Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Alla ni friktionsdäcksburna, som kört i diket: Ni är våra hjältar!

Road RagePosted by Linda Tuesday, December 21 2010 12:40:22

Miljöaktivisterna planterar träd på Hornsgatan i Stockholms innerstad (se SvD 21/12) och arbetar dag och natt för att dubbdäck ska förbjudas i hela innerstaden, medan bilister förtvivlat kämpar i hysteriskt vägkaos. (Det händer ibland, hur märkligt det än kan låta för vissa, att människor som bor inne i Stockholm åker ut på landet, och vice versa. Till exempel när man ska till fjällen. Eller hälsa på släktingar i staden). Det viktigaste av allt här i världen är ju att barn i Stockholms innerstad mår bra, inte att barn som färdas på vägarna ska åka säkert. Och ja, nu kommer någon och pratar om att hålla avstånd och hastighet. Själv är jag en mycket försiktig bilist som tänker på detta, trots dubbdäck, men jag häpnar över hur många som inte verkar göra det. Det är ett stort problem, som man verkligen borde försöka göra något åt. Men faktum är att när vädret är riktigt besvärligt, så hjälper inget annat än dubbdäck. Salt slutar fungera när det är kallare än minus tio, när snön faller ymnigt så hinner plogbilarna inte med, när det blåser så bildas snabbt vallar och inte ens om man kryper fram, kan man vara säker på att inte hamna i diket. Igår var E18 avstängd utanför Örebro eftersom fyra bilar kanade av vägen inom en kvart, på ungefär samma ställe.

Sista sträckan på min resa – en resa jag gör ofta eftersom jag veckopendlar – från Stockholms innerstad till de mörka skogarna i Bergslagen, var plogad men inte sandad. Jag åkte alltså på glashal, packad snö, och höll därför knapp 50 kilometer i timmen (på 70-väg) trots dubbdäck. Med hjärtat i halsgropen hann jag bromsa för den stora älg som tagit ett snabbt språng från den mörka, täta granskogen och plötsligt befann sig rakt framför min bil. Älgar rör sig förvånansvärt snabbt. Utan dubbdäck kanske det inte hade gått lika bra.

Jag vet att många blir rasande av att läsa detta, de får tårar i ögonen av min outhärdliga dubbdäcksegoism, och menar att jag omedelbart borde kasta mig ut i den tjugogradiga kylan och plocka bort mina dubbdäck och sätta dit friktionsdäck, och att jag faktiskt hellre borde dö än att riskera Hornsgatebarnens lungor, där jag tuffar runt på mina dubbdäck i de djupa Bergslagsskogarna. Om jag någon gång i veckan kör på Valhallavägen, för att sedan låta bilen stå när jag väl är framme i staden, så spelar det ingen roll. Dubbdäcken ska bort, dubbdäcken är djävulens påfund. Vilken gräslig människa jag är, det är verkligen hemskt, fräser vissa.

Man kunde läsa följande i SvD idag, 21/12: ”Flygbolagen uppmanade resenärerna att välja tåg istället för flyg, medan tågoperatörerna, som också dras med förseningar, uppmanade resenärerna att stanna hemma.” Vad man uppmanar resenärer som är ute på resa – och vill hem – att göra, framgår inte. Kontentan tycks emellertid glasklar. Stanna hemma! Åk ingenstans. Skaffa ett jobb som ligger på promenad- eller cykelavstånd. Det är det nya svarta, att stanna hemma. Tåg då, säger någon. Man kan alltid åka tåg. Tillåt mig att skratta mig fördärvad. Tåg? Hur menar ni nu? Menar ni att ni skulle ÅKA någonstans med ett tåg? Om att stanna hemma är det nya svarta, så är tågresor i Sverige det nya Mount Everest.

Det förefaller emellertid absolut nödvändigt – när det gäller fingerpekande och bråk om andras miljösyndande – att se på det här med miljön med ett holistiskt perspektiv. Att om man syndar på ett sätt, så kan man dra in på något annat – och att man måste se till det totala syndandet. Jag behåller min bil och kör med mina dubbdäck, men jag flyger max en gång per år, om ens det, och promenerar eller åker tunnelbana när jag väl är i staden. Jag äter vegetariskt, ekologiskt och närproducerat och shoppar extremt lite. Bilen och dubbdäcken är mitt främsta syndande. Om Putte totalt, när man ser till alla sorters val gällande resor, mat och konsumtion, släpper ut 100 enheter skit per år, och Lisa totalt släpper ut 20 enheter skit, trots att Puttes bil har friktionsdäck och Lisas bil har dubbdäck, ja då finns det nog anledning för Putte att sopa lite framför den egna porten, innan han självrättfärdigt börjar bedriva korståg inom ett enskilt miljöområde och applåderar när friktionsdäcksburna miljökämpar ligger halvdöda i något dike.



  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post269

Hurra! Häng med och fira att det är dubbdäcksförbud i hela Stockh… [DÄCKSKRIK]… KRASCH

Road RagePosted by Linda Friday, September 17 2010 10:37:56

Det är dubbdäcksförbud på Hornsgatan i Stockholm. Eftersom jag är i färd med att köpa vinterdäck till min älskade, älskade bil, som jag skulle sälja en njure för att ha råd att behålla, så vill man ju ta reda på om detta förbud kommer att utökas. Eventuellt blir hela Södermalm dubbdäcksfritt kommande vinter, men jag har inte lyckats hitta något beslut i frågan. Jag klarar mig lyckligtvis utan att åka bil på Södermalm, tack och lov. Men hur blir det i resten av staden?

Till min förskräckelse noterar jag en motion (2009:38) från Karin Wanngård (s) med namnet ”Ekoism istället för egoism”, där Wanngård föreslår dubbfritt i hela innerstaden, av miljö- och hälsoskäl. Exakt hur mycket sämre miljön blir, och vilken påverkan detta får på människors hälsa, är omstritt. Enligt miljöövervakningen finns inget samband mellan slitagepartiklar och ökad dödlighet. Utöver storleken beror detta främst på att slitagepartiklarna är mekaniskt bildade och därför inte antas vara lika giftiga som till exempel avgaspartiklar.

I motionen står, hur häpnadsväckande det än må låta för någon som besitter ett uns sunt förnuft (och, inte att förglömma, faktiskt begriper vad begreppet ”dubbdäck” innebär), att det inte påvisats att det skulle vara farligare att köra utan dubbdäck. Detta stämmer emellertid inte. Enligt en ny studie från Trafikverket minskar dubbdäck risken för olyckor med personbilar på vinterväglag med 42 %. Det är ju en ganska hög siffra. Men hälsa går före bilar. Det måste man ju förstå! Det kan till och med bilägarna gå med på. Men vänta här. Bilolycka… få se nu. Bil – olycka. Olycka? Kan inte bilolyckor få alldeles oerhört negativa effekter på folks… hälsa?

Det skiter vi i, säger Södermalmsborna. För VI kör inte bil, så det berör inte oss. Vi bor här mitt i Sveriges största stad och vi är fina människor som bryr oss om miljön. Det är upprörande att alla dessa bilburna egoister ska få lov att förstöra våra lungor. Visst skulle vi kunna flytta ut på landet, och andas friskare luft, men det vill vi inte. Det är roligare i staden. Vi tjänar bättre här. Och även i en stad ska luften kunna vara exakt som den är på landet, det tycker vi. Faktiskt.

Och visst. Det kanske är värt ett försök. Men notera nu detta. För det första, så ruggar dubbdäcksbilarna upp isen, så att det blir säkrare för alla bilar när det är halt, även de bilar som inte har dubbar. Om inga bilar har dubbar, så blir det isgata. För det andra: Stockholm är INTE bra på att ta hand om snö och is. Stockholm är USELT på detta. Man riskerar att slå ihjäl sig så fort man kliver ut på trottoaren/gatan, från november till april. Och ännu värre är det förstås om man glider omkring i ett fordon som väger minst ett ton, för då riskerar man ju att skada andra.

Och här kommer slutklämmen. Ni miljömedvetna Södermalmsbor, som jublar när hela stadsdelen blir dubbdäcksfri, och gråter av lycka när ni inser vilka miljövinster som görs, och kramar varandra över hälsovinsterna och gör ett litet lungaltare där ni tänder rökelse – har ni någon enda gång funderat över hur det kan komma att bli, vid korsningar och övergångsställen, på vintern, när det är isgata, och inga bilar har dubbdäck? Det är grön gubbe. Ni går över. Men bilarna kan inte stanna! Panikslagna bilister, med ansiktsuttryck liknande fågelholkar, har tappat kontrollen över sina bilar, och kan inget göra när deras fordon mejar ner er. Ni blir överkörda, helt enkelt. För studien visar att bromssträckan ökar markant även i mycket låga hastigheter, om man inte har dubbdäck. (*) Nya bilar har antispinn, och då går det bra utan dubbdäck - men alla nya bilar har inte det, och då blir det farligt utan dubbar.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post252

Road Rage

Road RagePosted by Linda Tuesday, May 18 2010 15:45:32

Jag har köpt en bil. Och jag har varit lycklig varje dag, sedan bilen kom in i mitt liv. Jag behöver bara titta på den, så känner jag lyckan bubbla. Det är fantastiskt. Underbart. Man sitter för sig själv i ett rent, väldoftande utrymme och lyssnar på musik. Ingen sitter bredvid och tuggar med öppen mun, tar av sig skorna och stinker, smetar smör på fönster, knuffas eller håller på. Så nu blir det väl inga fler tåginlägg, tänkte jag. Om bilen går som den ska.

Man behöver emellertid inte åka många meter förrän ett annat fenomen sätter in. Road Rage. För hur kör folk egentligen? Man ser en bil med ett klistermärke där det står "BARN I BILEN", lite sådär uppfordrande, ungefär som att de har åstadkommit något alldeles unikt: ett barn. Som om endast 3 % av befolkningen har förmåga att producera barn, när det snarare är precis tvärtom: det är något 97 % lyckas med. Och så kör de för fort! Så fort att de skulle ha blivit av med körkortet om polisen varit framme. "Såg du om det satt något barn i bilen?" undrade jag. "De kanske har köpt bilen av någon, och inte lyckats skrapa bort klistermärket?". "Det satt ett mycket litet barn i bilen, i barnstol", sa J.

Nästa situation. En pappa på cykel har sitt barn på pakethållaren - och han kör mot röd gubbe/röd cyklist, så man får tvärnita. Han tog en chansning. Visst, han kan chansa med sitt eget liv. Men varför vill han chansa med sitt barns? Hur i hela fridens namn tänker man när man kör mot rött, och ens barn sitter på cykeln? Eller kan det vara så att han helt enkelt hade glömt bort att barnet satt där?

Eller på min arbetsplats, KTH. Ett stort campus, mycket folk. Totalt kaos: fotgängare rusar som blinda hönor, kors och tvärs, de kastar sig ut framför parkerade bilar, de går långsamt mitt i vägen, de ställer sig och pratar mitt i vägen, och cyklar ut rakt framför en. Är det de här människorna som ska bygga våra flygplan och våra broar? Man önskar ju att blivande ingenjörer i alla fall borde ha något sorts rudimentärt "tänk om-tänkande" och i alla fall en antydan till instinkt att minimera risker.

Nåväl. Jag är lycklig. För hur det än är, vad som än händer utanför min bil, så sitter jag skyddad inne i den, i ett rent, väldoftande litet universum. Det är underbart, ni anar inte. Jag kan mycket väl vara världens lyckligaste bilägare.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post229