Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

DU SER JÄTTEKONSTIG UT! Jaha. MEN DU GÖR VERKLIGEN DET! Jag förstår. MEN DET ÄR SANT!

Att inte tänkaPosted by Linda Monday, March 15 2010 21:02:18

Det tjatas ofta om att man ska tänka positivt och se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Folk frågar hur det är och man säger att det är bättre, att ansiktet nästan är helt återställt. Man visar att man försöker se på glaset som halvfullt, snarare än halvtomt. Trots att man vet att man kanske inte blir fullt återställd, inte till hundra procent. Om rollerna hade varit omvända hade jag sagt något positivt, hoppfullt och lyckönskande. Jag hade aldrig i hela helvetet sagt: ”Jaha, men det syns verkligen att det är något konstigt med ditt ansikte, man ser knappt att det är du längre”.

Vad är vitsen med att säga så? En möjlighet är att de vill vara elaka. Att de verkligen vill såra. Men ett annat alternativ är att de helt enkelt inte tänker sig för. Att de bara pratar på. Du har en finne på hakan. Dina byxor sitter inte bra. Har du ont i huvudet? Det är nog en hjärntumör! Dagligen träffar man sådana här människor. Ibland är de intelligenta och välutbildade. Och ändå! Jag förstår inte hur det går till. Hur kan man vara bra på ett svårt yrke, men sen häva ur sig vad som helst när man går ut i korridoren? Har deras hjärnor en avstängningsknapp?

MAN SER KNAPPT ATT DET ÄR DU, bräkte denna okänsliga, osympatiska person. Jaså, sa jag lite förvånat. Hur menar du? JA, ANSIKTET SER LIKSOM SPÄNT UT, JÄTTESPÄNT! (Och i och för sig, slår det mig nu – det kan ju ha sett förvridet ut för att jag stod just framför henne, ansiktet kanske knölades ihop av ångest och leda).

Och det tråkiga är: man kan inte hämnas. Det har min kära J upplyst mig om, och jag tror tyvärr att han har rätt. För de där som pratar utan att tänka, de kan tydligen inte hjälpa att de pratar som de gör. De spyr ut sin ogenomtänkta, omedvetet förolämpande galla och smetar den på omgivningen, utan att kunna hejda sig. Om jag då skulle säga något elakt tillbaka, skulle jag vara just elak, för jag skulle ha ett ont uppsåt. Men den som inte tänker har inget ont uppsåt, och är därför inte elak. Kontentan blir, att om man inte tänker, så kan man bete sig hur som helst utan att klandras.

Bevare mig för människor som inte tänker! Alla de som bara öppnar munnen och kräks ut all skit de har i sina självupptagna, osorterade hjärnor. Man önskar dock att de kunde ha något yttre kännetecken, så man kunde se dem på långt håll och undvika dem. En strut, kanske. Så man skulle slippa att ha med dem att göra överhuvud taget. Slippa växla meningslösa hälsningsfraser där de förolämpar och tråkar ut en. Så underbart det vore. Men än så länge är det bara att stålsätta sig inför deras verbala fontänspyor.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post217

Annika Falkengren förtvivlad: Hyllningar från pöbeln uteblev när hennes lön höjdes från 7 till 9 miljoner

Att inte tänkaPosted by Linda Monday, March 01 2010 16:26:48

I SvD 14/2-10 fanns en intervju med Annika Falkengren, VD för SEB. Vid ett tillfälle under intervjun blir hon FÖRTVIVLAD. Det är när journalisten tar upp det där hemska, det där otäcka som hände förra året. Det där som känns så jobbigt för stackars Annika att tänka på. I normala fall pratar Annika snabbt och har nära till skratt, står det i artikeln, men så plötsligt blir hon just förtvivlad. Det är när frågan om hennes lön kommer upp. Den lön som höjdes från 7 till 9 miljoner per år. Har ni hört, så otäckt? Stackars, stackars Annika!

Nej, så tossigt. Det var ju inte pengarna i sig som gjorde henne förtvivlad. Få se, vi räknade ju just ut lönen för SJ:s VD, den var ungefär 300 000 i månaden. Annikas lön är mer än det dubbla: 750 000 i månaden. Smaka på det, säg det högt för er själva. 750 000 i månaden. Varje månad. Varje månad får hon nästan en miljon kronor.

Så vad är det som gör henne förtvivlad? Vad var det för hopplös belägenhet som låg till grund för detta sinnestillstånd? Vad var det som fick henne att vilja gråta av ångest och maktlöshet? Jo: folk ansåg att hon var girig. Visst är det HEMSKT! Vanligt folk, som får jobba i tre år för att få ihop till hennes månadslön, ansåg att hon var girig. Hur kunde de vara så gemena, så hemska, så orättvisa och taskiga? Hur kunde vi vanliga krakar behandla henne, snabbpratande Annika Falkengren, som har så nära till skratt, på detta elaka sätt? Hur understod vi oss att ens ANDAS ord som orättvisa och girighet?

Nej, vi skulle ha ställt oss på rad, längs hennes väg. Från hennes arbetsplats till hemmet norr om Stockholm, skulle vi ha ställt oss och bugat och bockat när hon for förbi, vi skulle ha tagit av oss mössor och hattar i vördnad, och kastat huvudbonaderna i ren och pur glädje när hon åkte förbi, vi skulle ha ropat ”hurra för Annika” och ”vad bra att du fått löneförhöjning”! Vi skulle ha skickat blommor med vackra gratulationskort eller bara stöttande, uppmuntrande mejl. Gulle dig, käraste Annika! Vi tycker det är toppen att du fick två miljoner i löneförhöjning, för banken går ju så bra!

”Jag försökte göra rätt men allt blev så fel”, säger stackars Annika när hyllningarna uteblev. Hon poängterar dock att finanskrisen gjort att hon ändå inte haft tid att gräva ner sig och deppa. Nej, så bra att den kom, den där krisen! Så att Annika fick något annat att tänka på. Så hon slapp ligga under en filt och tycka synd om sig själv.

Vilket svårt liv hon måste leva. Så fyllt av oro och ångest det måste vara. Att bli kritiserad. Så ska hon väl inte behöva ha det? Få kritik? Hon vill ju så väl! Annika meddelar att SEB minsann skänkt pengar till Haiti. En miljon har banken skänkt! En hel miljon! ”Även om det [Haiti] är långt borta har vi blivit duktiga på att bry oss”, säger Annika. Det känns så fint, att SEB inser att folk kan ha det svårt ÄVEN PÅ ANDRA SIDAN JORDKLOTET!

SEB har för övrigt betalat ut 795 miljoner kronor i bonus, till 600 medarbetare. Det känns ju skönt, att dessa arma stackare får lite extra slantar nu när det blåser snålt. 795 miljoner i bonus till bankanställda. 1 miljon till Haiti. Annika är noga med att få fram detta. Att de minsann bryr sig, på banken. Även om folk som bor långt borta!

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post214

Tyst! Du har inga barn, och inga får – alltså kan du inte dra logiska slutsatser om föräldraskap eller vargjakt!

Att inte tänkaPosted by Linda Friday, January 08 2010 10:59:07

Det är väl bäst att skynda sig att skriva, innan elen tar slut. Den ska ju tydligen göra det, idag. Vilket, precis som svininfluensavaccinerandet, självklart är en effekten av en konspiration. Kärnkraftverken är avstängda – det är ju helt logiskt att stänga av dem för reparation just på vintern – för att elbolagen nu ska kunna hota med armageddon och ta 10 kronor per kilowattimme. Det förstår ju var och en.

Precis som alla förstår att det var planerat att skjuta så många föräldradjur som möjligt under vargjakten (fem totalt, varav både mamma och pappa varg i Gävleborg) – så det nu vimlar av föräldralösa vargungar i skogarna. Jägarna vill nämligen inte ha vargar över huvud taget, och anledningen till detta är att de inte kan jaga med hund, så länge det finns varg i skogen. Så enkelt är det. Till och med en djur- och vargälskare som jag, kan förstå att man måste skjuta vargar som tar tamdjur. Skyddsjakt. Men att skicka ut 12 000 personer, som har spårat sen i december, på skoter? Utrotning. Utrotning av svensk varg, så att svenska jägare ska kunna använda hund när de jagar älg.

I vargdebatten sägs ofta att nollåttor inte har någon talan, för att nollåttor inte vet hur det känns att leva nära varg. Som om alla på landet vill ha bort vargen, och alla i Stockholm vill ha den kvar. Själv bor jag både i Stockholm och mitt i vargland – jag har sett en varg en gång under en skogspromenad (kanske 500 meter från huset) – där det finns flera flockar ganska nära. Det var fantastiskt. J och jag klättrar, och befinner oss alltså ofta ute i skogen, där vi också letar efter nya klätterområden. Ingen jag känner, här på landet, vill att vargar ska jagas. Bara om de attackerar tamdjur. Och ”jakthund som springer fritt i skogen under jakt” bör inte räknas in i den katagorin. De får skylla sig själva. Vargen har större rätt att döda älg, än vad vi människor har. Det spelar ingen roll att ”människan har jagat i urminnes tider”, vi MÅSTE inte. Vi kan åka till ICA och handla, vi behöver inte ens äta kött. Vargen däremot, den måste jaga. Alltså bör vi låta vargen jaga i första hand.

Men vad ska man säga om påståendet att man bara får diskutera frågor som man är direkt påverkad av? Jag trodde att argumentationsanalys var något som kunde appliceras på vilken fråga som helst, men tydligen inte. Jag får till exempel inte längre diskutera något som har med föräldraskap att göra, för jag har inga barn. Om jag ser föräldrar som struntar i sina barn, eller beter sig illa, så måste jag, om jag vill påpeka detta, försöka hitta en annan förälder som kan föra min talan. Om jag vill skriva om faran med att curla sina barn, för att de kommer att bli outhärdliga och handlingsförlamade som vuxna, så har jag inte den rätten, för jag vet inte hur det är att vara förälder. Ens omdöme MÅSTE vara grumlat av känslor, för att man ska få uttala sig om barn över huvud taget.

Vem får då diskutera vargfrågan? Jag bor ju, som sagt, delvis på landet och har sett en varg. Men jag kanske diskvalificeras, eftersom jag inte äger får, och eftersom jag inte vill jaga älg med hund. Eller återigen, för att jag inte har barn? För det är tydligen barnen man är orolig över – man vill utrota vargen, för att vargar äter barn i stor utsträckning i vargtäta områden. Det har ni väl hört? Sisådär tjugo barn per år, slits i stycken av vargar, när de går till bussen eller åker pulka.

Jag förstår verkligen inte synsättet, att vissa frågor inte får diskuteras, om man inte bor på ett särskilt ställe eller lever på ett speciellt sätt. Räcker det inte med att kunna tänka? Handlar det inte om fakta och argumentation? Och möjligen fantasi? Eller är detta ett lysande utslag av människans faktiska irrationalitet? Den som är räddast och skriker högst, ska få sin vilja igenom?

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post202

Aladdins pralinomröstning orsakar jordens undergång

Att inte tänkaPosted by Linda Thursday, December 24 2009 10:48:39

Linda Flood skriver idag (SvD, julafton) en krönika om en fruktansvärd, julrelaterad händelse.

Det handlar om Aladdin. Chokladasken. En pralin ska bytas ut mot en ny. Och eftersom Aladdinasken är så viktig för svenska folkets julfirande, har man fått rösta på sin favorit. Jag gick nyss in för att rösta, men tävlingen var redan avgjord. Det blir ägglikören som åker ut.

”Även om reklamkampanjen är gjord med glimten i ögat, känns den väldigt osmaklig”, skriver Linda Flood. För tänk på alla människor på jorden som inte har mat!

Eftersom många människor inte har mat, är det osmakligt att rösta om en chokladask, tycks hon mena. Men då kan man väl hävda att det är lika osmakligt att sitta och skriva en meningslös och tam text om att det är osmakligt att rösta på sin favoritpralin? Egentligen borde vi väl alla sälja hus, hem och tillhörigheter, och åka till fattiga länder för att hjälpa till? Inte sitta framför någon dator och skriva mer eller mindre meningslösa texter?

”Idag kommer en miljard människor inte att ha föda i sin hand”, skriver Linda. Och vad är hennes råd? Att vi ska göra det jag skrev ovan? Nej, hon skriver att vi ska ”glömma chokladen för en stund, och strunta i att barren ramlar av julgranen”. Det är vad vi ska göra.

Hon kanske menar att vi ska njuta av vad vi har. Hur bra vi har det. Men varför ska vi glömma chokladen? Vem blir gladare om vi kastar ut Aladdinasken som står på glasbordet? Ingen hungrig får mat av det. Hon skriver också att vi ska ”strunta i att barnen ser missnöjt på den öppnade klappen”. Men varför då? I så fall är det väl bättre att försöka få även barn att förstå att de har det bra, som får julklappar över huvud taget?

Antingen ska vi lägga ner allt vi håller på med och dra till Afrika för att göra nytta. Eller så får man försöka rangordna hemskheter och hjälpa till där man kan. Att skriva skenheliga, nedlåtande texter om det fruktansvärda med att rösta på pralinerna i Aladdinasken, lär inte göra någon nytta över huvud taget, tvärtom, för om man tycker att Aladdins omröstning är osmaklig, då bör man nog fundera lite över vad som verkligen är osmakligt här i världen. Linda Flood är reporter och krönikör på SvD Näringsliv, och bara inom det området lär det finnas en hel del osmakliga saker att upptäcka.

Jag antar dock att Linda Flood framför allt ville visa vilken högtstående, överlägsen människa hon är, eftersom hon tänker större än alla inskränkta chokladätare, men hur inskränkt får man egentligen vara som (betald) skribent? Och begriper hon inte att folk – de allra flesta, skulle jag tro – faktiskt klarar av att äta choklad och tänka samtidigt?

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post197

Hyresgalenskap

Att inte tänkaPosted by Linda Thursday, November 19 2009 09:41:05

Läser i lokaltidningen att många unga tvingas betala dyrt för sin bostad. I artikeln kan man läsa om Karolina Nilsson som hyrde en lägenhet i andra hand. En tvåa på Gärdet, för 6 500 kronor i månden. Detta ska tydligen vara alldeles hutlöst. Hon kontaktade hyresnämnden efter att hon hade flyttat ut, och den stackars hyresvärden fick betala tillbaka 19 000.

Jag förstår inte det här. Om man skriver på ett kontrakt har man ju accepterat hyran? Ingen MÅSTE väl bo i en tvåa på Gärdet, det är inte krig, det regnar inte kometer. Och Karolina Larsson ser inte ut att vara förståndshandikappad på något vis. Hon gick in i ett kontrakt, hon visste vad hon gjorde. Om 6 500 var för dyrt, hade hon säkert kunna hitta något mindre, billigare, utanför innerstaden.

På sistone har dock anmälningarna ökat med 85 %. Alltså, folk som hyrt lägenhet i andra hand, och vill ha pengar tillbaka. För de häpnadsväckande reglerna säger att man bara får ta ut en marknadsmässig hyra, alltså den hyra som en hyrestvåa på exempelvis Gärdet har. Och man får inte ta ut de kostnader man har för lånet till bostadsrätten. Om man ska hyra ut, kan man alltså tvingas hyra ut till en kostnad som är lägre för hyresgästen, än för en själv. Det enda utrymme man har, är 5-15 % pålägg om man hyr ut möblerat.

Karolina flyttade in, kollade på nätet vad hon borde betala, det vill säga två tusen mindre varje månad, men sa inget eftersom hon då säkert skulle förlora lägenheten. Så hon väntade i nio månader, innan hon klagade.

Ett sätt att komma förbi det här är dock att hyra ut till företag. Som jag förstått det kan man då ta en högre hyra. Vem fan vill hyra ut sin lägenhet till en lägre kostnad än man själv betalar? Det här kommer ju att innebära att färre hyr ut i andra hand, och subbor som Karolina Nilsson får svårare att hitta andrahandsboende. Inser inte folk att detta blir följden? Om jag har en boendekostnad på 4000, så vill jag aldrig i hela helvetet hyra ut den för 2 500. Aldrig! På pin kiv skulle jag hellre låta lägenheten stå tom och få sämre ekonomi själv. Om jag nu betalar 4000, skulle jag, om jag ville hyra ut den, vilja ha ungefär 4500. För att det är obehagligt att någon annan bor i ens lägenhet. Men det får jag alltså inte! Jag får inte! För även om hyresgästen skriver på kontraktet och bor och betalar hyran, så kan man få en kalldusch i efterhand.

Det här är helt bisarrt. Hur kan det få vara så här? Att man inte själv ska få bestämma vad man ska ta i hyra? Och framför allt, att folk kan skriva på ett kontrakt, betala en viss hyra i kanske ett år, och sen komma i efterhand och klaga på kontraktet! Det handlar ju inte om några dolda fel i ett hus, det är en hyra rätt och slätt! Men som sagt: det lär straffa sig i längden för folk som vill hyra i andra hand. Fler lägenheter kommer att hyras ut till företag, eller inte alls, varpå det blir ännu svårare att hitta andrahandsboende. Fint jobbat!

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post188

Ni är töntar som inte fattar något! Sådär, nu blev de nog övertygade

Att inte tänkaPosted by Linda Monday, October 12 2009 20:33:41

Nu snart ska den stora vaccinkampanjen starta, som ska få alla svenskar att gå och vaccinera sig. Det ska bli intressant att se hur den ser ut, och intressant att se hur jag själv lyckas hantera mitt blodtryck när jag ser hur mycket pengar som slösas på kampanjer som inte kommer att påverka varken i den ena eller den andra riktningen.

Det är ju ofta så, att när man en gång fått för sig att något är på ett visst sätt, så håller man gärna fast vid den uppfattningen; man fokuserar mer på information som stöder det man tror, och bortser gärna från det som skulle kunna få en att ifrågasätta. Det är mänskligt, så gör vi alla.

Nu handlar det alltså om vaccinet. Allt fler har bestämt sig för att inte vaccinera sig – av olika anledningar. Det är konspirationsteorier och skräck för att bli förlamad även om risken är minimal, men också mer sansade anledningar som att vaccinet inte har testats ordentligt, framför allt inte i ett längre perspektiv. Man har ingen aning om vad vaccinet ger för långvariga effekter. En annan anledning är att man tror att det är bättre att låta kroppen själv klara influensan och därmed skapa ett eget försvar.

Det är emellertid något lustigt över många journalister – de som antagligen försöker övertyga så många som möjligt att vaccinera sig. Det måste vara så, de måste ha en agenda, om man tittar på deras onyanserade argumentation.

De raljerar gärna över fåntrattarna som tror att onda krafter ligger bakom, och i dagens SvD (12/10 -09) jämförs de som inte tror att influensan är så farlig, med folk som påstår att terrorism bara är något som har målats upp av staten Israel. Man kan ju, i sitt stilla sinne, tycka att den analogin är en smula haltande, men låt gå. Men om nu målet är att övertyga, vilket verkar vara fallet, så är ju metoden inte särskilt lyckad. Och argumentation som går ut på att attackera sina meningsmotståndare snarare än deras argument, (det så kallade ad hominem-misstaget, som handlar om att man inte längre klarar att argumentera i sak, utan måste angripa motståndarens personliga tillkortakommanden såsom karaktärsdrag eller utseende etc.) är sällan särskilt lyckad om man har för avsikt att vinna över motståndaren på sin sida. Möjligen för att psyka, men det verkar ju inte vara syftet med vaccindebatten.

En annan mindre lyckad metod är att vara alltför onyanserad. Då blir folk bara misstänksamma. Karin Bojs försöker reda ut varför man ska vaccinera sig, och kommer med tre gröna plus (argument för att vaccinera sig) och ett rött minus (ett argument mot att vaccinera sig). Man riktigt känner hur det tar emot för henne att skriva motargumentet, och hon avfärdar det ganska snabbt. Och till råga på allt är ett av hennes argument FÖR att vaccinera sig att det finns kvicksilver i vaccinet. Det är alldeles sant, jag skojar inte, kolla in DN 10/10 -09, sid. 13. Hon menar att det är ett plus att det finns kvicksilver, men i liten dos. Detta kan man ju inte tolka på något annat sätt än att kvicksilver i liten dos är NYTTIGT.

Och minuset, argument mot att vaccinera sig, behandlas styvmoderligt. Karin Bojs påpekar att det mest är TVÅ personer som driver denna argumentation – som går ut på att det är bättre att låta kroppen själv läka influensan så att man därmed får ett bättre immunförsvar inför framtiden – nämligen molekylärbiologen Ann-Cathrine Engwall och hennes man BÖRSKOMMENTATORN Bo Engwall. Bojs är noga med att poängtera att han är börskommentator, för att visa att det rör sig om en person helt utan medicinsk kunskap. Att det framför allt är sådana som kommer med så befängda idéer. När detta i själva verket är ett ganska vanligt skäl till att folk inte vill ta en spruta. De litar på sin egen kropp. Så att raljera över att det mest är knäppa börskommentatorer som tror att kroppen kan läka själv, och därmed få ökat skydd, är ju verkligen att stöta bort många vaccinskeptiker. Bojs medger visserligen att detta argument är det bästa mot att vaccinera sig, men lägger snabbt till ett hotfullt "det bygger förstås på att man överlever".

Det mest nyanserade inlägget är skrivet av Inger Atterstam, SvD 11/10 -09. Att man måste ta tvivlarna på allvar. Man kan inte bara vifta bort och håna dem. Det hjälper ju inte. På Harvard har det gjorts en undersökning där man kommit fram till att det folk är oroliga över är att vaccinet inte är tillräckligt testat, och detta i kombination med det faktum att influensan är så pass mild för de flesta gör att man blir tveksam till att vaccinera sig. Tidskriften Nature varnar för att alltför övernitiska och ensidiga budskap riskerar att öka motståndet hos dem som redan är skeptiska och ambivalenta. Det är bättre att respektera människors tvivel och vara totalt öppen i informationen om vaccineringarna, skriver man. Så varför är ni inte det, alla ni bisarra journalister? Eller handlar det om att ni är några sorts dubbelagenter som egentligen INTE vill att folk ska vaccinera sig? Ni klampar medvetet på med er brännbollsargumentation för att stöta bort folk?

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post176

Braskande nyhet från DN: Tänkande måste ske i grupp!

Att inte tänkaPosted by Linda Saturday, September 12 2009 11:34:33

På DN:s ledarsida kan man idag (12/9 -09) läsa något ganska förbryllande. Det handlar om distansutbildningarnas låga kvalitet, eftersom man tydligen, enligt DN:s ledare, inte kan få någon djupare insikt i något ämne, om man inte träffar människor ”på riktigt”. Man måste alltså umgås, för att förstå något. Att läsa och tänka själv räcker inte, man måste UMGÅS. Kanske kunna TA på varandra. Allt detta förefaller i mina ögon oerhört konstigt.

Tydligen är det så att många på-plats-studenter vittnar om att de har fått sina största aha-upplevelser och den djupaste inlärningen via diskussioner med kurskamrater, snarare än genom föreläsningar. Vridande och vändande på teorier låter sig inte göras på chattrum och med webbkameror, står det i DN. ”Det blir mer inbankning än insikt när man aldrig eller sällan möts ansikte mot ansikte.”

Jag ska återkomma till det här med den djupa insiktens eventuella krav på mänskligt umgänge, men notera först det sjätte ordet i stycket ovan. Många. MÅNGA på-plats-studenter vittnar. Många, men inte alla. (Och i ärlighetens namn har nog ingen ordentlig undersökning gjorts, det kan nog till och med röra sig om ”några”). Personligen hör jag inte till dem som lär sig bäst i en diskussionsgrupp, tvärtom. Diskussionsgrupper gör mig trött och okoncentrerad. Jag tänker bäst ensam. Jag tar gärna emot andras synpunkter på något jag skrivit, men tänka, vrida och vända på saker intellektuellt, det gör jag helst på min kammare.

Alla är ju olika. Vissa lär sig genom att prata och diskutera. Det finns även en risk med umgängesinlärning, särskilt på grundkurser. När fem nybörjare sitter och försöker få grepp om någon filosofisk teori, så kan det bil väldigt fel. Man kanske hade haft en timmes föreläsning och sen skulle man ses och diskutera, och kanske försöka komma underfund med vad de olika normativa teorierna innebar, men det var ju alltid pratkvarnarna och besserwissrarna som tog över. Det är ju så det oftast är; de som hörs mest, talar högst och är mest säkra på sin sak, de talar om för de andra i gruppen vad som gäller. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och lyssnat på bräkande, självbelåtna idioter, som mässat för de övriga. Och om man då själv har påpekat för någon besserwisser att så är det nog inte, för då stämmer ju inte A med B, så har de bara fnyst, eftersom man saknar pondus. Och ofta har man själv fått bättre betyg på tentan, eftersom man själv kanske hade förstått, trots att man är en tyst person som saknar pondus. Hög röst och förståelse går ju inte alltid hand i hand.

Jag har alltså undvikit grupparbeten och spontana gruppdiskussioner under hela min studietid, eftersom det inte har gett mig något. Om andra tycker det är en bra metod får de gärna diskutera tills stämbanden går av och stolarna faller sönder – det bryr jag mig inte det minsta om – men jag vill att det ska finnas en acceptans för olikhet. En acceptans för att vissa föredrar att lära sig på sin kammare, och kanske ställa frågor under en föreläsning, och så är det bra med det. Det betyder inte, som DN skriver, att ”det blir mer av inbakning än insikt när man aldrig, eller sällan, möts ansikte mot ansikte”.

Måste man möta andra människor för att få insikt? Var kommer denna bisarra attityd ifrån? Och för att få de högre betygen, både på tentor och uppsatser, så duger det sannerligen inte med referat eller uppradning av ”inbakat” material, nej – man måste alltid visa på självständigt tänkande. En sak är själva inlärningen och förståelsen av materialet, en annan att gå ett steg vidare och reflektera över det material man förhoppningsvis har förstått. Och varför ska inte detta kunna ske på den egna kammaren?

Min poäng är att acceptera det här med olikheter. Vissa är extroverta, andra introverta. Extroverta får energi av att umgås, av att diskutera, de lär sig genom att prata igenom saker de läst eller hört – jag har flera extroverta vänner som vittnar om detta. Introverta däremot, de blir snarare trötta av att umgås och diskutera, de måste snarare återhämta sig efter att de har tvingats delta i en gruppdiskussion. Så varför inte låta alla välja? De som vill diskutera kan diskutera, och de som inte vill, slipper?

Och det håller inte att återigen, likt en papegoja, tjata om att om man inte SES och DISKUTERAR så får man ingen INSIKT – för det stämmer inte. Det är snarare ett befängt påstående. Allt handlar om olika sätt att lära sig och bearbeta material, och de som föredrar inlärningssätt E, ska inte behöva anpassa sig till inlärningssätt I, och vice versa. ”Vridande och vändande på teorier låter sig inte göra på nätet hur många chattrum och webbkameror man än har”. Jag förstår inte. Vad menar DN:s ledarskribent egentligen med detta? Nog skulle väl ett gäng extroverta, diskussionssugna studenter, kunna ha en vettig diskussion med hjälp av webbkameror? Att ”vrida och vända på en teori”, måste väl kräva någon sorts intellektuell verksamhet, snarare än själva sittandet och pratandet? Eller har jag missförstått något?

Det är obegripligt att DN spottar ur sig så ogenomtänkta texter på ledarplats. Tänker man inte innan man skriver? Eller blir det så här när extroverta inte får prata igenom sin text med andra? Prata då för guds skull. Men som sagt: låt de som inte vill prata, slippa. Och sitt inte och tala om för introverta, att de inte kan vrida och vända på en teori, om de inte samtidigt UMGÅS.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post163

Det omedvetna skyltandet med frustration och avundsjuka

Att inte tänkaPosted by Linda Thursday, September 10 2009 17:01:18

Tänkte fortsätta på det psykologiska temat, och det jag tänkte försöka komma underfund med idag, är folk som säger elaka saker till andra, med avsikt att såra deras känslor.

Nu syftar jag inte på folk som ger saklig eller konstruktiv kritik i avsikt att förbättra något, eller när man är oenig i sakfrågor i en debatt, eller liknande – utan just kommunikation där avsikten att såra. Är det anonymt på internet hamnar det ofta på den riktigt basala nivån, typ ”du är ful och dum!”. Annars, om det är personer man känner, är det vanligen mer inlindat, men kärnan är just det här med viljan att såra. Och det är två saker jag undrar. Dels hur det känns, dels om man tänkt på hur man själv framstår.

För det första: Hur känns det? Sprids en varm känsla av välmående, när man exempelvis skriver till Ebba von Sydow (snygg, rik, framgångsrik modebloggare, bland annat) att hon har tjocka ben? Tänker man ”Ha, där fick jag in den, dödsstöten, nu blir Ebba jätteledsen och det är rätt åt henne”, och känner blodet rinna varmt och snabbt i ens ådror? Välmåendet sprider sig i kroppen, och livet känns plötsligt lite bättre? Man får energi, och kan ta tag i sina projekt och pyssla om sina barn på ett bättre sätt? Är det så? Jag är genuint nyfiken. Ni som skriver elaka kommentarer, får hemskt gärna berätta om hur det känns när ni gör det!

Kanske är det människor som älskar sina liv, verkligen njuter av sina arbeten och sin tillvaro, som tycker om sig själva och som mår bra, som skriver till Ebba von Sydow att hennes ben ser ut som stockar, eller att Blondinbella ser ut som en gris? De ser på sina liv, njuter och ler och kanske tackar högre makter för att livet blev så bra – och så går de in på någon blogg och skriver elaka, hånfulla kommentarer?

Jag har dock mycket svårt att tro det är på det viset. Det är bara att gå till sig själv; nog är man väl mer generös med komplimanger och vänlighet de dagar då allt flyter och man trivs med livet? Och motsatsen när allt är tungt och trist? Men det kanske finns folk som fungerar på motsatt sätt. Som verkligen känner lycka av att såra andra. Det finns dock, som jag ser det, ett problem med att få sin njutning på detta sätt.

För det andra: Visst är det väl så, att när någon fäller en uppenbart taskig kommentar, anonymt eller inte, så hamnar fokus på den som säger detta, snarare än på ”offret”, det vill säga den person som den elaka kommentaren riktar sig mot. Man tänker ”Oj, varför säger A så till B? Är A avundsjuk? Har A vaknat på fel sida? Vantrivs A med sitt liv?” – eller liknande. Den elaka drar så att säga uppmärksamheten till sig själv, på ett negativt sätt, och blottar egna svagheter.

Om någon skriver i en kommentar att Ebba von Sydows ben ser ut som stockar, så kanske man tittar till på Ebbas ben en tiondels sekund, men sen tänker man ju bara på den andra personen, och undrar varför han eller hon skrivit så. Det är vad jag gör, i alla fall. Jag tänker på den elaka, och börjar fundera över den personens tillkortakommanden och förmodligen frustrerande och trista liv. Och det – att framställa sig själv som en missunsam loser – kan väl ändå inte ha varit syftet med den elaka kommentaren? Är inte folk oroliga över det, när de gör saker i avsikt att såra? Att även om det känns skönt just då, att i stundens hetta trycka till någon, försöka få någon att må sämre – borde man inte bli lite orolig en stund senare, när man frågar sig (vilket man borde): ”Undrar hur det här utspelet får MIG att framstå?”. Rolig, cool och harmonisk, eller humorlös, trångsynt och missunsam?

Sokrates säger i Platons dialog ”Gorgias” att det är bättre att lida orätt än att göra orätt. Det är bättre att bli utsatt, än att vara den som utsätter. Hur omvänt det än kan kännas vid en första anblick, så finns nog en hel del visdom där. Den som blir utsatt kan nämligen lämna en situation, lämna ett sällskap – men det kan inte den som utsätter, för han eller hon är fast i sig själv.

  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post162
Next »