Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Vi måste vilseleda barnen så länge som möjligt!

Säg som det är!Posted by Linda Friday, October 22 2010 19:12:29

Anna Laestadius Larsson varnar, i dagens (22/10) SvD-kolumn, för så kallade betygskramare. Hon menar att betyg inte ska sättas för tidigt, och som skäl för detta anger hon dels att betyg ofta är orättvisa, dels att de säger för lite om elevens styrkor och svagheter.

Hon håller med om att Björklund har rätt i att elever och föräldrar behöver tydlig information. Men hon menar att denna information ges redan idag, och dessutom mer utförligt än om man skulle ha betyg, eftersom det kommer terminsvisa skriftliga omdömen. Hennes egen dotter får betyg i skalan 1-4 i kategorier som analytisk, kommunikativ och skapande. Det låter ju jättebra. Men nog vill man väl ändå veta vad ens barn ligger på för betyg – sammantaget? Om barnet har treor på alla skalor, vad betyder det egentligen, i ett verkligt betyg? Nog skulle man försöka luska i det? Kom igen nu läraren, om du skulle tvingas sätta ett betyg idag, vad skulle du sätta på lille Kevin? Off the record. Under the table. Nudge nudge. För om läraren säger att lille Kevin är duktig och jobbar på bra, och om han fortsätter så kan det bli ett bra betyg sen, så kan ju det betyda allt från D till A, eller 3 till 5. Visst vill man väl ha en översättning till en enda konkret bokstav eller siffra, för att inte få en chock senare?

Många tycks anse att betyg ger för skarpa gränser. Att det blir så svart eller vitt, hugget i sten. Stänger in i fack. Det känns snällare och mildare med fluffiga omdömen eller flera olika skalor, så att man egentligen inte vet. Att man får tolka själv och sen hoppas på det bästa. Men när ska barn introduceras i livets skarphet? När de är 10? 13? 20? Du förlorade. Du gick inte till final. Du fick betyget X. Du fick inte jobbet. Du blev inte uttagen. Så ser ju livet ut. Alla sådana besked är skarpa och definitiva, men oftast bara för stunden. Det kan ju fungera som en sporre att göra bättre nästa gång. De som får underkänt kan få hjälp. Den som förlorade kan träna hårdare. Den som ville ha A istället för B kan få reda på vad som ska förbättras. Man kan försöka igen. Oftast. Om man får höra saker i stil med ”Nisse jobbar på bra och snart blir det jättebra!” finns väl en risk att man blir djupt chockad när ett definitivt betyg verkligen kommer. Eller en placering i en tävling. Är inte det bästa att ge betyg tidigt, redan i fyran, och förklara mer ingående hur det går, när man träffar föräldrarna? Att muntligt berätta mer utförligt vad som går bra och vad eleven behöver hjälp med. Min poäng är att utan en konkret siffra eller bokstav, så blir det svårt att veta exakt hur eleven faktiskt ligger till. Vissa är ju positiva optimister och tolkar ordet ”bra” som ”fantastisk”, medan andra tolkar det som ”medelmåttig”.

Som slutkläm petar Laestadius in det här med stigmatiseringen. Hur förfärligt det är för ett barn att få ett dåligt betyg. Att barn inte kan skilja på prestation och person. Att det blir så tydligt vem som är smart och inte. Men om det är något som barn tidigt lär sig, så är det att man är bra på olika saker, och att man har en status beroende på personlighet, talang, bakgrund och annat, som påverkar en minst lika mycket som ett betyg. Just ”smarthet” är faktiskt inte mer värt (snarare tvärtom i vissa miljöer) än exempelvis ledaregenskaper, skönhet eller bollsinne. Har ni glömt hur det var i skolan? Var det killen som alltid hade alla rätt som var kung på skolgården? Och betyg går ju som sagt att göra något åt. Får man ett dåligt betyg, och inte har stöd hemifrån, så kan ju extrahjälp sättas in i skolan. Men vad gör man åt en elev som är tjock, klumpig, ful eller socialt inkompetent? Varför ska de elever som är duktiga i skolan och lätt får bra betyg, inte få glädjas åt det och grunda sin självkänsla på det? Varför är det så förskräckligt farligt att känna sig korkad – det får inte ske, lalala – men inte alls lika farligt att känna sig töntig, utanför, blyg eller klumpig?

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post259

Premiss: Det ska vara frivilligt att läsa teoretiska ämnen på yrkesprogram. Slutsats: Arbetarungar ska inte lära sig läsa.

Säg som det är!Posted by Linda Thursday, September 09 2010 19:40:35

Åsa Linderborg skriver (Aftonbladet 5/9) att de svaga kommer i kläm om Jan Björklund får igenom sitt förslag att det ska vara frivilligt att skaffa sig högskolebehörighet om man går ett yrkesprogram. Det blev dock ganska komiskt under partiledarutfrågningen, där de hade rotat fram någon indignerad ungdom som förtörnat undrade varför han minsann inte skulle få lov att skaffa sig teoretisk behörighet. Även om han inte vill det nu, så han kanske skulle vilja det sen, menade han, och man riktigt kände hur han ville rusa upp på närmaste barrikad med hammaren i högsta hugg. Det får du ju, svarade Björklund en smula häpet. Du får ju välja! Antingen läsa in det teoretiska nu, eller göra det sen – eller aldrig. Det han förespråkar är ju valfriheten. Den som vill får, den som inte vill slipper.

Det finns faktiskt människor som inte har en tanke på att läsa vidare på högskolenivå. De har aldrig haft det och de tror sig aldrig komma att få det. Och skulle de komma på andra tankar, så går det att komplettera i efterhand. Låter inte det här som alldeles fantastiskt bra och självklart? Att det finns folk som är mer än nöjda med att bli snickare och inte har en tanke på att läsa historia på universitetet, som Åsa Linderborg?

Åsa Linderberg var delvis ”arbetarbarn” och gör en stor grej av det åtminstone i sitt sommarprat (10 juli 2007, finns på sr.se). Hennes mammas släkt var visserligen delvis intellektuell, men på pappans sida var de arbetare. Därför anser hon sig veta allt om alla arbetare. Och om det kommer en arbetare och säger att han inte har någon lust att läsa på högskola, så säger hon troligen inte till arbetaren att han inte vet sig eget bästa, för det vore kanske lite väl uppblåst. Men hon säger det ju indirekt, genom att attackera exempelvis Jan Björklund, och alla som förespråkar frivillighet beträffande teoretiska ämnen.

”Arbetarungar ska varken läsa, skriva eller förstå hur landet styrs” skriver Åsa Linderborg. Jag åt lunch med en kollega som beskrev Linderborg som en riktig stjärna på den intellektuella himlen. Men jag vet inte om jag är överdrivet imponerad av hennes slutledningsförmåga. Förslaget gick – ursäkta att jag tjatar, men det är svårt för vissa att få in det här – som sagt ut på att det ska vara frivilligt att läsa teoretiska ämnen på yrkesprogram PÅ GYMNASIET. Och vid den tiden kan folk förhoppningsvis redan läsa, skriva och har rudimentär kunskap om samhället, eller vet hur man ska skaffa sig detta. Fast i och för sig. Vänstern vill ju inte ha betyg alls, och därmed kan folk enklare slinka igenom hela grundskolan utan att ha lärt sig läsa. Är det detta hon är orolig för? Att de gymnasieelever som tack vare att betygen tagits bort inte lärt sig läsa (för att ingen upptäckt det), inte ska begripa att de borde göra detta, när de når gymnasiet?

Det som luktar lite illa i hennes resonemang, är emellertid att hon ju faktiskt ser ner på alla som inte har ambitioner att läsa vidare och i förlängningen också alla yrken som inte kräver högskolekompetens. Ungefär som om snickare, elektriker eller målare skulle representera lägre stående yrken. Som om de har blivit tvingade till dessa skrån av någon blå alliansöverhet. Det talas ofta om alliansens ”otäcka människosyn”, men vad är det för människosyn Linderborg har?

För övrigt kan jag meddela att jag tjänar mindre än alla snickare, elektriker och målare jag känner, trots att jag har högskoleexamen i tre olika ämnen. Att läsa på universitet är inte det allena saliggörande. Så jag begriper inte vänsterns översitteri. Varför pracka på folk sina egna ideal? Åsa Linderborg har en doktorsexamen i historia trots att hon växte upp med en alkoholiserad arbetarpappa. Det är ju jättebra. Men varför ska hon tvinga andra att gå samma väg? Bara för att hon längtade efter teoretiska kunskaper, måste väl inte alla göra det? Och framför allt: varför utgå ifrån att alla som inte har högskoleexamen är oförmögna att läsa och ta till sig det som står i en dagstidning? Kan man bli mer nedlåtande?

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post250

I kvällens Packat och klart: Äcklig mat, tortyr, skumma politiska agendor och köer till nöjesfältet!

Säg som det är!Posted by Linda Friday, March 26 2010 20:03:55

Sanna Lundell har sett ett reseprogram med Martin Timell i Dubai, och är oerhört indignerad (krönika i Aftonbladet 26/3).

(Undrar ni förresten vem Sanna Lundell är? Hon har vunnit pris för att hon har en bra blogg, och hon kom fram helt på egen hand! Tänk att folk upptäckte just hennes blogg, helt okända Sanna! Hennes sambo, Mikael Persbrandt, och pappa, Ulf Lundell, instämmer. ALLDELES själv har hon kommit från INGENSTANS! Den höga kvaliteten på texterna, de gnistrande insikterna och analyserna, har gjort att hon kommit fram trots att hon inte har några kontakter i medievärlden via kända anhöriga. Eller, jo men ungefär så).

Martin Timell står ju bara där på sin balkong och ler och sveper med handen över stranden och det välskötta poolområdet! Men vet ni vad Sanna har kommit på? Vad hon har satt fingret på? Det är enormt insiktsfullt och otroligt originellt. Jo, hon skriver: ”De [Martin Timell och alla andra resereportrar, får man anta] glömmer att i stort sett hela skiten [Dubai] är byggd, bäddad, putsad, skurad och städad av utländska gästarbetare!”. Det är, håll i er nu över denna briljanta, snillrika formulering: ”Rent och snyggt på ytan, skitigt därunder”. Tänk att HON, Sanna Lundell, lyckades klura ut det när hon satt och såg på Timell! Ingen annan kan väl ha tänkt detta tidigare? Jag kan riktigt se hur hon slet fram datorn och började skriva. Det kan finnas orättvisor i Dubai trots att solen skiner och poolen är ren!

Sanna upprörs över att detta fenomen – hyllande av stränder, mat och fina hotell – genomsyrar nästan all resejournalistik. Hon efterfrågar mer kritiska resereportage. Där man filmar mer i slummen, intervjuar hotellstäderskor, och gör dokumentärer om deras liv. Hon undrar också varför det inte skrivs om Cyperns genomvidriga mat eller att det är en massa fulla engelsmän i Grekland. Hon vill med andra ord att resereportagen dels ska handla om ”fattigdom, gatubarn, diktaturer, dödsstraff, tortyr, skumma politiska agendor” och dels om vidrig mat och störande engelsmän. Så man vet vad man ger sig in i, liksom.

”Att världen är vacker visste man ju redan”, skriver Sanna. Nu vill hon veta mer om det fula! Om tortyr! Det är ett MYSTERIUM för Skarpsynta Sanna att journalister, som ska vara så etiska, plötsligt förvandlas till rena copywriters när det gäller resor. Sanna vill minsann läsa om det som är dåligt också! Hon vill läsa om gatuvåld i Rio och köer på Disneyland! Eller i alla fall ha en liten faktaruta som väger upp de fina bilderna i Fritidsresors katalog! Kanske med lättfattliga symboler: en dödskalle eller en människa med kniv i magen för dödligt våld, magra barn som symbol för fattigdom, en man i kostym och k-pist för maffia och korruption, och en giljotin för dödsstraff. Så det blir lätt och överskådligt. Hon vill nämligen bli upplyst om vilka länder hon kan resa till utan att behöva bidra till en korrumperad värld.

Det tycks vara det som är kontentan. Att packat och klart få negativ snabbinfo om varje land. Först sveper Martin Timell med handen över stranden, och tar en klunk av sin paraplydrink. Så zoomas han in, ställer den turkosa drinken på det välputsade bordet, och ser plötsligt allvarlig ut. ”Tänk på att det är diktatur här, och att hotellstäderskan tjänar dåligt”. Eller ”Här i Neapel finns det maffia, vi rekommenderar att ni ser filmen Gomorra innan ni fattar beslutet att resa hit, eftersom era pengar kan hamna hos en maffiaboss.” Nästa klipp: Martin Timell i Rios kåkstäder. ”Här bor hotellstäderskan. Hon har inte ens toalett”. Nästa klipp.

Nåväl, det kanske är det nya. Allt i ett. Resereportage, dokumentär och samhällskritik, allt på en gång. I så fall tycker jag dock att Sanna Lundell, i samma andra, borde ha en liten informationsruta längst ner i varje krönika, där det står: ”Min sambo heter Mikael Persbrandt och min pappa Ulf Lundell”, så att alla direkt ser varför hon får skriva krönikor för Aftonbladet. Så man vet vad man får, och slipper slösa bort ens en minut på klyschor och banala insikter som rabblats en miljard gånger förr.

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post220

Se upp för blackouten som får dig att plagiera

Säg som det är!Posted by Linda Saturday, November 07 2009 10:43:54

Något jag har fantastiskt svårt att förstå, är det här med folk som plagierar. Folk som plagierar andras uppsatser. Och nästan ännu mer obegripligt: folk som plagierar andras böcker. Hur tänker man då? Om man tar en kokbok om italiensk mat, och så skriver man i princip av den, och ger ut en egen kokbok om italiensk mat, på samma språk, i samma lilla land, så risken för upptäckt är gigantisk. Hur tänker man?

Nu senast var det Caroline Hofberg som plagierade texter till sin bok ”Italia Amore”. Hon skrev då i princip av stycken ur Bo Hagströms ”Solens mat”. Och så blev hon upptäckt. Och vad har hon för förklaring?

”Det jag gjort är oförlåtligt”, kan man läsa i DN 6/11 -09. Och man kastar sig över texten, för att kanske äntligen få svar. Svar på hur man kan göra något så befängt. Så vad säger hon till sitt försvar?

”Det jag gjort är oförlåtligt och jag ber miljoner gånger om ursäkt”. Jaha, ja det var ju vad som stod i rubriken. Men VARFÖR? Varför gjorde hon som hon gjorde?

”Jag samlade enormt mycket material i min dator. Vi reste runt i Italien, jag intervjuade människor och gjorde all research jag bara kunde. Inklusive läste böcker. Och så hamnade jag i tidspress på slutet – och måste ha fått en total blackout”.

Aha. Blackout orsakad av tidspress. Det är alltså förklaringen.

Bo Hagström är dock inte nöjd med denna förklaring. ”Man vet väl själv vad man har skrivit? Det här är det grövsta jag sett på länge”, säger han.

Hofberg säger vidare: ”När jag konfronterades med uppgifterna trodde jag först inte att det var sant. Att det var jag. Nu vet jag att jag måste hitta andra arbetsmetoder när det gäller faktatexterna.”

Men hon fick ju en blackout? Vilken ursäkt ska det vara? Blackout eller tvivelaktiga arbetsmetoder? Även om hon lär sig att använda andra arbetsmetoder, så finns det väl inget som hindrar att ännu en blackout snart dyker upp? Och exakt hur dum i huvudet är man om man inte inser att den arbetsmetod som går ut på att skriva av andras texter, är förkastlig?

Varför säger hon inte som det här? Det var ingen blackout, det var ingen oskuldsfull okunskap gällande vad man får och inte får göra. Hon har helt enkelt ingen moral! Och förmodligen underskattar hon lätt sin omgivning, eftersom hon inte trodde att det skulle upptäckas. Men framför allt, ingen moral. ”Jag plagierade för att jag har dålig karaktär. Jag har ingen moral. Jag trodde helt enkelt att det inte skulle upptäckas”. Alla förstår ju att det är just så. För om man får "total blackout", då borde man väl hamna på sjukhus, för utredning? Men så var inte fallet. Nej, just den här blackouten verkade underligt nog endast påverka hennes plagierande tendenser.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post185

Jag vill absolut att mina barn ska umgås med sadister, så det så!

Säg som det är!Posted by Linda Wednesday, October 28 2009 11:20:00

Man ska ju vara välvillig och nyanserad och ge alla en chans och en andra chans och en tredje chans och alla kan bli bättre med terapi och kärlek och allt kan bli bra. Men när det gäller folk som torterar djur (och människor, förstås) för nöjes skull, då är nog allt hopp ute. Tänk dig själv, en människa som hugger huvudet av två kaniner, och lägger tillbaka kaninerna i sin bur, så att små barn ska gå ut på morgonen och få se sina djur halshuggna. Eller den människa, som ser en hund utanför Konsum, husse eller matte är inne och handlar, så man tar hunden, skär svansen av den, torterar den tills den dör. Eller föreställ dig en människa som hänger en katt i ett rep, med ett meddelande ”vi vill inte ha den här jävla katten”, och sen slänger den i soporna. Försök föreställa dig hur de där människorna tänker. Djuret skriker, kvider, och sadisternas kroppar fylls med välbehag, kanske blir de sexuellt upphetsade, de blir varma, hjärtat slår snabbare, de trycker hårdare, skär av en svans, de ler, saliven rinner, och de fortsätter tills djuret har dött. Då kanske njutningen upphör för en stund, men de kan då förlänga de underbara känslorna genom att återbringa djuren till deras ägare, så de också får lida.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6025865.ab

Som sagt, alla ska få en chans och alla är goda innerst inne och alla kan bli bra med terapi och man ska vara nyanserad och tolerant och välvillig och ge alla en andra och en tredje chans, men skulle du vilja bo granne med någon som torterar hundar till döds? Eller slänger katter i soporna? En människa som njuter av att plåga kanske kan lära sig att behärska sig, med hjälp av någon trendig KBT-metod, men så fort han hamnar i stress/lågt blodsocker/får en massa motgångar som alla kommer samtidigt vad händer då? Skulle du då vilja bo granne med denna person? Tror du verkligen, innerst inne, att en sådan person någonsin kan sluta vara sadist?

Du vet väl vad sadist betyder? Det betyder att man är en person som njuter av att plåga andra. Du vet kanske också att folk som söker kickar nästan alltid kräver mer och mer för att få samma känsla. Det gäller även gemene man, dricker man alkohol ofta behövs det ofta mer för att nå samma berusningsnivå. Detsamma gäller sadister. Du, vars hornhinnor är rosafärgade, du som tror gott om alla, och kanske sitter och funderar på att skriva en förnumstig kommentar till den här texten, du vet väl att de som torterar djur ofta går över till människor, för att få de där ökade kickarna? Är du beredd att offra dina barn, för dina principer? Du säger ”jag tror på mänskligheten, alla ska ha en andra och en tredje chans och han har gått i terapi, och då är allt bra”. Men jag tror dig inte förrän du säger att du gärna vill ha en hundtorterare som granne. Du har inte den förnumstiga åsikt du tror att du har, förrän du accepterar att bo granne med en sadist. Du bara TROR att du är en extra fin och god och upplyst människa, men om du inte kan bevisa det, så är du bara skenhelig, utan självinsikt. Ungefär som att de värsta egoisterna alltid skryter mest om att de är altruister.

För att du verkligen ska kunna anses ha den åsikt du tror att du har, så måste du vara beredd att utsätta dina barn och dina egna djur för sadister. Är du det? Om inte, ta och stoppa upp dina skenheliga åsikter någonstans där solen aldrig skiner. För de här människorna måste bort. Vi kan inte ha människor i samhället, som njuter av att plåga. Vi måste hitta dem och ta bort dem. Ta bort dem, bara. Jag kräver inte att de ska plågas, bara att de försvinner – att de får en spruta, så de får somna in, och vi måste hitta dem snabbt, så de inte hinner fortplanta sig. För guds skull. Jag är mot dödsstraff. Men det här är något annat. Sadister. De ska bara bort. Bort från jordens yta, så snabbt det bara går.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post182

Guldtofsrevolten: Nu ska minimalisterna få se på fan!

Säg som det är!Posted by Linda Friday, October 23 2009 10:11:46

Cordelia Edvardson har skrivit en bisarr kolumn (SvD 22/10 -09) som handlar om nymoralister och inredning. Att nymoralister inte bara är nya utan även dubbla, det vill säga har dubbelmoral, eftersom de å ena sidan skryter om minimalism och föraktar konsumtion, samtidigt som de betalar svindlande summor för minimalistiska inredningsattiraljer.

De som spyr eld och svavel över folkets hejdlösa överkonsumtion inreder gärna sina hem med ’avskalad, minimalistisk, sparsmakad’ elegans, skriver Edvardson. (Hur vet hon det?). Beror det verkligen på omsorg om våra ändliga resurser, undrar hon. Eller är det ett sätt att visa att man minsann har råd? Denna förmenta ”enkelhet” är nämligen mycket, mycket dyr. ”Kanske är det därför som resten av oss föredrar ännu en obehövlig soffkudde med guldtofs från Indiska”. Hon pratar också om kitschhundar i porslin (med förgyllda öron) och att frossandet i kuddar och porslinshundar skulle vara ett sätt för ”vanligt folk” att revoltera mot de som försöker moralisera. Som om inredningsbutikerna vore fulla av människor som trotsigt köper upp varenda färgglad, glansig kudde de får syn på, och sedan marscherar hem och fyller sitt hem med pråliga pinaler, på pin kiv. Ha, där fick de, minimalisterna!

Jag gissar att följande har hänt: Cordelia gick in på Indiska och såg till sin förtjusning att det var rea på kuddfodral i guld, grönt och rött, med guldtofsar, och på väg till kassan charmades hon av en vulgär porslinshund med guldöron, som åkte ner i korgen tillsammans med kuddarna. Och så gick hon glad i hågen hem och placerade ut kuddarna i soffan och hunden i fönstret och kände sig väl till mods. Kanske gjorde hon en kopp te och satte sig till rätta bland kuddarna, plockade fram några tidningar och började läsa. Och i någon tidning fanns en krönika eller artikel om att folk, alltså kreti och pleti, de där som saknar smak, shoppar för mycket onödigt och att minimalism är bäst. Och då blev Cordelia så arg, att hon genast reste sig ur sin mysiga kuddhög och satte sig vid datorn för att skriva att rika minimalister minsann inte alls är bättre än vad hon är! Hon kanske skämdes lite för att hon njöt av att shoppa och blev sur över att minimalister anser att hon har dålig smak. Och så tänkte hon att hon skulle trycka till minimalisterna genom att skriva ett försvarstal för kitschiga porslinshundar och brokiga kuddar, och knyta ihop det hela med ord som solidaritet och gemenskap.

För det första: människor har olika smak. J renoverar huset på landet, och folk sjunger i kör – vi funderar på att filma alla som kommer in, för de säger exakt samma saker och vaggar och skakar på huvudena på exakt samma sätt, det är oerhört fascinerande och slår aldrig fel, ingen har ännu varit inne på vår linje om vita väggar och betonggolv – SKA NI TA BORT TRÄGOLVET MEN INTE KAN NI TA BORT TRÄGOLVET PLANKORNA ÄR JU EN HALVMETER BREDA NÄÄÄÄÄÄÄ…. Och sen fortsätter de med TRÄBALKARNA SKA NI TA BORT TRÄBALKARNA I TAKET DET ÄR KLART NI MÅSTE HA KVAR TRÄBALKARNA. Vi funderar på att bjuda in alla som någonsin satt sin fot i huset, och auktionera bort träplankorna. Träbalkarna har vi eldat upp.

Hur som helst. De pråliga förfasas över minimalismen, och minimalisterna förfasas över det pråliga. Ibland kan man tycka att det är tjatigt, men man får inse att alla inte har samma smak. För det andra tror jag inte att de som betalar 500 för en gaffel eller parmesanrivare klagar på att andra shoppar – tvärtom. Om de klagar på att folk köper brokiga kuddar, är det nog fulheten de poängterar. Minimalism behöver inte alls vara dyr. Frakta bort porslinshundarna och överflödiga möbler till Myrorna, riv ner gardinerna och vitmåla furuporren.

Nej, jag tror Cordelia helt enkelt blev lite putt över att någon antydde att hon har dålig smak och shoppar i onödan. Och så bestämde hon sig för att lägga ord i munnen på folk som spenderar svindlande summor på minimalistisk design. Samt att förgylla sitt försvarstal, som mest visar på svårigheter att hantera ”kritik” och egna tillkortakommanden (hon kanske skäms för att hon shoppar i onödan), med lite floskler om att vi nog är lika innerst inne ändå, utanverket till trots. Säg som det är, Cordelia. Du blir putt när folk inte tycker som du. Och istället för att säga som det är, det vill säga erkänna att du njuter av att shoppa och att det är kul med nya saker (det tror jag de flesta kan tycka) så försöker du legitimera ”onödig” shopping med att det skulle vara något lite revolutionärt, trotsigt över det. Kitsch ligger nära nymoralismen, lyder Cordelias rubrik. Ja, folk är lika: de flesta tycker det är jobbigt att acceptera att alla inte tycker likadant som man själv, och det tycks vara svårt för de flesta att säga som det är och erkänna att man har brister. Porslinshundar eller inte.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post180

En handling är riktig om och endast om den främjar Thomas Bodström

Säg som det är!Posted by Linda Thursday, October 15 2009 12:36:05

Det är så lustigt att se folk sitta på pottan. Bildligt alltså, inte bokstavligt. De har blivit ertappade med det ena eller det andra; ljuga, mörka, klippa och klistra. När de just har blivit påkomna framstår de ofta som småbarn. Jag har faktiskt inte gjort något fel och det är faktiskt du som är dum som tjatar om det här och även om jag har gjort fel så är det på något sätt inte mitt fel, andas hela deras uppenbarelse. De ser lite obstinata och trotsiga ut, med lätt rosiga kinder. Och man undrar varför de inte erkänner på en gång. Ber om ursäkt. Säger som det är. Att de blev fartblinda och giriga, att de faktiskt fick för sig att de stod över lagen, att de var bättre än andra, kanske på grund av stress och annalkande utbrändhet. Man önskar innerligt att de kunde säga som det är, så det blir lite mindre pinsamt och lite mindre tjatigt. För ju längre de väntar, desto mer tjatas det.

Eller så tycker de verkligen att de är bättre än andra. Att de inte ska behöva följa lagar och regler. Att allt är i sin ordning. Men det där resonemanget håller ju aldrig, det håller inte för någon. Det är så barn resonerar i moral: JAG ska ha mer än dig för att jag är JAG, jag är JAG! Det finns en normativ teori som kallas etisk egoism, och den går ut på att man ska handla så att man alltid främjar sig själv. Men om man skriver under på den teorin, så innebär det ju förstås att man samtidigt skriver under på att alla människor ska bete sig så. Enligt egoismen ska ALLA bete sig på ett sätt som främjar den egna personen. Nisse ska alltid främja sig själv, och Lotta ska alltid främja sig själv, och så vidare. Etisk egoism betyder ju självfallet inte att alla ska bete sig på ett sätt som främjar Nisse. Eller Thomas Bodström. Hur skulle ett sådant riktighetskriterium se ut? ”Handla alltid så att du främjar Thomas Bodström”. En handling är rätt om och endast om den är i linje med vad Thomas Bodström vill. För om man börjar peta lite i de enskilda delarna, så undrar man ju vad det är som är så speciellt med just Thomas Bodström.

Bodström har ju arbetat som advokat vid sidan av riksdagsarbetet. Utan löneavdrag, märk väl. Tanken är att riksdagsledamöter visst ska få ägna sig åt andra uppdrag, ibland även utan att få löneavdrag, men då ska uppdragen ha politisk anknytning. Att arbeta som advokat hör självfallet inte dit. Och om man nu måste arbeta som advokat, så verkar det ju vara fantastiskt självklart att i så fall söka tjänstledigt och inte få någon lön. Så enkelt hade det varit för Bodström att slippa denna soppa: att inte försöka få dubbelt betalt för vissa timmar.

Bodström framhåller dock att det är viktigt att några av riksdagsledamöterna rör sig ute på fältet, genom att arbeta som advokat till exempel. ”Jag får värdefulla kontakter med verkligheten som jag tar med mig in i lagstiftningsarbetet”, säger Bodström i SvD 13/10 -09.

Sven-Erik Österberg tycker, hör och häpna, inte att Bodström har brutit mot reglerna. I möjligaste mån ska reglerna gälla lika för alla ledamöter men samtidigt måste det vägas in att Bodström har så många kontaktytor i samhället, menar Österberg. ”Bodström är lite speciell”, säger Österberg.

Men vänta lite nu, Österberg. Bodström HAR ju brutit mot reglerna. Det är ett faktum. Det han själv, och vissa runtomkring honom, nu försöker göra, är att argumentera för att det är okej för honom att bryta mot reglerna, så han kan få dubbel lön. Om Bodström INTE hade brutit mot någon regel, så finns det väl ingen anledning att försvara honom och likt en rosenkindad förälder yra om hur SPECIELL han är, lille Thomas? Mona Sahlin menar också att Bodström är lite speciell. Att undantag kan göras för vissa personer.

Det finns ju faktiskt undantag för reglerna, men varför ska inte dessa undantag gälla för alla? Hur svårt kan det vara? Vi ska alltså ha regler, och vi ska ha reglerade undantag från reglerna – men vi ska också ha undantag från alla regler. Hur fungerar sådant, på ett vettigt sätt, i en demokrati? ”Reglerna gäller för alla, utom för Thomas Bodström, för han är speciell” – det låter ju precis så som det resoneras i sandlådan, bland de individer som på grund av ålder ännu inte nått sin fulla intellektuella kapacitet. Vi har tålamod med dem, treåringarna, och försöker förklara att man måste följa regler och att alla inte kan göra som du vill, Stina, för det blir inte roligt för Lasse. Lasses väl och ve är lika viktigt som ditt.

Så hur kan det bli så här? Att det blir sandlåda i RIKSDAGEN? Bland de som styr vårt land? Man kan ju bli panikslagen för mindre. Ska man behöva plocka in folk som talar partiledare och riksdagsledamöter till rätta på samma sätt som i en sandlåda?

”Jag har värdefulla kontakter med verkligheten”, anför Bodström som skäl för att regler inte ska gälla för honom. Men jag undrar hur det är med rationaliteten. Har han någon kontakt med sin förmåga att tänka klart och konsekvent? Man kan inte låta bli att oroa sig över att det glappar någonstans.

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post177

Bevare oss för imbecillitets-tsunamin

Säg som det är!Posted by Linda Monday, September 14 2009 19:37:12

Marxistiska reflexer i höstmörkret. Det var rubriken på SvD:s ledarsida på söndagen (13/9 -09). Dagarna innan hade jag läst Jan Guillous memoarer, och sett två filmer om Che Guevara. Det var inte planerat, det bara blev så, och jag insåg att jag kan alldeles för lite – kommunism, marxism, leninism, vänsterkommunism, trottar? Vadå trottar? Guillou verkade inte gilla trottar. Jag vet ingenting om trottar. Så jag beställer böcker, bäst att läsa på nu inför valet. För en gångs skull. Läsa om politisk historia och politiska ideologier. Bättre börda bär ingen med sig än… mycket kunskap.

Läser alltså ledaren om de där marxistiska reflexerna, som PJ Anders Linder har observerat i höstmörkret. Det är de ondskefulla röda, som inte vill att folk ska ha det bra, om man ska tro Linder. Framför allt Mona Sahlin och Carin Jämtin, som tydligen är marxister, eftersom de inte vill att skolor och sjukvård ska gå med vinst. I alla fall inte någon vinst som inte går tillbaka till verksamheten. Marxister tycker tydligen att all vinst är förkastlig eftersom det innebär att arbetarna då har fått för lite betalt och därmed blivit utnyttjade. Och att om man tänkte så då skulle vi minsann inte ha vare sig IKEA eller H & M, trumpetar Linder ut, lite hotfullt.

Man tänker i sitt stilla sinne att det kanske, möjligen, eventuellt är en viss skillnad på att undervisa barn och vårda sjuka, jämfört med att tillverka och prångla ut billiga kläder och möbeldelar (och att skillnaden mellan intäkt och kostnad, och möjligheten att påverka detta förhållande kräver olika metoder inom olika områden, och att metoderna inom det ena området kan kännas lite smaklösa om de används på det andra) och att man kanske kunde tänka sig vinstförbud i det ena lägret men inte i det andra, utan att världen skulle gå under för det. Linder vill dock inte se någon sådan skillnad. Marxister vill inte ha vinst någonstans och alla socialdemokrater är tydligen marxister. Han är säkerligen både intelligent och välutbildad, men han skriver som om de röda är idioter. Är de? Är det rimligt att tro det? Han skriver att fakta visar att de allra flesta trivs bäst i privata skolor och privat sjukvård. Men om det verkligen vore så, skulle inte alla vilja ha allt privat? Jo, antagligen – men det kostar ju. Man måste kunna betala för det där som är så bra. Och då kommer man till nästa sak: att alla har samma möjligheter att skaffa sig rikedom. Men så är det ju inte.

Ett alternativ är att göra som John Rawls, filosofen som kom på det där med ”okunnighetens slöja”. Att man ska välja rättviseprinciper som om man satt bakom en slöja av okunnighet: när man väljer principer ska man inte veta om man föds som man eller kvinna, i en fattig eller rik familj, med en IQ på 80 eller 140, snygg eller ful, frisk eller sjuk. Då blir det enklare att se, att om man föds i en fattig familj, och har en låg IQ, och ingen som stöttar, och man kanske far illa under uppväxten, då är det svårt att bli exempelvis advokat eller läkare, och att de flesta nog skulle välja principer som gynnar de svaga, om de inte visste med vilka förutsättningar de skulle födas.

Men något sådant kommer inte att hända, de som har det bra vill fortsätta att ha det bra, och för att rättfärdiga detta är det ju enklare att tycka att de som har det sämre, bara är lata. Har man det bra, och får det man vill, även om det är ”orättvist”, så hittar man alltid på någon ursäkt för att få behålla det. Vi tycker t ex att indier och kineser inte borde köra så mycket bil. Vi körde ju bil först, alltså måste vi få fortsätta och de kan väl fortsätta köra häst och vagn, för miljöns skull. Typ.

Jag har dock ett annat förslag. Att hälla ett politiskt sanningsserum i vattnet så här ett år innan nästa val. Så att alla tvångsmässigt säger exakt vad de tänker och känner, när det gäller politik. Det kommer aldrig några genomskinliga, patetiska bortförklaringar eller rättfärdiganden. Varken i politiska debatter eller när kreti och pleti pratar. Jag skiter egentligen i politik, jag bryr mig bara om min egen personliga status! Det är härligt att tjäna bra som riksdagsman! De som har det dåligt är lata! Det är skönt gå hemma och få pengar! Det är skönt att sova på morgonen, det vill jag fortsätta med! Det är rätt åt dem! Jag skiter i de fattiga, jag behöver inte se dem! De skulle ha kämpat lite mer. Jag skiter i de sjuka, för jag är inte sjuk! Jag vill ha lika mycket pengar som Kamprad men jag vill inte jobba för det!

Kunde man inte testa det, som ett experiment? Och se vad som händer med valresultatet? Och tänk så roligt det skulle bli att lyssna på politiska debatter!

Jag blir nämligen trött in i märgen när jag tänker på alla genomskinliga lögner, patetiska rättfärdiganden och all annan imbecillitet som vi nu kommer att dränkas i, i form av helt meningslösa valaffischer och debatter där folk ljuger sig blå och aldrig svarar på några frågor. Bara lögn, bedrägeri och retorik, aldrig argumentation. All energi och tid och pengar som går åt till att skapa den tsunami av imbecillitet, som snart kommer att skölja över oss, borde ägnas något bättre. Skicka partiprogrammen per post, och använd resten av energin och pengarna till att hjälpa folk som mår dåligt och behöver hjälp. Som ett test! Just denna valrörelse.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post164
Next »