Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Koppkakor och väderkvarnar

NormerPosted by Linda Tuesday, November 02 2010 19:15:18

En ilsken kakdebatt rasar bland kvinnliga skribenter. Natalia Kazimierska (City) undrar hur länge uppgraderingen av väskor och kakbak egentligen ska få fortgå. Hon som vill slakta en älg. Men nu kan hon inte det, eftersom majoriteten vill baka kakor och kakbaket därmed hyllas, indirekt.

Jag håller med Helena Lindblad som skriver (DN 1/11) att kvinnor (i medierna) måste växa ur den ”jämförelsesjuka skolgårdsmentaliteten”. Om man hellre vill slakta en ko än att baka muffins med glasyr, så finns det väl egentligen ingenting som hindrar en?

Det är som att alla dessa kakbakshatare önskar att det de gillar ska vara norm. Att DE ska vara idealet. Men för att vara ett ideal måste man faktiskt vara alldeles normal – bara upphöjt till hundra. Vara gift, ha två barn, en bra karriär, vara vältränad och så vidare. Ha allt det där som alla andra har, men lite bättre. Det är då man får status. Man är inte bara gift, man är jättegift, med en man som har status. Man har två barn som är ovanligt duktiga, söta och artiga. Man har en extra bra karriär, man tjänar extra bra och har extra stor möjlighet att styra över sin tid. Man har extra lite underhudsfett, trots alla godsaker man omger sig med. Man har allt, bara lite extra allt. Och är man inte intresserad av att uppfylla normen till punkt och pricka, så gör man nog bäst i att inte ställa sig framför en väderkvarn och vifta. Ingen kommer ändå att lyssna. Alla kommer att sträva efter de upphöjt normala.

Lisa Magnusson skriver att bloggarnas femtiotalsvurm, och deras sätt att utmåla sig som skojkonservativa rebeller med sitt pyntande och bakande, är ett hån mot feminister. Hon medger att det är naivt att tro att alla ska tycka som en själv, men påstår i nästa andetag att det är provocerande historielöst att vilja dra sig tillbaka till den tid då kvinnor stannar hemma.

Så varför verkar yrkesarbetande kvinnor vilja posera som hemmafruar? Lisa blir som sagt provocerad, och hon vill straffa alla muffinsbakare med att kalla cupcakes för koppkakor. HA! KOPPKAKOR är vad ni bakar, era provocerande satar! Ropar Lisa.

Jag tror att kärnan finns i dagens enkelhet och effektivitet. Allt går så mycket snabbare nu, allt är mer effektivt. Vilket gör att idealet blir att verkligen ha allt. Och den får mest status, som klarar mest. Som kan jobba 60 timmar i veckan, ha kvalitetstid med barnen OCH tillverka egna små marsipanrosor till bakverken. Det är inte så mycket att göra åt det här, annat än att stillsamt försöka uppmana folk att åtminstone känna efter innan de frenetiskt börjar bocka av saker på Listan. Man måste nämligen inte göra som alla andra. Man kan välja bort vad man vill. Det kanske till och med kan vara en skön känsla, att gå mot strömmen och byta ut de skira kakorna mot styckade älgar.

Jag tror dock att det här med att irritera sig över att man inte hyllas om man inte gör som alla andra, är av samma karaktär som när adhd-barnen vill ha assistent, dator och egen hörna, samtidigt som de inte vill pekas ut. Det handlar om att man inte kan tåla att någon annan är bättre. Eller att man är annorlunda. Och i grund och botten: att man inte får beröm för allt man gör. Som ett litet barn. Det gör en rasande. Se mig, beundra mig! Så muffinsbråket, och liknande bråk, kanske i själva verket handlar om att växa upp? Att lägga ner svärdet, backa från väderkvarnen och börja göra saker för att man tycker om dem, snarare än för att få bekräftelse från omgivningen?

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post261

Ankor och människor

NormerPosted by Linda Friday, September 18 2009 18:52:41

Anna Anka har ju orsakat en mediestorm utan dess like, genom att säga att hon tycker synd om svenska män. Dessa arma stackare, som måste ägna sig åt simpel blöjbytning, och leva sina liv tillsammans med oattraktiva kvinnor. Hon önskar dem alla en opererad anka, som väser åt tjänstefolk och upprört kvackar när parfymflaskorna står i oordning. Och hon poängterar att hon minsann suger av sin man varje morgon, för att försäkra sig om att han inte ska vara otrogen. Det är varje kvinnas plikt.

Detta har alltså orsakat ramaskri. Backlash, ropar folk. Femtiotalsideal. Beroende av mannen. Så här får det inte gå till. Sådant här kan man inte visa i TV. Men vad är folk i själva verket upprörda över? Det sägs ju, att det man blir oproportionerligt upprörd över, indikerar obearbetade knutar i ens inre.

Kanske är det något av följande: (a) de upprörda drömmer innerst inne om att vara hemmafruar, men vågar inte, och är omedvetet arga över den norm som råder i Sverige, eller (b) de upprörda är så kallade normivrare, som inte tolererar så mycket som ett andetag av kritik mot egna livsval. De är ovana: om de lever enligt normen till 100 %, så ska det väl för fan inte komma någon subba från Ankeborg och klaga!

Roland Poirier Martinsson, Timbrodebattör, tar ankan i försvar, genom att hylla hemmafrun. Han skriver på Newsmill att det är för svårt att vara hemmafru i dagens Sverige, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Men det enda rimliga hindret måste ju vara att det ekonomiska. Att man helt enkelt behöver två inkomster. Eller är det så att folk vill, men inte vågar, vara hemmafruar för att de är rädda för att de ska tappa sin status? Det tjatas mycket om detta; att hemmafruar inte har någon status. Men varför ska man bry sig om det, om man vill vara hemma och ta hand om barnen? (Om inga ekonomiska hinder föreligger – och ofta kan man nog klara sig på mindre pengar än man tror, bara man sänker standarden). Är inte ens eget, och barnens, välbefinnande viktigare än någon diffus status, som handlar om vad man gissar att andra tänker och tycker?

Detta är väl tusen gånger mer upprörande än allt som Anna Anka någonsin kan kvacka ur sig. Om det finns en massa människor därute som inte vågar leva sina liv som de önskar av rädsla för andras tjat. Och det troliga är att det är de själva som har skapat situationen. Om man en gång börjat tjata livet ur andra (har ni inga barn ska ni inte skaffa barn har ni bara ett barn är ni inte gifta bor ni inte ihop) så kanske det är svårare att själv kliva ur 100 % -normen.

Människor som försöker leva enligt normen till punkt och pricka, har ju ofta en fascinerande tendens att likt speedade vallhundar försöka få in alla i samma fålla. Och kanske finns här ett problem. Eftersom de är så fokuserade på normuppfyllande, så får de panik, om någon skulle påstå eller ens antyda att de inte uppfyller normen. Den var väl huggen i sten? De får panik när någon som Anna Anka får utrymme att påstå att det är synd om jämställda, svenska män.

Mitt förslag är följande: alla slutar genast att ifrågasätta andras livsval. Från och med nu, väljer man helt andra samtalsämnen. För är det inte där problemet ligger? I att man fokuserar på andra, snarare än sig själv? I kombination med den bristande förmågan att inse att andra kanske inte vill samma sak som man själv vill?

Att Anna Anka skulle brista i den förmågan förvånade väl ingen som såg henne väsa i TV, men man undrar ju om inte detsamma gäller alla som blivit så upprörda.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post166

Beteende-burkan i tjejkulturen

NormerPosted by Linda Wednesday, September 02 2009 10:42:51

I dagens (2/9 -09) DN läser jag en insändare från Emma Pihl som handlar om tjejer. Att tjejer har svårt att ta komplimanger och ofta förminskar sig själva. Att det snackas mycket skit bland tjejer. Hon kommer också med förslag på hur detta ska undvikas, så tjejer ska hjälpa varandra att ”nå toppen”.

”Tillsammans kan vi mota ut Jante ur vår vardag. Genom att leva i våra kroppar, pröva våra förmågor och hämta styrka från både komplimanger och framgångar blir vi strålande förebilder för nästa generation”, skriver hon. Genom att leva i våra kroppar? Vad betyder det? Hur skulle man kunna göra något annat? Hon menar antagligen att man inte klaga på sin kropp. Att sluta banta. Och det är väl ett bra förslag. Att ägna sig åt något annat än att tänka på sitt eget utseende. Men i förlängningen så ser man detta i tjejers samtalsämnen. Man ska vara snygg och smal och hitta en kille och skaffa barn. Alla samtalsämnen kretsar kring detta. Olika mycket olika tider i livet.

”Beundra feminin skönhet” är dock nästa förslag från Emma Pihl. Nog andas detta yttrande en viss normativitet. Och man önskar sig ett förtydligande. Vad är feminin skönhet?

Jag minns en sommar när jag gick klädd i shorts och täckjacka, och kvinnor stirrade på mig som om jag vore galen. Män tittade bara till lite snabbt, för att se hur man såg ut, men kvinnor vände sig om och gav mig sådana där uppifrånochned-blickar. Ibland frågade jag mitt sällskap om jag hade sot i ansiktet eller luktade illa, men nej. Jag val hel och ren. Kvinnornas blickar måste helt enkelt ha handlat om min klädsel. Så kanske var det detta kvinnorna gjorde, fast vad jag fick uppleva var baksidan av myntet ”beundra feminin skönhet”. Det vill säga, de fördömde alla tjejer som inte försökte passa in i mallen för feminin skönhet. Män verkar inte vara fokuserade på sådant, de är inneslutna i projekt av olika slag. De tittar på kvinnor för att se hur de ser ut, och sen fortsätter de med sina projekt. Medan kvinnor står där och nickar ilsket, uppifrån och ned, nedifrån och upp, för att markera att sådär ser man minsann inte ut!

”Uppmuntra systerskap och gemenskap”, är ett annat av Emma Pihls förslag. Jag undrar dock vad detta betyder. Betyder det att man måste umgås en massa? Och vad händer då med den tjej som är lite introvert och hellre är för sig själv? Är hon lovligt byte, blir hon per automatik den som det snackas skit om vid kaffeautomaten?

Längre fram i insändaren återvänder hon till det här med gemenskap, och skriver att man ska ”hylla tjejig gemenskap”. Men vad innebär det, egentligen? Vad är tjejig gemenskap? Betyder det att man ska umgås ”bara vi tjejer”? Inte bara. Jag tror att Emma Pihl här, utan att riktigt vara medveten om det, sätter fingret på själva kärnpunkten. För vad det handlar om, är den speciella tjejkulturen. Det är en kultur som är så styrd av dolda regler och normer, att burkan framstår som ett under av frihet. Följer man inte dessa dolda beteendenormer, då blir man utfryst. Det är som om det i tjejkulturen måste bäras en mental burka, där allt som är cyniskt, drastiskt eller självironiskt måste döljas och tonas ner. Jag minns en gång när jag pratade med en tjej, och fällde någon cynisk kommentar. Hon sa då: ”Oj, det märks att du har X som handledare!” – ungefär som om min handledare, som eventuellt kan anses cynisk, skulle ha "smittat" mig, och att detta var enda förklaringen till att jag kunde fälla denna cyniska kommentar.

Jag åt lunch med J förra veckan, och jag minns knappt vad vi diskuterade, jag tror det var kopplingen mellan möten och personlighetstyp, varför vissa beter sig som John Cleese och de andra runt bordet, och vissa som den inrusande tjejen:

http://www.youtube.com/watch?v=YawagQ6lLrA

Alla andra samtal tystnade. En kvinna vände sig om och stirrade på oss med avsmak. Två tjejer vid det andra bordet tittade också nedlåtande på oss. Och vi pratade inte om något som hade med just tjejer att göra, bara folks beteenden på möten, generellt. Det var en ganska intensiv diskussion och vi kanske viftade med armarna. Och så får man inte prata eller bete sig som tjej!

Nej, man ska ropa GU-UMMAN, och prata om barn och bröllop och planering och shopping och man ska framför allt skratta mjukt mellan varje mening. Man ska inte använda för drastiska ord, som ”hatar” eller ”aldrig” eller argumentera för intensivt. Det är HÄR problemet ligger, i själva tjejkulturen. Tjejer får inte alls bete sig hur som helst. De får faktiskt inte ens prata hur som helst, eller skämta hur som helst. Men ofta är tjejer inte medvetna om detta själva. De skriver fantastiskt tama små insändare om hur tjejer måste stötta varandra, sen travar de iväg till jobb och skola och markerar, med nedlåtande blickar, sitt missnöje med andra tjejers kläder, samtalsämnen och humor. Eller är det detta Emma Pihl menar med att hylla tjejig gemenskap? Att stirra nedlåtande på tjejer som inte riktigt beter sig som en tjej ”ska”?

En kille som träder in i en tjejgrupp, han får dock bete sig hur som helst, och vara lite annorlunda, eller komma med underliga konspirationsteorier eller vara cynisk och gnällig. Är han snygg blir tjejerna lite fnittriga och lägger huvudena på sned, omedvetet. Är han inte så attraktiv fysiskt, ja då väcks deras modersinstinkter och de sluter honom i sin famn och gullar med honom och gör honom till hedersmedlem i gruppen. Men om en tjej kommer in i gruppen och säger samma saker, och beter sig på exakt samma sätt, då är det något som stängs. Man får inte vara med. Artighet och sval vänlighet kan finnas kvar, men inget mer. En tjej får inte vara drastisk, cynisk eller driva med sig själv. Tror ni mig inte? Sätt genast igång och studera er omgivning!

Och kanske finns det något här som kan vara en del av problemet? Att ”Jante”, som Emma Pihl skriver om, fäster sig mer i just tjejgrupper än någon annanstans. För att tjejer har sådana enorma krav på andra tjejer. Det är som att för att bli innesluten i denna kultur, så måste man följa oerhört strikta regler och normer, som samtidigt är väldigt subtila eftersom det handlar om kroppsspråk, tonfall, ordval (och för all del ämnesval). Detta är också varför tjejer generellt inte är särskilt roliga. En riktigt rolig tjej kan inte samtidigt följa tjejkulturens regler. Där får man nämligen inte vara drastisk, överdriven eller ”ful”, i bildlig mening. Man ska vara lite lågmäld, behaglig, inte sticka ut. Och just där, i lågmäldheten, behagligheten – i kombinationen med den stränga kontrollen i tjejgruppen – finns kanske svaret på varför tjejer har svårare att ”nå toppen”.

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post158

Men han var ju gift, hade två barn och välskötta pelargoner!

NormerPosted by Linda Sunday, August 30 2009 14:29:22

Hur känner man igen ett monster? Den frågan ställer sig Kerstin Nilsson i Aftonbladet 29/8 -09. Hennes artikel ges en helsida, varav hälften består av bilder på ”monster”, som till exempel Josef Fritzl som höll sin dotter Elizabeth som sexslav i sin källare i 24 år, och Marc Dutroux som kidnappade sex flickor och höll dem som sexlavar, varav fyra dog.

När en sådan intressant fråga ställs förväntar man sig ju att personen som skriver åtminstone ska ge sig på ett försök att besvara den, inte bara upprepa samma fråga i olika skepnader. Hur kunde det ske? Hur kommer det sig att ingen märkte något? Hur kan man låsa in människor utan att grannar fattar misstankar? När dyker första fallet upp i Sverige? Varför skulle det inte finnas monster här i Sverige?

Sådana frågor ställer sig Kerstin Nilsson, och hon kommer inte med ett enda försök till analys.

Och kanske har vi där en del av problematiken? Att det enda folk gör när hemska saker händer, är att oja sig. Oj, oj! Hur kan det bli så här? Hur? Hur kan det få gå till så här, hur kan det komma sig att grannar inget märker? Och så går de vidare med sina liv, precis som förut. Och snart uppdagas nästa vansinneshistoria. Nästa monster. Och då ojas det igen. Ingen försöker gå till botten med något, det är bara oj, oj.

Men det är ju det man måste göra: gå till botten! I en tidigare krönika kom jag med förslaget att det är bra att vara lite mer negativ och misstänksam – och att man ska rikta sin misstänksamhet mot de ”normala” snarare än de i sin omgivning är "onormala" i det avseendet att de inte riktigt uppfyller normen gällande familjeliv, yrkesval och trädgårdsskötsel.

Det vill säga, istället för att håna singeltjejen på jobbet eller tjata sönder de barnlösa, så kanske man ska titta på Normuppfyllande Norman, som är gift, har 1,85 barn och en perfekt trädgård – men en underligt vakant och iskall blick. Och när han börjar bygga en hög mur runt sin trädgård, eller inreda en stor beboelig källare, då kanske det är där man ska lägga sin misstänksamma uppmärksamhet. Snarare än på folk som valt att inte skaffa barn. Eller valt att skaffa bara ett. Eller lever på något annat sätt som inte stämmer överens med normen. För är det inte så, att alltid när det uppdagas att ett monster varit i görningen, så är alla grannar fullständigt tagna på sängen. Vi hade inte en a-aning! Ropar de. Han verkade ju helt normal. Han hade två barn, betalade räkningarna och skötte pelargonerna! Så hur kunde han bete sig på detta hemska sätt, i sin källare?

Så länge ett monster följer normen, så är det lugnt. Då riktas ingen uppmärksamhet mot honom (för det är oftast en han). Nej, då riktas all uppmärksamhet mot folk som är annorlunda på det sätt att de inte lever exakt enligt normen. Som om det vore en större katastrof än allt som monster pysslar med. Det räcker med att inte vara gift, att bara ha ett barn, att skita i att klippa gräset en månad, eller att gå klädd i shorts och täckjacka på sommaren, så blockeras normivrarnas hela förmåga till att se verkligt obehagliga saker. Att verkligen se monster. På de "annorlunda" tjatas det, dagligen och stundligen. Och samtidigt som detta sker, så kan monstren kidnappa och tortera folk i godan ro.

Så alla ni som tjatar på era medmänniskor (har ni bara ett barn men när ska lilla Lisa få ett syskon barn måste ju ha syskon och när ska ni gifta er varför ska ni inte gifta er det är klart ni ska gifta er och när blir ni klara med taket egentligen och när ska ni skaffa barn om ni inte skaffar barn så kommer ni att ångra er har ni verkligen tänkt igenom det här och ska ni verkligen inte ha trägolvet kvar ni måste ha trägolvet kvar och vänta bara tills ni får barn då kan ni inte ha minimalism och när får lilla Lasse ett syskon?) – om ni höjer blicken lite, och lägger uppmärksamhet på folk som till det yttre följer normen, ja då kanske färre monster skulle få härja fritt!

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post157

Dagens skandal: För stort avstånd mellan ”parkstolar” i park

NormerPosted by Linda Sunday, July 05 2009 18:11:57

De introverta ska inte kunna smita undan

I Älvsborgsparken, på Söder i Stockholm, finns tydligen sju stycken enmansparkbänkar, det vill säga "parkstolar". Endast en person får plats att sitta på varje bänk, förlåt stol. Och det är sju meter mellan varje stol. Låter det inte alldeles underbart? Tänk, att få sitta helt ifred på sin parkstol, sju meter från andra människor. Ingen kan komma och sätta sig bredvid, och förpesta ens lilla stund i parken, där man kanske läser en bok eller bara blundar mot solen, i tystnad.

Men det är tydligen inte bra med dessa parkstolar, enligt Katarina Bjärvall (DN 5/7 -09). Nej, det handlar om något farligt – det handlar om ”asocial ingenjörskonst”. Det står till och med i rubriken.

Det är något väldigt underligt det här att alla måste vara extroverta. Inte bara det att extroversion är norm, utan att introverta över huvud taget inte ska få existera, nej - de ska TVINGAS att lyssna på de extroverta närhelst de extroverta önskar, de ska pressas in i orgier av meningslöst umgänge. Alla människor måste älska att umgås med folk och sitta tätt intill folk och lyssna på deras meningslösa prat och tuggande, det är så man ska vara, annars är det något fel på en. Man får inte vilja ha sju meters avstånd till nästa person, när man befinner sig i en park. Nej, befinner man sig i en park, då ska man älska att det kommer någon och sätter sig bredvid en och börjar prata, fast man läser. Antingen en ensam person som börjar prata med en, eller två personer som tränger ihop sig på ens bänk, och börjar prata med varandra. Att prata är det viktigaste i hela världen, när någon kommer och vill prata, då ska man glatt kasta sin bok all världens väg. Spelar ingen roll vad det pratas om, bara det pratas!

Enligt parkingenjören Kenneth Kempendahl så har man valt parkstolar för att få bort missbrukarna. Arkitekten Gunnar Hallén säger att det kanske är ett uttryck för tidsandan, att ensam är stark. Men kan det inte bara få vara så att man kan få tycka om att vara ensam, stark eller inte? Att man vill sitta i parken utan att alltför ingående behöva ta del av andra människors prat? Enligt sociologen Zygmunt Bauman handlar det tydligen om en sorts tillitskris. Men det behöver inte vara så tillkrånglat; jag tror inte att de förtvivlat tråkiga människor som pratar om förtvivlat tråkiga saker är massmördare, jag tycker bara att de är tråkiga och att de stör friden. Är det så svårt att förstå? Att man kan vilja vara ensam med sina tankar, även när man sitter i en park? Alla har inte balkong eller uteplats.

Bjärvall menar att staden borde ha gjort motstånd mot den ”senkapitalistiska tid” där rädslan fyller hela vår tillvaro. Hon tycker att man i Älvsborgsparken borde ha haft vanliga parksoffor eller gruppera stolarna närmare varandra. ”Istället har man gjort tvärtom; accelererat den centrifugalkraft som drar oss isär, ut i en rymd där vi alla blir divergerande satelliter. Asocial ingenjörskonst, helt enkelt”.

Men varför måste man sitta och lyssna på andra människor? Om Katarina Bjärvall så gärna vill ha kontakt med främlingar och tråka ut dessa med sitt prat, finns det ju miljoner olika sätt och platser att göra detta på. Är det så störande att det ska finnas sju små säten, där introverta kan sitta och ha det bra? Det får inte ens finnas SJU introverta personer i Stockholm, det är sju för många?

För extroverta tycks det vara något provocerande att vara introvert. Att man vänder sig bort, att man går in i sig själv. Jag lyssnar bara på dig om du är intressant, är du tråkig får du gå någon annanstans, och jag trivs i mitt eget sällskap, därför har jag råd att vara kräsen. Kanske är det där skon klämmer. Att när någon vänder sig bort, eller ökar avståndet, så blir sådana som Katarina Bjärvall stämplade som tråkiga, som att de inte duger. De blir underkända, och det kan de inte hantera. Därför blir de så upprörda, inte bara över parkstolarnas blotta existens, utan även över avståndet mellan dem. Så upprörda att de skriver om det i DN. Helst av allt ville de väl slita bort stolarna med våld, binda fast alla introverta (på extra stora parkbänkar, där många får plats) och sätta en megafon i örat dem. LYSSNA NU PÅ MIG när jag berättar om min dag! Jag har ingen poäng med vad jag säger, men du ska för i helvete lyssna, din introverta jävel! Och du måste dessutom skratta artigt mellan varje mening, annars får du megafonen i nyllet.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post142

Tips till brottslingar: spara bevis och sök snabbt in på konstskola

NormerPosted by Linda Tuesday, May 05 2009 18:33:50

I DN 30/4 -09 kritiseras Konstfacks rektor, Ivar Björkman, av de egna studenterna. De menar att Björkman varken lyssnar, förstår eller stöder studenterna eller intstitutionen och de befarar att det kan leda till ”strama och oskäliga inskränkningar i deras konstnärliga verksamhet”.

De frågar sig om konst alltid måste vara absolut laglig, och i så fall: på bekostnad av vad?

Men vad är det egentligen för konst vi har gått/går/kommer att gå miste om, ifall de inte får bryta mot lagen? Jag är genuint intresserad av detta och tar mer än gärna emot exempel. Mejla mig gärna, lindajjj@hotmail.com. På Konstfackstudenterna låter det ju som om något underbart, nästan livsnödvändigt skulle gå om intet, och jag är fantastiskt nyfiken på vad detta kan tänkas vara!

Men om det nu är så att konstnärer måste få bryta mot lagen, då uppstår ju genast flera frågor. VILKA konstnärer är det som ska ha frikort? Krävs det någon särskild konstutbildning? Är det bara elever på Konstfack som ska få bryta mot lagen, eller ska detta gälla elever på alla konstskolor? Och bör samma immunitet gälla för folk som är konstnärer, men kanske är självlärda och inte har gått/går på konstskola? Kanske kan man tänka sig någon sorts certifiering, eller körkort? Ett konstnärligt diplomatpass (och varför inte särskilda nummerplåtar till bilarna, så man kan vråla fram i hundraåttio och filma folk man kör över, vilket perfekt examensarbete), som man erhåller efter viss kvalitetsbedömning?

Tycker Konstfackstudenterna att man ska kunna begå brott, och sedan i efterhand påstå att det var konst? Om man begått ett brott, och i efterhand söker in på Konstfack och använder sitt brott som konst - kanske fotograferade, eller till och med filmade, man huset man brände upp? Lysande! Är det konstnärens syfte som är relevant, inte konsekvensen? Det vill säga, om syftet var att skapa konst, spelar det ingen roll vilka och på vilket sätt de strök med? Man begår ett brott, sparar bevis, och söker sen in på konstskola och använder sitt dåd som examensarbete?

Och de konstnärer som är certifierade lagbrytare, lite som 007 med rätt att döda – (vi skulle kunna ge konstnärer 0 istället för 007, så kan de ropa "jag är nolla, med rätt att döda!) ska de få bryta mot ALLA lagar eller bara vissa? Fritt fram för stöld, mord, våldtäkt? Eller bara förargelseväckande beteende?

Nåväl. Varför måste bra konst vara olaglig? Är det för att bra konst måste provocera? Att provocera är ju löjligt enkelt, det kan man göra hur lätt som helst utan att ens vara i närheten av någon brottslighet. Jag tror Konstfackstudenterna borde fokusera lite mer på distinktionen mellan normer och lagar. Det är nämligen oerhört lätt att göra människor upprörda: bryt aldrig så lite mot Normen, och man får tusen frågor och rynkade pannor riktade mot sig. Så min känsla är att det måste gå att göra extremt provocerande, tankeväckande och intressant konst, utan att så mycket som närma sig lagbrottets gräns. Bryt mot några normer, och du är plötsligt en vandrande konstinstallation, utan att ha behövt bryta mot en enda lag.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post126

Ensam till Japan? Så får det väl inte gå till?

NormerPosted by Linda Sunday, July 06 2008 19:22:18

Min vän J ska åka till Japan. Ensam. Omgivningen är i upplösningstillstånd. Det startas grupper på Facebook. Stoppa J! Låt henne inte åka ensam till Japan! För så kan det väl ändå inte få gå till? Inte ska väl en självständig, välutbildad och extremt berest trettiofemåring få åka ensam till Japan? Kan man inte ringa någon sorts polis, någon sorts nämnd? Man kan väl inte åka ENSAM?

Ungefär en gång i timmen måste J försvara och förklara varför hon gör som hon gör. Som om hon vore i stånd att bygga ett koncentrationsläger, eller elda upp ett barnhem. Folk tjattrar som uppjagade fiskmåsar.

Varför blir folk så rädda när andra gör något som är lite annorlunda? Bryter mot normer? Det är ett väldigt intressant fenomen. Jag kan förstå om man är fokuserad på sig själv; att man själv vill gifta sig, ha 1,8 barn (en pojke och en flicka), ett bra jobb, bil och hus att snickra på. Att vara så NORMAL som det bara går. Visst, kör på! Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad andra gör, bara de är glada (och inte skadar någon annan, djur eller människor). Men det som är så obegripligt är när dessa normsträvande människor fokuserar på andra människor, snarare än sig själva. När de fokuserar på folk som inte uppfyller normen. Vad handlar det om? Varför engagerar man sig negativt i en trettiofemåring som åker ensam till Japan? Har man inget bättre för sig? Inga intressanta tankar? Inga projekt? DET måste väl vara hemskt om något? Att vara en zombie som inte gör något annat än att tjata och gnata på andra människor?

Det klassiska är att normer är till för att hålla samman en grupp, utan regler inom gruppen fungerar det inte, och den som inte följer reglerna stöts ut ur gruppen och dör, i alla fall var det så för länge sedan, när man inte klarade sig på egen hand, eftersom man snabbt blev uppäten av en mammut. Men nu finns det ju inga mammutar. Så varför är det så viktigt att andra människor gör samma sak som man själv? Det har jag aldrig förstått. Det är obegripligt. Jag önskar att någon kunde förklara det för mig.Blog Image

Varför kan man inte säga ”men oj, vad spännande att åka till Japan!” eller ”häftigt att du åker ensam, men jag antar att man lär känna mer människor då”, eller ”jag önskar jag också kunde åka” istället för att med runda, tomma ögon och gapande mun (med en antydan av saliv någon centimeter nedanför ena mungipan) vråla: ”SJÄLV? Ska du åka SJÄLV? Men gud vad HEMSKT!”. Handlar det om att man vill demonstrera sin egen feghet? Eller att man är missunnsam? Avundsjuk? Inskränkt? Snälla, förklara.

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post101

Vad tyst du är!

NormerPosted by Linda Sunday, May 25 2008 11:54:28

Alla människor är ju olika, och kanske finns det något syfte med det. Nu menar jag inte något högre syfte, som att det skulle sitta en skäggig farbror på ett moln, som har tänkt ut en plan för varje människa. Nej, jag menar snarare att det kanske har en evolutionär poäng, en sorts överlevnadspoäng, att människor är just olika. Att vissa är praktiska, vissa mer teoretiska. Att vissa älskar att uppträda, andra föredrar att sitta på sin kammare fjorton timmar i sträck och skriva, eller kanske stänga in sig i en skrubb och göra experiment för att sedan komma ut och ropa ”heureka”. Att vissa är omtänksamma och lyhörda, att vissa är bra på logiskt tänkande. Dessa olikheter främjar mänskligheten som helhet, skulle man kunna tänka sig. Att det kanske finns ett syfte med att vissa är blyga och vissa utåtriktade. Eller är det inte så? Är det kanske så att vissa saker helt enkelt är ett handikapp? Ska vi alla sträva efter att vara lagom, att vara lagom utåtriktade, lagom ytliga, lagom omtänksamma, lagom praktiska, lagom intresserade av andliga saker, lagom på allt? Men hur skulle en sådan värld se ut, där alla är ungefär likadana? Är det inte bra att vissa kan forska fram nya mediciner? Skriva böcker? Regissera pjäser? Hålla trädgårdar i schack? Ta hand om sjuka? Eller är målet att alla människor ska vara ungefär som en sjuksköterska (kvinnor) eller försäljare (män)?

En god vän gick med sina tvillingar - en pojke och en flicka - till den så kallade ettårskontrollen. Allt var bra, allt var normalt, bortsett från en sak: flickan var lite introvert. Som om detta vore ett handikapp. Ungefär som att höra eller se dåligt. Är det så? Är detta en rimlig ståndpunkt? Å ena sidan kan man hävda att det är det: hon kommer att få det svårare att ta sig fram här i världen. Men om man tänker sig att hon kommer att få ett yrke där detta är en fördel, kanske det till och med skulle vara en nackdel att inte vara introvert. Eller?

Jag läser en artikel i DN (6 maj) där något liknande hävdas: den ”bästa” människan, är en människa som inte ”stelnar”, och för att inte stelna ska man bland annat vara utåtriktad. Detta hävdar psykologerna Paul Costa och Robert McCrae. Om man är utåtriktad, vilket jag själv absolut inte är, det vill säga ”sällskaplig, pratsam och optimistisk”, så är man en bra, öppen människa. Då kommer man automatiskt i kontakt med nya tankar och idéer, och stelnar därför inte.

Men vänta lite nu. Är det inte någon som möjligen pratar i nattmössan? Varför skulle någon som är just PRATSAM komma i kontakt med nya idéer? Min erfarenhet av PRATSAMMA människor är att de PRATAR mer än de lyssnar, och därmed INTE kommer i kontakt med nya idéer, de vill snarare orera om sina egna. Och optimistisk? Är man alltför optimistisk, så leder väl detta knappast till att man försöker hitta ny information, nya lösningar på olika saker? Tanken ”det ordnar sig” känns inte särskilt informationstörstande. Och måste man vara sällskaplig för att komma i kontakt med nya idéer? Själv sitter jag gärna på min kammare och jag läser vansinnigt mycket, både böcker och tidningar, jag älskar att suga i mig information. Jag anser mig komma i kontakt med mycket idéer och teorier trots att jag är en ensamvarg. När jag så går ut i parken och tjuvlyssnar på sällskapliga människor, så pratar de i 99% av fallen om fruktansvärt tråkiga saker som jag sannerligen inte skulle beskriva som exempel på nya tankar och idéer. Det är snarare detaljerade redogörelser för avgrundsdjupa meningslösheter som nagellack, badrumsrenoveringar och vägbeskrivningar till affären där de köpte sin tröja och vilket klockslag och datum de köpte denna tröja.

Folk blir emellertid oerhört provocerade av människor som är tysta, introverta eller tycker om att vara ensamma. Tro mig, jag är själv en sådan person, och om jag fått en krona för varje gång jag hört frasen ”vad tyst du är!” så skulle jag vara den rikaste person som någonsin existerat. Folk ser en som oerhört märklig, och de tjatar och gnatar. Prata mer! PRATA! Det är irriterande, men än mer irriterande är det faktiskt när psykologer hävdar att det skulle vara ett handikapp att vara tyst.

Min mormors kusin var så tyst att han inte behövde be om lov för att gå på toaletten, när han gick i småskolan. De andra barnen var tvungna att be om lov, han slapp för att han var så blyg. Handikappad? Tja, kanske det. Men han fick Nobelpriset i kemi 1951, så helt värdelös kan han ju inte ha varit. Kanske var hans personlighet perfekt lämpad för det arbete han utförde som vuxen. Och kanske är det något att tänka på för alla jävlar som gnäller över att folk inte pratar hela tiden? Kanske något att tänka på för personer som säger ”allt är bra, bortsett från att hon är lite introvert” om en ettåring.

Och en annan sak - alla ni asjobbiga pratkvarnar, inser ni inte att ni skulle få mindre utrymme för era ointressanta utläggningar, om alla vore lika pratsamma som ni?

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post94
Next »