Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Se upp för propellern

InkonsekvensPosted by Linda Saturday, November 12 2011 11:30:51

Man skulle ju kunna tro att ju farligare farkoster man färdas i, och ju högre upp man kommer på samhällsstegen i fråga om status och inkomst – desto mer krävs i form av instruktioner i det första fallet, och intelligens eller personliga egenskaper utöver det vanliga i det andra fallet. Man tänker sig att om man någon gång skulle få åka i exempelvis en rymdfarkost, så skulle det vara ganska mycket information om hur man ska bete sig. Och när man blir chef, och tjänar över hundra tusen i månaden, och sen kanske en miljon i månaden, ja då tänker man ju, i sitt stilla sinne, att det måste krävas något alldeles extra. Man tänker sig att de som tjänar 50 000 i månaden nog är smartare och driftigare och har mer gnistrande ledarskaper än gemene man, och att det i alla fall ÖKAR ju högre lön de förtjänar. Inte minskar. Men se, så är det inte! Så fiffigt är världen ordnad.

När man ska åka med ett vanligt flygplan, så går flygvärdinnorna igenom en massa föreskrifter. De pekar med armarna och drar i gasmasker och rekommenderar att man läser broschyren i stolsfickan. Det där tar några minuter. När jag så en dag skulle få nöjet att åka helikopter, så fick jag för mig att det då skulle bli en ännu längre föreläsning om hur man gör ifall något händer, och rent allmänt om hur man beter sig i och runt en helikopter. Det här var i början av 2000-talet, när jag jobbade på FMV (Försvarets materielverk). Helikoptern landade på Gärdet, alldeles utanför kontoret. Jag skulle få åka med ubåtsmänniskorna, ut till en liten skärgårdsö, och jag var väldigt lycklig och förväntansfull. Det var både roligt och spännande att åka helikopter – men det som slog mig, var bristen på instruktion. ”Gå inte i närheten av propellern”, var ungefär vad de sa. Väl inne i helikoptern fick man på sig hörlurar, och det var allt. Jag tänkte, att kanske var det så att om något händer, så är det inte så mycket att göra. Det kanske inte fanns några nödutgångar.

Något år senare, på samma arbetsplats, hade jag äntligen lyckats tjata mig till att få åka ubåt. Eller rättare sagt en miniubåt – URFen. URF står för ubåtsräddningsfarkost, och den kan docka på en stor ubåt, och rädda folk. Jag tänkte att oj, nu kommer det att bli en lång föreläsning om hur man beter sig runt och i URFen. Men inte. ”Försök att inte ramla i vattnet när du kliver på”, sa någon till mig. Väl inne i ubåten fanns dock ett sorts knackningslexikon. Hur man knackar för att kommunicera med omvärlden. Vi mår bra, vi har vatten.


Min upplevelse är alltså att ju mer komplicerade och eventuellt farliga farkoster, desto mindre instruktioner. Och när man läser tidningarna, så inser man att ju mer folk tjänar, och ju större ansvar de har, desto mindre krav ställs på dem. Om man tjänar mer än en miljon om året, så finns det inte ens krav på att man ska besitta ens en rudimentär förmåga att resonera, på så sätt att det inte gör något om man säger emot sig själv inom loppet av femton sekunder. Och då är man troligen nere på en IQ som är en bra bit under 100. Frågan är om man inte är farligt nära den nivå som indikerar utvecklingsstörning. Ett annat alternativ är sinnessjukdom av något slag; kanske är narcissismen så galopperande att den slagit ut den annars åtminstone medelmåttiga förmåga att resonera. För någon gång borde de väl ha haft förmågan. Eller?

Hexagon spenderade 40 miljoner på denna lilla övernattningslya till VD Ola Rollén.

Men notera nu, så inget blir orättvist, att han hade en bostad i London SOM HAN BETALADE SJÄLV. Är detta klart? Han betalade sin bostad SJÄLV! MED EGNA PENGAR betalade han sin bostad. Faktiskt.


Nu är det dock inte specificerat om Rollén tjänar 20 miljoner i månaden eller 20 miljoner om året, men vi får väl för anständighetens skull anta att det är 20 miljoner om året, vilket ger lite drygt 1,6 miljoner i månaden. Sen har han bonus också. Men ändå! Han betalar sin bostad själv, den ordinarie bostaden. Bara det förtjänar ju en applåd. Och då är det ju faktiskt inte mer än rätt, att företaget ordnar ett boende för 40 miljoner i Sverige. Eftersom han BETALAR SITT BOENDE SJÄLV. Herregud, någon måtta får det väl ändå vara på svenskarnas småsinta avundsjuka. Och vadå säga emot sig själv? Först yttra en åsikt om tjänstebostad, och sedan säga att man inte har några åsikter om tjänstebostäder? Att komma med ett sådant futtigt påpekande är ett typiskt tecken på Jantelag. Det handlar helt enkelt om att tänka utanför boxen.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post286

Nya fantastiska rön: Om flygplanspassagerare har ångest minskar utsläppen med 70 %

InkonsekvensPosted by Linda Thursday, December 09 2010 15:57:16

Detsamma häller inköp av TV-apparater: om köparen inte känner glädje vid inköpet, så reduceras tillverkningens miljöpåverkan i efterhand!

Visst är det fascinerande, för att inte säga svindlande, med skenhelighet. Folk som placerar en rättfärdighetens gloria över sitt huvud – trots att de konsumerar ganska friskt och flyger flygplan till släktträffen på Mallorca – och likt ettriga bandhundar skäller på folk som inte lever tillräckligt klimatsmart. Ett alldeles fantastiskt exempel på detta kunde man ta del av i SvD 8/12.

Familjen Bramfors-Engelmark försöker leva på ett sätt som är miljömässigt försvarbart. De har ingen bil, och inom stan cyklar de oftast. Ska de resa längre tar de oftast tåget. Samtidigt erkänner Mikael att de är ”moderna storstadsmänniskor som älskar att fika på stan, längtar efter en ny platt-tv och snygga höstskor.” Fru Bramfors-Engelmark säger att hennes Mikael älskar teknik och hon själv mode, men de försöker hålla konsumtionen på en rimlig nivå och satsar på kvalitet istället för slit och släng.

Jag hoppas att ni har läst lite noga här, och noterat de svävande termer som figurerar i varje mening. De FÖRSÖKER leva på ett sätt som är miljömässigt försvarbart. INOM STAN cyklar de OFTAST. Reser de LÅNGT tar de OFTAST tåget. De FÖRSÖKER hålla konsumtionen på en RIMLIG nivå. ”Jag får skuldkänslor om jag köper en ny TV”, säger Mikael. Det där med miljön tar bort glädjen med att köpa saker, menar han.

Så här långt finns väl inte så mycket att säga. Familjen Bramfors-Engelmark låter som vilken familj som helst, som gör sitt bästa för att vara klimatsmarta. Lite här, lite där. Man syndar ibland, är duktig ibland. Men de är minsann inte någon vanlig familj. Ni förstår, de är lite bättre än alla andra. De inser mer än andra hur viktigt det är att tänka på miljön, och de är inte sena att påpeka andras brister på området. Herr Bramfors-Engelmark, 33, skäller gladeligen ut släktingar som tar bilen istället för tåget till släktträffen. Själv genomgick han en ordentlig kris när han blev bjuden på en resa till Mallorca. Även där var det dags för släktträff. Han flög, men krisade. Ja, det var en allvarlig kris, nickar frun. Vi kallar den Mallorca-krisen. De flög och krisade. Jag mår så dåligt, pep nog Mikael och tryckte hustruns hand, där de satt och blickade ner på de vita, ulliga molnen.

Familjen Bramfors-Engelmark älskar alltså enligt egen utsago teknik och mode, men försöker hålla nere konsumtionen till en ”rimlig nivå”. De flyger till Mallorca, men mår dåligt och hamnar i kris. De köper en platt-TV men känner ingen glädje. Tyvärr är det så att dåligt samvete, ångest eller brist på glädje inte förbättrar vår miljö ett enda dugg. Det är inte så att mänsklig ångest liksom pyr ut i luften genom flygplanskabinen, och neutraliserar flygplanets utsläpp. Eller att Mikaels glädjelösa montering av den platta TV:n suddar ut all energi som gick åt för att tillverka och frakta den.

Herr Bramfors-Engelmark medger emellertid att han inte skäller ut folk lika ofta längre. Alltså, folk som lever precis som han själv, i olika grader, och flyger på semester och köper platta TV-apparater istället för att vänta på att tjock-TV:n ger upp. Anledningen till det minskade tillrättavisandet är emellertid inte att han inser att han kastar sten i glashus, utan för att hans utskällningar bara ledde till att ”de försvarar sin livsstil och cementerar sina argument”.

Min poäng här är inte att förespråka något sorts superstrikt klimatsmartleverne. Min poäng är att man bör leva som man lär. Om man har som hobby att ringa runt och skälla ut folk för att de förstör miljön, ja då bör man se till att det är ordentligt rensopat framför den egna porten. Man behåller tjock-TV:n tills den sjunger på sista versen. Man går i samma skor tills det blir hål. Man flyger ALDRIG. Man åker ALLTID tåg. Man åker tåg och båt till Mallorca. Man inte bara FÖRSÖKER leva på ett sätt som är miljömässigt försvarbart, man GÖR det.

Jag ser det framför mig. Herr Bramfors-Engelmark, 33, ringer till sin släkting och säger att hon är en vidrig egoist som vill åka bil till släktträffen. Men när han sedan blir bjuden på släktträff till Mallorca, då åker han (och mår så dåligt att det blir kris, vill han poängtera, men som vi redan sagt, så gör ju inte mänskliga psykologiska kriser i sig någon nytta för miljön, såvida de inte åtföljs av handling). En flygresa Stockholm-Mallorca lär troligen släppa ut mer skit än en bilresa inom Sverige, men låt oss inte dividera om det. Om man ska skälla ut folk som åker bil (vilket faktiskt är ren självbevarelsedrift, var och varannan dag läser man om hur SJ:s tåg blir stillastående, evakueras (medelst ambulans i vissa fall), eller hur folk får krypa genom buskar från tåget för att vissa stationer är avstängda) så kan man ju inte samtidigt sätta sig på ett plan till Mallorca, köpa en ny platt-TV och bara äta ekologiskt till 80 %. (Brukade han skälla ut folk som åt ekologiskt till 70 %? Kontrollerar han folks matkorgar på ICA, och burrar sedan upp sitt civilkurage och skäller ut dem? Eller är det bara bilburna släktingar som råkar illa ut?)

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post267

Jag kräver specialbehandling, en assistent och en dator - men det får inte märkas!

InkonsekvensPosted by Linda Thursday, October 28 2010 17:59:51

Jag kör vidare i skolans värld. Hur ska undervisning utformas egentligen? Ska den anpassas efter de svagaste eller efter genomsnittet? Skulle man kunna tänka sig att man anpassar undervisningen efter de elever som har adhd, med utgångspunkten att övriga nog klarar sig ändå? SvD har haft en serie om detta de senaste dagarna.

I SvD 26/10 kunde man läsa om Viktoria, 22, som har adhd, och som vet hur det känns ”att vara det där hopplösa barnet som alltid stör” – utan att vilja det. Viktoria berättar om hur det var när hon gick i lågstadiet och omöjligt kunde sitta still på mattelektionen. Hon klarade tio minuter, ”skuttade upp, kastade suddgummi eller sprang runt och störde”.

Så vad ska man göra? Det verkar finnas ett starkt motstånd mot att dela in klasser i olika grupper. Man vill varken se elitgrupper, eller stödgrupper för barn som har det svårt. I SvD 28/10 kunde man ta del av upprörda föräldrars berättelser, om att deras barn (som haft läs- och skrivsvårigheter) placerats i en grupp där alla haft läs- och skrivsvårigheter. Undervisningen anpassades emellertid efter det barn som hade störst svårigheter, varpå hela gruppen halkade efter de ”normala”.

Så inga särskilda grupper. Problem uppstår emellertid när de som har adhd, eller dyslexi, måste få extrastöd i form av en bärbar dator eller en assistent som följer med hela dagarna. Eller när de ska få ta pauser var tionde minut. Kommer inte de andra eleverna att undra varför Nisse får en dator? Viktorias lärare informerade de andra barnen om hennes diagnos i trean. Det var dock inte bra, eftersom hon då fick hon en stämpel, menar hon. Och när man läser kommentarerna på svd.se/idag, om huruvida lärare ska informera klassen om att någon har adhd, så blir många oerhört upprörda. En lärare får aldrig berätta för andra om en diagnos, skriver flera föräldrar, och menar att de till och med skulle STÄMMA läraren ifall något sådant inträffade.

Känslan att vara utanför har varit plågsam för Viktoria, och det är ju inte svårt att förstå. Att vara utanför lär vara plågsamt för de flesta, oavsett orsak. Viktoria önskar att lärare ska göra allt för att barn inte ska känna så. Hennes förslag är att läraren ska ”fånga upp vad det här barnet [adhd-barnet] är bra på, plocka fram det så att de andra i klassen också förstår det.” Läraren ska alltså inte berätta att adhd-barnet har adhd, bara berätta eller framhäva vad just detta barn är bra på. Men varför ska just adhd-barnet skiljas ut? Inte är det väl bara barn med adhd som har det svårt? Ska adhd-barnen ha en assistent och en bärbar dator (vanliga hjälpmedel), vilket inget annat barn har – utan förklaring? Det enda som ska berättas, är vad adhd-barnet är bra på? Men kommer då inte de andra att undra varför läraren gullar så med just det barnet?

Viktoria fick mycket stöd under skolåren, men själva undervisningen anpassades inte efter hennes behov. Och just hon fick ingen dator. När hon var tio år fick hon centralstimulerande medicin, men efter ett år behövde hon den inte längre. (Visserligen slog hon, ett år senare, en klasskamrat så att denne fick åka till vårdcentral, men det är inget som Viktoria ångrar idag, som vuxen. Viktoria tvingades senare be den slagna om ursäkt, vilket hon upplevde som en fruktansvärd kränkning.) Att ha elevassistent var kluvet, menar hon, eftersom det blev ”väldigt utpekande”. Å andra sidan var det bra att få hjälp.

Någonstans känns det som om folk måste förstå att världen är orättvis. Det är klart att elever ska få allt stöd som skolan mäktar med. Men ibland kan man inte få allt. Man kan inte vara ensam om att få en dator och en assistent, men samtidigt inte känna sig ”utpekad”. Det ligger ju i sakens natur. Eller är tanken att ALLA barn ska förses med dator och assistent, så adhd-barnet smälter in? Och kanske ska alla barn tvingas att springa runt skolgården var tionde minut (det fick Viktoria göra i lågstadiet, när hon hade en förstående lärare, och denna metod fungerade väldigt bra för Viktoria)? Och då kommer man ju tillbaka till frågan om vem undervisningen ska anpassas efter. Den bästa, den medelmåttiga, eller den med problem? Och om undervisningen i en klass anpassas efter den med adhd, så att alla i klassen måste springa runt skolgården var tionde minut, så finns ju en risk att de hamnar på efterkälken jämfört med klasser som inte måste rusa runt, vilket torde synas i nationella prov så småningom. Varpå föräldrar kommer att rasa.

Nej, det är sannerligen inte lätt. Och till syvende och sist kanske man måste inse att en undervisningssituation där alla är nöjda till 100 % är en utopi. Kanske kan man se detta som en introduktion till livet? Livet är orättvist. Man får kämpa. Ibland även för rättigheter som redan finns. Man får vänta. Man får stå ut med vissa saker. Ibland går det bra, ibland går det sämre. I vissa miljöer känner man sig duktig, i andra inte. Det kanske är en del av att växa upp, att lära sig att hantera detta? Att hantera sin ”stämpel”, om man behöver extra stöd? För är det inte där skon egentligen klämmer, när vi tar del av detta virrvarr av motstridiga önskningar? En bristande förmåga att hantera jobbiga känslor?

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post260

Bilägaren Maria från tio tusen meter: Fy fan för alla egoister som flyger och åker bil!

InkonsekvensPosted by Linda Friday, October 15 2010 19:19:34

Jag älskar min bil. Varje gång jag tittar på den fylls jag av ren och skär glädje. Och när man läser att SJ har plockat bort 25 tåg, så att tågkaos väntar i helgen, ja då blir kärleken till ens bil närapå extatisk. I elva år har jag pendlat medelst tåg. Det har varit fruktansvärt. Och värre blir det ju, eftersom SJ inte underhåller sina tåg. Budgeten täcker inte både tåg och VD. Snart finns inga tåg alls. Bara en VD. Samtidigt som miljöaktivisterna vill förbjuda bilen.


Jag tjänar inte mycket, egentligen kanske jag inte har råd att ha bil, men det får kosta. Jag får dra in på annat. För den är så stor. Lyckan. Ens hjärta som fylls av kärlek och harmoni. Visst, det kan bli trafikkaos även på vägarna. Men då sitter man där i sin bil. Filt och bok, om det blir stopp. Termos med varm dryck. Mobilladdare och datorladdare. Ensam i sin lilla kupé. Det är lugnt, det är rent. Ingen hostar en i ansiktet, ingen slickar smör från fönsterrutorna, eller yoghurt från armarna. Ingen kräks, ingen tuggar med öppen mun. Ingen försöker överrösta informationen i högtalarna/radion.

Miljöaktivister vill helst att alla ska sälja sina bilar och åka tåg istället. Men då säger jag: gör något åt tågen, för i helvete. (Och inför regler för mänskligt beteende, så att även rigida personer som jag själv kan åka utan att dö av ångest och äckel.) Jag vet att Maria Wetterstrand hatar alla som har bil. Hon sitter där i flygplanet (hon och hennes man veckopendlar medelst flygplan, mellan Finland och Sverige) och skakar av raseri, över denna gemena pöbel, som har mage att försöka välja ett pålitligt färdmedel (bil) för sitt pendlande mellan stad och land. Ni ska åka tåg och båt, era jävlar, gastar hon där uppe från tio tusen meter. Fortfarande rasande möts hon av sin man, och de blåser iväg i sin bil. Eller om han kommer, då blåser de iväg i Sverigebilen. För visst har Maria Wetterstrand bil. "Något annat vore omöjligt om man har barn" , menar hon. Alltså: alla småbarnsfamiljer måste ha bil! Det är de som är barnlösa (frivilligt eller ej) och eventuellt pensionärer, som inte ska få ha bil. Det är oss det osande hatet riktas mot. Eller är det så att den så kallade gröna överklassen finns på allvar? Att det är just Maria Wetterstrand och några till, som ska få ha bil och flygpendla varje vecka, medan småbarnsfamiljerna i den stora massan ska skruvas åt?

Indignerade in i märgen är de, Maria och hennes man, som ju tillhör den gröna överklassen eftersom han är grön politiker i Finland. Att alla dessa småbarnsfamiljer som inte tillhör den gröna eliten, inte kan tänka på miljön! Vilka förbannade jävla egoister de är, väser de till varandra. Snart har vi ingen jord kvar, morrar Maria. Bara för att pöbeln inte kan skita i bil och flyg! Men som sagt. Jag är beredd att kämpa, Maria, och alla ni andra i den gröna överklassen. Ni som flyger och åker bil så det står härliga till, samtidigt som ni arbetar dygnet runt för att ingen annan ska få göra det. Kämpa, ska jag göra! För att behålla den underbara känslan i mitt bröst. Den motivationen kan räcka ganska långt. Och till alla er som hatar bilister: det är det här ni har att slåss mot. Kärleken till bilen. Kontrollen. Det rena, det lugna. Lär känna er fiende! Så här ser fienden ut. Ett stadigt tag om ratten, och ett saligt uttryck i ansiktet, när SJ ställt in vartenda tåg. Och det finns inget svårare än att omvända någon som är frälst. Fråga de religiösa, fråga fotbollssupportrarna. Fråga de rigida, nyblivna bilägarna.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post258

Eberhard tar minsann ingen skit: Alla som gillar Bergman är lättkränkta!

InkonsekvensPosted by Linda Saturday, August 14 2010 19:04:34

Ibland är livet frustrerande. Som när något som verkar så bra, och har sådan potential, tas an av taffliga, självbelåtna personer utan vare sig förmåga eller vilja att argumentera. De bara postulerar sina sanningar, och därmed basta, samtidigt som de direkt eller indirekt hyllar sig själva, sina handlingar och livsval.

Ett exempel på när enormt intressanta ämnen behandlas av slutsats-hamrare (folk som bara påstår saker utan att argumentera, och gärna stoppar in dolda hyllningar till sig själva) är David Eberhard, överläkare i psykiatri, samt författare. Han tar upp oerhört intressanta ämnen (gav 2009 ut boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” och ”I trygghetsnarkomanernas land” 2006, http://linda.lindasfilosofi.se/#post46 ) som jag själv är väldigt intresserad av, men han gör det på ett så irriterande sätt att man sliter sitt hår.

Det största problemet är inte att han inte tycker om att argumentera för sina ståndpunkter, eller att han gärna drar slutsatser utifrån sitt eget liv, och möjligen några bekantas. Det är mycket ”det är fel”, ”det är rätt” - punkt slut - och det hela blir ju inte bättre av att han hela tiden framstår som enormt självbelåten. Alla andra är lättkränkta och trygghetsnarkomaner, medan han själv minsann är precis som man ska vara, för att inte säga perfekt! Hans barn använder eller använder inte cykelhjälm på det där perfekta, spontana sättet som vittnar om att de, i hans familj, inte är trygghetsnarkomaner. Om han äter kött, så är det moraliskt att äta kött! ”Det är inte på något sätt omoraliskt att äta kött och alltså inte eftersträvansvärt att låta bli.” (sid 146 i ”I trygghetsnarkomanernas land”, där han påstod att folk blir vegetarianer för att de är trygghetsnarkomaner. Om filosofer har några funderingar i specifika moraliska frågor, kan de ju genast sluta forska och kontakta Eberhard!).


Den första fjärdedelen av ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” är ganska intressant, men sen vevas allt om. Sista delen består mestadels av personliga reflektioner kring olika ämnen, såsom Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" (”fin” litteratur är irriterande och Lundgren lider av en massa psykiska problem), Bergman (han är en helig ko och hyllas bara för att folk inte vågar erkänna att de inte fattar något), och det här med genusteori och att det är vi människor som styr mycket av könsmaktsordningen är helt fel, för Eberhards barn, och alla hans vänners barn, har minsann självmant valt att leka med dockor (flickorna) och bilar (pojkarna), och när någon var fattig och inte hade råd att köpa dockor till flickan, så fick hon leka med brorsans bilar – och då bäddade hon ner bilarna! Alltså är ALLA skillnader mellan könen medfödda. Vi vuxna har ingen som helst inverkan på sådana saker! Undersökningar som visar att dagispersonal omedvetet låter pojkar härja och tvingar flickor att bli extramammor (vilket fångats på film, och chokade personalen), det är väl bara påhitt. Eberhard har ju alltid rätt! Det får vi inte glömma.

Det är emellertid lite svårt att begripa vad just de där reflektionerna har med pöbelns lättkränkthet att göra, vilket ger en oerhört lustig effekt, med tanke på bokens titel. Eberhard framstår ju nämligen själv som ganska lättkränkt. Varför tar han upp Bergman, Lundgren och genusteori? Det är ju som att han blir kränkt av att Bergman får beröm (”Även när Bergman gjorde dålig, obegriplig film hyllades han enhälligt”... ”Detta fenomen – kejsarens nya kläder – är en mycket viktig orsak till att så mycket obegripliga litterära verk kunnat hyllas”), att Lundgrens bok ens blev utgiven, och idén att det kanske är vi vuxna som omedvetet påverkar barn genom att hylla tuffa småpojkar i Spindelmannendräkt och berömma omvårdande, rosaklädda flickor. Anledningen till att folk har valt att se det på det sättet, är – enligt Eberhard – att de är lättkränkta! Men kvinnor ammar, skriver han. Alltså har folk fel när de påstår att det är vuxnas fel att tjejer leker med dockor (själv lekte jag dock med bilar, så om han vill påstå att ALLA tjejer vill leka med dockor, då har han fel!) (Sid 221: ”Könsskillnaderna mellan män och kvinnor visar sig på mikroskopiska nivåer och syns samtidigt med blotta ögat. Och ändå insisterar man på könens likhet. Och just däri ligger en enorm grogrund för kränkningar”).

Men mitt bestående intryck, är inget annat än att David Eberhard själv är tämligen lättkränkt. Och det kan väl inte ha varit syftet, såvida det inte rör sig om väldigt sofistikerad ironi. Det är som om han inte kan acceptera att vissa gillar knepig litteratur, tror att vuxna påverkar barns val och lekar, eller tycker att Bergman är ett geni. Eftersom han själv inte håller med, blir han putt. Vilken tur ändå att han får en hel bok att breda ut sig i. Det torde vara plåster på såren, åtminstone för en liten, liten stund.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post245

Du får inte besöka henne eftersom du misshandlat henne, men hon är enligt lag tvingad att besöka dig. Frågor på det?

InkonsekvensPosted by Linda Tuesday, June 22 2010 19:22:14

Nu har det brunnit. Igen. Och även denna gång i hjärnorna i en domstol. Visst blir man lite orolig? Det är inte så att det handlar om bristande bevis eller tvetydiga domslut, nej det handlar om ren galenskap.

Vi har två personer: en man och en kvinna. Mannen är dömd för misshandel, olaga hot och grov kvinnofridskränkning, vilket har resulterat i besöksförbud. Nu är ju inte jag på något sätt någon expert på juridik, men termen besöksförbud känns relativt klar. Det måste betyda att mannen inte får komma i närheten av kvinnan. Eftersom det finns risk att mannen ”kommer att begå brott mot, förfölja eller trakassera” kvinnan.

Mannen och kvinnan har ett gemensamt barn, och de ligger i vårdnadstvist. Förra veckan beslutade Nacka tingsrätt att utvidga mannens umgänge med sin son. Tidigare hade mannen endast fått träffa sonen tillsammans med en kontaktperson, men nu, som genom ett trollslag, behövs inte detta. Enligt det nya beslutet ska kvinnan hämta och lämna sonen i mannens bostad.

Så, hur resonerar rätten i detta fall? Tänker man att även om mannen har besöksförbud, så kan man ju tvinga kvinnan att vara i närheten av honom? Kan det vara så stolligt? Rådman Fanny Gleiss Wilborg säger att hon kände till besöksförbudet. Men – och här kommer det: ”jag har inte sett hur besöksförbudet är formulerat. Jag bedömde att det inte stod i strid med besöksförbudet att hon ska besöka honom”. Läs en gång till, och låt den fullständiga galenskapen sjunka in. Det står ordagrant, i DN 21 juni.

Man tänker sig alltså just detta: mannen får inte åka hem till henne eller komma nära henne, men HON kan av domstol (samma domstol som utfärdade besöksförbudet) tvingas att komma i närheten av honom! Och inte nog med det: hon ska lämna var det käraste hon har: sitt barn. Visst är det fantastiskt! Kreativt tänkande, om inte annat.

DN läser tydligen högt för Wilborg, att det finns risk att mannen begår brott och trakasserar kvinnan. Wilborg medger att hon inte kände till detta. Men nog kan man väl tänka sig att det finns bakomliggande orsaker till ett besöksförbud, som är mindre trevliga? Såsom risken för att brott kommer att begås och trakasserier bli värre? Kan det verkligen komma som en blixt från klar himmel? Varför skulle annars ett besöksförbud utfärdas? Och ska en femåring över huvud taget vara i en sådan miljö?

Det är ett väldigt svårt läge enligt Wilborg. ”Det är inga lätta bedömningar av vad som är barnets bästa och rätten att träffa båda föräldrar”. Han har inte slagit sin son, bara mamman. Så det är ju helt lugnt! Han kanske dunkar mammas huvud i väggen när de ses, men det far ju inte sonen illa av! Hon slås blodig, åker därifrån och lämnar sonen och han mår finfint, för han får ju umgås med sin fina pappa!

Barnets rätt att träffa sina föräldrar. Jag är övertygad om att det handlar om något helt annat än barnets rätt. Det handlar om föräldrars rätt till sina barn. Folk skaffar barn för att ge sina liv mening, och vad de än gör, så finns en domstol där som ser till att de får fortsätta hota, trakassera, misshandla och supa. Jag har inga egna barn, men flera barn i min närhet, och jag ser hur enormt känsliga och lättpåverkade barn är. Hur de reagerar på minsta känslosvängning hos föräldrarna. Förtjänar inte alla barn en lugn och trygg uppväxt? Om inte, varför? Domstolar verkar tro att det räcker med något år bakom lås och bom, sen är allt bra. Rätten till de egna barnen kan tydligen aldrig förverkas. Och de som fattar dessa bisarra beslut, jag undrar om de själva är föräldrar. Handlar allt om föräldrars oro att förlora sina barn? Är det den som gör att man intalar sig att det alltid är bäst för barn att umgås med sina föräldrar, oavsett vad föräldrarna gör?

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post235

Har du svininfluensa kan du inte dö av hjärtinfarkt!

InkonsekvensPosted by Linda Sunday, December 13 2009 15:42:41

En sak jag undrar, apropå den fullt friska 29-åring som drabbats av den fasansfulla förlamningssjukdomen Guillain-Barré (han ligger i respirator, totalförlamad, men kan forma läpparna och viska ”jävla spruta”) dagen efter att han fick vaccin mot svininfluensa, är hur vissa resonerar när de förklarar saker. http://www.aftonbladet.se/nyheter/svininfluensan/article6281571.ab

När det gäller svininfluensa, så förklaras alla dödsfall med att det berodde på just svininfluensan; det spelar ingen roll om de som dog samtidigt fick hjärtinfarkter, var svårt sjuka i cancer, hade kraftigt nedsatt immunförsvar sedan månader tillbaka, eller nyss fått kraftig strålbehandling – allt förklaras med svininfluensan. Sen svininfluensan kom har ingen dött av något annat än svininfluensa. Cancer och hjärtfel har plötsligt upphört att vara dödsorsaker.

Men när folk dör, eller gravida kvinnor får missfall, eller en ung frisk man blir totalförlamad, bara dagar efter vaccinering, så handlar det enligt Karin Bojs och hennes kumpaner enbart om slumpen. Det sägs det att det vore statistiskt konstigt om inte vissa saker (spruta och svår sjukdom eller dödsfall) helt enkelt bara sammanföll i tiden, av en slump.

Men borde man inte vara konsekvent? Karin Bojs räknade i DN att det stod ungefär 7000-0 till svininfluensan, för det var ingen som dött av just vaccinet, det var bara en ren slump om någon dött dagarna efter att de tagit vaccinet. Sen fräser hon att det är patetiskt med vuxna människor som tror på konspirationsteorier, konspirationer finns ju faktiskt inte, så DET så, och så knycker hon lite med huvudet och trycker enter.

Men alla normalbegåvade människor kan väl knappast låta bli att undra över det inkonsekventa användandet av slumpen som förklaring. Att den aldrig finns i samband med svininfluensa, men alltid tillsammans med vaccinet. Inser inte Karin Bojs och andra, att när de förlöjligar människor och hårdnackat argumenterar som femåringar, så kan den mest sansade börja fundera på konspirationsteorier och mutskandaler? Jag ska faktiskt ta och skicka ett mejl till Karin Bojs och fråga. Tänk om man kunde få ett svar! För jag undrar verkligen, genuint, hur sådana som hon tänker, jag undrar så jag nästan får huvudvärk.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post194

Cord på tysk betong

InkonsekvensPosted by Linda Sunday, November 15 2009 11:35:00

En regnig söndag, vad kan man göra? Jo, man kan skaffa sig ett gäng tidningar och sätta sig och läsa. Här kommer mitt tips denna söndag: inredningstidningar. Där finns en kanske oväntad guldgruva när det gäller ofrivillig komik.

Allt är så fantastiskt i inredningstidningarna. Allt är fantastiskt. Miljövänligt, harmoniskt, barfota, föräldraledigt, varsamt, socialt. De som bor i de hus och våningar som visas, är så fantastiska att de framstår som gudar. De lever sina liv perfekt. De är perfekta! De gör allt perfekt! Man riktigt ser hur de sen tar artiklarna om sig själva och sätter sig och onanerar.

Alla som bor fint har ett stort umgänge och det är oerhört viktigt att laga mat och prata samtidigt när de entertain. Det vore roligt att läsa ett reportage om introverta människor istället. ”Nej, jag föredrar att titta på utsikten, så jag vände köket mot fönsterväggen.” ”Om jag inte vill prata med gästerna när jag lagar mat? Nej, jag har inte gäster så ofta, det är så energikrävande”. ”Nej, jag renoverar verkligen inte varsamt, jag ska bränna upp de här träplankorna i en ritual och lägga in betong”. ”Blanda gammalt och nytt? Är du galen? Ställa in en jävla pinnstol i min minimalistiska, moderna dröm?”.

Men de där fantastiska människorna som nu befolkar tidningarna, de som renoverar kompromisslöst och varsamt, de som har stilrent samtidigt som de blandar stilar, de är emellertid fantastiska och avundsvärda i så hög grad, att de oavbrutet säger emot sig själva. Och de slår ofta knut på sig själva, som i artikeln om ”Urbana villkor” i förra söndagens (1/11 -09) bostadsbilaga i DN.

”Till exempel har de begränsat materialen i golv, väggar och tak till betong (tysk) med inslag av diabas, glas, stål och furu”. Man undrar i sitt stilla sinne om det inte var ganska många olika material – finns det så många fler? Gipsskivor och kakel? Ska man applåderas för att man inte använder det? Och samtidigt som de ska verka sparsamma, ja nästan sakrala, kan de inte låta bli att poängtera att det är diabas i betongen, och att den är TYSK. ”Cord, som varit föräldraledig jättelänge, går omkring barfota på det TYSKA betonggolvet och värmer händerna på en tekopp som hans hustru Ingrid designat på drejkursen för mammor utan gränser”. (detta citat är mitt påhitt, men det stämmer säkert).

Att de har badkaret i samma rum som sängen beskrivs vidare som en sensation, och väggarna är klädda med små vita kakel (hm, kakel ändå?) i myntstorlek. Men se vill de skryta lite med läget också.

”Det går lika fort att jogga ner till Djuphavsbadet som att morgonduscha hemma”, säger Cord (bara det att någon heter Cord får en ju att undra om hela artikeln i själva verket inte är någon sorts satir) och nu blir man ju nyfiken. Hur kan det gå lika snabbt att jogga till ett bad, som att duscha hemma? Vad är det för en krånglig dusch? Och framför allt: om man joggar till ett bad med saltvatten, och sen joggar hem, finns det då inte två var för sig tillräckliga anledningar att ta en dusch när man kommer hem?

Som sagt, dagens tips för slö, roande söndagsläsning: gå och köp ett par inredningstidningar.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post187
Next »