Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Förslag att varva teori och praktik ökar antalet obehandlade benbrott

Hur är det möjligt?Posted by Linda Tuesday, July 10 2012 14:22:58

Nu, mina vänner, är måttet rågat. Elisabeth Fernell, läkare (barnneurologi och habilitering), skriver i SvD 7/7, att förutsättningar till teoretiskt tänkande uppvisar en stor variation mellan individer. Har ni någonsin hört något så tokigt?

Det har i alla fall inte Camilla Svantorp, socialdemokrat och fil mag i pedagogik. Hon undrar, på Twitter, ”om inte detta var det värsta svammel” hon läst, och ber om evidensen bakom detta sinnessjuka påstående. Fernells påstående tycks ju faktiskt implicera att alla människor inte skulle vara exakt lika intelligenta.

Kan det vara sant, undrar ni nu. Kan en läkare i barnneurologi verkligen påstå något så konstigt som att människor skulla ha olika förutsättningar? Men ja, så här står det, ordagrant: ”Förutsättningar till teoretiskt tänkande uppvisar en stor variation mellan individer. I likhet med andra förmågor som musikalitet och skicklighet i idrott så har vi också olika förutsättningar till att hantera teoretiska uppgifter.”

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alla-elever-klarar-inte-hogre-teoretiska-krav_7329435.svd

Vad drar då Fernell för praktisk slutsats av detta? Menar hon kanske att vi bör bygga koncentrationsläger? Nej, hon menar blott att det saknas en aspekt i debatten gällande kraven i skolan, och att vissa barn borde få varva teori och praktik redan på högstadiet.

När man läser reaktioner på detta, får man reda på att människor nu tappat tron för hela läkarkåren – endast på grund av Fernell. De vågar alltså inte längre gå till doktorn när de brutit benet, eftersom det finns en läkare som påstår att barn har olika förutsättningar för teoretiskt tänkande. I förlängningen innebär alltså Fernells inlägg att många människor kommer att gå med obehandlade benbrott - och ännu värre åkommor. Vissa kommer kanske till och med att dö, eftersom de inte längre litar på läkare.

För alla vet ju, att alla barn är exakt lika bra på allt. Om det är någon skillnad, så beror det på Fredrik Reinfeldt. Om alla fick ut säg tio tusen i månaden efter skatt, oavsett jobb, ja då skulle alla tonåringar hoppa två meter i höjdhopp och alla människor vara påtänkta för Nobelpris – i alla ämnen.

Nej, nu får du lägga ner, säger någon nu. Nu är du sådär löjlig igen. Det är klart att människor har fallenhet för olika saker. Mozart var mer musikalisk än genomsnittet och Zlatans bollsinne är bättre än gemene mans. Det är just när det gäller det teoretiska, det är DÄR alla barn är EXAKT lika duktiga.

Nej, så menar man ju inte heller. Däremot ska man inte dela in barn i kategorier. Ingen ska behöva känna sig sämre än någon annan. Alla ska nå samma mål. Och man ska inte sänka kraven (enligt Baylan http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-sanka-kraven-loser-inget_7323705.svd ) – man ska ha höga krav. Men hur höga?

Från den egna skolgången minns man ju att vissa blev färdiga blixtsnabbt med uppgifterna, medan andra fick traggla. Det kanske inte var sant? I själva verket kanske alla blev klara samtidigt, och gjorde uppgiften lika lätt.

Kanske är David Brooks någonting på spåren i sin DN-kolumn (10/7), där han poängterar att bråkstakar missgynnas i skolans betygssättning. Kanske är det DÄR skon klämmer. Vi har alla exakt samma teoretiska förmågor, men vissa av oss är mer aggressiva och krigiska och påminner om gamla engelska kungar!

David Brooks skriver att utbildningssystemet belönar människor av en viss sort – håll i er nu, för det är ruskig läsning – nämligen de som ”samarbetar och är disciplinerade, prydliga, läraktiga, flitiga och ambitiösa.” Och så kan vi ju inte ha det. Det luktar ju koncentrationsläger lång väg. Tänk om hela världen var full av människor som aldrig var oregerliga.

Brooks menar att Henrik V i Shakespeares skådespel inte skulle ha blivit belönad i dagens skola, eftersom han var bångstyrig som ung och modig som vuxen. Förmodligen är det så att de som bråkar mest blir modigast som vuxna, för så var det ju för Henrik V. Skolorna måste därför engagera eleverna sådana de är, menar Brooks. Inte tvinga minipåvar och små-Henriks att bli samarbetsvilliga, ambitiösa och läraktiga.

Kanske kan man skriva om läroplanen, och införa helt nya ämnen. Alla har ju ändå exakt samma förmåga till teoretiskt tänkande, och fakta kan man få via mobiltelefonen. Vad sägs om ämnet ”Hela havet stormar”, där den som på det mest kreativa sättet stör lektionen får högst betyg. För att krydda anrättningen lite extra, kan man återinföra det relativa betygssystemet, så att bara en eller två kan få det högsta betyget. Förstå, vilket kreativt ståhej det kommer att bli på de lektionerna! Eller lektioner. Här kan lärarna luta sig tillbaka och bara fröjdas. Ett annat förslag är ”Bulldozring”, ett ämne som går ut på att köra över folk i grupparbete. Den som på kortast tid får sin grupp att börja gråta får högst betyg. Eller ”Blitzkrieg”, där man kan försöka ockupera närliggande klassrum. Kanske de finska klassrummen! Där ska ju eleverna vara så duktiga och läraktiga. Då skulle de få sig en läxa som heter duga.

Vissa menar att katederundervisning leder till korvstoppning, och folk som inte vågar ifrågasätta. Se framför er, när 10 000 Henrik den femte intar landets högskolor och universitet! Vrålande, och med svärdet i högsta hugg, stormar de fram mot läraren och erövrar katedern. Och kanske kan världen äntligen bli en liten, smula bättre. Mer kreativ, och mer jämlik.

Snart i ett klassrum nära dig



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post304

En raket genom huvudet

Hur är det möjligt?Posted by Linda Wednesday, June 20 2012 08:44:24

Jag vaknade med ett ryck (lika bra att skriva av sig i sådana här texter och inte i romanförsöken – tydligen är detta en bannlyst fras, som ingår i alltför många av de manuskript som skickas till förlagen) i morse men insåg till min oerhörda lättnad att den film jag sett kvällen innan verkligen var slut och att jag aldrig mer skulle behöva se om den. Jag kände mig dock illa till mods över det faktum att en så dålig film över huvud taget kan åstadkommas. Hur är det fysiskt möjligt? Men finns gör den, och eftersom jag är en katastroftänkare av rang, började jag tänka på fildelningens eventuella effekter och greps av panik.

Jag ÄLSKAR att se på film, det är bland det bästa jag vet. Jag betalar för kanske 95 % av alla filmer jag ser, och jag har sakta börjat inse, att för de som är mer än tio år yngre så framstår detta beteende (att betala för film) som fullständigt barockt, såvida man inte går på bio. Och jag inser att jag står inför ett moraliskt paradigmskifte. Varför betala när det bara finns där gratis i datorn? Det är inte ens en moralisk fråga, det är en praktisk. Eftersom film och musik är gratis är det irrationellt att betala. Typ.

De i min egen generation (X) laddar också ner, men ofta med en viss rodnad på kinderna och mer pragmatiska förklaringar, som till exempel ” jag skulle gärna betala, men när det bara finns där i datorn... och det är femhundra meter till videobutiken och det regnar...”

Vissa säger att det inte drabbar någon fattig. Skådespelarna är ju jätterika. Och musiker, de kan ju turnera! Och animerade filmer kan sälja små plastlejon på McDonalds. Och nu är det som det är, tekniken finns, och alla gör det, så det kan lika gärna bli lagligt. Det är dåligt med upphovsrätt. Och så vidare. Man kan förstås försöka bemöta dylika argument på olika sätt, men i och med den där filmen (jag ska snart berätta vilken) insåg jag exakt hur hemskt det faktiskt riskerar att bli, om det en dag skulle bli så att INGEN betalar för att se en film, någonsin. Om 100 % av alla filmtittare betalar för 0 % av sin komsumtion. Om alla filmer måste finansieras med hjälp av reklam, sponsorer och extrem produktplacering. Det man riskerar då är att utsättas för så makabert dåliga filmupplevelser att man får bestående men, något jag befarar ha fått efter att ha sett den romantiska komedin ”New Year’s Eve”. Erik Helmersons recension är spot on:

http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/new-years-eve

Jag vill påpeka att jag ser en hel del skräpfilm, och att jag inte bara tolererar skräp, utan till och med njuter av att se en präktig kalkon då och då. Gärna där folk befinner sig isolerade på någon forskningsstation när ”något går fruktansvärt fel”. Som exempelvis Mega shark vs. Giant octopus (som attackerar ”havsfränder, ubåtar, passagerarplan och Golden Gate-bron”).

Filmer som är så dåliga att de blir roliga. Jag ser nästan alla romantiska komedier, som ju oftast är ganska dåliga, och får tvåor. Men "New Year's Eve", den var något i hästväg. Den var så dålig att J och jag såg på varandra och bara SKREK rakt ut i namnlös, bottenlös fasa. J var på vippen att stänga av en film för första gången någonsin.

Filmen handlar om nyårsafton i New York och har en parad av stjärnor, som Robert de Niro, John Lithgow, Michelle Pfeiffer, Halle Berry och Hillary Swank (det kan dock ha varit en avancerad robot). Vilket gör det ännu mer obegripligt (men visar på hur viktigt det är med manus och regi, vilket kanske de som sponsrar helst inte bör lägga sig i. Jag säger inte att det är så, jag säger bara: se filmen, och återkom. Eller fantisera om filmer med manus skrivna av Nordkoreas diktator eller Kellogs VD, där alla darlings lever och frodas, och man i något sorts bisarrt narcissistiskt perspektiv utgått från att publiken har en genomsnittlig IQ på runt 70).

Och nu kommer jag till det otäcka. Tänk om alla filmer blir som New Year’s Eve om några år. Där det ska göras reklam för det som huvudsponsorn vill sälja, och en hel film cirkulerar runt ett flingpaket eller en stad eller någon staty, och där borgmästaren bestämmer slutet (och början, och mitten). Eller den lysande (bokstavligt, inte bildligt) boll, som hade huvudrollen i New Year’s Eve.

Det enda som gjorde att jag inte föll i ångestorsakad koma, var förmodligen att jag trots allt ville se den där bollen falla. The Times Square Ball. The ball is dropping, som Rachel snäste i Vänner för länge sen. Så jag väntade på bollen, det kändes som någon sorts allmänbildning att se the ball drop åtminstone på film. Så närmade sig tolvslaget (och filmen närmade sig sitt slut). Det var dags för bollen att göra sitt huvudnummer. Och den, den... SJÖNK LÅNGSAMT NER några meter på den där stången. Sen (spoiler alert) sprang Sex and the city-Carrie iväg och bytte outfit (inzoomning på skorna), hämtade häst och vagn och åkte och träffade den kille som hon träffat ett år innan och som hon bestämt träff med på nyårsafton ett år senare, och så var det äntligen, äntligen över.

  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post301

Damnation without relief

Hur är det möjligt?Posted by Linda Friday, June 08 2012 14:22:51

Bli inte oroliga om ni ser kostymklädda män smyga omkring runt våra kyrkor i dessa dagar. Med största sannolikhet rör det sig om Skolinspektionens undervisningsråd.

Den nya skollagen – som poängterar att det inte får förekomma religiösa inslag i utbildningen - trädde i kraft i juli förra året, vilket innebär att årets skolavslutningar är de första som regleras av denna lag. Lagbrott kan resultera i tillsyn och vitesföreläggande.

Obstinata kyrkoherdar börjar emellertid göra sig gällande. Kyrkoherde Ann-Louise Trulsson i Fridlevstadts församling, Blekinge, tänker trotsa skollagen genom att välsigna barnen. Hon säger att hon tänker göra som hon alltid har gjort; avsluta sitt anförande med att säga ”Gud välsigne er och ha en härlig sommar”. Bevare oss väl!

Eftersom Trulsson redan har avslöjat sina avsikter, finns ju här ett gyllene tillfälle för Skolinspektionens undervisningsråd att begagna sig av det förstnämnda av påföljderna, nämligen tillsyn, och inte bara det – tillsyn i realtid. Ett skolråd kan, inkognito, sätta sig på första bänk i kyrkan, och när Trulsson närmar sig slutet, kan han med ett vigt hopp över dopfunten göra sin framstöt – kanske kan han i farten slita åt sig en kandelaber för den händelse att han skulle behöva ett tillhygge – och inför häpen publik fälla kyrkoherden till marken innan välsignelsen är ett faktum.

Man kan faktiskt hävda att ett sådant agerande rent av vore samhällsekonomiskt vettigt. Om skolråden lyckas tysta kyrkoherdarna INNAN välsignelsen sker, slipper ju kyrkan betala vite! En annan viktig aspekt är att böter i efterhand inte skänker någon sinnesfrid för de barn som redan har välsignats - mot sin vilja.

Jag vet inte hur personalsituationen ser ut på Skolinspektionen, och jag tvivlar på att det skulle finnas ett undervisningsråd för varje kyrka, men man skulle eventuellt kunna tänka sig ett angivarsystem, där människor i kyrkoherdens omgivning uppmuntras att kontakta Skolinspektionen om man misstänker att ens kyrkoherde tillhör samma kategori som Trulsson.

En kyrkoherde i Hässleholm har emellertid lyckats utforma en kompromiss genom att endast önska barnen en härlig sommar. På det viset behöver ingen bli illa till mods över en ovälkommen välsignelse. De som dock vill bli välsignade kan stanna kvar efteråt.

Det känns självklart att skolan inte ska ha några religiösa inslag (utöver religionskunskap), men man kan ju lite stilla undra varför det är så hemskt att bli lite välsignad inför sommaren. ”Den blomstertid nu kommer” får sjungas trots att det är en psalm, eftersom det hör till skolavslutningstraditionen, men välsignelser hör alltså inte till denna tradition. Jag tänker mig att om man hamnade i ett annat land och gick i en (religionsfri) skola, men där skolavslutningen ändå hölls i en moské eller synagoga eller ett tempel, och imamen eller motsvarande avslutade det hela med att säga ”Må Allah/Gud/Buddha välsigna er”, så inte skulle väl det vara så farligt? Oavsett om man var ateist eller tillhörde någon annan religion? Jag menar, man kan ju inte säkert veta vilken - om någon - religion det är som gäller när det kommer till kritan (se minut 2:15).



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post299

Ja, handtaget kanske lossnade, men jag är faktiskt färgblind

Hur är det möjligt?Posted by Linda Thursday, February 16 2012 16:03:57

Jag brukar ofta be om hjälp med att förstå hur saker är möjliga och hur folk tänker. Folk som kör hysteriskt fort på blankis, med barn i bilen – en bil som i de värsta fallen ofta är försedd med en uppnosig dekal där det står ”Barn i bilen”. Man skulle ju lätt kunna få för sig att det borde vara tvärtom, att bilar med barn i åker långsammare och försiktigare – men inga bilar åker så fort och så oberäkneligt som bilar med en sådan dekal. Det är inte utan att man börjar undra, om den egentligen står för något helt annat.

Ser du en bil med en sådan dekal, se för guds skull upp. Föraren kommer med stor sannolikhet att när som helst kan byta fil utan att blinka, och ju sämre väglag, desto högre hastighet.

Eller folk som lägger sig i andras livsval, och står och mässar så intensivt att de inte lägger märke till att det egna barnet håller på att ramla ner i en container. Folk som tuggar med öppen mun, och smackar så högt, att man inte hör vad de säger, samtidigt som de pratar, och uppenbarligen vill få fram något sorts meddelande. Hur tänker de? Vore det inte bättre att tugga färdigt, och prata sen?

Eller när man sitter på en offentlig toalett och någon kommer och rycker infernaliskt i dörren, flera gånger, som om de aldrig någonsin upplevt något så ofattbart som en låst toalettdörr. Detta händer häpnadsväckande ofta. Och i och med jag veckopendlar, och har en liten blåsa, har jag tyvärr ganska stor erfarenhet av att gå på offentliga toaletter.

Man kan ju förstå om det handlar om ett mycket litet barn – någon som inte har någon erfarenhet av den stora vida världen. Någon som levt i en värld där alla dörrar alltid är öppna. Men det är aldrig barn som beter sig på detta sätt – det är vuxna. Och när man kommer ut från toaletten och ibland – om de inte hunnit in på någon annan toalett – möter deras vilda, förvirrade blick, ser man trots allt att de är normala; de är hela och rena och kanske håller i en bilnyckel. De är med andra ord kapabla att både klä sig, tvätta sig och framföra ett fordon. Men nu har jag äntligen, äntligen fått svaret på åtminstone DENNA gåta. De är färgblinda!

Möjligen dröjer det sig kvar en liten undran över själva aggressiviteten i dörryckandet. Om man är färgblind, och inte ser om det är rött eller grönt, så kanske man känner EN gång på handtaget. Men så många gånger? Så hysteriskt? Även om personen är extremt nödig, så är det inte troligt att personen som sitter på toaletten, kommer att rusa ut på grund av ryckandet. Nåväl. Jag ska inte fundera mera över detta. Nästa gång jag skräms halvt ihjäl av att någon nästan sliter loss dörrhandtaget, kan jag andas ut och tänka att det helt enkelt är en färgblind stackare på andra sidan. Så tack, Matts Ågren från Väddö. En undran är struken från min långa lista.



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post291

Eftersom jorden skapades på sju dagar, måste abort förbjudas och homosexuellas rättigheter dras in

Hur är det möjligt?Posted by Linda Saturday, February 11 2012 18:53:51

På topplistan över veckans obegripligheter finns den republikanske kandidaten Rick Santorums profilfrågor. Man tänker sig ju att en politikers profilfrågor bör vara något som kan göra folks liv bättre på något sätt. Arbetslösheten i USA är skyhög, ekonomin tycks falla samman och en politikers profilfrågor torde väl, om de ska vara taktiska, främst vara ägnade att lösa dessa problem. Santorums profilfrågor rör emellertid homosexualitet, abort och evolutionsläran. Dessa frågor är de absolut viktigaste – de frågor som överskuggar allt annat. Santorum måste alltså tro, att om det blir olagligt med abort och att ha sex med någon av samma kön, och evolutionen ifrågasätts, så leder detta till att amerikanerna får det bättre.

Nu har jag visserligen en ganska pragmatisk syn på abort – jag anser att eftersom det är påfrestande att vara gravid och krävande att ta hand om ett barn, och att alla barn förtjänar att vara önskade, och mänskligheten knappast ser ut att gå under på grund av underbefolkning, så är det upp till varje kvinna att avgöra om hon vill göra abort eller ej, och det tycks mig snudd på obegripligt att utomstående engagerar sig i tillkomsten av andra människor – men visst måste det väl vara så att om ingen någonsin gör abort, så blir det FLER människor här på jorden, vilken kan tänkas ha effekter när det gäller antalet sökande per arbete. Men jag antar att arbetslösheten inte står så högt på Santorums agenda. Det är viktigare att det föds massor av oönskade barn.

Sen har vi det här med homosexualitet. Hur kan människors sexualitet ha någon som helst påverkan på arbete, ekonomi och välfärd? Det enda jag kan tänka mig, är att vissa människor blir så paralyserade av tanken på homosexuella aktiviteter, att de blir katatoniska och inte klarar av att fungera i samhället. Men bör då inte dessa personer – de oproportionerligt upprörda – söka hjälp? Gå i terapi? Kognitiv beteendeterapi (KBT) ska vara bra för diverse irrationella fobier, som exempelvis duvskräck. På bara någon dag, kan man komma över sin skräck för duvor, och vips slutar duvor att uppta hela ens tankeverksamhet. Tänk, vilken befrielse! Kanske kan något liknande hjälpa de som jagar upp sig över homosexuella? Så de slipper sitta dagarna i ända (…) och fantisera om vad vuxna människor ägnar sig åt i sovrummet?

Det absolut konstigaste är dock evolutionsläran, som tydligen ska ifrågasättas. Man kanske kan ifrågasätta den, jag vet inte – men att göra det till en profilfråga? Vad är det som kommer att bli bättre av att man ifrågasätter den? Vad är det som kommer att hända, om alla plötsligt anser att evolutionen aldrig ägt rum? Jag försöker se det framför mig. Jag menar, som det är nu – när evolutionsläran är rådande i skolorna – beter sig människan ändå som en självbelåten barbar. Lustfyllt ägnar vi oss åt skövling, överdrivet köttätande och plågsamma djurförsök. Är det återigen själva TANKEN på att vi kanske skulle härstamma från aporna, som blir outhärdlig för Santorum?

Man får onekligen bilden av att han tvångsmässigt fantiserar om bögsex och schimpanser, om vartannat. Det som är tvångsmässigt och går överstyr är förstås inte bra, och något man bör försöka göra något åt, för sin egen sinnesfrids skull. Kanske vore det bättre med en helt annan approach. Att de som inte kan frigöra sig från tankeloopar om andra människors sexliv, går i terapi, och först därefter utformar sin politik? Bara det att tusentals republikaner skulle gå i terapi, och få sinnesro när det gäller andra människors förehavanden, lär ju exempelvis öka arbetstillfällena för terapeuter, vilket låter som en bra start när det gäller arbetslösheten. Dessutom är det ju i linje med deras övriga politik, som går ut på att var och en ska sköta sig själv. Voilá – konsistens och ökade arbetstillfällen på ett och samma bräde.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post290

Sex laxar i en laxask

Hur är det möjligt?Posted by Linda Sunday, October 02 2011 19:07:46

Tretton personer pressar sig in i en hiss avsedd för fem. Hissen stannar. Trots att hisstekniker är på plats relativt snabbt, hinner eleverna – det var skolelever det handlade om – ”uppleva obehag” enligt rektor Peter Heddelin.

Man funderar. Hur kunde det gå så fantastiskt snett? Var det möjligen ett gäng sjuåringar som räknat ut att de – eftersom de väger mindre än hälften så mycket som en genomsnittlig vuxen människa – skulle kunna vara dubbelt så många i hissen? Nej, det handlade om ungdomar som gick i gymnasiet.

Sådana fasaväckande händelser får naturligtvis inte inträffa. Nu tas förebyggande krafttag. Programansvarig lärare har talat med ungdomarna om vikten av att följa reglerna för hissen. Dessutom kommer skolan gå ut med ett ”förtydligande kring hissåkande”. Om någon av er har tagit del av detta förtydligande, måste ni omedelbart berätta – för vad i hela fridens namn kan ett sådant tänkas innebära? Annat än ATT man ska följa föreskrifterna?

Om det stod max 5, varför trycker 13 svettiga ungdomar ihop sig i något som faktiskt kan stanna och bli stående i flera timmar, så de inte kommer ut? Hur tänkte de? Det var ju DE och inga andra som riskerade att fastna. Nu börar emellertid förvirringens moln att skingras. Ungdomarna tänkte helt enkelt att de skulle LURA hissen. Att de skulle FUSKA med antalet passagerare. För ni förstår att fusk är bara fusk om någon vet att man fuskar. Och ingen lärare lär ju ha vetat om deras tilltag. Alltså var det fritt fram att tränga sig in. Liksom vinna över hissen, eller åtminstone tönten som hade satt upp skylten om max antal personer. De skulle minsann visa, att de var bättre än han. Eller hissen. Vinna!

Fusk är bara fusk om någon vet? Lät det konstigt? Om du tyckte det, är du förmodligen äldre än trettio år. Dagens ungdom har ett helt annat förhållningssätt. Ett exempel på detta är det glada resonemanget kring ”fuskande” när man spelar det populära Alfapet-liknande spelet Wordfeud. För att vara bra på Wordfeud ska man ha ett stort ordförråd, och vara strategisk när man placerar ut sina bokstäver. Tjugoårige Tobias Claesson tröttnade på att förlora mot sina vänner, och konstruerade en ”app” som gör att man kan fuska. Anledning? Ville han kanske utöka sitt ordförråd? Nej. Han ville vinna, helt enkelt. Tobias spelar Wordfeud med fuskapp minst en timme om dagen, ja faktiskt mer nu sedan han utvecklade fuskappen. Han vinner och vinner. Hans ego växer. Gud, vad han är duktig på ord!



Det var personerna inne i hissen som vann!


Att fuska i spel där man tjänar pengar är väl en sak. Då är syftet att roffa åt sig pengar. Men i skicklighetsspel, utan pengar i sikte? Vad är det man vinner då, när man vinner? Jo, någon sorts ära. Status. Om man fuskar i Wordfeud, så kan man få folk att häpna över ens enorma ordförråd och strategiska förmåga. Ens vänner kan se på en med nya ögon och tänka ”oj, vad många ord han måste kunna. Det har vi aldrig någonsin märkt. Han måste ha dolt det väl”.

Man ska inte fråga sig varför folk fuskar, säger Robert Östling, nationalekonom på Stockholms universitet, som forskar om spelteori. Det intressanta är att fråga varför folk INTE fuskar, menar han. Spelteori utgår från att folk vill vinna till varje pris. Det enda som hindrar en, är den sociala kontrollen. Man vill inte bli ertappad. Men ändå. I ordtävlingar?

Jag tittar på lite olika forum, för att hitta argument. Läsningen är svindlande: ”Det är roligt att ”äga” töntar som inte fuskar. Och om ingen vet att man fuskar så räknas det inte som fusk.” ”Fuska eller inte så är det vinnaren som går därifrån med ett leende på läpparna!” Debatt mellan person A: ”Ja, kanske är jag som är dum då? Men tycker fortfarande att det är tragiskt att fuska i ett spel som Wordfeud... om du inte kan hitta på ett ord, ja då är det väl inte meningen att du ska vinna?” och person B: ”Självklart är det så att man förlorar när man inte längre kan hitta ord, men de flesta vill inte förlora och vissa har tom väldigt svårt att acceptera förluster!”

Men har man verkligen vunnit, rent metafysiskt? Om ett träd faller i skogen och ingen hör, låter det? Det kan man undra. Det vore väl rätt intressant att veta vem av mina vänner som har störst ordförråd, men jag lär inte få reda på det via Wordfeud. Den har störst ordförråd som har störst ordförråd, inte den som tar hjälp av en ordlista. Då är man inne på en annan sorts tävling. Slå snabbast i ordlista.

Någon på ett forum föreslår lite försynt att det väl måste vara bättre att försöka lära sig nya ord, istället för att fuska. Men detta är förlegade tankar. Vad ska man med en massa ord till? Ordförråd, det är väl sådant där som Jan Björklund tjatar om vid någon kateder någonstans i fjärran. Jag menar, orka! Använd en ordapp så löser det sig. Nuförtiden behöver man faktiskt inte ha något i huvudet! Man har ju en mobil.

Intresset för att lära sig nya begrepp har faktiskt minskat så till den grad att ungdomar inte längre klarar av att föra moraliska resonemang. David Brooks redogör (DN 26/9)för en häpnadsväckande studie, gjord på amerikanska ungdomar mellan 18 och 23. Forskarna ställde frågor om moral. Ungdomarna verkade göra sitt bästa för att svara förnuftigt, men det visade sig att de inte hade vare sig kategorier eller ordförråd för att kunna att resonera om sådana saker. Istället för moraliskt rätt och fel pratade de om huruvida de har råd att hyra en viss lägenhet eller tillräckligt med mynt att lägga i parkeringsautomaten.



För övrigt kan jag meddela att Tobias Claesson studerar till civilingenjör. Tyvärr framgår det inte vilken typ av ingenjör, men man får väl för allt i världen hoppas att han inte kommer att konstruera några viktiga saker, som exempelvis broar, flygplan eller kärnkraftverk. För fusk är ju inte fusk förrän någon upptäcker det. Men då kan det vara för sent.




  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post282

It does not do to leave a live dragon out of your calculations

Hur är det möjligt?Posted by Linda Tuesday, September 14 2010 20:10:33

Jag jobbade en gång med en kvinna som inte hade ett öre på banken. Hon tjänade nära 30 000 i månaden, så det borde inte ha varit överdrivet svårt att lägga undan lite varje månad, men hon såg helt enkelt inte poängen.(*) Det var ju så härligt att shoppa. Varje lunch kom hon tillbaka fullastad med kassar. För mig var det obegripligt. Men det visade sig att jag, som snålade och sparade, var lika obegriplig för henne. Häpet såg vi på varandra. ”Men vad är det som kan hända?” undrade hon. Varför ska man spara?

Ja, vad är det som kan hända. Tänk, så olika man kan vara. Själv kommer jag alltid en kvart för tidigt till allt jag ska göra, eftersom jag räknar in allt från tågkaos, motorstopp och allmänt upplopp, till kometer, orkaner och vulkanbrott längs med färdrutten. Jag röstade en vecka i förväg, i fall det skulle komma en komet på valdagen och krossa min vallokal. I och för sig kanske det då inte skulle spela någon roll hur det går i valet, men det känns ändå bättre att vara på den säkra sidan och ha sin röstning gjord.

Vad det är som kan hända? Man kan bli arbetslös. Och det kan inte ha undgått någon dagstidningsläsande människa att det i många fall kan ta upp till sex månader innan man får sina bidragspengar. Det är klart att det inte är bra med långa handläggningstider, så BORDE det inte vara, men i dagens läge ÄR det så. Så hur vågar man ha noll kronor på banken, med detta faktum svävande ovanför sig? Det borde inte finnas mördare och pedofiler, men det gör det, och det bör man rimligtvis rätta sig efter, om man är mån om liv och lem. It does not do to leave a live dragon out of your calculations, if you live near him. Som Tolkien skrev i Bilbo.

Och även om man har världens säkraste jobb, och inte i sina vildaste fantasier kan se sig själv bli arbetslös, så kan man som sagt bli sjuk. Precis när som helst kan taket rasa in och göra en medvetslös. Eller ens barn. Och tänk på allt som kan gå sönder! Tvättmaskiner, diskmaskiner, bilar, datorer, TV-apparater, vattenledningar. Vad gör man då, om det är den 22:a och man inte har några pengar?

Man kan ju låna av sambon, säger någon nu. Och visst. Under förutsättningen att sambon inte är likadan, då. Och att han eller hon inte lämnar en just samma dag som man förlorar jobbet, och alla ens elektriska och mekaniska apparater går sönder. Att låna av föräldrar eller vänner känns kanske inte så roligt.

Jonas Lihnell berättar i en insändare i DN 12/9 att det tog 12 veckor för honom att få pengar från a-kassan. Under denna långa väntetid hann det komma kravbrev från såväl allmännyttan som kronofogdemyndigheten. När ersättningen väl kom täckte den inte alla avgifter och obetalda hyresskulder. Det sker en enorm eftersläpning, menar han. ”Vad allmännyttan och andra fordringsägare inte inser eller vill inse är att arbetslösa inte kan trolla fram hyran mellan knävecken.” Han menar att allmännyttan måste visa flexibilitet när Försäkringskassan och a-kassan sinkar utbetalningarna. Inte en tanke på något eget ansvar. Och själv tycks han inte inse att det kan vara bra att ha en buffert.

Nu förstår ju jag också att det finns folk som aldrig tagit sig in på arbetsmarknaden och av olika skäl haft så låg inkomst att de omöjligen kunnat spara. Men de allra flesta kan. Och jag hör ju ofta resonemanget i inledningen just från folk som har ganska hög lön.

Å ena sidan, ska staten inte lägga sig i. Men så fort något tråkigt händer och man är i behov av hjälp, då ska man kunna rusa ut och lägga sig mitt i gatan, fullständigt övertygad om att staten ska bära bort en på guldbår och betala ens räkningar på studs. Är det en vettig syn på tillvaron för vuxna människor? Bådar det gott för framtiden, när det gäller initiativkraft och ambitioner? Medborgare som inte ens tycks inse att det finns en morgondag?

Det har gått en artikelserie om hemmafruar i DN. En hemmafru fick frågan om hon inte var orolig över att något skulle hända mannen, som hon ju var fullkomligt beroende av ekonomiskt. Han skulle ju kunna lämna henne, bli sjuk eller dö. Den tanken hade hon aldrig tänkt, påstod hon. ”Det har jag aldrig funderat över”. Hur är det möjligt? Hur är det möjligt att leva så i nuet? En patologisk tillämpning av ”Carpe Diem”?

Jag blir verkligen skakad in i märgen, över det här. Över hur man tänker, hur man är som person, om man inte tror att något ont någonsin kan hända, och att om något ont mot förmodan händer och det mot förmodan INTE ordnar sig på en gång, som för vår vän Jonas Lihnell, så blir man UPPRÖRD. Upprörd som i indignerad. Förorättad. Som om någon har gjort något på pin kiv och faktiskt får ta och skärpa sig. Något ont hände mig och det ORDNADE sig inte. Så kan det väl inte få vara. Inte ska väl JAG behöva ta ansvar för mitt liv och min ekonomi? Inte kan det väl vara JAG som borde skärpa mig? Nej, det måste vara någon annan.

(*) Notera att denna kvinna arbetade med ekonomi och hade egen revisionsbyrå, som tydligen gick lysande. Vilket bara adderar till alltings obegriplighet.

  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post251

Att stå som registrerad ägare räcker inte – du måste bevisa att du äger bilen!

Hur är det möjligt?Posted by Linda Friday, August 06 2010 18:23:37

Det är ju mycket som är osäkert här i världen, vilket är jobbigt att tänka på om man är ett kontrollfreak. Det enda man kan vara riktigt säker på, är ju att man ska dö, vilket för de flesta är en ganska dyster tanke. Andra saker känns emellertid relativt säkra. Folk har inte rätt att dundra in och stjäla mina ägodelar hur som helst. Äganderätten skyddar mina saker. Jag äger en bil. Den är min. Ingen får komma och ta den, inte med mindre än att jag ringer polisen (och med största sannolikhet själv skulle sätta iväg i en hämndakation av bibliska mått, för att oskadliggöra livskvalitetstjuven, återta min älskade bil och förmodligen stjäla något som han håller kärt, bara för att hämnas).

Trodde jag, ja! Det visar sig att det inte alls räcker med att äga en bil, för att ingen ska komma och ta den och få göra vad som helst med den. Den 31 juli kunde man i DN läsa en ytterst alarmerande redogörelse över hur en kvinna blivit av med sin bil. Det är ren skräckläsning för någon som älskar sin bil. Se nedan (annars kommer ni att tro att jag skojar med er):


En kvinna äger en bil. Den behövde repareras, och hennes kusin åtog sig att lämna in den på verkstad. Efter flera månader hämtade kusinen ut bilen från verkstaden, utan kvinnans tillåtelse. Några dagar senare fick hon ett samtal från polisen i Östergötland. Kusinen var misstänkt för grov stöld, som genomförts med hjälp av kvinnans bil. Kvinnan gjorde då en stöldanmälan. Kusinen hade även obetalda skulder, och Kronofogden ville använda kvinnans bil för att betala dessa skulder. Att kvinnan, och inte den dömde kusinen, stod som ägare, spelar ingen roll.

Som sagt, ni tror att jag skojar, men det gör jag inte. Fokusera noga nu, för här kommer det. Ett sådant där fyrverkeri i absurditet. Är ni med? ”Enligt utsökningsbalken anses den som har egendomen i sin besittning också vara ägare till den, om inte motsatsen bevisas”, säger kronofogde Emma Persson till DN. Kvinnan som äger bilen har lämnat flera bevis på att hon äger den. Den är registrerad på henne. Hon har betalat skatt och försäkring och har kvitto på att hon köpt bilen. Men se, det räcker inte! Om någon har dina pinaler i besittning, kan du komma viftande med hur många kvitton du vill:

”Att vara registrerad ägare anses inte vara tillräckligt. Sedan får man göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall", säger Emma Persson. Nacka tingsrätt gick på Kronofogdens linje. Svea hovrätt avslog kvinnans begäran att pröva fallet.

Det är först nu, nästan en vecka senare, som jag över huvud taget kan förmå mig att skriva om detta. Oron ringlar i magen och hjärnan går på högvarv. Hur i hela fridens namn ska man bevisa att man äger sin bil? Alltså, utöver registreringsbevis, kvitton på inköp, skatt och försäkring? Ska man se till att varje dag bli filmad när man kör sin bil, samtidigt som man håller i en tidning med dagens datum i handen? Eller vad är det man ska göra? Begära in vittnesmål från grannar? Alla förslag på hur man kan bevisa att man äger den bil man äger mottages med största tacksamhet.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post244
Next »