Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Ulla-Britt: More bang for the buck, tack!

AktuelltPosted by Linda Thursday, August 16 2012 08:34:32

Det är bråda dagar på Grand Hotel och Blå hallen. De skattefinansierade festerna avlöser varandra, och glädjen står högt i tak. Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), har festat så det står härliga till. Choklad och vintillverkare arbetar dygnet runt, för att förse de lyxtörstande tillväxtverkarna med choklad och vin av yppersta kvalitet. Ribbåtarna går i skytteltrafik mellan Stockholms innerstad och skärgården. Hej, vad det går! Så härligt det är ändå, att leva.

Fly me to the moon!

Man börjar så smått undra om de vet något som inte vi vet. Är jordens undergång nära förestående? Är det därför de med sådan oefterhärmlig esprit sätter sprätt på våra skattepengar? Som om det inte fanns någon morgondag?

Man läser och man läser, tills det går runt i huvudet. Man läser om entledigade verkschefer som erhåller 91 000 i månaden samt gratis bostad (i tre år) för att utföra obskyra arbetsuppgifter. Man måste ju till varje pris måste hålla kvar deras galaktiska kompetens – en kompetens så enorm och ogripbar att den likt universum självt (eller en hal tvål) undflyr gemene man. Man läser om VD:ar (till exempel för SSF) så gnistrande kompetenta att de inte ens kan reglerna för upphandling, trots att de ansvarar för skattemedel; ja, kompetens som är så outstanding att den omöjligt går att lägga vantarna på för mindre än 130 000 kronor i månaden, 30 % av i lönen i kapitalförsäkring samt för guds skull – tio veckors semester. Det tar på krafterna att vara briljant, det förstår ju var och en. Batterierna måste laddas. Och till sist, likt kulmen i ett påkostat fyrverkeri, golvas man inför den som slår alla dessa kompetenta halvgudar med hästlängder, nämligen Michael Bindefeld.

2009 fick Michael Bindefeld över 200 000 i månaden av Stiftelsen för strategisk forskning. Och tro för guds skull inte att det är någon mat eller några partyhattar inkluderade i denna gracila kostnad; nej, partyhattarna har man fått betala separat, liksom mat, dricka och lokal. Totalt 9 miljoner kronor har spenderats på festande (eller kommunikation, som man i vissa fall har försökt kalla det). Så vad är det då man har fått av Michael för 200 000 i månaden? Ingen vet. Kvittona är borta. Nu har man bett Bindefeld leta upp sina kvitton, för att se om det går att få klarhet i vad det är för han har gjort. Men förmodligen är det så komplicerade saker att det ändå skulle gå oss vanliga dödliga över huvudet. Ingen idé att ens visa oss kvittona; vi skulle bara bli förvirrade.

Jag blir alltmer nyfiken på Michael Bindefeld, och den extrema kompetens han tycks besitta. Med tanke på att de som sitter i styrelsen för SFF är så extremt kompetenta, tycker man ju att de borde klara av att exempelvis kommunicera stiftelsens existens för omvärlden, men så är tydligen inte fallet.

Styrelseordförande Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist försvarar miljonutbetalningarna till Bindefeld. Det har varit en mycket viktig PR-satsning, inte minst för att rädda styrelsens hår. Ulla-Britt berättar hur styrelsemedlemmarna har slitit sitt hår, i frustration över att stiftelsens verksamhet ignorerats av medier. ”Man sliter sitt hår i styrelsen, här satsar vi 600 miljoner kronor om året på forskning och det syns inte med en rad någonstans”(DN 15/8). Detta var en av anledningarna till att man kontaktade Bindefeld.

De har visserligen gett 600 miljoner kronor till forskning. Och det är förstås bra, att de har bidragit till att forskare botar cancer och Ebola. Men det är inte nog för dem! Alla dessa hundratals miljoner, de har ju bara gått till DET, till själva forskningen! Det har inte synts i media! Inte förrän nu. Nu! Nu kan de alla fröjdas. Nu slipper de, likt matadoren i Tjuren Ferdinand, slita loss sitt hår. Dessutom fick de ETT LYFT! Ja, de fick ett lyft. ”…de fick ett lyft och kunde se på forskningsfrågorna på ett nytt sätt och få dialog med medier…” säger Ulla-Britt.

Ja, det är så mycket man inte förstår här i världen. Man kan ju tycka, att om man nu ska ha entledigade personer som avlönas via skatten, med 91 000 kronor i månaden och gratis bostad i tre år, samtidigt som svårt sjuka människor måste pallra sig till arbetsförmedlingen och får sin assistenshjälp indragen trots att de inte kan gå på toaletten själva, är det då inte rimligt att dessa 91-tusare utgör själva gräddan av mänskligheten? De ska ha hög IQ och EQ, ha en doktorsgrad i minst ett ämne och studerat vid minst tre olika prestigefyllda universitet, samt ha arbetat på barnhem i Kina och Afrika och startat upp minst tre företag som gett arbete åt en massa människor. De ska tala minst sju språk, vara humoristiska, allmänbildade, vältaliga och sådana som i skolan genast gick till den som var mobbad och satte sig bredvid den mobbade. Vara riktigt bra människor med bra idéer och hög energi – och god moral.

Ulla-Britt tycks dock visa en smula ånger. Hon medger att man kan tycka att det kanske inte var världens smartaste beslut, och ”man kunde kanske gjort på ett annat sätt och fått mer ’bang får the buck’, som man säger”. Mer bang for the buck! Ja, ett alternativ var väl att dela ut mer pengar till forskare, och haft festen på kontoret. Men nu var ju målet att synas i medierna. Att styrelsen inte skulle behöva slita sitt hår. Och då kunde man väl knappast ha lyckats bättre? Kanske är det här, just här, som alla dessa högavlönade Jack Sparrows visar sin månatliga hundratusenkronorskompetens som allra bäst?




  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post307

Vi hade i alla fall tur med vädret

AktuelltPosted by Linda Friday, August 10 2012 13:33:00

Nu tas äntligen krafttag mot den dåliga cyklingen i Stockholm. Och med detta menas cykelvägarnas undermålighet såväl som antalet cyklister. I Köpenhamn utgör cyklandet 35-40 % av resorna, medan de i Stockholm endast utgör 4-5 %, vilket gör Sverige till ett cyklingens u-land. Folk tycks cykla mer ju längre söderut man kommer – allra helst om man slår ut cyklingen på hela året – vilket ju är oerhört märkligt. Kan Holland och Danmark, så kan väl vi?

I dagens SvD (10/8) intervjuas några personer, om vad som skulle få dem att börja cykelpendla. Maria Löfgren, Södermalm, arbetar över hela Sverige, och menar minskad biltrafik skulle få henne att cykla mer (till Centralen). Fredrik Holmberg, som bor i Gamla stan, vågar sig inte ut förrän varenda bil är borta: ”Att ta bort alla bilar är det enda som skulle kunna få mig att cykla.” Lena Henrysson Sjödin menar att cykeln inte är något alternativ om man har småbarn.

Pengar till nya cykelvägar ska öronmärkas. Regeringens utredare vill ha så kallade supervägar till cyklister. Pendlingstiden mellan Malmö och Lund skulle, med en sådan cykelmotorväg, minskas från 70 till 43 minuter, och genom att plantera buskar längs vägen, ska cyklisterna skyddas från snålblåsten. Målet är att hälften av alla kortare pendlingsresor ska ske med cykel. Det är förstås lovvärt. Det behövs säkrare cykelvägar i Stockholms innerstad (jag är väldigt orolig över min cyklande bror). Där kan man ha Holland som förebild.

Vissa vill emellertid gå längre än så, och göra Stockholms innerstad bilfri. David Sennerstrand, som bor i Vasastan, är en av dem. Han skulle dessutom inte hålla med Lena Henrysson Sjödin om att cykeln inte är något alternativ om man har småbarn. Han driver bloggen ”livutanbil.se” där man kan följa hans liv som cyklande småbarnsförälder. En endaste gång har han saknat bil, och det var när de kånkade iväg det febriga barnet i kollektivtrafiken, på väg att fira nyår i Vaxholm, när vargavintern var som värst.

Man kan inte låta bli att beundra honom. Vilken viking, som orkar ge sig ut i snöstorm och mörka, kalla vintermorgnar och fälla ihop och fälla upp denna cykel. Man tänker på sig själv (det var någon poet som sa att sinnebilden för girighet är en ensam bilist på en motorväg, det vill säga just jag. I 11 år veckopendlade jag med SJ, sen köpte jag en bil. Väl i Stockholm får bilen stå, men det spelar förstås ingen roll). Man kanske i alla fall borde cykla till Örebro, och där ta tåget? Det är bara 5 mil dit. Jag ser framför mig, hur klockan ringer vid fyra på morgonen, och jag trampar iväg på den oplogade landsvägen i minusgrader, fullastad med veckans packning, och snöplogen kör förbi mig och trycker ner mig i diket, men jag borstar av mig och fortsätter. Nej, nu är du sådär tokig, säger någon. Du behöver ju inte cykla till Örebro. Visst går det väl bussar från Nora? Det är bara 1,5 mil dit. För man får skylla sig själv om man bor på landet. Det är inte miljövänligt. Alla bör bo i eller nära en stor stad. Man får inte bo längre bort från jobbet än att man kan cykla.

Jag blir nyfiken på David Sennerstrand och läser vidare i hans blogg. Jag läser att han reser till Frankrike! Jag klickar och undrar om han reste vintertid. Det vore spännande att läsa om hans färd genom ett smällkallt Sverige, med barnet nedpackat i den specialbyggda cykellådan, och frun strax bakom. Hur de ibland måste stanna och göra en bivack och värma händerna på en termos. Se de giriga egoisterna susa förbi i sina bilar, och någonstans ändå njuta över att de står över allt det.

Nej, nu är jag löjlig igen. Det är klart han inte cyklade. Det är inte det som är grejen – att cykla överallt. Grejen är att INTE ÅKA BIL! Det är bilarna som förstör världen. David FLÖG faktiskt till Frankrike, och DET VAR INGA SOM HELST PROBLEM ATT TA CYKELN MED SIG PÅ FLYGET!

Han berättar att han fick gå upp 4:15 för att ta flygbussen till Arlanda. När de anlänt till Paris, väntade ytterligare en bussresa till Rouen, denna gång på två timmar. Nu kanske någon tycker att det är märkligt att hata bilar och alla som kör bil, samtidigt som man själv åker buss timme ut och timme in och däremellan FLYGER, men ni förstår, HAN HADE CYKELN MED SIG! http://www.livutanbil.se/?p=2213

Väl framme i Frankrike skjutsas han runt i bil till olika evenemang. Som han lider! ”För mig är det jätteviktigt att kunna ta mig någonstans utan att någon kör mig”, skriver David. ”Annars mår jag dåligt. Jättedåligt. Usch!” http://www.livutanbil.se/?p=2220

Ja, usch! Det framgår inte om han har sin cykel med sig när han blir runtkörd, men det får man väl anta. Det viktiga är att det trots allt finns människor som verkligen offrar sig för miljön. Som gör det där lilla extra. Som verkligen gör sig omaket att checka in cykeln, när de flyger jorden runt. Det tycker jag är fint. För man kan vara säker på att de, någon gång när de landat, kommer att cykla. Och det är ändå det, som är det viktiga.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post306

With a nice Chianti

AktuelltPosted by Linda Tuesday, June 26 2012 18:13:05

Den transhumanistiska organisationen ”Människa plus” har en transhumanistisk deklaration, där en av punkterna handlar om att ”utöka den mänskliga potentialen” – bland annat genom att ”besegra kognitiva [processer som har med tänkande att göra] tillkortakommanden”.

Detta låter ju bra och intressant på många sätt, men man kan fråga sig vad det innebär, att besegra människans kognitiva tillkortakommanden. Spontant kanske man tänker på en framtida metod för att höja folks IQ, men frågan är om hög IQ alltid är bra. Häpet och förfärat har man kunnat läsa om den docent som skar läppen av sin flickvän eftersom han misstänkte att hon var otrogen. Och för att sjukhuspersonalen inte skulle kunna sy tillbaka läppen, åt han helt sonika upp den – med hänvisning till sin höga IQ.

”Jag fick tanken spontant. Jag tänkte, jag ska göra av med den. Jag är vetenskapsman, jag har väldigt hög IQ. Jag har problemlösningsförmåga på en sekund”, säger mannen till Expressen 25/6.

Den typen av blixtsnabbt tänkande klarar sig samhället nog bättre utan; det är ju knappast den typen av förbättrad kognitiv förmåga man eftersträvar i ett framtida, idealt samhälle, och det visar tydligt att det här med kognitiva tillkortakommanden inte bara har med IQ att göra. Men vad kan det då vara? Solidaritet, kanske? Hög IQ och solidaritet. Det borde väl vara bra? Det har emellertid visat sig, att det här med solidaritet är svårare än man kan tro.

Ronnie Sandahl beskyller (Aftonbladet 26/6) Anja Pärson – som kom ut som homosexuell i sitt sommarprat den 23 juni – för att vara osolidarisk, eftersom hon inte vill bli en symbol för gayrörelsen och hålla tal på Pridefestivalen, och för att hon har bott i Monaco och betalat skatt där istället för i Sverige. Han går så långt som att påstå att ordet solidaritet inte ens finns i hennes ordbok.

(Man får väl anta att Sandahl – i konsekvensens namn – är motståndare till migration rent generellt; att folk bör hålla till där de är födda, helt enkelt. Och att de som flyttar till Sverige av olika anledningar bör betala skatt i sina hemländer snarare än i Sverige, för att visa solidaritet med det land de växt upp i.)

Anja borde visa solidaritet med den rörelse som har gjort att hon kan komma ut ur garderoben i sitt sommarprat, twittras det. ”Ett tack och erkännande hade varit snyggt”, skriver Jonas Lundqvist på Twitter.

Men då borde väl Anja ha tackat en massa andra rörelser också? För hon är ju trots allt inte bara homosexuell, hon är kvinna och skidåkerska också. Och utlandssvensk. Med samiskt blod! Och blyg, enligt egen utsago.

Med störtloppsfart borde Anja ha svischat förbi hur hon träffade sin Filippa i en klädaffär och hur det kändes när hon blev kär, och hur det känns att åka skidor snabbt, och tankar kring självkänsla och den egna karriären. Herregud, så egoistiskt och osolidariskt att sitta i radio och dra en massa anekdoter ur sitt liv, när folk svälter i Afrika!

Anja borde förstås ha ägnat 1,5 timme åt att TACKA, och bett producenten lägga upp en bild på ett kvitto på att hon betalat skattemellanskillnaden för alla de år hon varit skriven i Monaco. Först kunde hon ha tackat HBT-rörelsen, och nämnt alla kämpar vid namn, och kanske berättat lite om varje kämpe, och efter varje kampanekdot sagt att hon aldrig hade kunnat göra detta radioprogram, med detta innehåll, om det inte vore för dem. Därefter hade hon kunnat tacka skidfabrikanten, producenten, stavfabrikanten, ljudteknikern, sin tränare, kvinnokampen, den programansvarige som valde ut henne, sina föräldrar, för att de skaffade henne, och deras förfäder, och de samiska kusinerna (hon kan ju faktiskt inte bara visa solidaritet med HBT-rörelsen och kvinnorörelsen, Anja har samiskt blod och samiska kusiner, och hon följer ibland med och hjälper dem med renarna!) och liftmakare och Ingemar Stenmark.

Och hon borde inte ha avslutat med att berätta att hon ska bli mamma, utan högt och tydligt ha deklarerat att hon vill bli en gayikon som hädanefter uteslutande pratar om HBT-rörelsen iförd kroppsmålning, på Pridefestivaler såväl som i andra sammanhang.

Men plötsligt slår det en, att om hon hade gjort just så, ja då hade ju inte Ronnie Sandahl kunnat skriva sin kanske mest uppmärksammade krönika någonsin, och det hade ju faktiskt varit ganska osolidariskt mot journalistkåren, som ju indirekt är en del av hennes (ekonomiska) framgång eftersom de rapporterar om den.

Så det är inte lätt, det här med solidaritet, och vem som mest behöver den, och vem som ska visa den, och när. För att återgå till Människa plus: kanske kan man tänka sig ett system där man först höjer folks IQ, så att de kan hantera den ganska komplicerade matris av solidaritet som måste visas på rätt sätt och vid rätt tillfälle, och att Sandahl ansvarar för solidaritetsträningen? För man måste ju anta att det finns en sällsynt intrikat tanke bakom det faktum att han ägnar sin tid åt att skriva krönikor om andras brist på solidaritet istället för att visa barnen i Afrika lite solidaritet. Han är ju trots allt människa.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post302

Hen fångade Kony vid korvarna

AktuelltPosted by Linda Tuesday, March 13 2012 18:35:12

Det var med ganska stor nyfikenhet jag kastade mig över senaste numret av Nöjesguiden. De skulle nämligen byta ut ”han” och ”hon” mot det mycket omdebatterade, könsneutrala ”hen” i hela numret.

Hen! Om alla börjar använda ordet hen, kommer kvinnor inte längre att utföra största delen av hushållsarbetet, inte gå ner i deltid när barnen kommer, och de kommer inte längre att tjäna mindre än männen. De kommer i mindre utsträckning att betraktas som sexobjekt, vars främsta uppgift är att tillfredsställa männens (sexuella och andra) behov. Ja, ni läste rätt. Om man fyller en hel tidning med detta lilla ord, så kommer den klassiska, djupt rotade bilden av att kvinnan framför allt ska vara vacker och mild att gå upp i rök! Hela bildspråket kommer att ändras. Man kommer till exempel inte längre att försöka marknadsföra vare sig tidningar eller bilar med hjälp av kvinnor som ser ut som om de får orgasm.

Framsidan på Nöjesguidens hen-nummer. Tanken är att visa hur det lilla ordet ”hen” könsneutraliserar hela framsidan, och gör att den attraktiva kvinnan inte längre framstår som ett sexobjekt! Ser ni?


Det är alltså där det börjar. Med hen! Ungefär som att man kan fånga in den där Kony (skurk från Uganda som tvingat barn att bli soldater) bara genom att TITTA på youtubeklippet från Invisible children! Entusiasmen hos de unga bloggarna visste inga gränser. Ta er tid och titta på den här filmen, uppmanade de. Då gör ni en insats. Det tar bara 30 minuter, men det är värt det! Nu har 65 miljoner människor tittat på detta klipp, så jag antar att Kony blivit infångad många gånger om. Någon liten fashionista såg Kony på Konsum, kände igen honom och grep honom vid ostdisken.

Hen är ett könsneutralt pronomen, och man kan ju tänka sig att det i vissa fall, till exempel när någon ska anställas, eller en ordförande eller styrelsemedlem ska väljas, vore lämpligt att dölja vilket kön personen har, och bara se till meriterna. Man stryker namnet, och skriver ”hen”. Hen har varit VD för det företaget och talar 8 språk flytande. Det som gör mig fundersam är emellertid när man använder ”hen” i en text där det är uppenbart vilket kön det handlar om: ”Markus ler och erbjuder mig att höra den färdiga mixen innan hen hör den själv” (sid 14). Vad är vitsen med det?

Jo, hen är tydligen till för människor som inte vill tillhöra något av de två kön som vi tidigare har trott var de enda (man och kvinna). ”Föreställningen att det bara skulle finnas två kön är starkt rotad hos många”, menar Edward Summanen [ socionom, genusvetare och projektledare på RFSL Ungdom] Det framgår inte huruvida RFSL lobbar för att det ska byggas ett tredje omklädningsrum i landets alla idrottshallar, men man får väl anta att så är fallet.

Men om man inte vill vara man, och inte heller kvinna, finns det inte en stor risk att man inte heller vill vara detta tredje kön? Man kanske vill vara både och? Och likt en skottspole springa fram och tillbaka mellan omklädningsrummen, för att ingen ska kunna placera in en i ett fack.

Det konstateras också, i artikeln ”När könet är okänt” (sid 20) – en smula näbbigt – att det faktiskt är VÄLDIGT sällan man behöver veta könet på någon, och om det händer, är det bara att fråga! Som i exempelvis en rättstvist mellan en man och en kvinna, där hen slog hen (hen böjs inte i Nöjesguiden, för man har inte bestämt om det ska vara henom eller henen) så hen började blöda och hen slog hen, och sen slog hen hen, och hen hen. Hen gick då ut ur lägenheten medan hen stannade kvar. Vilken kön hen har? Och hen? Det är ju faktiskt bara att fråga om man är osäker.

Ja, ja, tänker man. Det är väl bäst att använda hen, då. För att inte bli anklagad för att vara feg eller mossig. Men så lätt är det minsann inte. Det kan nämligen vara KRÄNKANDE för vissa att refereras till som ”hen”! Och inte för de mossiga, märk väl. ”För väldigt många människor, trans som cis, är det viktigt att bli bekräftad i sin nya könsidentitet. Då tycker jag [Summanen], att det är centralt att använda det pronomen personen föredrar, vare sig det är hon, hen eller han. Det handlar om respekt.” Med andra ord, kan det vara kränkande för någon som har gjort ett könsbyte, att inte få kallas han eller hon, beroende på vad man var från början. Man kan skriva hen om man är säker på att personen inte gjort könsbyte, men om man inte vet om personen gjort könsbyte eller ej (är det kränkande att fråga?) kan det alltså vara kränkande att använda hen.

Något jag emellertid undrar, är om ”hen” även kommer att ha en lugnande inverkan kvinnor emellan. För det finns inga som är så kritiska och hatiska mot kvinnor, som andra kvinnor, och det torde vara en viktig komponent att ta i beaktande, när det gäller jämställdhet.

Ibland när jag går ut till min bil, kanske för att hämta min termos, så orkar jag inte klä mig ordentligt. Jag kanske har suttit hemma och jobbat, iförd shorts (som går till knäna), och då sätter jag kanske på mig flipflops och dunjacka och rusar ut till bilen och tillbaka. Då stirrar kvinnor på mig som om jag vore galen. Män tittar inte alls på samma sätt. De ser efter hur man ser ut, kanske flinar lite åt ens utstyrsel, säger något lustigt, men kvinnor, de blir heligt förbannade. De spänner blicken i en. De stannar upp, går långsamt, ger en den där uppifrån och ned-blicken, de vänder sig om och man ser hur de hatar en, för att man förpestar deras synfält. Det är inte så att de tycker synd om en, för att de tror att man är en uteliggare, de HATAR en för att man ser slö och slarvig ut.

När Blondinbella lade ut bikinibilder på sig själv – hon var på semester i Karibien – på sin något runda kropp, så blev kvinnor som tokiga. Din äckliga gris, skrev de med andan i halsen. Du är så jävla fet och äcklig. Blondinbella är rik som ett troll, pengarna rullar in. Lyckan och framgången lyser i blicken. Hon ser ut att må bra. Men det blev som sagt ramaskri och krigsrubriker i Expressen. En kvinna får inte vara nöjd med sig själv hur som helst. Det går inte. Jag måste äta mycket för att orka jobba hårt så jag kan tjäna en massa pengar, sa Bella, varpå kvinnorna blir ännu argare.

När Amanda Schulman skriver att ”alla borde ha en Greta-klänning” blir vissa kvinnor rasande och skriver ”Hur tror du att jag ska ha råd med det?” eller när Ebba von Sydow knyter rosetter runt glasburkarna med barnmat och lägger ut bilder på sin blogg, så blir det ramaskri: ”Hur tror du att jag ska ha tid med det?” Ingen får sticka ut i kvinnoland. Ingen får göra något som någon annan inte hinner eller inte har råd med. Eller inte ens har lust med. Om kvinnor har press på sig att vara snygga och prydliga, får det inte komma någon och se belåten ut i shorts och dunjacka. Inte någonsin! Inte när det är minus fem, inte när det är plus tjugo.

Men kanske har jag inte förstått kraften i hen. Kanske kommer hen – som ju faktiskt finns med i SAOL, men med betydelsen ”brynsten” – att slipa ner kanterna kvinnor emellan. Hen-användandet verkar i alla fall ha slipat ner skribenternas skrivförmåga (sid 15): ”[…]Markus är en under av charm och vänlighet”. En? Hen? Och på ett annat ställe: ”en tycker…”. En? (dalmål?) Hen? Hon? Han? Ingen vet. Men då är det faktiskt bara att fråga!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post293

Nu är måttet rågat. Fram med basketbollarna!

AktuelltPosted by Linda Sunday, February 05 2012 16:49:55

Några företeelser som dominerat veckans nyhetsflöde, är våldet i Malmö, överklassafarin i Solsidan, och läsplattorna i Sollentuna. Jag tänkte titta lite närmare på dessa tre saker, och lägga till det allmänt omfamnade antagandet att det är härligt med många barn – ju fler desto bättre, eller åtminstone tre, åtminstone här i Sverige, men eftersom svenskar inte är mer värda än andra människor måste ju samma (tillåtna) idealantal gälla för alla par i hela världen – för att hitta en förklaring till skjutandet i Malmö.

Att vänstern och högern kör med sina klassiska ”det beror på klyftorna, skapa fler jobb, se till att alla har lika mycket, då kommer bovarna att kasta pistolerna i Öresund” alternativt ”hårdare tag, fler poliser, mer övervakning!” förklaringar är ju väntat, medan förvirrade Malmöbor (på SvD:s förstasida 5/2 finns en stor färgbild på en Valentina Öberg som uppgivet säger: ”Jag tänker varför, men jag förstår att det inte finns några svar”) tydligen ska ta till basketbollar för att få tillbaka makten över sin stad. (”Men med manifestationer, dans, basket och radiosändningar ska Malmöborna ta tillbaka makten”.)

Vi blir allt fler, världen blir alltmer effektiv med hjälp av datorer och robotar – och alla ska ha allt, om man får tro de vänsteraktivister som ordnade överklassafari i Solsidan. Tydligen hade rikemansbarnen beväpnat sig med ägg som de kastade på bussen för att ”skydda sitt revir”, som de sa till Aftonbladet. De viftade också med sina iPhones och ropade ”iPhone, iPhone!” till folket i bussen. Det är oklart vad de ville uppnå med detta, med förmodligen rörde det sig om något sorts försök till trolldom, där de i Harry Potter-anda låtsades att telefonerna var trollspön.

Enligt Thomas Friedman (DN 31/1) räckte det förr med att vara genomsnittlig för att få ett genomsnittligt liv (genomsnittlig inkomst, hus och bil), men nu när allt effektiviseras försvinner många enklare arbeten. Nu måste man utbilda sig mer, vara mer speciell, för att ta sig fram. För att inte hamna i arbetslöshetsstatistiken. Och eftersom vi blir fler och fler, och världen mer och mer effektiv, lär väl den här situationen knappast lösas upp genom ett trollslag. Och allra helst inte om alla ska ha allt.

Nu är det väl knappast så att vänstern generellt menar att alla ska ha allt – allt åt alla – men de menar nog att alla ska ha lika mycket, och den nedre gränsen tycks gå vid en läsplatta, om man får tro de kommentarer som flödat in efter Björklunds raseriutbrott mot Sollentuna, där man ersatt papper och penna med läsplatta för sex- och sjuåringarna. Först i andra klass får de börja med penna.

Det är svårt att veta om detta är bra eller dåligt, även om det känns tryggt att kunna använda penna också. Rent egoistiskt finns dock här en öppning för oss medelålders. Tänk om strömmen går i framtiden! Att den verkligen går, ordentligt. Att det i dagar, eller veckor, inte finns någon ström, eftersom tjugo miljarder människor ska ha en läsplatta. Då finns en hel generation, som i värsta fall inte ens har lärt sig läsa, utan bara att peka på bilder på en skärm! Då kan vi belåtet skrockande ta fram våra pennor och sniket läsa tyst i våra böcker, medan den yngre generationen rusar runt som yra höns, oförmögna att existera eller roa sig utan en dator.

Och eftersom svenska barn inte är mer värda än andra barn (allt åt alla innebär väl knappast allt åt alla svenskar, gubevars), bör alla sexåringar i hela världen ha läsplattor i skolan. Allt åt alla. Det blir ett rejält hopp för de fattiga barn, som nu knappt har papper och penna! Tänk, där sitter de nu och ritar med pinnar i sanden, och vips, får de varsin läsplatta!

Jag hörde förresten att läsplattor har en fantastisk massa finesser, som vanliga böcker inte har. Man kan inte bara få en massa extramaterial om författaren, eller läsa tolkningar av boken, eller recensioner – nej, här pratar vi finesser på riktigt: man ska kunna läsa en bok med LJUD till! Så att om man läser om en hästdroska så ska man kunna HÖRA HUR DROSKAN LÅTER! Har ni hört på maken? Och inte nog med det! Det ska finnas BILDER också! Ljud OCH bild! Så att man kan se och höra det man läser om!

Hur som helst: det här med att snart alla människor har internet i fickan, och skolbarn har tillgång till det varje minut i skolan, är inte bara att nordafrikanska revolutioner underlättas, utan att man får mer information om andra. Fattiga trettonåriga tjejer kan läsa om att Chloé Schuterman fått en femtontusenkronorsväska av papsi ena dagen och en rosa Nikon den andra. Åker limousine i New York ena dagen och solar på Mauritius den andra. http://chloeschuterman.chic.se/kaos-flygresa-framme-frukost/

Rent intuitivt känns det som att det kan uppstå vissa svårigheter när alla dessa saker ska samsas. Man kan ju inte låta bli att undra, om det inte kan bli så att arbetslösheten riskerar att fortsätta ligga på en hög nivå, om vi blir fler och fler, och världen blir alltmer effektiv. Och att många då kommer att ha det knapert, samtidigt som de har gott om tid att läsa om vad Chloé får för presenter av sin papsi, varpå de blir jättearga och avundsjuka och rusar ut och skjuter vilt omkring sig eftersom det helt enkelt inte finns jobb åt alla.

Sen har vi det här med vargarna. De måste utrotas, så fler människor får plats. Stockholm växer, och förra året tog en varg en lös hund, som sprang femtio meter framför en mamma med barnvagn. Hon och familjen rasade: så här kan vi inte ha det, vi måste ta bort alla vargar eftersom människor ska ta över jorden, lite som myror till slut. Det kommer att bli så bra! Så många människor och läsplattor och inga vargar. Och om man inte tycker att läsplatta låter som en bra idé, så är man en bakåtsträvare. Man ska vara en rättvis framåtsträvare!

Vad vill jag då ha sagt med denna något röriga text? Jo, kanske att det inte verkar gå ihop. Att alla ska skaffa tre barn, samtidigt som världen blir effektivare så jobben blir färre och alla har en läsplatta där de kan se hur de rikaste har det. Vad är lösningen? Ska vi skaffa ÄNNU fler barn? Spela basket? Eller kanske dansa? Det är frågan.


  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post289

Cruise Control

AktuelltPosted by Linda Saturday, October 08 2011 17:56:21

Det kan inte ha undgått någon, att Håkan Juholt har fått 160 000 kronor för mycket i ”bostadsbidrag” (han får ju ersättning för sitt dubbla boende) för sin Stockholmsbostad, vilket har inneburit att hans sambo Åsa Lindgren inte har haft någon boendekostnad alls sedan 2007. Man ser ibland tips på hur man gör en budget, för exempelvis studenter. Boende, mat, hygien är saker som ska räknas ut och skrivas in i en tabell. Man ser det även i program som Lyxfällan. Det finns en spalt för boendekostnad på den där tavlan. Om Åsa Lindgren hade varit med i Lyxfällan, eller satt sig ner för att göra en budget, så hade hon kunnat plita ner en härlig nolla i avdelningen för boende.

Åsa tyckte att det skulle bli väldigt kul att fylla i den vänstra spalten

Håkan har inte för sitt liv, under så mycket som en sekund, ifrågasatt rimligheten i att Åsa Lindberg inte haft någon boendekostnad på fem år. Fullkomligt perplex blev han, när detta uppdagades. Men så fort han kom till insikt, gjorde han enligt PR-experter allt rätt. Han bad om ursäkt, tog på sig allt ansvar, och erbjöd sig att betala tillbaka de pengar han inte haft rätt till.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare, menar att Juholt visserligen befinner sig på en nivå där man inte ens får gå mot röd gubbe. Han kan dock komma undan denna lägenhetsfadäs, menar Stig-Björn, eftersom han är NYBÖRJARE. Och det låter väl rimligt. Inte låter man väl en nybörjare på ridskola galoppera första gången. Nej, just det. Så varför ställa högre krav på en partiledare?

Men så börjar man ju fundera lite. Juholt nybörjare. På vad, egentligen? Nybörjare får inte galoppera det första de gör. Och nybörjarpartiledare får inte – vadå? Man kan ju åtminstone konstatera att han inte är nybörjare när det gäller att kvittera ut pengar för sitt boende, för det har han gjort i fem år.

Sunt förnuft lär tala om för de flesta, att om man nu är välsignad med så fantastiska förmåner att kostnaden för ens dubbla boende ombesörjs av skattebetalarna, så gäller det inte HELA hyran om man bor tillsammans med någon på det ena stället. Vilket Juholt alltså gör i Stockholmslägenheten. Och det här är ingenting som bara har tickat på. För ett tag sedan blev det det hyreshöjning för Stockholmslägenheten, varpå Juholt skickade in en blankett om ökat bidrag. Det är ju viktigt att bidragen blir rätt, så det inte blir någon månad när han skulle tvingas lägga ut några hundralappar för mycket för det dubbla boendet; det ska han faktiskt inte behöva göra med en lön på 144 000 kronor per månad. Så han var noga med att rapportera in hyreshöjningen. Eftersom det varit en del skriverier om Juholt sen han blev partiledare – allt från den försnillande sambon (jag kommer strax till det) till betalda semesterresor och gnäll över drinkpriser, så hörde man av sig från riksdagsförvaltningen för att försäkra sig om att allt gick rätt till. Att han verkligen bodde själv i lägenheten i Stockholm. Han fick till och med en blankett att fylla i. Han fyllde i att han bor själv och därmed ska få bidrag för hela Stockholmshyran.

Har nu Juholt gjort allt detta med berått mod? Kanske inte. Det kan faktiskt vara så, att det hela är en semantisk fråga. Juholt har nämligen vid flera tillfällen angett att han inte har någon sambo. Det vill säga, den kvinna som står med på kontraktet för Stockholmslägenheten är inte hans SAMBO. Nej, hon är hans KULBO. Och visst verkar det vara ganska kul att bo ihop med Juholt, åtminstone när man ska räkna ut den egna boendekostnaden.

Man skulle emellertid vilja veta lite mer om det här med kulbo, och vilka kriterier som gäller för det gratisboende kulboskapet. Som ni kan se om ni klickar på länken nedan, handlar det om ett alldeles nytt ord i svenska språket, som Juholt alltså är upphovsman till. Och vad man förstår av att läsa nedanstående artikel, handlar det om att ha kul när man bor ihop. Men räcker det med att själv uppge att man har kul, eller måste det komma någon och kontrollera detta?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2380564/hakan-juholt-vi-ar-kulbo

Juholts kulbo är för övrigt dömd för bedrägeri mot sin tidigare arbetsgivare Fritidsresor, så någon kul anställd verkar hon inte ha varit. Under 2005 och 2006 lämnade hon oriktiga uppgifter som ledde till att Fritidsresor betalade ut 23 800 kronor till Åsa Lindgrens privata konto i Nordbanken. Vid andra tillfällen upprättade Åsa Lindgren oriktiga handlingar som gällde ersättning till resenärer för förlorat bagage – som betalades in på hennes eget konto. 22108 kronor. Enligt Stig-Björn Ljunggren (som likt gubben i lådan tycks dyka upp närhelst Juholt behöver försvaras) var det dock ingen fara. Han menar att det hade varit en ”jäkla skillnad om det hade varit Juholt själv”, och att tidningarnas skriveri om Juholts kulbo faktiskt kan leda till ökade sympatier för honom. Detta var dock i mars 2011. Vad händer nu, ett halvår senare?

Då ursäktades det med att Juholt ju inte kan lastas för vad hans kulbo gör. Och nu ursäktas han med att han är nybörjare. Som redan nämnts poängterar Stig-Björn att man kan ställa höga krav på Juholt, eftersom han har en så pass hög position. Så hög, att han inte ens kan gå mot röd gubbe. Men då kommer här ett citat, som gör att alla kan andas ut. Juholt gör inte det! Han går inte mot röd gubbe! Och inte nog med det: HAN HAR INSTALLERAT FARTHÅLLARE I BILEN!

Och därmed borde väl hela saken vara utagerad. Slutet gott, allting gott.

Yes, Mr Obama, Juholt’s kulbo is convicted of fraud, but know that Juholt’s car has cruise control, and that he never walks when the sign says “DON’T WALK”.

  • Comments(6)//linda.lindasfilosofi.se/#post283

Hemma inte studenterna!

AktuelltPosted by Linda Monday, August 15 2011 13:26:01

Fusket på landets högskolor ökar lavinartat. Studentkårerna slår larm. Elma Durakovic, vars bekymrade nuna kunde beskådas på DN:s förstasida den 14 augusti, är oroad.

Ni kanske omedelbart gled in i förlegade tankegångar om att hon skulle vara oroad över själva fusket, men så är förstås inte fallet. Nej, hon oroas över att fusket kommer att leda till ökad kontroll. Att eleverna ska kontrolleras så till den grad, att de blir hemmade. ”Om studenterna kontrolleras hela tiden kan de känna sig hemmade i sitt skrivande”. Så står det under bilden.

Först tänker man att ett så oerhört misstag omöjligen kan ha gjorts på förstasidan av Sveriges största morgontidning. Inte en sådan felstavning i just ett sådant sammanhang, det blir ju bara för mycket. Ens hjärna går på högvarv. Kan det möjligen vara så att ett nytt ord har kommit till? Hemmad? Man går igenom vad man läst och hört på sistone, i ett försök att erinra sig detta nya ord. Det måste ha med ungdomar och utbildning att göra, tänker man. Förfördelade ungdomar, som tvingas hantera någon form av motgång, kanske. Man tänker på läraren, som blev misshandlad till döds av sina elever. http://www.expressen.se/nyheter/1.2528148/paret-domda-for-mordet-pa-tommy

Kan det ha med något sådant att göra? Att om man gör något för att förarga en elev, så kommer eleven strax hem och slår ihjäl en? Eleven blir ”hemmad” i betydelsen ”drabbas av en obeveklig drift att gå HEM till den person som orsakat en negativ känsla, för att rätteligen slå ihjäl denne”?

Eller har det med det egna hemmet att göra? Eleven blir hemmad i betydelsen går tillbaka till (föräldra)hemmet för att slicka sina sår? Bli omhuldad av föräldrarna, och försäkrad om att världen har fel och eleven har rätt. Ungefär som de nya rekryterna i militären – avhoppen är många sedan värnplikten avskaffades och militärens reklamfilmer, en blandning av James Bond och Apocalypse Now, drog till sig horder av curlade sillmjölkar som knappt orkar ta sig över en fotbollsplan – som börjar gråta när de får reda på att de blivit underkända i skjutprovet. De klarar heller inte ryggont och skoskav, eftersom de aldrig i sina nittonåriga liv upplevt smärta av någon grad, vare sig psykiskt eller fysiskt. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svagare-fysik-kan-forklara-soldatavhopp_6288876.svd

De befäl som berättar detta för SvD, vill av förklarliga skäl vara anonyma. De vill väl för allt i världen inte att personer med tillgång till skarpladdade vapen, ska bli hemmade och styra kosan mot befälens bostäder.

Kanske är det så här världen ska vara nu! Det hör ju till, att lära sig acceptera förändringar. Man kan inte sitta där som en frånåkt, medelålders stöt och skrocka att det var bättre förr, nej, det är bara att anpassa sig. Anpassa sig till den armé av hormonstinna ungdomar som tar vad de vill ha och slår ihjäl den som ifrågasätter, eller inte ger dem MVG. Vid ungdomarnas sida står ett koppel av advokater, som arbetar dygnet runt för att dödsmisshandel och tortyr ska rubriceras om till ”stöld”. Något som i fallet Tommy inte gick hem, eftersom ungdomarna filmade sig själva när de sparkade ihjäl honom.

Man blir ju lite perplex, det blir man, eftersom man hör till en generation (X) som börjar bli till åren. Filma när man begår ett brott? Kan det verkligen vara vettigt? Men så är det. Ungdomar idag är så vana vid att precis allt de gör applåderas; från det att den första bajskorven landar i pottan, till dödstortyr under uppsluppna former, några år senare. Självklart måste detta förevigas! Så de kan motta omgivningens hyllningar. Kamraters och föräldrars. Äldre, icke anhöriga ser på med fasa, men det är bara ett tecken på ett stelnat sinne. Och var så säkra – när ungdomarna får mer formell makt, så kommer det faktum att alla dessa filmer försvårar advokaters arbete för frikännande av mordiska ungdomar, att vara ett minne blott. En regel kommer att införas: Har du skrattande filmat när du torterat och styckat, ska detta icke få användas som bevis. Detta ska falla under yttrandefriheten. Filmer av denna typ kan anses vara konstverk, och användas i ansökningar till exempelvis Konstfack. (Antagningsprocesser kommer emellertid att vara helt meningslösa om tio år, eftersom alla får högsta betyg i allt de företar sig, alla har talang för allt och ingen kan vara bättre eller mer lämpad än någon annan, inom något yrke.)

Ibland kan det dock gå så illa att de inte hinner bli hemmade, ungdomarna. Ibland går det helt enkelt för fort, som för den stackars pojke som av polisen tvingades att – utan körkort, och med flickvännen på pakethållaren – köra i 220 kilometer i timmen genom Stockholms innerstad, mot enkelriktat, mot rödljus. Till slut tvingades han, via ivriga tillrop från flickvännen, in i en vägbom där han kallblodigt mördades av polisen. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13359177.ab

Men tillbaka till fusket. Helt klart är, att om man vill försöka komma till rätta med detta, så får det absolut inte ske via några som helst kontroller. För även de som inte fuskar, kommer ju att kontrolleras. Kontrollen skulle drabba alla, men ingen under 25 klarar av att kontrolleras, utan att bryta samman. Det skulle ju antyda att de inte är de unika, ljuvliga blommor som varje människa är. Sådant misstroende kan förstöra dem. Varpå de blir hemmade, och antingen flyr hem (i värsta fall medelst motorcykel i 220 kilometer i timmen, en färd under vilken de riskerar att bli dödade av poliser som tvingat dem att inte ha körkort så att de därför kör in i en vägbom) för att få höra att de visst kom på det där med det kategoriska imperativet och att Kant kan dra åt helvete, alternativt att de mördar sina lärare. I vilket fall så lär högskolorna tömmas på både lärare och elever om man försöker komma tillrätta med fusket. Alltså bör fusket få fortsätta. Men eftersom ordet ”fusk” ger negativa associationer, så bör ordet helt enkelt plockas bort ur SAOL.

Och vad är väl en idé, ett argument, en tankegång, formulerad i text? Det är ju inget man kan ta på. Spridandet av sådant är väl ungefär detsamma som fildelning. Om Vilma läst om Kants kategoriska imperativ så är det ju hennes idé lika mycket som hans, så snart hon läst den. Inte ska hon behöva ge honom något erkännande för det, i form av någon fotnot. Detsamma gäller kompisens hemtenta. Om tentan finns i digital form, så är det ju bara att ta för sig. Allt som går att kopiera, tillhöra ju alla! Upphosvrätt är förlegat. Och vips, så var inte bara själva ordet ”fusk” borta, utan själva företeelsen. Så studentkårerna kan ägna sig åt helt andra saker. Som exempelvis att främja ordblinda lågstadielärare med social fobi och bristande kunskaper i det svenska språket.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post272

Diaboliska tentor och fan på väggen, tack

AktuelltPosted by Linda Tuesday, February 22 2011 09:02:51

En bekant läser till läkare, och klagade nyligen på en ovanligt svår tenta, där nära 80 % av hans klasskamrater kuggade. Så ska det inte behöva vara, menade han. Det är fel av lärarna att göra tentor vars syfte är att kugga så många som möjligt.

Är det fel att göra tentor som är så svåra att de flesta kuggar? Detta torde kunna bedömas från fall till fall; det viktiga är ju att studenten kan det som är viktigt. Alltför långsökta frågor, skrivna av en ogin och allmänt grinig lärare, är ju inte bra. Men om det är någon utbildning där jag sannerligen välkomnar de allra grinigaste och mest ogina lärare, som konstruerar de mest diaboliska tentor, så är det på läkarlinjen. Hur ofta läser man inte om folk med hjärnblödning, hjärtinfarkt och kollapsade lungor, som skickas hem med Alvedon? Nästan dagligen.

Det är inte så lätt, symptomen var diffusa, hur skulle vi kunna veta det, det var så osannolikt, den sjukdomen är oerhört ovanlig, tänker läkarna när folk klagar för att de har låtit vinglande människor trava hem med rinnande hjärnblödning, och kanske tuppat av på närmaste parkbänk. Det senaste var kvinnan som verkligen fick hjärnblödning – blodtrycksmätaren steg i höjden, men då drog man slutsatsen att det var fel på maskinen och skickade hem henne med – Alvedon.

Så ja tack, gärna kuggande tentor på läkarlinjen. Så att bara de bästa, smartaste och klurigaste klarar sig. Och de andra, som inte är bäst, smartast och klurigast, åtminstone får plugga lite hårdare och skaffa sig mer kunskap innan de kommer ut på akuten och skickar hem folk med Alvedon.

Men det är något annat som oroar mig också, och det är optimismen. Du har sett för mycket på DR House. Man ska inte utgå från det värsta. Läkare sa ofta så till mig, som är hypokondriker, när jag kom med fantasifulla och extremt ovanliga förslag på varför mitt blodvärde var så lågt. Kanske är det där faran ligger? Inte bara i bristande kompetens, utan att de är optimister? Själv föredrar jag en pessimistisk läkare, som målar fan på väggen och därför gärna kollar upp det där osannolika. Ifall att. För själv har man ju bara en kropp, bara ett liv. En annan bekant fick en ovanlig form av leukemi. Hon googlade sina symptom, och gick till läkarna och sa ”jag tror jag har det här”. Nej, nej, sa läkarna. Det är i stort sett bara äldre män som drabbas av det. Ett halvår senare fick hon rätt. Och då hade de förlorat ett halvår av viktig behandling. Lyckligtvis överlevde hon.

Jag läser att den nya fantastiska IBM-datorn ”Watson” vann ett möte med två amerikanska mästare i frågesporten Jeopardy, vilket bevisar att det nu går att konstruera en maskin som överträffar människor i konsten att korrekt tolka och besvara även underfundiga och mångtydiga frågor. Nu ska IBM utveckla en assistenttjänst som hjälper läkare att ställa diagnoser. Fantastiskt, men oroande, skriver Johannes Åman i DN 21/2. En av riskerna är att läkarna skulle lita för mycket på datorn, menar han. Knappast troligt, tänker jag. Inte om läkaren är en lagom inkompetent optimist. Då kommer han bara att utgå från att datorn har gått sönder, när den föreslår något ovanligt eller osannolikt, varpå patienten snällt får hasa hem med sin Alvedon. Med andra ord: fram för svårare, extremt ogina tentor på läkarlinjen, och fram för lite mer pessimism hos läkarkåren.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post270
Next »