Linda Johansson

Linda Johansson

Twitter:

https://twitter.com/LindaJohanssn

Ny adress!

MarmeladovPosted by Linda Saturday, August 25 2012 18:40:27

Mina krönikor kommer hädanefter att finnas här:

http://marmeladov.lindasfilosofi.se/#home

  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post308

Ulla-Britt: More bang for the buck, tack!

AktuelltPosted by Linda Thursday, August 16 2012 08:34:32

Det är bråda dagar på Grand Hotel och Blå hallen. De skattefinansierade festerna avlöser varandra, och glädjen står högt i tak. Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), har festat så det står härliga till. Choklad och vintillverkare arbetar dygnet runt, för att förse de lyxtörstande tillväxtverkarna med choklad och vin av yppersta kvalitet. Ribbåtarna går i skytteltrafik mellan Stockholms innerstad och skärgården. Hej, vad det går! Så härligt det är ändå, att leva.

Fly me to the moon!

Man börjar så smått undra om de vet något som inte vi vet. Är jordens undergång nära förestående? Är det därför de med sådan oefterhärmlig esprit sätter sprätt på våra skattepengar? Som om det inte fanns någon morgondag?

Man läser och man läser, tills det går runt i huvudet. Man läser om entledigade verkschefer som erhåller 91 000 i månaden samt gratis bostad (i tre år) för att utföra obskyra arbetsuppgifter. Man måste ju till varje pris måste hålla kvar deras galaktiska kompetens – en kompetens så enorm och ogripbar att den likt universum självt (eller en hal tvål) undflyr gemene man. Man läser om VD:ar (till exempel för SSF) så gnistrande kompetenta att de inte ens kan reglerna för upphandling, trots att de ansvarar för skattemedel; ja, kompetens som är så outstanding att den omöjligt går att lägga vantarna på för mindre än 130 000 kronor i månaden, 30 % av i lönen i kapitalförsäkring samt för guds skull – tio veckors semester. Det tar på krafterna att vara briljant, det förstår ju var och en. Batterierna måste laddas. Och till sist, likt kulmen i ett påkostat fyrverkeri, golvas man inför den som slår alla dessa kompetenta halvgudar med hästlängder, nämligen Michael Bindefeld.

2009 fick Michael Bindefeld över 200 000 i månaden av Stiftelsen för strategisk forskning. Och tro för guds skull inte att det är någon mat eller några partyhattar inkluderade i denna gracila kostnad; nej, partyhattarna har man fått betala separat, liksom mat, dricka och lokal. Totalt 9 miljoner kronor har spenderats på festande (eller kommunikation, som man i vissa fall har försökt kalla det). Så vad är det då man har fått av Michael för 200 000 i månaden? Ingen vet. Kvittona är borta. Nu har man bett Bindefeld leta upp sina kvitton, för att se om det går att få klarhet i vad det är för han har gjort. Men förmodligen är det så komplicerade saker att det ändå skulle gå oss vanliga dödliga över huvudet. Ingen idé att ens visa oss kvittona; vi skulle bara bli förvirrade.

Jag blir alltmer nyfiken på Michael Bindefeld, och den extrema kompetens han tycks besitta. Med tanke på att de som sitter i styrelsen för SFF är så extremt kompetenta, tycker man ju att de borde klara av att exempelvis kommunicera stiftelsens existens för omvärlden, men så är tydligen inte fallet.

Styrelseordförande Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist försvarar miljonutbetalningarna till Bindefeld. Det har varit en mycket viktig PR-satsning, inte minst för att rädda styrelsens hår. Ulla-Britt berättar hur styrelsemedlemmarna har slitit sitt hår, i frustration över att stiftelsens verksamhet ignorerats av medier. ”Man sliter sitt hår i styrelsen, här satsar vi 600 miljoner kronor om året på forskning och det syns inte med en rad någonstans”(DN 15/8). Detta var en av anledningarna till att man kontaktade Bindefeld.

De har visserligen gett 600 miljoner kronor till forskning. Och det är förstås bra, att de har bidragit till att forskare botar cancer och Ebola. Men det är inte nog för dem! Alla dessa hundratals miljoner, de har ju bara gått till DET, till själva forskningen! Det har inte synts i media! Inte förrän nu. Nu! Nu kan de alla fröjdas. Nu slipper de, likt matadoren i Tjuren Ferdinand, slita loss sitt hår. Dessutom fick de ETT LYFT! Ja, de fick ett lyft. ”…de fick ett lyft och kunde se på forskningsfrågorna på ett nytt sätt och få dialog med medier…” säger Ulla-Britt.

Ja, det är så mycket man inte förstår här i världen. Man kan ju tycka, att om man nu ska ha entledigade personer som avlönas via skatten, med 91 000 kronor i månaden och gratis bostad i tre år, samtidigt som svårt sjuka människor måste pallra sig till arbetsförmedlingen och får sin assistenshjälp indragen trots att de inte kan gå på toaletten själva, är det då inte rimligt att dessa 91-tusare utgör själva gräddan av mänskligheten? De ska ha hög IQ och EQ, ha en doktorsgrad i minst ett ämne och studerat vid minst tre olika prestigefyllda universitet, samt ha arbetat på barnhem i Kina och Afrika och startat upp minst tre företag som gett arbete åt en massa människor. De ska tala minst sju språk, vara humoristiska, allmänbildade, vältaliga och sådana som i skolan genast gick till den som var mobbad och satte sig bredvid den mobbade. Vara riktigt bra människor med bra idéer och hög energi – och god moral.

Ulla-Britt tycks dock visa en smula ånger. Hon medger att man kan tycka att det kanske inte var världens smartaste beslut, och ”man kunde kanske gjort på ett annat sätt och fått mer ’bang får the buck’, som man säger”. Mer bang for the buck! Ja, ett alternativ var väl att dela ut mer pengar till forskare, och haft festen på kontoret. Men nu var ju målet att synas i medierna. Att styrelsen inte skulle behöva slita sitt hår. Och då kunde man väl knappast ha lyckats bättre? Kanske är det här, just här, som alla dessa högavlönade Jack Sparrows visar sin månatliga hundratusenkronorskompetens som allra bäst?




  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post307

Vi hade i alla fall tur med vädret

AktuelltPosted by Linda Friday, August 10 2012 13:33:00

Nu tas äntligen krafttag mot den dåliga cyklingen i Stockholm. Och med detta menas cykelvägarnas undermålighet såväl som antalet cyklister. I Köpenhamn utgör cyklandet 35-40 % av resorna, medan de i Stockholm endast utgör 4-5 %, vilket gör Sverige till ett cyklingens u-land. Folk tycks cykla mer ju längre söderut man kommer – allra helst om man slår ut cyklingen på hela året – vilket ju är oerhört märkligt. Kan Holland och Danmark, så kan väl vi?

I dagens SvD (10/8) intervjuas några personer, om vad som skulle få dem att börja cykelpendla. Maria Löfgren, Södermalm, arbetar över hela Sverige, och menar minskad biltrafik skulle få henne att cykla mer (till Centralen). Fredrik Holmberg, som bor i Gamla stan, vågar sig inte ut förrän varenda bil är borta: ”Att ta bort alla bilar är det enda som skulle kunna få mig att cykla.” Lena Henrysson Sjödin menar att cykeln inte är något alternativ om man har småbarn.

Pengar till nya cykelvägar ska öronmärkas. Regeringens utredare vill ha så kallade supervägar till cyklister. Pendlingstiden mellan Malmö och Lund skulle, med en sådan cykelmotorväg, minskas från 70 till 43 minuter, och genom att plantera buskar längs vägen, ska cyklisterna skyddas från snålblåsten. Målet är att hälften av alla kortare pendlingsresor ska ske med cykel. Det är förstås lovvärt. Det behövs säkrare cykelvägar i Stockholms innerstad (jag är väldigt orolig över min cyklande bror). Där kan man ha Holland som förebild.

Vissa vill emellertid gå längre än så, och göra Stockholms innerstad bilfri. David Sennerstrand, som bor i Vasastan, är en av dem. Han skulle dessutom inte hålla med Lena Henrysson Sjödin om att cykeln inte är något alternativ om man har småbarn. Han driver bloggen ”livutanbil.se” där man kan följa hans liv som cyklande småbarnsförälder. En endaste gång har han saknat bil, och det var när de kånkade iväg det febriga barnet i kollektivtrafiken, på väg att fira nyår i Vaxholm, när vargavintern var som värst.

Man kan inte låta bli att beundra honom. Vilken viking, som orkar ge sig ut i snöstorm och mörka, kalla vintermorgnar och fälla ihop och fälla upp denna cykel. Man tänker på sig själv (det var någon poet som sa att sinnebilden för girighet är en ensam bilist på en motorväg, det vill säga just jag. I 11 år veckopendlade jag med SJ, sen köpte jag en bil. Väl i Stockholm får bilen stå, men det spelar förstås ingen roll). Man kanske i alla fall borde cykla till Örebro, och där ta tåget? Det är bara 5 mil dit. Jag ser framför mig, hur klockan ringer vid fyra på morgonen, och jag trampar iväg på den oplogade landsvägen i minusgrader, fullastad med veckans packning, och snöplogen kör förbi mig och trycker ner mig i diket, men jag borstar av mig och fortsätter. Nej, nu är du sådär tokig, säger någon. Du behöver ju inte cykla till Örebro. Visst går det väl bussar från Nora? Det är bara 1,5 mil dit. För man får skylla sig själv om man bor på landet. Det är inte miljövänligt. Alla bör bo i eller nära en stor stad. Man får inte bo längre bort från jobbet än att man kan cykla.

Jag blir nyfiken på David Sennerstrand och läser vidare i hans blogg. Jag läser att han reser till Frankrike! Jag klickar och undrar om han reste vintertid. Det vore spännande att läsa om hans färd genom ett smällkallt Sverige, med barnet nedpackat i den specialbyggda cykellådan, och frun strax bakom. Hur de ibland måste stanna och göra en bivack och värma händerna på en termos. Se de giriga egoisterna susa förbi i sina bilar, och någonstans ändå njuta över att de står över allt det.

Nej, nu är jag löjlig igen. Det är klart han inte cyklade. Det är inte det som är grejen – att cykla överallt. Grejen är att INTE ÅKA BIL! Det är bilarna som förstör världen. David FLÖG faktiskt till Frankrike, och DET VAR INGA SOM HELST PROBLEM ATT TA CYKELN MED SIG PÅ FLYGET!

Han berättar att han fick gå upp 4:15 för att ta flygbussen till Arlanda. När de anlänt till Paris, väntade ytterligare en bussresa till Rouen, denna gång på två timmar. Nu kanske någon tycker att det är märkligt att hata bilar och alla som kör bil, samtidigt som man själv åker buss timme ut och timme in och däremellan FLYGER, men ni förstår, HAN HADE CYKELN MED SIG! http://www.livutanbil.se/?p=2213

Väl framme i Frankrike skjutsas han runt i bil till olika evenemang. Som han lider! ”För mig är det jätteviktigt att kunna ta mig någonstans utan att någon kör mig”, skriver David. ”Annars mår jag dåligt. Jättedåligt. Usch!” http://www.livutanbil.se/?p=2220

Ja, usch! Det framgår inte om han har sin cykel med sig när han blir runtkörd, men det får man väl anta. Det viktiga är att det trots allt finns människor som verkligen offrar sig för miljön. Som gör det där lilla extra. Som verkligen gör sig omaket att checka in cykeln, när de flyger jorden runt. Det tycker jag är fint. För man kan vara säker på att de, någon gång när de landat, kommer att cykla. Och det är ändå det, som är det viktiga.

  • Comments(4)//linda.lindasfilosofi.se/#post306

Inconceivable!

HopplöstPosted by Linda Thursday, July 26 2012 19:57:12

Hbtq-personer (homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner) lever i många länder under ytterst svåra omständigheter, och hotas till livet, vilket är både fruktansvärt och absurt. Lev och låt leva, vill man ropa. Låt alla göra som de vill, så länge de inte skadar någon annan.

Nu tas dock – i Sverige – krafttag mot sådana hemskheter. I Uppsalas Pride förbjöds till exempel det ondsinta FOLKPARTIET att gå med i paraden, eftersom de är för kapitalism. Vidare har man (verbalt, och med plakat, och vad som kanske kan kallas konstinstallationer) hånat och kastat glåpord efter en lesbisk polis, samt homosexuella militärer, som gått i förra årets Pridefestival i Stockholm.

Queer-begreppet är dock komplicerat. På engelska betyder queer konstig i någon mening – ”deviating from the expected or normal” http://www.thefreedictionary.com/queer , men så icke här, när det handlar om sexualitet (och politik). Tvärtom. Det är de som i dag anses ”normala”, med sin heterosexualitet och tendens att ringa polisen när vettvillingar invaderar ens hem, som är queer i ordets ursprungliga mening, alternativ patetiska - eller onda, vilket vi strax ska återkomma till.

Ja, vissa queerpersoner, åtminstone de som är vänster, anser att polisen är ”ondskan själv” (skreks åt en lesbisk polis under förra årets Pridefestival, se SvD 26/7). Men undrar ju i sitt stilla sinne vad polishatarna skulle göra om de någon gång blev attackerade (eller om de såg någon annan, exempelvis sina egna barn bli attackerade). Eftersom polisen är ondskan själv, måste väl även polisens metoder anses vara djävulens påfund, och därmed strikt förbjudna för en vänsterorienterad queerperson.

Ett alternativ är kanske att eliminera alla de som inte är vänster, eller – om man inte gillar våld – helt enkelt tvinga alla som inte är vänster att bli vänster, med olika sorters påtryckningar; till exempel genom att hävda att den som inte är vänsterqueer (eller åtminstone vänster) faktiskt är ond och förr eller senare kommer att bygga ett koncentrationsläger. Lite i samma anda som Darth Vader eller någon amerikansk sheriff, á George Bush: ”You’re either with us, or against us!” Är man inte vänster, så är man en ond, borgerlig polis. Även om man råkar vara homosexuell.

Eftersom alla som är vänster automatiskt är Goda och Snälla, skulle det inte finnas något behov av polis. Och tills den dag då alla har blivit vänster (det kan ju ta lite tid för de som är inbitet höger - det vill säga onda - och envetet maler om frihet och individualism, förlåt ondska) kanske man kan frakta ut dem på något fält, så de får arbeta sig fria från sina politiska vanföreställningar.



  • Comments(2)//linda.lindasfilosofi.se/#post305

Förslag att varva teori och praktik ökar antalet obehandlade benbrott

Hur är det möjligt?Posted by Linda Tuesday, July 10 2012 14:22:58

Nu, mina vänner, är måttet rågat. Elisabeth Fernell, läkare (barnneurologi och habilitering), skriver i SvD 7/7, att förutsättningar till teoretiskt tänkande uppvisar en stor variation mellan individer. Har ni någonsin hört något så tokigt?

Det har i alla fall inte Camilla Svantorp, socialdemokrat och fil mag i pedagogik. Hon undrar, på Twitter, ”om inte detta var det värsta svammel” hon läst, och ber om evidensen bakom detta sinnessjuka påstående. Fernells påstående tycks ju faktiskt implicera att alla människor inte skulle vara exakt lika intelligenta.

Kan det vara sant, undrar ni nu. Kan en läkare i barnneurologi verkligen påstå något så konstigt som att människor skulla ha olika förutsättningar? Men ja, så här står det, ordagrant: ”Förutsättningar till teoretiskt tänkande uppvisar en stor variation mellan individer. I likhet med andra förmågor som musikalitet och skicklighet i idrott så har vi också olika förutsättningar till att hantera teoretiska uppgifter.”

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/alla-elever-klarar-inte-hogre-teoretiska-krav_7329435.svd

Vad drar då Fernell för praktisk slutsats av detta? Menar hon kanske att vi bör bygga koncentrationsläger? Nej, hon menar blott att det saknas en aspekt i debatten gällande kraven i skolan, och att vissa barn borde få varva teori och praktik redan på högstadiet.

När man läser reaktioner på detta, får man reda på att människor nu tappat tron för hela läkarkåren – endast på grund av Fernell. De vågar alltså inte längre gå till doktorn när de brutit benet, eftersom det finns en läkare som påstår att barn har olika förutsättningar för teoretiskt tänkande. I förlängningen innebär alltså Fernells inlägg att många människor kommer att gå med obehandlade benbrott - och ännu värre åkommor. Vissa kommer kanske till och med att dö, eftersom de inte längre litar på läkare.

För alla vet ju, att alla barn är exakt lika bra på allt. Om det är någon skillnad, så beror det på Fredrik Reinfeldt. Om alla fick ut säg tio tusen i månaden efter skatt, oavsett jobb, ja då skulle alla tonåringar hoppa två meter i höjdhopp och alla människor vara påtänkta för Nobelpris – i alla ämnen.

Nej, nu får du lägga ner, säger någon nu. Nu är du sådär löjlig igen. Det är klart att människor har fallenhet för olika saker. Mozart var mer musikalisk än genomsnittet och Zlatans bollsinne är bättre än gemene mans. Det är just när det gäller det teoretiska, det är DÄR alla barn är EXAKT lika duktiga.

Nej, så menar man ju inte heller. Däremot ska man inte dela in barn i kategorier. Ingen ska behöva känna sig sämre än någon annan. Alla ska nå samma mål. Och man ska inte sänka kraven (enligt Baylan http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-sanka-kraven-loser-inget_7323705.svd ) – man ska ha höga krav. Men hur höga?

Från den egna skolgången minns man ju att vissa blev färdiga blixtsnabbt med uppgifterna, medan andra fick traggla. Det kanske inte var sant? I själva verket kanske alla blev klara samtidigt, och gjorde uppgiften lika lätt.

Kanske är David Brooks någonting på spåren i sin DN-kolumn (10/7), där han poängterar att bråkstakar missgynnas i skolans betygssättning. Kanske är det DÄR skon klämmer. Vi har alla exakt samma teoretiska förmågor, men vissa av oss är mer aggressiva och krigiska och påminner om gamla engelska kungar!

David Brooks skriver att utbildningssystemet belönar människor av en viss sort – håll i er nu, för det är ruskig läsning – nämligen de som ”samarbetar och är disciplinerade, prydliga, läraktiga, flitiga och ambitiösa.” Och så kan vi ju inte ha det. Det luktar ju koncentrationsläger lång väg. Tänk om hela världen var full av människor som aldrig var oregerliga.

Brooks menar att Henrik V i Shakespeares skådespel inte skulle ha blivit belönad i dagens skola, eftersom han var bångstyrig som ung och modig som vuxen. Förmodligen är det så att de som bråkar mest blir modigast som vuxna, för så var det ju för Henrik V. Skolorna måste därför engagera eleverna sådana de är, menar Brooks. Inte tvinga minipåvar och små-Henriks att bli samarbetsvilliga, ambitiösa och läraktiga.

Kanske kan man skriva om läroplanen, och införa helt nya ämnen. Alla har ju ändå exakt samma förmåga till teoretiskt tänkande, och fakta kan man få via mobiltelefonen. Vad sägs om ämnet ”Hela havet stormar”, där den som på det mest kreativa sättet stör lektionen får högst betyg. För att krydda anrättningen lite extra, kan man återinföra det relativa betygssystemet, så att bara en eller två kan få det högsta betyget. Förstå, vilket kreativt ståhej det kommer att bli på de lektionerna! Eller lektioner. Här kan lärarna luta sig tillbaka och bara fröjdas. Ett annat förslag är ”Bulldozring”, ett ämne som går ut på att köra över folk i grupparbete. Den som på kortast tid får sin grupp att börja gråta får högst betyg. Eller ”Blitzkrieg”, där man kan försöka ockupera närliggande klassrum. Kanske de finska klassrummen! Där ska ju eleverna vara så duktiga och läraktiga. Då skulle de få sig en läxa som heter duga.

Vissa menar att katederundervisning leder till korvstoppning, och folk som inte vågar ifrågasätta. Se framför er, när 10 000 Henrik den femte intar landets högskolor och universitet! Vrålande, och med svärdet i högsta hugg, stormar de fram mot läraren och erövrar katedern. Och kanske kan världen äntligen bli en liten, smula bättre. Mer kreativ, och mer jämlik.

Snart i ett klassrum nära dig



  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post304

Snattare dör svältdöden utanför ICA

MarmeladovPosted by Linda Friday, June 29 2012 16:32:36

Om man vill försöka komma till rätta med folk som stjäl livsmedel och vrålar att de ska våldta eller sticka kniven i kassörskorna, så är man verkligen fel ute. I alla fall om man som Beatrice Ask vill låta butiksinnehavare portförbjuda haffade snattare.

Ica-handlare Örjan Josefsson, som man kunde läsa om i DN 27/6, välkomnar hennes förslag. Han haffar i stort sett en snattare varje dag, och bortsett från de ekonomiska förlusterna, är han bekymrad över att hans personal tvingas utstå hot och grova kränkningar. Det är emellertid uppenbart att han inte tänker ett enda dugg på snattarnas välmående, när han ställer sig positiv till Asks diaboliska förslag. Reaktionerna mot detta har inte låtit vänta på sig, och det står tydligt att det är tjuvarna som Josefsson bör välkomna, inte hjärtlösa moderatförslag.

För det första: De portförbjudna snattare som bor på orter där det bara finns en livsmedelsbutik, kommer ju att svälta ihjäl. Drivor av snattare kommer att ligga och kvida av hunger på parkeringsplatser över hela landet. Beatrice Ask vill med andra ord att snattare ska dö.

För det andra finns det en psykologisk aspekt, som drabbar de snattare som lyckas övervinna svältdöden. Det handlar om skam. Det kan nämligen hända, att en snattare som blir portförbjuden, kan känna skam, och att risken för detta, skulle få dem att låta bli att snatta. Och så kan vi VERKLIGEN inte ha det. En snattare som skäms! Har ni hört så tokigt.

Gustav Nipe, förbundsordförande i Ung Pirat, menar att Asks förslag innebär att man återinför skamstraff i Sverige. Och att om ungdomar skäms, känner de sig utanför samhället. Vidare menar han att eftersom så många ungdomar snattar – enligt en undersökning från Brå har var tredje niondeklassare snattat det senaste året – så kan man inte hantera problemet genom lagar. Vad som krävs, är utbildning.

http://debatt.svt.se/2012/06/29/aterinfor-inte-skamstraff-i-sverige-beatrice-ask/

"När var tredje niondeklassare har valt att snatta har vi ett utbildnings- och fostringsproblem i landet. Det känns närmast till hands att skolministern ska adressera problemet”, säger Gustav Nipe.

Lågt blodsocker?

När han säger att det ligger på Jan Björklunds (Sverige har inte längre någon skolminister, så jag antar att Nipe menar utbildningsminister) bord att hantera de unga snattarna, måste han ju mena att lärarna har brustit i att informera eleverna om att det inte är tillåtet att plocka på sig varor utan att betala. Och även om de har informerat om detta, så har de förmodligen inte förklarat VARFÖR på ett tydligt sätt. Hur lagstiftaren har tänkt. Kanske är det därför det snattas! För att det helt enkelt framstår som obegripligt att inte få ta vad man vill utan att betala.

Att förklara för en ung, energisk livsmedelspirat att man faktiskt måste betala för de varor man för ut ur en affär, kanske inte är så enkelt som det vid en första anblick kan verka. Sakerna ligger ju bara där i hyllorna, och tekniken att bära dem med sig utan att visa upp dem i kassan, ja den finns ju. Jag tänker på argumentet för fildelning – tekniken finns ju för att ladda ner allt gratis, alltså bör upphovsrätten försvinna. Borde inte detta, analogt, innebära att äganderätten försvinner för saker som livsmedel och kläder? Nej, nej, ler någon ungdom nu. Det är stor skillnad. Filmer och musik som laddas ner är abstrakta, medan en ost eller en tröja består av något konkret. Tyg och mjölk och så.

Men kanske är det ändå svårt att förstå varför man skulle betala för en coco, när så mycket större saker, som film och musik, faktiskt är gratis. Här borde ju Gustav Nipe kunna göra en insats, eftersom han troligen har god insikt i hur dagens ungdom fungerar.

Problem kvarstår dock. Det är ju faktiskt inte bara ungdomar som stjäl. Vad ska man göra med de vuxna snattarna? Behöver de också informeras och utbildas? Så att de förstår att de inte får? Men tänk om de då känner skam? Nej, så kan vi inte ha det.



  • Comments(3)//linda.lindasfilosofi.se/#post303

With a nice Chianti

AktuelltPosted by Linda Tuesday, June 26 2012 18:13:05

Den transhumanistiska organisationen ”Människa plus” har en transhumanistisk deklaration, där en av punkterna handlar om att ”utöka den mänskliga potentialen” – bland annat genom att ”besegra kognitiva [processer som har med tänkande att göra] tillkortakommanden”.

Detta låter ju bra och intressant på många sätt, men man kan fråga sig vad det innebär, att besegra människans kognitiva tillkortakommanden. Spontant kanske man tänker på en framtida metod för att höja folks IQ, men frågan är om hög IQ alltid är bra. Häpet och förfärat har man kunnat läsa om den docent som skar läppen av sin flickvän eftersom han misstänkte att hon var otrogen. Och för att sjukhuspersonalen inte skulle kunna sy tillbaka läppen, åt han helt sonika upp den – med hänvisning till sin höga IQ.

”Jag fick tanken spontant. Jag tänkte, jag ska göra av med den. Jag är vetenskapsman, jag har väldigt hög IQ. Jag har problemlösningsförmåga på en sekund”, säger mannen till Expressen 25/6.

Den typen av blixtsnabbt tänkande klarar sig samhället nog bättre utan; det är ju knappast den typen av förbättrad kognitiv förmåga man eftersträvar i ett framtida, idealt samhälle, och det visar tydligt att det här med kognitiva tillkortakommanden inte bara har med IQ att göra. Men vad kan det då vara? Solidaritet, kanske? Hög IQ och solidaritet. Det borde väl vara bra? Det har emellertid visat sig, att det här med solidaritet är svårare än man kan tro.

Ronnie Sandahl beskyller (Aftonbladet 26/6) Anja Pärson – som kom ut som homosexuell i sitt sommarprat den 23 juni – för att vara osolidarisk, eftersom hon inte vill bli en symbol för gayrörelsen och hålla tal på Pridefestivalen, och för att hon har bott i Monaco och betalat skatt där istället för i Sverige. Han går så långt som att påstå att ordet solidaritet inte ens finns i hennes ordbok.

(Man får väl anta att Sandahl – i konsekvensens namn – är motståndare till migration rent generellt; att folk bör hålla till där de är födda, helt enkelt. Och att de som flyttar till Sverige av olika anledningar bör betala skatt i sina hemländer snarare än i Sverige, för att visa solidaritet med det land de växt upp i.)

Anja borde visa solidaritet med den rörelse som har gjort att hon kan komma ut ur garderoben i sitt sommarprat, twittras det. ”Ett tack och erkännande hade varit snyggt”, skriver Jonas Lundqvist på Twitter.

Men då borde väl Anja ha tackat en massa andra rörelser också? För hon är ju trots allt inte bara homosexuell, hon är kvinna och skidåkerska också. Och utlandssvensk. Med samiskt blod! Och blyg, enligt egen utsago.

Med störtloppsfart borde Anja ha svischat förbi hur hon träffade sin Filippa i en klädaffär och hur det kändes när hon blev kär, och hur det känns att åka skidor snabbt, och tankar kring självkänsla och den egna karriären. Herregud, så egoistiskt och osolidariskt att sitta i radio och dra en massa anekdoter ur sitt liv, när folk svälter i Afrika!

Anja borde förstås ha ägnat 1,5 timme åt att TACKA, och bett producenten lägga upp en bild på ett kvitto på att hon betalat skattemellanskillnaden för alla de år hon varit skriven i Monaco. Först kunde hon ha tackat HBT-rörelsen, och nämnt alla kämpar vid namn, och kanske berättat lite om varje kämpe, och efter varje kampanekdot sagt att hon aldrig hade kunnat göra detta radioprogram, med detta innehåll, om det inte vore för dem. Därefter hade hon kunnat tacka skidfabrikanten, producenten, stavfabrikanten, ljudteknikern, sin tränare, kvinnokampen, den programansvarige som valde ut henne, sina föräldrar, för att de skaffade henne, och deras förfäder, och de samiska kusinerna (hon kan ju faktiskt inte bara visa solidaritet med HBT-rörelsen och kvinnorörelsen, Anja har samiskt blod och samiska kusiner, och hon följer ibland med och hjälper dem med renarna!) och liftmakare och Ingemar Stenmark.

Och hon borde inte ha avslutat med att berätta att hon ska bli mamma, utan högt och tydligt ha deklarerat att hon vill bli en gayikon som hädanefter uteslutande pratar om HBT-rörelsen iförd kroppsmålning, på Pridefestivaler såväl som i andra sammanhang.

Men plötsligt slår det en, att om hon hade gjort just så, ja då hade ju inte Ronnie Sandahl kunnat skriva sin kanske mest uppmärksammade krönika någonsin, och det hade ju faktiskt varit ganska osolidariskt mot journalistkåren, som ju indirekt är en del av hennes (ekonomiska) framgång eftersom de rapporterar om den.

Så det är inte lätt, det här med solidaritet, och vem som mest behöver den, och vem som ska visa den, och när. För att återgå till Människa plus: kanske kan man tänka sig ett system där man först höjer folks IQ, så att de kan hantera den ganska komplicerade matris av solidaritet som måste visas på rätt sätt och vid rätt tillfälle, och att Sandahl ansvarar för solidaritetsträningen? För man måste ju anta att det finns en sällsynt intrikat tanke bakom det faktum att han ägnar sin tid åt att skriva krönikor om andras brist på solidaritet istället för att visa barnen i Afrika lite solidaritet. Han är ju trots allt människa.

  • Comments(1)//linda.lindasfilosofi.se/#post302

En raket genom huvudet

Hur är det möjligt?Posted by Linda Wednesday, June 20 2012 08:44:24

Jag vaknade med ett ryck (lika bra att skriva av sig i sådana här texter och inte i romanförsöken – tydligen är detta en bannlyst fras, som ingår i alltför många av de manuskript som skickas till förlagen) i morse men insåg till min oerhörda lättnad att den film jag sett kvällen innan verkligen var slut och att jag aldrig mer skulle behöva se om den. Jag kände mig dock illa till mods över det faktum att en så dålig film över huvud taget kan åstadkommas. Hur är det fysiskt möjligt? Men finns gör den, och eftersom jag är en katastroftänkare av rang, började jag tänka på fildelningens eventuella effekter och greps av panik.

Jag ÄLSKAR att se på film, det är bland det bästa jag vet. Jag betalar för kanske 95 % av alla filmer jag ser, och jag har sakta börjat inse, att för de som är mer än tio år yngre så framstår detta beteende (att betala för film) som fullständigt barockt, såvida man inte går på bio. Och jag inser att jag står inför ett moraliskt paradigmskifte. Varför betala när det bara finns där gratis i datorn? Det är inte ens en moralisk fråga, det är en praktisk. Eftersom film och musik är gratis är det irrationellt att betala. Typ.

De i min egen generation (X) laddar också ner, men ofta med en viss rodnad på kinderna och mer pragmatiska förklaringar, som till exempel ” jag skulle gärna betala, men när det bara finns där i datorn... och det är femhundra meter till videobutiken och det regnar...”

Vissa säger att det inte drabbar någon fattig. Skådespelarna är ju jätterika. Och musiker, de kan ju turnera! Och animerade filmer kan sälja små plastlejon på McDonalds. Och nu är det som det är, tekniken finns, och alla gör det, så det kan lika gärna bli lagligt. Det är dåligt med upphovsrätt. Och så vidare. Man kan förstås försöka bemöta dylika argument på olika sätt, men i och med den där filmen (jag ska snart berätta vilken) insåg jag exakt hur hemskt det faktiskt riskerar att bli, om det en dag skulle bli så att INGEN betalar för att se en film, någonsin. Om 100 % av alla filmtittare betalar för 0 % av sin komsumtion. Om alla filmer måste finansieras med hjälp av reklam, sponsorer och extrem produktplacering. Det man riskerar då är att utsättas för så makabert dåliga filmupplevelser att man får bestående men, något jag befarar ha fått efter att ha sett den romantiska komedin ”New Year’s Eve”. Erik Helmersons recension är spot on:

http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/new-years-eve

Jag vill påpeka att jag ser en hel del skräpfilm, och att jag inte bara tolererar skräp, utan till och med njuter av att se en präktig kalkon då och då. Gärna där folk befinner sig isolerade på någon forskningsstation när ”något går fruktansvärt fel”. Som exempelvis Mega shark vs. Giant octopus (som attackerar ”havsfränder, ubåtar, passagerarplan och Golden Gate-bron”).

Filmer som är så dåliga att de blir roliga. Jag ser nästan alla romantiska komedier, som ju oftast är ganska dåliga, och får tvåor. Men "New Year's Eve", den var något i hästväg. Den var så dålig att J och jag såg på varandra och bara SKREK rakt ut i namnlös, bottenlös fasa. J var på vippen att stänga av en film för första gången någonsin.

Filmen handlar om nyårsafton i New York och har en parad av stjärnor, som Robert de Niro, John Lithgow, Michelle Pfeiffer, Halle Berry och Hillary Swank (det kan dock ha varit en avancerad robot). Vilket gör det ännu mer obegripligt (men visar på hur viktigt det är med manus och regi, vilket kanske de som sponsrar helst inte bör lägga sig i. Jag säger inte att det är så, jag säger bara: se filmen, och återkom. Eller fantisera om filmer med manus skrivna av Nordkoreas diktator eller Kellogs VD, där alla darlings lever och frodas, och man i något sorts bisarrt narcissistiskt perspektiv utgått från att publiken har en genomsnittlig IQ på runt 70).

Och nu kommer jag till det otäcka. Tänk om alla filmer blir som New Year’s Eve om några år. Där det ska göras reklam för det som huvudsponsorn vill sälja, och en hel film cirkulerar runt ett flingpaket eller en stad eller någon staty, och där borgmästaren bestämmer slutet (och början, och mitten). Eller den lysande (bokstavligt, inte bildligt) boll, som hade huvudrollen i New Year’s Eve.

Det enda som gjorde att jag inte föll i ångestorsakad koma, var förmodligen att jag trots allt ville se den där bollen falla. The Times Square Ball. The ball is dropping, som Rachel snäste i Vänner för länge sen. Så jag väntade på bollen, det kändes som någon sorts allmänbildning att se the ball drop åtminstone på film. Så närmade sig tolvslaget (och filmen närmade sig sitt slut). Det var dags för bollen att göra sitt huvudnummer. Och den, den... SJÖNK LÅNGSAMT NER några meter på den där stången. Sen (spoiler alert) sprang Sex and the city-Carrie iväg och bytte outfit (inzoomning på skorna), hämtade häst och vagn och åkte och träffade den kille som hon träffat ett år innan och som hon bestämt träff med på nyårsafton ett år senare, och så var det äntligen, äntligen över.

  • Comments(0)//linda.lindasfilosofi.se/#post301
Next »