bygga en rymdraket eller utföra hjärnkirurgi, och det lär vara betydligt enklare att täta en ubåt än ett påstående). Alla ska alltid inkluderas i allt och ingen får någonsin skuldbeläggas, oavsett vad som hänt eller vad som pågår. Om någon blir förargad över sådant resonemang, det vill säga förargelse över det politiskt korrekta, faller det emellertid utanför de företeelser som kan förarga på ett godkänt sätt. Blir man förargad över politisk korrekthet kommer nämligen de politiskt korrekta att anklaga en för både det ena och det andra. Men i sådant fall kan man alltid skrika ut sin frustration på närmaste bibliotek.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post297

Aldrig kommer så många att ha så mycket att ladda i så få uttag

HopplöstPosted by Linda Sunday, March 20 2011 17:45:38

Det är så hemskt, det som händer i Japan. Man märker dock att vissa inte kan låta bli att småmysa mitt i eländet, och ta tillfället i akt att idka lite ogenomtänkt mässande. Som till exempel Åsa Moberg i DN (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vara-varsta-farhagor-gar-igen). Hon tycker förstås synd om japanerna – men det positiva med katastrofen är att kärnkraftens vänner först nu, för första gången (flera skribenter har hävdat detta), verkar inse vad som faktiskt kan hända.

Jag är en sådan där kärnkraftsvän, antar jag, eftersom jag anser att kärnkraft är nödvändigt. Jordens befolkning ökar explosionsartat – alltså måste man ha tillgång till förnybara energikällor. Sol, vind och vatten i all ära – det kommer ju inte att räcka. Inte ens om vi håller befolkningsnivån på dagens nivå. Jordens befolkning har fördubblats på femtio år – år 2050 kan vi mycket väl vara 20 miljarder – samtidigt som allt fler har TV, dator och mobil. Så någonstans måste man välja. En massa nya människor – och kärnkraft. Eller att försöka strama åt och till och med minska jordens befolkning på sikt, för att kunna klara av energiförsörjningen. Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav, det är mina drömmar vävda av. Men Ted Gärdestads drömmar är en sak. Snart står 20 miljarder människor där med varsin uppsättning dator, mobil, läsplatta och tvättmaskin. Och elbil.

Människorna på bilden letar förtvivlat efter någonstans att ladda upp sina datorer, mobiler och elbilar

Jag blir dock en smula fundersam när Åsa påstår att jag, eftersom jag är kärnkraftsvän, är fantasilös. Som om det – bristen på fantasi – skulle vara den enda anledningen till att man är kärnkraftsvän. Jag som alltid har trott att jag har extremt livlig fantasi. Att jag är en mästare på att tänka ut olika sorters scenarios. Det gör jag ju i dagligen och stundligen. Det är därför jag alltid kommer en kvart för tidigt till allt jag ska göra. Den rutt min bil oftast tillryggalägger är Fåsjön – Stockholm, 24 mil. Motorväg i trygg civilisation. Självfallet är jag, som om vägen gick genom den djupaste, ödsligaste tundra, utrustad med reflexväst, bogserlina, verktygslåda, proviant, vantar, mössa, extrakläder, extra varma höga skor, mobilladdare, startkablar, snöskyffel, första hjälpen i två uppsättningar, värktabletter, värmeljus, tändstickor, kudde, och filt. Ifall att. Tänk om man observerar en olycka och kan lägga en filt på någon som hamnat i chock. Fattas bara nödraketer och satellittelefon.

Vissa menar alltså att det är först nu, i och med katastrofen i Japan, som kärnkraftskramarna förstår riskerna med kärnkraft. Men det är ju inte sant. Jag är fullt medveten om vad kärnkraft kan göra. Det är allt från att man brinner upp inom några timmar, till cancer och mutationer. Men här handlar det ju om att ta en liten titt på hur verkligheten ser ut, och krasst försöka anpassa sig till det.

Att leva i kanske 50 år till, utan tillgång till el, det vore för mig en fasa värre än att brinna upp i någon sorts kärnkraftskatastrof. (Och cancer kan man få av tusen miljoner olika saker, avgaser, rökning, fel mat). Jag kan hur som helst se katastrofen framför mig, Åsa behöver inte oroa sig för det. Jag kan se den upphöjt till hundra, jag kan riktigt känna hur jag brinner upp. Men då får det vara så. Bara jag får ha min el fram till dess. Jag vill inte sluta använda min dator, bara för att folk måste skaffa minst tre barn.

Det låter egoistiskt, jag vet. Att det skulle vara egoistiskt, ur ett globalt perspektiv, att skaffa ett barn extra, bara för att det är allmänt härligt, det får man inte säga! Jag vet att folk går i taket av sådant, för man ska helt enkelt skaffa så många barn som kroppen och ekonomin tillåter. (Det var en av de positiva sakerna i en lista DN hade i början av året. ”Det föds fler barn!”. Hurra! = ”Jordens befolkning ökar. Hurra!) Så för argumentets skull går jag med på att det är JAG som är egoist. Inte familjer med många barn. Jag har nämligen ett förslag, för att mildra den fasa som vissa av er kanske känner inför min egoism. Jag föreslår storsint att vi bygger kärnkraftverken där tsunamis och jordbävningar är extremt ovanliga – exempelvis här i Sverige. Vi som bor på tryggt urberg, kan gå med på att ha extra många kärnkraftverk, så att de i Japan slipper. Vore inte det fint? Vore inte det solidariskt? Så att japanerna kan använda annan typ av el, eftersom deras land inte alls lämpar sig för att ha kärnkraftverk. Vi gör ett globalt energisamarbete, och placerar alla kärnkraftverk i Sverige, eftersom vi ändå har så få naturkatastrofer här.

Men vänta nu, säger Åsa, Maria W och invånarna på Hornsgatan. INGEN ska behöva leva med riskerna med kärnkraft. Inte svenskar, inte japaner. Inte någon. Nej, vi ska bygga en miljard propellrar istället! Propellrar överallt ska vi ha, det kommer att gå! Det SKA gå! Vi kanske får riva lite hus, och storfamiljer får tränga ihop sig i små ettor, som förr i tiden, men finns det hjärterum så finns det stjärterum!

Men jag säger nej. Ni som vill ha många barn, gör ni er grej, så gör jag min – argumenterar för kärnkraftverk, så att era barn, barnbarn och barnbarnsbarn också ska kunna ha en dator. Vi gör kärnkraftverken så säkra det bara går, och om olyckan ändå är framme, ja då får vi helt enkelt go out with a bang. Det kommer vi ju förmodligen göra på ett eller annat sätt ändå.

  • Comments(5)//linda.lindasfilosofi.se/#post271

Han kanske bara ville värma sig!

HopplöstPosted by Linda Sunday, December 12 2010 16:38:49

Otäcka saker har hänt det senaste dygnet. Jag tänker inte främst på den man som sprängde sig själv, iförd en ryggsäck med spikar, och den bil som exploderade – allt detta i centrala Stockholm, mitt under julhandeln – och det mejl som tio minuter innan explosionerna skickades till Säpo och TT, där någon skriver att han ska döda svenska barn, och uppmanar en viss grupp av människor att sluta fjäska och förnedra sig. Nej jag tänker på ett annat mejl, eller rättare sagt inlägg, på Twitter. Vad kan då detta inlägg handla om? Är det någon som uppmanar till ännu värre saker än att med hjälp av spikbomber ta livet av svenska barn? Oh nej. Jag tänker på Carl Bildt. Han skrev nämligen, i natt, att det varit en terroristattack i Sverige som hade kunnat gå riktigt illa.

Nu samlas till krisgrupper, angående Carl Bildts agerande. I Söndagsmorgon med Tilde var det fullt av folk som fördömde Carl Bildt. Håkan Juholt hade svårt att dölja sin upprördhet, och krävde Bildts avgång. Nu kanske någon inte riktigt hänger med, och det är fullt förståeligt. Varför sådant raseri mot Carl Bildt? Var det Carl Bildt som hade sprängt en bil? Nej, men han SKREV att det var en TERRORISTATTACK. Hänger ni fortfarande inte med? Säpo har nu gått ut med att det är en terroristattack, men Carl Bildt hade ingen rätt att skriva det förrän Säpo hade gått ut med det. Det är livsfarligt att gå ut med sådana saker innan det är bekräftat, sades på Söndagsmorgon. Kanske inte lika farligt som att få en spik i huvudet, men närapå. Det nästan gräts av ilska i söndagsmorgon. Fan ta Carl Bildt! Och fan ta alla som nu är rädda att ge sig ut i julhandeln! Hur vågar de vara rädda? Rasister, är vad de är!

Lars Ohly intervjuades per telefon, och poängterade hur viktigt det är att vi nu främst fokuserar på att motverka rasism. Vi ska inte ta tag i det faktum att självmordsbombaren implicit uppmanade andra att göra samma sak – nej, vi ska motverka rasism. Det är främst detta vi måste jobba med nu. Att arbeta mot våra fördomar. Petitesser som att andra kanske inspireras att göra samma sak som gårdagens självmordsbombare, det är småpotatis i sammanhanget.

På något underligt sätt verkar man tycka att Carl Bildt har bidragit till onödig oro och rasism i och med att han gick ut för tidigt och talade om terrorism. Lena Sundholm manar till besinning. Man ska inte dra onödiga slutsatser trots att även Säpo nu pratar om terrorism. Det kan handla om någon som är alldeles ensam och inte hör till någon grupp. Bilen kanske exploderade av sig själv, och så vidare. Mannen kanske använde sprängmedlen för att skydda sig mot kylan, inget annat! Den sprängda bilen, självmordsbombaren, och det hatiska mejlet – kanske var det en ren slump att allt detta hände samtidigt och vi är rasister om vi tror något annat.

De allra mest vidsynta ville helst inte kalla självmordsbombaren för självmordsbombare eftersom det kunde verka rasistiskt (självmordsbombare leder ju tankarna till en vissa företeelser, som vi inte kan nämna här, för då är vi rasister), men eftersom han begick självmord genom att spränga sig själv i bitar, så måste man ju med själva definitionen av självmordsbombare som grund, få lov att tala om honom som självmordsbombare.

Jag har dock en liten fråga. Om man skulle se en person placera en bomb i en bil, och sen ta av sig sin täckjacka och man ser att han har sprängladdningar på kroppen, får man DÅ springa? Eller är det också rasism? Det vore fint om man kunde få detta klargjort. För man ska ju som sagt inte dra förhastade slutsatser. Bara för att någon har en sprängladdning på kroppen och vild blick, så ska man därför inte anta att man bör avlägsna sig från platsen. Det kan som sagt innebära att man är rasist.

Det är dock målande att all raseri och upprördhet, så till den grad att vissa nästan har tårar i ögonen av ilska när de pratar i Söndagsmorgon, inte är riktad mot den man som åstadkommit detta. Lars Ohly brer på som om det är rasister som har sprängt bilar i City. Håkan Juholt som om det är Carl Bildt. Men det är det inte. Fast det kanske är rasistiskt att säga så? Att påpeka att det inte är Carl Bildt som är självmordsbombaren? Det är inte lätt att veta.

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post268

Information till busschaufförer som kört fast: Det ska gå!

HopplöstPosted by Linda Thursday, November 25 2010 20:51:36

Jag tänkte skriva lite om världens tillstånd. Kanske är undergången på väg. Allt verkar liksom bakvänt. Man får känslan av att saker är på väg utför. Både bildligt och bokstavligt. Dubbdäck förbjuds samtidigt som man meddelar att någon snö inte kommer att fraktas bort det här året. Pengarna för snöröjning tog nämligen slut i och med förra årets vargavinter. Ett annat bakvänt område är telefonförsäljning. Antingen har företagen kapat varandras linjer och försöker förstöra för varandra, eller så anställs - av någon outgrundlig anledning - endast personer som självantänder av ilska så fort folk inte gör som de vill. Lite som när man handlar kläder och prylar och inte är medlem, och de frågar om man vill bli medlem och man säger nej, eftersom man dels inte orkar fylla i någon blankett, dels inte tror att man kommer att tjäna så väldigt mycket på det ändå, och dels för att ens plånbok är lika tjock som telefonkatalogen på grund av alla plastkort. Och då blir de skitsura.

Vi kan börja med telefonförsäljarna. Senaste nytt är att de inte ringer för att sälja saker, nej de ringer för att göra kunderna upprörda, så till den grad att de (försäljarna) får betala skadestånd, och gamla trogna kunder säger upp sina försäkringar. Ett exempel är säljaren som fick höra att tjejen han ringde till var lesbisk, varpå han började dra sexskämt och sa att om hon bara fick lite kuk, så skulle hon inte vara lesbisk längre. 30 000 får han betala, för sexuella trakasserier. Bra jobbat! Det är väl precis vad alla längtar efter en trött vardagkväll. Att bli störd av en hånande främling. Vilken lysande affärsidé.

Själv råkade jag ut för en sådan där omvänd säljare, från Trygg Hansa, som ville få mig att teckna en bilförsäkring. Han tjatade en lång stund, skickade en offert, som jag jämförde med den försäkring jag redan hade, i ett annat bolag. Jag insåg att jag möjligen skulle tjäna ett par hundra kronor på att byta, men jag förklarade för den allt mer indignerade försäljaren (ung kille med sådär riktigt häftig stockholmsdialekt, som mer än någon annan dialekt låter det genomskina att dialektinnehavaren inom en mycket snar framtid kommer att utnämnas till kung över världen) att jag bestämt mig för att ha kvar den gamla försäkringen, delvis av rent emotionella skäl. ”Så är det ju ibland”, sa jag. ”Folk väljer emotionellt. Jag vill helt enkelt ha en försäkring där mitt bilmärkes logga är med. Jag tror ändå att det är bättre när det kommer till kritan.” ”Men då har du ju dåligt affärssinne”, röt han. ”Ja, förmodligen”, sa jag. ”Men nu är det så här. Det måste du väl veta som försäljare, att folk hela tiden fattar känslomässiga beslut. Du får väl vara glad att jag har kvar hemförsäkringen i Trygg Hansa i alla fall!”, sa jag vänligt, för att lätta upp stämningen. ”Ja, vi är VÄLDIGT glada över det, ha det så jävla bra”, skrek han och SLÄNGDE LUREN I ÖRAT PÅ MIG. Först satt man ju där i någon minut och försökte kontrollera att man var vaken, inte hallucinerade och så vidare, men när det kändes säkert att anta att så inte var fallet, ringde jag upp Trygg Hansa för att få avsluta hemförsäkringen. Jag menar, när väl taket ramlar in, så vill man ju helst inte att personen i andra änden ska vara en söndercurlad galning som lägger på luren om man inte uppfyller alla hans önskningar. Och har Trygg Hansa anställt en blivande kung, ja då är risken stor att det finns flera. Lite som tvestjärtar. Ser man en kan man vara säker på att det finns hundra om man lyfter på dynan.

Busstrafiken i Stockholm har haft stora problem med de senaste dagarnas hala väglag, med stora förseningar som följd. ”En förklaring kan vara att bussarna kör utan dubbdäck”, kunde man läsa i SvD igår. ”Det är av miljömässiga skäl”, säger Helena Reimhagen, kommunikationsdirektör vid Keolis. ”Men vi använder grovmöstrade däck som ska klara av vintermiljöer”. Det ska gå. Det SKA gå! Undrar om Helena ibland går ut och tittar på bussarna där de står och spinner i något motlut, och busskurerna fylls med folk som snart kan läsa i någon beskäftig krönika att det faktiskt är värre på Haiti. ”Det är lugnt. Det ska gå”, ropar Helena belåtet och vinkar till busschaufförerna. ”De grovmönstrade däcken ska klara av vintermiljöer!” Varpå busschaufförerna kan andas ut och fortsätta köra. Slirandet var ju bara ett enda stort missförstånd.

Det ska gå!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post265

Sjuka skickas hem. Lösning: bygg cykelbanor för en miljard!

HopplöstPosted by Linda Saturday, August 21 2010 10:58:03

Vad ska man rösta på? Det är inte lätt. Allra helst inte som partierna verkar sakna helhetsperspektiv. Det räcker med att läsa igenom morgontidningarna för att bli irriterad. I SvD kan man läsa om katastrofen i vården; på Karolinska sjukhuset i Solna tvingades man förra veckan stänga intagningen för alla som inte var akut sjuka. Cancerpatienter fick flytta runt och hamna på avdelningar utan rätt kompetens. Folk fick skickas hem. Personalen stupar efter att tvingas jobba dubbla pass. Det låter ju förfärligt. Mer pengar till vården, tänker man. Vården måste ju ändå vara något av det absolut viktigaste. Vi kan alla bli sjuka eller råka ut för olyckor, vi vill att vården ska fungera.

Så bläddrar man vidare, i samma tidning. Och får syn på en artikel om Miljöpartiets cykelsatsning. EN MILJARD KRONOR vill partiet lägga på nya cykelbanor i Stockholm. En miljard! Jag frågar ofta cyklare hur de törs cykla i stan, jag tycker det ser lite farligt ut. Alla säger samma sak: ”Nej, det är ingen fara!” och kanske nämner något enstaka ställe där man får se upp lite extra. Alla säger så. Och det är ju logiskt: ansåg de att det var farligt, skulle de förmodligen inte cykla. Antingen ljuger de för mig, eller mörkar sin dödsångest, eller så är det ett bevis för att miljöpartiet är – ute och cyklar. En MILJARD till nya cykelbanor? Vore det inte bättre att lägga den miljarden till vården? Det kanske inte skulle räcka för att lösa alla problem, men några vårdplatser skulle väl en miljard räcka till.

Man byter till DN. Där står att ”Alliansens vallöften får kosta 11 miljarder”. Med andra ord verkar en miljard vara rätt mycket pengar ändå. De rödgröna vill emellertid göra barnakuten gratis. Det kostar 120 kronor idag. Så hemskt! ETT HUNDRA TJUGO KRONOR! Man vill alltså TA BORT pengar från vården, som går på knäna. Hur tänker man? Och Miljöpartiet vill ha cykelbanor. Ut med cancerpatienterna i något tält, här kommer cyklisterna och räddar världen, när de låter bli att åka tunnelbana från Södermalm till Norrmalm, sex månader om året!

Man bläddrar vidare, och kan läsa att ”idag tar jordens resurser slut”.Världsnaturfonden räknar varje år på när konsumtionen i världen passerar vad som är långsiktigt hållbart. ”Idag (21 augusti) har vi förbrukat alla de resurser som jorden producerar i år”, säger Peter Westman, naturvårdscfef på WWF. Och för varje år räcker avkastningen från jordens resurser allt kortare in på året. Tre jordklot skulle behövas för att täcka konsumtionen om alla levde som medelsvensken. Är det detta MP har i åtanke med cykelbanorna? Inser de inte att inte en enda bilist kommer att sälja sin bil för att det kommer nya cykelbanor? Inser de inte att vi bor i ett gruvligt klimat, och att de allra flesta ställer cykeln på vintern, så att den där miljarden, om den nu var avsatt för miljö, borde göra bättre nytta på annat håll?

Någon noterar att jag nu mest klagat på de rödgröna. Men det tar emot att rösta blått också. Jag är inte förtjust i privatiseringar, till exempel. Valfrihet må låta bra, men det bidrar ju ofta till kaos. Det är trevligt för näringsidkare, men blir dyrare för privatpersoner (apotek, bilprovning). Som exempelvis att vissa vårdcentraler står tomma medan andra är överfulla, eller när syskon inte får plats på samma dagis eller förskola, för att ALLA vill till ett särskilt dagis. ”Vad är det här nu då, ska DE komma HIT, till MITT dagis?” undrar förvånade föräldrar, och drar efter andan när de inser att livspusslet just gick från 750 till 1000 bitar om barnen ska vara på två olika ställen, fem kilometer ifrån varandra, bara för att alla i hela Stockholmsområdet har rätt att välja just deras skola. Och att privatisera tågtrafiken måste ha varit århundradets sämsta beslut – för nu kan man ju faktiskt inte åka tåg längre. En tågresa är att jämställa med en expedition av något slag, kanske att bestiga Kebnekaise. Det krävs förberedelser, träning, proviant och satellittelefon. Det var flera år sedan tåg främst var ett färdmedel.

Och Piratpartiet? Det är ju humor på riktigt. De kliver upp på barrikaderna för att man inte ska behöva betala för film och musik. Det är viktigast av allt; troligen viktigare än livet självt, eftersom de vill att säkerhetskontroller på flygplatser endast ska göras på eliten; kungligheter och statsråd. Det är ju just kungligheter och statsråd som brukar kapa och bomba flygplan, det vet väl var och en! Aldrig någonsin har en vanlig människa gjort något ont mot någon annan människa, det är bara kungligheter och statsråd som härjar och har sig. Och det roligaste av allt (det är roligt på riktigt): ”Ingen ska behöva svara för gärning man inte hade för avsikt att utföra”. Så det är bara att drulla på!

Nej, det är inte lätt. Och det är för sent att starta ett eget parti. Men till nästa val! Det rationella överblickspartiet. Fullkomligt nydanande. Rationellt! Överblick! Helhetssyn! Ingen har hört på maken. De övriga partierna ser sig förvirrat omkring. Men vi lovade ju att ta bort 120 kronor per barn per barn från vården, piper de rödgröna. Det är inte rationellt, säger Rationella partiet. De rödgröna ser förvånade ut, men tänker en stund. Nej, säger de till slut. Det är det ju faktiskt inte.

  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post246
Next »