Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Idag tänkte vi ordna ett sjutimmarskaos utanför Hallsberg

TågresorPosted by Linda Sunday, November 20 2011 19:03:20

Man skulle ju kunna tro att anledningen till att tåg ständigt – sommar som vinter, höst som vår... på grund löv, snö, regn och tö, åska, droska, grund, sund, vindbrunn http://youtu.be/PNv4XVswEpI – måste evakueras under dramatiska former – beror på bristande resurser. Att inte tillräckligt med pengar avsätts för underhåll av tåg och spår.

Men efter att häpet ha tagit del av SJ:s senaste annonskampanj, inser man att så inte är fallet. Nej, vad SJ ägnar sig åt, är att lära FRITIDSRESORS personal att hantera hjärtattacker och presentationer.

Det är alltså detta, som anställda i resebranschen framför allt bör kunna. Powerpointpresentationer och hjärt-lungräddning. Av någon outgrundlig anledning är det alltså SJ som står för utbildningen. Och eftersom pedagogiken baseras på ”praktiska övningar i verkliga miljöer” framstår alla dessa ständigha tågmissöden inte längre som någon slump. Det är förstås SJ som ligger bakom – för att Fritidsresors personal ska ha något att träna på.



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post287

SJ går faktiskt strålande, det är bara trafiken som inte fungerar!

TågresorPosted by Linda Thursday, July 22 2010 15:54:17

Man skulle ju lätt kunna tro att det inte går så bra för SJ just nu. Tidningarna är fulla av katastrofrapporter och krigsrubriker, resenärer som fraktas till sjukhus på grund av värmeslag, spädbarn som nästan dör för att konduktörer vägrar släppa ut dem ur vagnar vars temperatur närmar sig kokpunkten. Men inte då! Det är bara ett missförstånd. SJ fungerar nämligen bra! Här kommer dagens citat, från SJ:s vd, Jan Forsberg. Ordagrant, hur otroligt det än på verka (DN 22/7 -10):

”SJ fungerar bra. Men vi har en akilleshäl, trafikstörningarna.”


När reportern undrar om Forsberg hade fått sitta kvar om SJ hade varit börsnoterat, säger han:

”Det tror jag. I fråga om lönsamhet ger jag mig klart godkänt. För punktlighet – inte riktigt godkänt än.”

Vinterns snökaos kostade SJ 272 miljoner. Men om vd trots detta ger sig själv klart godkänt, borde det inte finnas utrymme för fler människor på SJ? Som reparerar tåg, skottar snö och kan hantera alla de krissituationer som uppstår när det är kallt, varmt, snöigt, regnigt, blött, lövigt eller blixtrigt?

Forsberg pratar om resegarantin som ska bli bättre, och att 93 % av alla tåg ska gå punktligt. Jag tror dock de allra flesta föredrar att tågen faktiskt kommer fram i någorlunda rimlig tid, framför att sitta i 14 timmar på ett tåg, och sen få 800 kronor. Och man oroar sig ju över att de resterande 7 procenten handlar om sådana där kaosturer när folk måste slå sönder fönster för att överleva, och åka ambulans från tåget. Hellre fler anställda och tåg som tål kyla och vars toaletter inte kräver ström - än generös resegaranti. Men vad vet jag? Forsberg vet säkert vad han gör. Det är bara att titta på bilden ovan. Se bara på skärpan i blicken!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post241

På räls mot helvetet

TågresorPosted by Linda Tuesday, July 13 2010 20:38:37


Jag är så lycklig att jag har en bil. Att få gå ut på gatan och sätta sig i sin bil, åka i sin bil, i lugn och harmoni, och sen kliva ur sin bil och då vara framme vid sin destination, och kunna ha med sig hur mycket packning som helst, bara det är ju fantastiskt. Men framför allt: efter elva års pendlande mellan Stockholm och landet, ständigt fast i ändlösa, helvetiska tågkaos, så vet min lycka inga gränser. Eufori är vad jag känner när jag sitter i min bil.

För det var väl ingen som trodde att det bara är tågkaos på vintern när det är kallt och på hösten när det faller löv? Oh nej. I söndags föll en kabel ner någonstans utanför Hässleholm, så inga tåg tog sig till Stockholm söderifrån. Totalstopp, totalkaos. Idag var det dags för nästa kaos – folk sitter instängda i ett tåg utanför Södertälje. Tåget har gått sönder. I fem timmar har folk suttit i bastuvärme, utan mat eller dryck.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7462839.ab

Det går helt enkelt inte att åka tåg! Okej om man gör det ett par gånger om året, då kanske man kan stå ut och se stillastående bastutåg alternativt kylskåp (där folk bajsar i gången för att toaletterna är trasiga) som frejdiga äventyr, något att berätta om för barnbarnen. Men om man veckopendlar – nej, det går faktiskt inte. Man blir galen på riktigt, såvida man inte har en ängels tålamod. Min vän J berättar om en kollega som pendlar från Småland. Han är ALLTID minst fyra timmar sen. Varje vecka. Alltid är det någon sladd eller något träd som orsakar totalstopp, jämmer och elände.

Men hur är det då med moralen? En kollega på jobbet (en filosofiavdelning) blev upprörd när jag berättade att jag köpt bil. Living high, letting die alltså, sa han. Så du tycker det är rätt? Eller du skiter i alla andra? Att du förstör miljön?

Det är nog fel att åka bil, men jag gör det ändå. Ett bevis på att ens moraliska trosföreställningar inte är motiverande. Men kan tycka att något är fel, men man gör det ändå.

Jag är ledsen, men så länge jag har råd, kommer jag att åka bil. Jag ÄLSKAR att åka bil. Redan kvällen innan jag ska få åka i min bil känner jag euforin komma. Jag minns alla fasor på stillastående tåg (och bussar), med främlingar som smetar smör på fönstren, fiser och äter leverpastej med öppen mun och slickar yoghurtlock och flåsar ut jordgubbsstank i trettiofem graders värme, och paniken när man inte vet om man någonsin ska komma ut från tåget, om det någonsin ska börja rulla igen. Om man ska få sitta för evigt som en packad sill bland andra människors kroppsodörer. Om man har hamnat i helvetet. Och jag fylls sen av en sällsam, nästan högtidlig lycka, sådär så man får tårar i ögonen av tacksamhet, när jag då tänker på min rena, fina bil. Min lilla bubbla av trevnad, i en kaotisk värld. Snälla, låt mig aldrig mer behöva åka tåg, vill jag ropa till högre makter. Det kanske gör mig till en egoist, men ytterligare tågåkande skulle inte leda någon annanstans än mot ett vadderat rum på psyket.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post239

Maxvolym gällande friliggande bajs på restaurang

TågresorPosted by Linda Monday, June 28 2010 12:42:03

Vi var på restaurang i lördags, uteservering. Vad händer? En litet barn börjar prata om bajs. Sådant är faktiskt helt normalt i en viss ålder, då pratar de om bajs hela tiden, oavsett om de bajsat eller ej. Det här barnet hade dock bajsat, skulle man snart bli fullkomligt varse.

Har du bajsat? Ropade mamman. Ja, sa barnet. Jag har bajsat. Ska vi se om du har bajsat? Mamman talade med hög röst, så att alla på uteserveringen skulle höra. Barnet gick iväg lite, mamman gick efter. Kom så får vi se om du har bajsat! Hon drog upp klänningen (flickan var kanske tre) och öppnade blöjan och sa ”ja, du har bajsat”. Hon har bajsat, sa hon till sin man. Eller kanske riktade hon sig till lunchgästerna, jag vet inte. För det är väl något av ett mirakel, att ett barn bajsar, och när det har skett bör hela världen få veta så de kan fröjdas vid sina lunchtallrikar.

Då är det bäst att vi byter på dig, sa mamman. Och ja, tänkte man för sig själv, det är väl bäst. Och nog förväntade man sig att de skulle gå någon annanstans för att avlägsna den bajsiga blöjan och sätta på en ny? Så gör faktiskt ALLA föräldrar jag känner. Är mina närstående ovanligt civiliserde? De går bort en bit. Gömmer sig lite. Troligen både för sin egen, för barnets och för omgivningens skull, och allra helst om omgivningen sitter på en lite finare restaurang och har betalt lite mer än vanligt för sin mat.

Men inte den här mamman! Hon lade ut en handduk mellan borden, så att hon var kanske 2-3 meter från fyra andra bord. Där lade hon barnet, tog av blöjan så alla kunde se vad som fanns däri, och så sa hon (ifall någon inte hört att barnet hade bajsat och skulle bytas på inför alla) återigen ja du har bajsat, oj vad mycket du har bajsat, så att alla skulle kunna fokusera på henne och hennes barns bajs. Den bajsiga blöjan låg där, helt öppet, och vinden låg på från sydost, och svepte milt över restaurangens alla gäster. Ingen kom undan.

Vi befann oss på landet, och det fanns oceaner av gräs och buskar och ställen att byta blöja på. Så varför gjorde hon det mitt bland ätande människor? Varför? Hon var fullt rörlig och verkade inte uppenbart utvecklingsstörd.

Och skulle det vara någon skillnad ifall hon skulle byta blöja på en vuxen person i samma miljö? Någon som måste ha blöja. En handikappad eller gammal människa. Skulle hon lägga ner den mitt bland alla bord, och byta blöjan där? Är det storleken på människan och mängden bajs som avgör vad som är okej? Man tycker ju att det är bajset i sig, som inte bör finnas i närheten av mat. Även lite bajs är ju ganska otäckt och får en att tappa matlusten.

Och som sagt: alla föräldrar jag känner, har alltid gått undan lite för att byta blöjor. Men hur tänker de här andra personerna? Även om man själv inte blir äcklad, så kan man kanske visa lite hänsyn? Och det här med integritet: har inte barn rätt till sådant? Någon skrev någon gång, apropå nakna barn och fotograferande pedofiler på badstränder, att de minsann inte tänkte låta pedofilerna vinna: barnen ska minsann bada nakna och bytas på inför alla! Men då har väl pedofilen vunnit? Pedofiler vinner väl om de får se nakna barn? Men det är så mycket man inte begriper här i världen.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post236

Vad är det som händer där framme?

TågresorPosted by Linda Sunday, March 21 2010 19:58:09

Det har fallit sig så att jag, på grund av renovering och annat, inte har behövt åka till landet på över två månader. Min kära J har kommit till Stockholm istället. Jag har alltså, tack och lov, sluppit det magnifika tågkaos som SJ har skapat tillsammans med älgarna och Banverket. Men nu var det dags.

Det var med bävan jag åkte till Centralen och försiktigt lyfte blicken mot tavlan i den stora hallen. Inställt, inställt, inställt. Vartannat tåg var inställt. Min första tanke var en av förvåning – det var några plusgrader ute och ingen nederbörd. Vad kunde nu ha stört de ömtåliga rälsfarkosterna? Men bredvid tavlan kunde man läsa att de inställda turerna berodde på tidigare väderlek. Visst ja! Det snöade ju för en månad sedan, och då gick alla tåg sönder. Men mitt tåg skulle gå! Stod det på tavlan. Helt säker kan man ju aldrig vara förrän tåget rullar, ska ni veta. SJ gör nämligen inget annat än att försöka invagga folk i falsk säkerhet.

Jag gick och satte mig på tåget och väntade. Vad skulle hända? Jag var beredd. Tro inget annat. Men plockade ändå fram dator och böcker och började jobba, eftersom jag ändå satt där jag satt. Och så hände det! Elektriciteten försvann från vagnen vi satt i. Allt blev svart. Kolsvart, i princip. Tio minuter gick. Jag antog att tåget hade gått sönder, men att ingen information kom. Att turen (tågturen) skulle ställas in. Jag började fundera över alternativ. Men så började tåget rulla, elektriciteten kom tillbaka, och lydigt tog det sig hela vägen till Örebro.

Men man skulle ta sig tillbaka också, ett par dagar senare. Jag bestämde mig för att inte åka tåg, eftersom det skulle bli klass 1-varning på söndagen. En decimeter snö skulle komma över Örebro, Västerås och Stockholm, exakt den rutt jag skulle åka. Så jag tänkte ”RÄLS– NEJ. VÄG – JA”.

Bussen var bara tio minuter sen till Nora, men stannade efter några meter eftersom de inte fick igen dörren. Men snart åkte vi. Jag fick två säten för mig själv och extra mycket plats framför, plockade fram datorn och började jobba. Allt kändes ganska bra. Sådär farligt bra.

Strax innan Västerås hände det: BUSSEN GICK SÖNDER. Chauffören trampade gasen i botten, men inget hände. Den fick krypa fram i snigelfart på motorvägen. ”Om vi lyckas nå Västerås så vore det bra”, pep chauffören oroligt. Väl inne i Västerås dog bussen helt vid ett rödljus, men lyckades starta om. Skramlande och väsande lyckades vi till slut nå busstationen. Det kändes trots allt tryggt. Därifrån skulle man ju i värsta fall kunna ta ett tåg. Chauffören meddelade att han försökte få tag på en ersättningsbuss.

Men så plötsligt började vi rulla! Skramlande och väsande! Genom Västerås. Ut ur Västerås! Ingen information. Han svängde ut på motorvägen – mot OSLO. Man kände paniken bulta i tinningen. Fel håll. ”Hallå! Vad är det som händer där framme?” ropade en redig farbror med myndig röst, men det var som att öppna ett fönster och ropa ut i rymden. Inget svar kom. Förrän vi nästan var tillbaka vid stationen i Västerås, då chauffören harklade sig och sa att han hade försökt med någon ”dunderkur”, men att det inte hade lyckats.

Väl vid stationen meddelande chauffören nästan triumferande att en ersättningsbuss skulle komma om endast tio minuter. Max! Jag började räkna ner. Max tio minuter. Men tio minuter gick, och ingen buss kom. Femton minuter. Tjugo. Tjugotre. Så äntligen. Äntligen! Vi lastade ur den trasiga bussen och intog den nya. Man skulle nå Stockholm ändå. En och en halv timme försenad visserligen, men man skulle komma fram. Den nya bussen rullade fint och bra, piggt tog den oss ut ur Västerås, gasade glatt för att komma ut på motorvägen, och så – plötsligt…

Tvärnit, bakom en kö som sträckte sig så långt ögat kunde se. På radion meddelades att vägen mellan Västerås och Enköping var avstängd på grund av en olycka. Trafiken stod helt stilla.

”Herregud. Vad kommer det att stå i nästa sms?” skrev min mamma nyss. Jag sitter nämligen på bussen och skriver detta. Ja, jag undrar också. Utanför är det snöyra, jag ser ingenting. Kommer det en komet farande mot bussen lär jag inte veta om det (såvida de inte avbryter sportsändningarna för ett kometmeddelande) och det kanske är lika bra.

(Jag kom hem till slut. Men strax innan Stockholm tvärnitade bussen än en gång, varpå chauffören störtade ut ur bussen och slog på den. Jag vet inte om det handlade om snö, eller om han hade förlorat förståndet. Efter några minuter klev han emellertid in igen och fortsatte köra).

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post219

14 timmar i nedbajsat tåg är inget att gnälla över. Tänk på Haiti!

TågresorPosted by Linda Tuesday, February 23 2010 10:45:47

Britta Svensson på Expressen tycker att det är härligt med lite kaos. Man ska tänka att det är värre på Haiti, när man står vid en busskur och väntar på en buss som aldrig kommer. Och när hon åkte bil i helgen så hade hon minsann termobyxor och dunjacka. Man får väl klä sig varmt, menar hon. Men vänta nu – hon hade tillgång till bil. Vad hade hon gjort utan den? Då hade hon kanske fått sitta instängd i ett tåg 14 timmar. Hur hade hon tänkt då? Om hon rapporterat från ett av de nio tåg som stod stilla i mer än nio timmar, över natten?

”Passageraren bredvid är nu berusad och har kissat på mig. Flera hundar och barn har bajsat på golvet. Jag förstår inte varför folk gnäller, för på Haiti så är det faktiskt värre! Nu kräktes en tjej längre bort, och stanken ringlar sig över de trötta och hungrande medpassagerarna, men det kunde faktiskt vara värre, ingen har faktiskt ONT för än har taket inte ramlat ner! Ingen är faktiskt fastklämd och jag tycker det är upprörande att folk är arga på SJ och Banverket! Vi ska vara glada att vi inte är på Haiti! Vissa är hungriga men det tycker jag är orutinerat, det snöar faktiskt och då får man ta med sig matsäck på tåget!”.

Härliga, frejdiga Britta Svensson tycker att SJ:s VD och övriga ansvariga gör helt rätt som skyller på vädret. Vadå de kan väl inte hjälpa att det snöat extremt mycket och är kallt? Nej, det kan de förstås inte. Men något måste de väl kunna hjälpa? Eller har de inget med kaoset att göra över huvud taget? De råder varken över väder, vind, tåg eller spår?

SJ:s chef Jan Forsberg tjänar 3,7 miljoner per år. Det är ungefär 300 000 i månaden. Ulf Adelsohn försvarar detta och kan inte för sitt liv förstå om någon blir provocerad. Det är nämligen ett ”jädra ansvar” att vara VD för SJ, och det innebär 80 timmars arbetsvecka. Men vad GÖR människan dessa 80 timmar varje vecka? Vad? Vad, i hela fridens namn?

Britta Svensson har ju tillgång bil, och bil är det enda transportmedel som fungerat de senaste dagarna (min kära J fick dock tillbringa en timme på Valhallavägen igår), men vad gör man om man inte har bil, och måste till Göteborg? Om man vill ta sig mellan Sveriges två största städer? Inga tåg gick mellan Stockholm och Göteborg igår. Men det är helt okej, man ska inte gnälla över det! Man ska sluta förbanna vintern och dra på sig skidorna, menar Britta. Ska vi alltså åka skidor till Göteborg? Om man har små barn, vad gör man då, ska de också åka skidor? Britta hojtar att man minsann ska ha termobyxor och termos. Men 30 mil på skidor, med barn, är inte det lite i häftigaste laget? Eller ska Britta stå och dela ut blåbärssoppa längs vägen?

Om alla tänkte positivt hela tiden, så skulle vi svälta ihjäl sittande i vår egen träck, sa Dr House någon gång. Och det är precis det man får göra, om man åker tåg med SJ när det snöar. Det lär dock inte spela någon roll om man är positiv eller negativ, alla får svälta ihjäl sittande i sin egen träck. Ty det finns ingen mat, inget vatten, och inga toaletter.

I övermorgon är det löning. Då kan Jan Forsberg nöjt notera att det rullat in 300 000 nya härliga kronor på kontot. Han måste tjäna så mycket, efter som han är så kompetent, jobbar så hårt, och har ett sådant ansvar. Och klämkäcka empatistörda kärringar hejar på, och pratar upphetsat om termobyxor och termosar och positiv attityd. 300 000 i månaden till den som sett till att SJ nu är en vinstmaskin! Luktar det bajs? Spyor? Har det gått tio timmar sedan ni andades frisk luft? Amen kom igen! Folk har faktiskt varit med om värre saker och i Afrika svälter de!

Britta tycker alltså att det är okej att man stänger tågstationer och att tågtrafik ställs in i flera dagar. Att det inte plogas, inte skottas. Man ska vara positiv och tänka på Haiti. Samhället ska inte bli bättre, det ska bli sämre. Resonerar hon på samma sätt när det gäller överbeläggningen i sjukvården? Det är väl bara att ta med termos och termobyxor och ett glatt humör, så ordnar sig allt? Oj, där gjorde vi lite fel, patienterna dog. Men det är faktiskt värre på Haiti! Så sluta gnäll!

Jan Forsberg har för övrigt meddelat att tågtrafiken kommer att gå normalt i slutet av mars. Om en månad, alltså. För alla tåg har ju gått sönder. Men det är helt okej, det är inget man ska bli upprörd över! Man ska dra på sig termobyxorna och ta med en termos, för i Haiti var det faktiskt värre! Vi ska aldrig klaga över något, vi ska inte förbättra något, politiker behöver aldrig mer jobba för förbättringar i vård eller kommunikationer eller vad fan som helst! Nej, det enda som behövs är en termos, ett par termobyxor och ett glatt humör.

http://www.expressen.se/kronikorer/brittasvensson/1.1893594/britta-svensson-sluta-gnall-over-vadret

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post213

SJ motarbetas av älgar

TågresorPosted by Linda Friday, February 19 2010 14:54:26

Vinterns förfärliga tågkaos håller i sig. Det bästa vore nog om SJ helt enkelt lade ner all tågtrafik nästa vinter, i åtminstone tre månader. December, januari och februari - inga tåg alls. Så slipper folk ge sig av till tågstationer och tillbringa timme ut och timme in väntandes på tåg som är försenade, inställda, eller helt enkelt bara har gått upp i rök. Informationen är usel, ändras hela tiden, man hör aldrig vad de säger i högtalarna, det är halt i trapporna så man slår ihjäl sig när man måste springa. Det är inte värdigt, vi kan inte ha det så här.

Nej, nästa vinter får det satsas på plogbilar och bussar. Det verkar alltför komplicerat med räls, växlar och annat som hör tåg till. Men vanliga hederliga plogbilar, sand och salt, det ska väl gå att få till.

Riksdagen kallade SJ och Banverket för att få en förklaring till vinterns kaos. Det har ju varit värre än vanligt. Som väntat skyllde rälsmarodörerna på vintern; kyla och snö så det står härliga till, man hinner inte göra rent växlar och spakar och det ena med det andra. Visserligen skulle man väl kunna anställa fler människor vintertid, så att detta klaras av, men då kan ju inte SJ:s VD få lika hög bonus, och han måste ju få sina miljoner, så han inte tar sin gnistrande kompetens och flyr landet. Nej, hellre har vi kvar vår härliga chef, som får så mycket gjort, ja kanske inte inom själva trafiken, att flytta folk från A till B, men för övrigt! Det är kompetens och kickoff och bra ledarskap, och det kan vi inte förlora! Så han måste ha sin bonus, det förstår var och en.

Och nu till själva huvudproblemet: man skyllde alltså inte bara på snö och kyla, utan på älgarna. Det är älgarna, som är det verkliga problemet. Senast jag hade oturen att stå i timmar och vänta på iskalla perronger var innan jul, det var packat med folk, högtalarna knastrade, informationen skorrade, folk rusade än hit, än dit, ingen kom fram dit de skulle, allt var ett enda vitt, isande kaos. Men kylan var alltså bara en del av problemet. I själva verket var allt en ond plan, iscensatt av skogens konung. Där stod de, i grupper, de ondsinta, hornprydda djuren, djävulens hantlangare, beredda att likt kamikazepiloter slänga sig framför tåg och orsaka förtvivlan och elände hos människorna.

Älgarna, mina vänner! Det är älgarna som är orsaken. Nästa gång ni står där och fryser på en perrong, och funderar över livets mening, eftersom ni har fått stå och vänta så länge att ni har haft tid att tänka ut svaret på alla frågor, och lösningar på alla problem, stora som små, ha då i åtanke, att det inte handlar om SJ eller brist på personal. När ni väl kommer fram till er destination, är det bara att slita fram bössan och trava ut i skogen och skjuta. För om alla älgar försvinner, ja då kommer alla tåg att gå i tid.

  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post212

Till Stockholm via TTZ - del II

TågresorPosted by Linda Sunday, January 10 2010 21:09:25

Så var det dags för dagens andra försök, i operation TSTS (Ta Sig Till Stockholm). I god tid åkte vi till torget i Nora, där bussen skulle gå 13:55. Tror ni att den kom på utsatt tid? Självklart inte. Det hade jag inte räknat med. Efter en kvart blev jag dock otålig och ringde bussbolaget. Bussen hade fastnat mitt i en olycka någonstans utanför Grythyttan, och var 20 minuter sen.

Framåt halv tre kom den äntligen rullande. Jag var förstås kissnödig igen, och såg fram emot att få gå ombord. Bussen var varm, halvfull, ingen verkade hosta eller snora hysteriskt. Så rullade vi iväg, och det kändes bra. Ganska snart grumlades dock dessa positiva känslor, eftersom vi hamnade bakom en bil som körde i femtio kilometer i timmen. Vilket blev en smula stressande eftersom bussen redan var en halvtimme sen. Chauffören försökte köra om vid en raksträcka – men bilen svängde då ut, som i en thriller från Hollywood! Ingen trodde sina ögon. Folk sträckte sig för att se bättre. Ännu ett försök – samma sak hände, varpå chauffören tutade ilsket, och bilisten saktade ner ytterligare. Jag var dock relativt lugn, eftersom jag visste, att resan skulle bli full av bisarra missöden. Keep them coming, tänkte jag morskt. Jag noterade dock bilnummer, färg och märke. Men vid det så kallade Frövikorset svängde vi, men inte snigeln, och vi kunde alltså fortsätta i normal fart. Jag bestämde mig då för att gå på toaletten. Äntligen!

Tror ni, att toaletten fungerade? Självfallet inte. Den hade förstås fryst sönder. Efter Västerås började jag se röda fläckar i synfältet, och vinglade fram till chauffören och frågade om han kunde stanna i Enköping. Så man kunde få gå på toaletten. Först sa han nej, men sa sen att om det tog max två minuter, så kanske. Jag meddelade paret framför, och de drog lott om vem som skulle få gå – det fanns ju inte tid för båda, och en av dem måste ju stanna i bussen ifall föraren i vredesmod skulle få för sig att dra iväg, trots att vissa var kvar vid macken. Nej, nu skojar jag förstås. De drog inte lott. Men det var skönt att damens man var kvar på bussen, som säkerhet, och hon lovade att vänta på mig, så att jag inte skulle bli lämnad. En äldre man dristade sig också till att gå på toaletten, så vi var tre som fick onda ögat av chauffören. ”Ni har två minuter!”, fräste han, varpå vi sprang mot macken som rädda vesslor. Vi gick förstås en och en, men för övrigt kändes det lite som i scenen med fotoautomaten i Sällskapsresan II, Snowroller http://www.youtube.com/watch?v=pvIvvK-Msa0

”Jag knäpper byxorna ute så spar vi tid”, hojtade den vänliga damen. ”Tvätta händerna kan vi tyvärr inte tänka på!”, sa den äldre herren bekymrat. Sen sprang vi tillbaka, till den rasande chauffören, som stängde dörren med ett extra ilsket pustande.

Det var dock det sista missödet. Jag befinner mig nu i Stockholm, tro det eller ej. På andra försöket!

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post204
Next »