Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Jag skulle offra allt för mitt barn - allt utom alkohol

FöräldrarPosted by Linda Friday, November 19 2010 15:52:21

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, vill göra det straffbart att vara full inför sitt barn. Upp blossar en rasande debatt. Alkoholforskare Sven Andréasson är tveksam till att göra det straffbart, men menar att föräldrar verkligen borde tänka efter. Det handlar ju inte bara om misshandel eller att barnet kan ramla ut genom ett fönster. ”Barn vänjer sig vid olika situationer, men berusning är exceptionellt på det sättet att det förändrar det grundläggande beteendet hos den person som är viktigast för dig. Det är skrämmande i en helt annan dimension än att se något läskigt på tv.” (Aftonbladet, 19/11).

Själv är jag positivt inställd till ett förbud. Det är ju ändå för barnens bästa, och alla – allra helst föräldrar – bör ju hålla barnens, och inte sitt eget välmående, främst. Eftersom det handlar om ens barn, så kan man väl leva med en sådan, kanske lite överdriven lag? Även om man själv inte har problem, så kanske det skulle kunna hjälpa andra barn. För några veckor sedan såg jag en berusad mamma i en affär. Hon hade en femåring med sig, och det var fruktansvärt. Om det hade varit straffbart hade man kunnat ringa polisen. Jag tyckte så synd om den lilla pojken att jag höll på att förgås.

Men vi vanliga då, säger ni nu. Vi som bara vill koppla av med en drink när det är fredagsmys. Många verkar faktiskt bli oerhört upprörda av det här, vilket framstår som fullkomligt obegripligt. Skulle det vara en sådan ohygglig uppoffring att hålla sig nykter inför sina barn? Om det är det, kanske man ska ta sig en funderare på sina alkoholvanor och på varför alkohol är så viktigt för en. Ett alternativ är ju att vänta med den där drinken till barnen har lagt sig. Svårare än så behöver det ju inte vara. Och KAN man bara inte låta bli att börja dricka redan 17:30 istället för 22:30, återigen: det är nog en varningssignal. Ett tecken på att alkoholen har ett lite för starkt grepp om en.

Alla säger ju att det här med att få barn är det största, delvis för att man själv och det egna välbefinnandet inte längre är i centrum. Barnet kommer alltid först, säger alla. Men borde det då inte vara en lätt sak att låta bli att göra barn illa till mods medelst alkohol, såvida man nu inte har alkoholproblem?

Erik Hörstadius skriver att han har talat med sin elvaåriga dotter om fulla föräldrar och hon säger att det är lite obehagligt. Att man känner sig otrygg, och att föräldrarna inte känns som ens föräldrar. Om åtminstone en förälder är nykter är det dock inte så farligt, menar hon. Inte så farligt. Farligt, men inte så farligt. Alltså är det okej att dricka, menar Erik. Den slutledningen är lite konstig. Själv drar jag slutsatsen att föräldrar inte bör dricka alkohol inför barn – eftersom till och med en elvaåring tycker att det är obehagligt. Man kan visserligen angripa min generalisering – kanske är Eriks elvaåriga dotter exceptionell. Jag är dock fullkomligt övertygad om att hon är representativ, faktiskt till 100 %. Och ju yngre barnen är, desto obehagligare lär de tycka att det är.

Eller vill ni ta den diskussionen? Göra som Erik, och säga att det är helt okej för barn? Att de inte alls far illa? Att ni inte for illa när ni var små, och att man måste skilja på alkoholism och fredagsmys? Erik noterar att dottern kanske är överlojal med sitt ”inte så farligt”. Men barn är ofta det. Överlojala mot sina föräldrar. Allra helst om de vet att ämnet är känsligt. Att pappa kan bli sur eller arg om man tjatar om att han inte ska dricka. Då svarar man att det inte är så farligt. Att det är okej. Fast man egentligen inte tycker det. Och varför chansa? Och om man känner raseriet bubbla inför denna fråga – kan man då vara säker på att ens fredagsmys verkligen är så mysigt, för barnet?

När min kollega K blev pappa, bestämde han sig för att sluta dricka helt, och han höll upp i 15 år. Först när hans barn blev tonåringar började han dricka alkohol så smått igen. Anledningen till uppehållet var att han själv vuxit upp med en alkoholiserad pappa, och han ville inte för allt i världen att hans barn skulle uppleva ens en sekund av oro inför hans drickande. Jag tycker att det är så fantastiskt att jag nästan blir tårögd. Heder åt K. Erik Hörstadius menar att den ”antingen-eller-synen”, som ju K representerar, är livsfarlig. Han ger dock inga argument för detta, vad jag kan se. Eller är det implicit att barn som inte får se sina föräldrar berusade kommer att bli alkoholister? Studier har snarare visat motsatsen.

Tar barn skada av att se fulla vuxna? Det är nog svårt att fastställa. Skada i vilken mening, och så vidare. Men räcker det inte med att barnen tycker att det är obehagligt? Att de skulle föredra att föräldrarna var nyktra? Räcker inte denna ens barns önskan för att man ska avstå att dricka när de är närvarande? Borde inte bara misstanken att ens barn blir illa till mods när man dricker, få en att avstå?

  • Comments(11)//linda.lindasfilosofi.se/#post264

Control Alt Delete

FöräldrarPosted by Linda Saturday, August 28 2010 18:56:19

Varför är det så att många människors hjärnor låser sig när vissa termer dyker upp med för litet mellanrum? Det är som när en dator hänger sig och all kommunikation slås ut; man måste stänga av och starta om för att komma vidare. Låt mig ta några exempel. Om en mening eller ett stycke innehåller ord som”brottsstatistik” i kombination med vissa ord (som jag inte tänker nämna här, eftersom jag vill att folk ska fortsätta läsa) så låser det sig för vissa. Vissa kombinationer är förbjudna, man kan inte diskutera, inte precisera, man kan ingenting efter att ha framfört en sådan kombination. Folk hör ingenting längre, ser ingenting, de blir Rainman.

Andra ord som inte får förekomma tillsammans i en mening, i en viss följd, är ”skaffa”, ”färre” och ”barn”, i kombination med begrepp som ”överbefolkning”, och ”jordens resurser”. Om detta sker, blir många människor som paralyserade. Deras förmåga att ta in ytterligare information slås ut efter en sådan ödesdiger kombination, liksom deras förmåga att resonera logiskt. Se till exempel vissa av kommentarerna på Lena Anderssons utmärkta ledare i dagens (28/8) DN: ”Liv eller småbarnsliv”:

http://www.dn.se/ledare/kolumner/liv-eller-smabarnsliv-1.1160875

Hon skriver att folk kanske borde överväga att skaffa färre barn, eller inga barn alls, eftersom de faktiskt verkar tycka att det är rätt jobbigt att umgås för mycket med sina barn. De får ingen tid över för sig själva. Men det råder en barnalstringsnorm, som gör att folk skaffar barn utan att tänka. Hon skriver vidare att det är absurt att tjata om glödlampor och plastlock, men att aldrig nämna antalet barn – när det gäller jordens resurser. Visst har hon fått beröm för texten, men de arga är fullkomligt häpnadsväckande. De kallar henne för cynisk, fruktansvärd, bitter, enfaldig och eländig. När hennes poäng snarare var att normen att skaffa barn, och syskon till barn (folk som bara har ett barn blir nästan lika trakasserade som de som är barnlösa), är kall och oreflekterad. Det passar inte alla. Det är bra om inte alla skaffar barn. ”Men om ingen skaffar barn längre vad händer då din subba”, vrålar de imbecilla. Men så är det ju inte. De allra flesta känner en stor längtan efter att skaffa barn, en längtan som är biologisk, psykologisk, existentiell. Men alla känner inte så. Och det vore nog bra om alla reflekterade innan de skaffar barn. Jorden ÄR överbefolkad. Alla ÄR inte lämpade att vara föräldrar. Så får man emellertid inte säga. Då låser det sig.

Jorden är inte överbefolkad! Ropar de imbecilla. Resurserna räcker visst! Vi kan bli hur många som helst! Det finns en massa vete i Ukraina! Men då, så! Vetet i Ukraina. Det är alltså det som ska rädda världen. Konstigt att det inte har kommit fram bättre i media. Att allt tjat om klimat och koldioxid och hur mycket varje människa i väst släpper ut, på något mystiskt sätt kan lösas med ukrainskt vete. Vissa resonerar emellertid som om det skulle räcka med ståplats, det vill säga att varje person har en kvadratmeter till sitt förfogande.

Det är klart att folk ska få skaffa barn. Ingen har påstått något annat. Inte Lena Andersson, inte jag i den här texten (men vissa tror det, eftersom deras hjärnor har slutat fungera på grund av sådana hjärnstilleståndskombinationer som nämndes i början av denna text). Men alla måste inte ha barn. Folkökningen går i en rasande takt. 1960 var vi 3 miljarder, nu är vi snart 7. Barn i väst förbrukar mycket mer resurser än barn i fattigare länder. Så varför tjata på dem som inga barn har? Varför inte vara glad att vissa barn får extra uppmärksamhet och kärlek från barnlösa fastrar, mostrar, morbröder och vänner?

  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post248

Suparskola med Katrin, Bingo och Ringo

FöräldrarPosted by Linda Thursday, July 08 2010 13:57:03

Packade föräldrar är Sveriges skam, skrev Katrin Zytomierska i Expressen 25 juni. http://www.expressen.se/debatt/1.2040570/packade-foraldrar-ar-sveriges-skam

Och det lät väl som något som borde vara enkelt att hålla med om. Inga stackars barn ska väl behöva uppleva och hantera just packade föräldrar. Om ni gör en omröstning bland Sveriges alla barn, och frågar hur många som tycker om när föräldrarna blir personlighetsförändrade och luktar konstigt, så är det nog en förkrossande majoritet som föredrar nyktra föräldrar.

Men vad är det Zytomierska egentligen vill ha sagt? Jo, att alkohol är positivt, men att vi måste sluta bete oss som barbarer. Dricka mer på medelhavsvis. Hon menar att vi i Sverige ser allt för onyanserat, att man i Sverige antingen är alkoholist eller nykterist.

Svenskar måste utveckla bättre självkänsla så de slipper supa sig dyngraka för att våga närma sig det motsatta könet, skriver hon. Men handlade det inte nyss om föräldrar? Nåväl. Katrins föräldrar kommer från Polen, och de drack vodka, men blev aldrig fulla. Katrin tycker dock att barn inte ska behöva utsättas för att föräldrar blir otrevliga mot sina barn. ”Kan man inte hantera alkohol så är man en opassande förälder. Men man ska ta tag i sig själv och lära sig att hantera alkoholen och sluta upp att vara så jävla proletär.”

Vad innebär det då, att ”hantera alkohol” (och därmed också sluta vara proletär, det verkar vara något som barn inte heller ska utsättas för)? Jo, det värsta är att exkludera, det vill säga inte dricka alls. Då blir barnen automatiskt alkoholister, enligt Katrin. Men man ska inte bli packad heller. Så hur ska man göra?

Jo, man ska göra exakt som Bingo och Katrin! DÅ blir allt fulländat. Katrin och Bingo kommer att dricka alkohol framför sina barn. De kommer att ”dansa och pussas och kramas och skratta och tjoa.” Så länge man dansar och tjoar, så är allt bra. Då vet man att man håller rätt promillenivå. Vad som inte är bra, är att ”sitta i tystnad och prata om misär”. Vi kommer inte att sätta alkoholen i centrum genom att uppmärksamma den. Den kommer att finnas där i periferin, men det kommer aldrig att få vara huvudpersonen i vår föreställning, skriver hon.

Det är alltså ett måste att dricka alkohol, annars blir barnen alkoholister. Hör ni det, alla ni blivande föräldrar som är nykterister eller bara dricker något glas vin ibland. Det är bara att pallra sig iväg till Systembolaget illa kvickt! Man får dock inte dricka för mycket, för då blir barnen också alkoholister. Det är bara när man dricker som Katrin och Bingo, och hela tiden maniskt tjoar och skrattar och aldrig pratar om mörka saker, som det är lugnt. Förträng, ta en sup och var som folk, tjofaderittan hej!

Personligen tror jag att alkoholism handlar om en svaghet som finns i en person oavsett om föräldrarna dricker eller ej. Det handlar om att ha låg tolerans för den livsleda som alla människor känner med jämna mellanrum. Eller negativa känslor över huvud taget. Alkoholister är känsliga: de står inte ut en sekund om de känner tristess, ångest, rädsla, frustration, ledsnad eller press. Inte en sekund! Normala människor kan hantera detta på olika sätt, men inte alkoholisten. Han måste hela tiden döva sina negativa känslor. Där ligger problemet. Och den svagheten, den kanske kan vara ärftlig.

Jag tycker dock synd om Bingos Ringo (ja, barnet heter så) som aldrig kommer att få sitta i tyst miljö och ”prata misär”. Att hela tiden tvingas skratta, tjoa och dansa när alkoholen plockas fram och föräldrarna ska njuta, det låter ju inte så hälsosamt det heller. Mamma, jag är ledsen! För helvete unge! Nu ska vi tjoa och kramas och skratta! Svep det där glaset, så dansar vi sen. Då blir allt bra!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post238

Ert barns klasskamrater kan misshandla er och stjäla era smycken, men allt är i sin ordning!

FöräldrarPosted by Linda Thursday, May 13 2010 10:44:11

Man märker att man börjar bli gammal, när man läser om hur det är i skolorna nuförtiden. Skolorna har tydligen förvandlats till någon sorts maffiavärld med så kallade slavlekar, där de som står lägst i rang får fixa märkeskläder och mobiltelefoner till bossarna, vilket kontrolleras med misshandel och hot. (Se en artikelserie i DN om maktlekar, bland annat 11 maj) När jag gick i skolan hörde man knappt talas om vare sig märkeskläder eller mobiltelefoner, men mobbning fanns ju förstås. Människor är ju ändå människor.

Men vad ska man då säga om detta? Visst känns det som att något är på väg att barka iväg åt alldeles fel håll? Man läser om att det nu finns fem fall där unga pojkar dödat jämnåriga flickor. Då träder genast en expert in och säger att det är en ren slump. Men hur kan man veta det?

Det har alltid talats om ungdomsvåld och videovåld, och folk har alltid upprörts över nya generationers moraliska förfall. Men enligt bland andra Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, så finns det ingen vetenskaplig studie av kvalitet som antyder att vi skulle ha en våg av maktlekar som i stor skala leder till ökad brutalitet mellan tonåringar. Han medger dock att de förekommer, dessa maktlekar, och att de ibland innebär grovt våld. Men det är ingen fara! Alltså, ni tonårsföräldrar – ert barn kan möjligen bli svårt misshandlat och tvingat att stjäla– men det är absolut ingen fara! Det kanske gör lite ont och är en smula förnedrande, inget mer. Skönt att veta, inte sant?

”Vi måste givetvis ta ungdomsvåldet på största allvar”, säger Sarnecki. ”Men under mina 35 år som kriminolog har det varit en återkommande story i samhällsdebatten att det har ökat och blivit grövre. Det har sällan funnits något vetenskapligt stöd för dessa misstankar, och gör det inte nu heller”.

De som står långt ner i rangordningen kallas flygare. Amir Srebrenikovic, som jobbar som lärare, berättar att dessa flygare ständigt är rädda. En gång misstänkte en av mellankillarna att en tolvårig flygare hade tjallat för en fritidsledare. Då bröt de sig in i killens hem, misshandlade hans föräldrar och stal deras smycken. De berättade för tolvåringen att det var de som begått brotten, och sa att nu vet han vad som händer om han tjallar.

Amir, läraren som intervjuas av DN, säger att man måste komma ihåg att mellankillarna också är rädda. Om de inte levererar ett visst antal jackor och skor till den högre nivån, så misshandlas de. En boss kan tjäna upp till 50 000 kronor i månaden och en mellankille flera tusen i veckan.

Men det är alltså ingen fara, enligt forskarna. Det är helt normalt, så här har det alltid varit! Sarnecki menar att ”vanliga, trygga ungdomar kan delta i de här lekarna utan att hamna i elände, men de som har det svårt och saknar vuxenstöd och som dessutom utsätts för grupptryck lätt kan hamna i negativa spiraler”. Som sagt, skönt att höra för alla er som har barn som är ungefär tolv och äldre. Även om barnens klasskamrater skulle storma ert hem, misshandla er och stjäla era tillhörigheter, så kommer detta inte att påverka ERT barn över huvud taget!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post228

Ping Pong

FöräldrarPosted by Linda Tuesday, April 13 2010 13:28:56

Klädföretaget Ping Pong har uppmärksammat min sida, och det faktum att jag alltid är på barnens sida (vilket faktiskt har gått en del förbi – men när jag ondgör mig över dåligt föräldraskap är det ju just föräldrar jag ondgör mig över, aldrig barn!)

Så nu blir det en TÄVLING, där vinnaren får en mycket cool svart munkjacka (finns i storlekarna 50-80) från Pingpong barnkläder.

Det enda ni behöver göra, är att svara på hur ni tror att folk tänker när de låter en femton månader gammal bebis springa runt obevakad samtidigt som någon backar med en bil. För mig är det fullständigt obegripligt, men ni kanske har bättre koll. Jag trodde att när man har barn, så måste man hålla uppsikt över barnet Varje Sekund, åtminstone när man är utomhus och det är bilar i farten. Jag känner ju en del barn i den här åldern och vet hur snabbt det kan gå – de snubblar och hinner upp på stolar och bord och ramlar ner, och olyckan kan vara framme. Men utomhus? Där någon ska backa?

Så, ta chansen att vinna denna fina tröja, och hjälp mig samtidigt i mina funderingar över hur folk tänker. Skriv en kommentar eller skicka ett mejl - senast 1 maj - till linda[at]lindasfilosofi.se. Den som bäst lyckas stilla min upprördhet vinner.

  • Comments(5)//linda.lindasfilosofi.se/#post223

"Perfekta" barn

FöräldrarPosted by Linda Saturday, April 03 2010 12:11:49

Olika falla ödets lotter. Vissa föräldrar hackar på sina barn. Andra föräldrar hyllar istället allt deras små telningar gör, och anser framför allt att barnet aldrig kan göra fel. Att allt som sker alltid är andras fel. Det egna barnet har inget ansvar. Ingen av dessa föräldraytterligheter är förstås bra. I ena fallet får barnet dålig självkänsla, i andra fallet skapas en grandios personlighet som kommer att bli outhärdlig för omgivningen.

En av de mest häpnadsväckande sakerna när det gäller skandalen i Bjästa – där en tonårskille våldtog två tjejer och blev dömd för dessa brott både i tingsrätt och hovrätt, efter erkännande och DNA-bevis – är inte den allmänna masspsykosen (sådant har man väl sett förr, tusen gånger, i stor eller liten skala) utan att hans mamma hävdar att han är oskyldig, trots domar i både tingsrätt och hovrätt. Det var till och med hon som tipsade Uppdrag Granskning om att han var oskyldigt dömd, men när de började gräva blev det förstås ett helt annat program än vad mamman hade tänkt. Hon som startade en Facebookgrupp där hon anklagade offren, i klassisk häxprocessanda. Det var ju deras fel!

Nu får man väl emellertid visa lite förståelse. Den första reaktionen hos alla föräldrar är nog att tro att ens lilla guldklimp absolut inte kan utföra onda handlingar, vare sig det handlar om mord, våldtäkt eller bråk i en sandlåda, men efter ett tag, när det hela fått sjunka in och man kan läsa domen svart på vitt, är det nog bättre att försöka stötta barnet på ett annat sätt än att hävda barnets oskuld. För hur ska barnet annars bli friskt? Bjästakillen kanske behöver terapi, medicin, vem vet. Mamman måste väl ändå inse att det faktiskt KAN finnas en möjlighet att domstolen dömt korrekt utifrån vittnesmål och bevisning. Att det KAN hända igen, och att det till och med kan bli värre. Mekanismerna bakom Bjästakillens agerande lär ju finnas kvar. Dålig impulskontroll, att inte kunna hantera motgångar, att inte kunna kontrollera sin ilska, dålig kvinnosyn. Eller vad det nu kan vara.

Och nu har vi nästa mamma. Den 23-åring som är misstänkt för att ha slagit ihjäl en 78-årig kvinna i ett bråk om en parkeringsplats, hämtades hos sin mamma. Det var där han hade gömt sig (polisen har tydligen letat). Nu är denna person visserligen bara misstänkt (i skrivande stund) och har förstås nekat. Men man kan gissa hur resonemanget skulle kunna gå när han bestämde sig för att hålla sig undan, med mammans hjälp. Att det kanske var 78-åringen som provocerat 23-åringen. Att det var hennes fel, inte hans. Hon borde inte ha varit så gammal! För lite stryk ska man väl tåla. Och herregud, hon borde väl inte ha tjatat om någon parkeringsgplats över huvud taget, det var väl klart att den var 23-åringens! Han är så klok och fin och har aldrig haft fel i hela sitt liv.

Föräldrar till brottslingar, som vägrar tro att barnen är skyldiga, eller skyddar och gömmer barnen så de ska slippa straff. Borde inte alla föräldrar vilja att barnen får hjälp? Eller gömmer de hellre sina barn, så att de kan slå ihjäl någon ny person om ett halvår? För det lär ju ligga där och gro. Kan man bli så förbannad över exempelvis en missad parkeringsplats, att man slår ihjäl en gammal dam, då torde risken att man hamnar i slagsmål som går överstyr vara enormt stor. Snart är han där igen. Är det inte bättre att han får ta sitt straff, och får gå i terapi?

Men jag förenklar nog, och det är väl för att jag inte själv har barn. Hade jag barn, skulle jag med näbbar och klor kämpa för mitt barn, även om det har gått bärsärk. Jag skulle gömma det och assistera det i nya dåd, för man älskar sitt barn så mycket att man blir blind.

Men det finns ju olika sorters hjälp. Man kan hjälpa barnet att få hjälp, och man kan hjälpa barnet att begå nya dåd. Någonstans borde väl dessa mammor inse att det finns en mikroskopisk möjlighet att domstolar dömt korrekt? En liten, liten möjlighet? Om inte, är det ju riktigt otäckt. För föräldrar som anser att deras söner aldrig har gjort fel och aldrig kan göra fel, de som blundat för att han slår andra barn i sandlådan eller skriker så fort han inte får sin vilja igenom, är ju direkt olämpliga som föräldrar och borde omedelbart fråntas vårdnaden.

Vi kan ju inte hindra olämpliga människor från att skaffa barn, och från att producera våldtäktsmän och mördare på löpande band, men vi kan ju försöka fånga upp dessa individier och hjälpa både dem och föräldrarna. Eller ska man värna så starkt om föräldrars rätt att bete sig precis hur som helst, att man får räkna med lite toalettvåldtäkter och parkeringsmord?

Nej, jag föreslår att de föräldrar som är oförmögna att inse att deras barn kan göra fel och har brister, ska gå i terapi. Hur ska man då upptäcka detta? Jo, man gör ettårskontroll och femårskontroll och sjuårskontroll, och då intervjuas föräldrarna av en psykolog, där de får redogöra för barnets positiva respektive negativa egenskaper. De får redogöra för konflikter barnet har hamnat i. Om ett barn vid, säg sju års ålder, inte har en enda dålig egenskap och de konflikter som barnet hamnar i alltid har varit andra barns fel (eller andra människors), då ska dessa föräldrar omedelbart in på tvångsvård. För att rädda både barnet och resten av samhället. För ingen är perfekt. Alla har brister. Och vissa brister är farligare än andra.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post221

Medelmåttefascister kräver: Alla barn ska vara exakt lika duktiga - inom alla tänkbara områden!

FöräldrarPosted by Linda Wednesday, December 16 2009 15:00:14

Fotbollspappan Tomas Persson säger i DN 15/12 att det är en cynisk människosyn som ligger bakom den hårda toppningen inom barnidrotten. ”Jag mår illa när vuxna knäcker barns självkänsla för att uppnå sina egna syften”, säger han. Och visst finns det galna idrottsföräldrar, som inte har vett att ligga lågt. Dåliga föräldrar finns det gott om.

Tomas tycks emellertid utgå från att inga barn, självmant, kan tycka om att tävla. Och därmed blir hans uttalanden smått fascistiska. ”Barn måste få leka utan krav” blir istället ”Barn MÅSTE leka utan krav”. Men vissa tycks ha det medfött, viljan att vilja träna hårt, pressa sig för att nå ett mål – och tävla. Oavsett vad föräldrarna gör. Och även i tidig ålder. Varför ska de inte få göra det? Ska de tvingas ta det lugnt, och inte få tävla, för att andra barn ska må bättre? Vad händer då med DE barnen, de som inte får leva upp till sin potential, leva enligt sin natur? Om de älskar att tävla och får höra att det är fult att tävla?

Han anser att toppning och tidig selektering inom barnidrotten utgör brott mot FN:s barnkonvention, den som slår fast att barn ska skyddas mot alla former av diskriminering. Men detta måste väl gälla även de barn som är tävlingsmänniskor och njuter av att träna hårt? Jag var själv ett sådant barn, och mina föräldrar pressade mig inte alls. Det kom från mig själv.

Persson pekar på de barn som inte får vara med – de som får sitta på bänken. Att deras självkänsla förstörs. Å andra sidan: det är många områden, där barns självkänsla kan få sig en knäck, som exempelvis popularitet, ha många kompisar, vara social. I sport är ju framgång ändå ganska mätbar, men inte när det gäller popularitet, där allt är mer diffust. Detsamma gäller betyg: oftast är detta något mätbart, där man kan påverka sitt resultat genom att arbeta hårdare. Jag gissar dock att Persson är en av dem som anser att inte heller det är bra, för tänk på de barn som inte är duktiga i skolan! De blir ledsna om någon annan är bättre. Men de barn som är fula och tysta? Är det inte synd om dem? Tänk om ett fult och tyst barn älskar att tävla och plugga, ska det inte få göra det?

Min poäng är att man måste inse att alla barn är bra på något, och det gäller att hitta detta! Alla passar inte att satsa hårt på en idrott, men vissa gör det. Vissa älskar att tävla, andra inte. Det finns en massa aktiviteter som inte innebär tävlande, och som är mer inriktat på gemenskap och mysande. Kreativa saker. Sång och dans. Och om ett barn vill hålla på med exempelvis fotboll, men hela tiden får sitta på bänken, så kanske det finns ett annat lag där han eller hon får spela mer. Alla kan inte vara bäst. När ska barn lära sig det, enligt Persson? I tjugoårsåldern? Är det inte bra om de så snabbt som möjligt får lära sig att hantera världen så som den faktiskt ser ut, och försöka hitta aktiviteter som passar just dem? Barn lär själva se att några är bättre än andra. Är det inte bra att de får inse det, och börja öva på att hantera eventuellt jobbiga känslor kring detta, redan i unga år? Detta kan ju faktiskt ha den positiva effekten att de ”hittar sig själva” snabbare – att de hittar miljöer och aktiviteter där de trivs bra och kommer till sin rätt.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post195

Ursäkta att jag avbryter, men ditt barn håller på att ramla ner i en container (del II)

FöräldrarPosted by Linda Sunday, October 25 2009 15:33:54

Så var det dags att häpna igen. Aldrig får man slappna av.

Katrin Zytomierska - en ganska giftig (och ofta ganska rolig) bloggerska - är gravid, och har trumpetat ut att hon egentligen inte gillar barn, att det är jobbigt att vara gravid och att hon nog kommer att bli en sträng mamma som slår sina barn. Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz ”rasar”, och menar att sociala myndigheter måste kopplas in.

”Det som gör mig upprörd är att Katrin Zytomierska är en offentlig person, som genom sina uttalanden kan få andra blivande mammor att tänka så här”, säger Rusz i Aftonbladet

Om det är så att en massa gravida kvinnor skulle börja planera att slå sina barn, eller plötsligt börja lida av att vara gravida PÅ GRUND AV VAD KATRIN SKRIVER, ja då måste ju sociala myndigheter kopplas in överallt, och se till att folk inte blir med barn hur som helst! Herregud! Om folk är så lättledda och lättmanipulerade, att de kan börja tortera barn beroende på vad en provocerande bloggerska skriver, då måste vi OMEDELBART börja införa något sorts sterilitetschip, så att folk inte kan skaffa barn hur som helst. Hör inte Rusz vad hon säger? Hör hon inte hur hon dömer ut gravida som lättledda idioter?

Jag tror dock att Katrin vill vara en ärlig motvikt till allt rosaskimrande som skrivs om graviditeter och barn. Hon vill vara den som säger exakt som det är, även obehagliga, förbjudna tankar. Jag har hört om folk som får tvångstankar om att råka tappa sitt barn ut genom fönstret. En sorts skräck, över hur lätt det är att förstöra. En oro över att tappa kontrollen. Katrin kanske är rädd att bli sträng, rädd för att bli en sådan som slår. Så här säger hon, exakt: ”Jag tror att jag kommer att bli en ganska hård mamma. Bingo är otroligt kärleksfull och känslosam. Och man tar nog olika roller. Jag kommer nog att ta den hårda rollen som sätter regler, ger utegångsförbud och slår barnen.” Hon skriver ju bara vad hon känner, och drar till det lite. Men alla dessa airheads läser: ”Jag kommer att slå mitt barn!”. Och Rusz ska vara relationsexpert. Bevare mig väl! Hon verkar fullständigt sakna förmåga att läsa mellan raderna eller tolka saker bildligt snarare än bokstavligt. Hur kan folk som saknar den förmågan få jobba med psykologi? Hur är det möjligt?

På ett sätt visar Katrins (var säker på att det är avsiktligt) provocerande kommentarer att hon kommer att bli en bra förälder, eftersom hon ifrågasätter (och faktiskt klankar ner på) sig själv. Hon har tänkt igenom sitt föräldraskap, oroar sig, hon noterar att åtminstone pappan är bra, kärleksfull och snäll. Är det bättre med alla de här mammorna som bara knullar och föder utan tanke, DETÄRKLARTMANSKAHABARN, och sen står och pratar om märket på sin barnvagn samtidigt som barnet ramlar ner i containrar och sväljer gafflar? Och om man frågar varför de valde att skaffa barn så svarar de DETÄRKLARTMANSKAHABARN. Men varför är det så klart, försöker man. Hur kunde du vara säker på att bli en bra förälder, till exempel. Men de stirrar bara på en med vakant blick. Alla ska skaffa barn, bara. Det är som om det är fel att ifrågasätta sig själv. När det troligen är precis tvärtom. Att ifrågasätta sig själv visar på att man kan ta ett steg tillbaka och se på sig själv med distans. Värdera sina tankar och handlingar. Inse när man gjort fel. Jag tycker det är oerhört kusligt med alla dessa mammor som inte kan det. Som bara stirrar på mig när jag frågar. Och sen börjar tjattra om någon attiralj, medan jag får rädda barnet från att ramla av stolen.

Det finns inte mycket som är så provocerande som att uttala sig i frågan BARN. Det är det sista riktiga tabut. Säger man något som inte stämmer med normen, ja då tar det hus i helvete. Zytomierskas ex, Alex Schulman, har ju i sina dar varit en riktigt elak bloggare, och fått en hel del skit, men han säger att han aldrig fått så mycket hatiska kommentarer som när han började skriva en pappablogg. Det räcker med att lägga en filt fel eller glömma strumporna, för att han ska få hundratals hatiska kommentarer från rasande föräldrar (mest mammor) som hotar med brevbomber eller sociala myndigheter. Och samtidigt som de ondgör sig över filtar och strumpor, så kan man ge sig fan på att deras egna små telningar stoppar fingrarna i kontakter eller springer med saxar.

En oerhört komisk detalj i Zytomierska-Rusz-kriget är dock att Zytomierska en gång anställde Rusz’ son. Det var det där med att kasta sten i glashus. Innan du klagar på andras tankar om barn och föräldraskap, kanske du ska se över ditt eget föräldraskap och dess följder.

http://www.finest.se/userBlog/?uid=28711&beid=1222083

  • Comments(5)//linda.lindasfilosofi.se/#post181
Next »